Det har varit mycket käbbel på sistone om ministrar som håller tand för tunga, före detta ministrar som inte håller gylfen för korven och terrordåd båd här och där*, så en del små, men ändå viktiga, nyheter drunknar i medialavinen om både information och penisar som borde varit och förblivit dolda för obehöriga, för att inte tala om uppmärksamheten på de oräkneliga terrordåden.
* Att jag inte nämner att jobbet som partiledare för Moronerna har utannonserats som ledigt beror på att det inte hade hänt ännu när jag började med inlägget.

I slutet av juni gick Löven ut och sade att ”Alla präster måste viga samkönade par”. Han menade på att ”en präst som vägrar viga samkönade par med en barnmorska som vägrar utföra aborter”. Jag tänker inte gå in på barnmorskor och aborter i det här inlägget, jag tänker ta upp det som en del av ett längre inlägg om samvetsfrihet.

Normalt sunt förnuft säger att Löfven självklart har rätt i den saken. Vilket illustrerar ganska bra varför jag betraktar normalt sunt förnuft som undermåligt. Jag föredrar exceptionellt bra sunt förnuft av den typen jag besitter.

Staten och kyrkan är åtskilda sedan länge så Löfven gör intrång på kyrkans område när han uttalar sig om den frågan, men det som gör att jag uppmärksammar detta är att det är ett ganska bra exempel på hur staten inte kan hålla sin makthunger i styr utan med ren floskelretorik vill in och maktfullt detaljstyra i något som borde vara en ren icke-fråga.

Om vi nu bortser från att staten och kyrkan är åtskilda, varför borde vigselrätten vara en icke-fråga?

En vigsel har normalt två delar: en ceremoniell och en juridisk.

Den ceremoniella, att stå vid altaret och byta ringar och kyssa bruden och vad det nu är man normalt brukar göra när man vigs (jag vet inte riktigt, jag saknar erfarenhet inom detta området) kan vem som helst göra hur mycket som helst utan att någon har någon som helst rätt att lägga sig i eller ställa några villkor eller förelägga några inskränkningar. Småbarn kan genomgå en ceremoniell vigsel med gummiband som ringar om de vill.

Den andra delen är den juridiska. Här kan då förstås riksdag och regering ändra spelreglerna. Om staten och kyrkan skall vara separerade, och vi skall ha religionsfrihet och likhet inför lagen så finns det bara ett val att göra i så fall: alla juridiskt giltiga vigslar måste genomföras i offentlig regi, dvs. borgerliga vigslar som utförs av en offentliganställd vigselförrättare som har vigselplikt och inte kan neka någon vigsel.

Det finns säkert de som tycker att det är en bra idé, men vad har man egentligen vunnit på det? Egentligen ingenting. Det enda man har åstadkommit är att man i viss mån har begränsat möjligheterna för de som vill viga sig att välja vigselförrättare, och att man har lagt till ytterligare byråkrati för de som vill bli vigda i en traditionell eller religiös ceremoni. De som idag vill viga sig borgerligt kan redan göra det. För dem innebär det ingen skillnad, mer än möjligt att det kan bli svårare att boka en tid som passar. För de som vill viga sig kyrkligt eller i en religiös ceremoni har man bara lagt till ytterligare ett moment och byråkrati för att vigseln skall bli juridiskt giltig.

Vad vore problemet med att kräva att alla religiösa institutioner måste viga homosexuella?

Jag ser två problem med det.

1. Olika religioner lär ha olika syn på vad äktenskapet är. Jag håller det för troligt att många religioner specifikt ser äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna med syfte att fortplanta sig och ta ansvar för sin avkomma. Notera att det grundläggande i en sådan definition av äktenskapet inte är att man skall älska varandra, utan att man skall ta hand om sin avkomma. Om man har en sådan syn på äktenskapet är det per definition heterosexuellt.
2. Om vigselförrättare inom en religion skall vara skyldiga att viga homosexuella måste de också vara skyldiga att viga alla andra, inklusive de som är fiender till den egna religionen. Verkar det rimligt att muslimska imamer skulle vara skyldiga att viga judar? Om en församling (oavsett vilken religion) har rätt att kräva att den ena eller bägge av dem som vill ingå äktenskap är medlemmar i församlingen, vad hindrar då att en församling sätter som krav på sina församlingsmedlemmar att de är heterosexuella.

Om vi tänker oss äktenskapet som en bankett så består det av tre delar: Förrätt, Vigselrätt och Efterrätt. Var och en av dem med en officiell del som måste följas, såsom hur besticken skall vara placerade och att man inte fyller snaps i vinglasen eller vice versa, och sen har var och en av dessa rätter den inofficiella delen som är avnjutandet av själva rätten.

• Förrätt:
  Informell del: Eftersom denna del är informell finns ingen fastlagd mall, men ganska typiskt går det till så här: De tu som bindas skall i äktenskapets bojor mötas, tycke och varma känslor uppstå, saliv utväxlas och kontrahenterna klämma på motpartens varor för att försäkra sig om deras kvalitet osv. Beslutet fattas av de tvenne att det är dags för dem att besegla sina öden. Mindre smakliga förrätter finnes förstås också, till exempel att föräldrar mötas bakom kontrahenternas ryggar och genom utbyte av kameler och getter stadfästa att dessa skall förpliktigas att föra klanerna, f’låt, människosläktet vidare.
  Formell del: Man måste ansöka om en hindersprövning, vilket görs på en blankett från skatteverket. När denna är avklarad (de har kollat att man har åldern inne, inte redan är gift och att man inte försöker göra en Oidipus och bli gängad med morsan eller syrran) får man ett intyg om hinderspröving och ett vigselintyg, vilka är giltiga i 4 månader. Detta är helt oberoende på var, när eller hur själva vigseln sker, eller vem som förrättar den. Så det saknar betydelse för vigselrätten.
• Vigselrätt:
  Informell del: Här har vi allt krimskramset med att stå brud, tärnor och brudgum, ”kyssa bruden” i kyrkan osv., (ok, jag vet att det kyrkliga är ganska formellt, men inte i juridisk mening, så därför kallar jag den kyrkliga vigseln informell), eller så kan man gå i trasiga jeans och t-shirt till rådhuset.
  Formell del: Det här är alltså det som måste göras för att vigseln skall vara juridiskt giltig. Man måste ha med sig hindersprövningen och identitetshandlingar till vigseln, då de skall kontrolleras av en behörig vigselförrättare. Äktenskapsbalken, 4 kap säger:

  1 § Äktenskap ingås genom vigsel i närvaro av släktingar eller andra vittnen.
  2 § Vid vigseln ska de som ingår äktenskap vara närvarande samtidigt. De ska var för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna att de samtycker till äktenskapet. Vigselförrättaren ska därefter förklara att de är makar.
  Har det inte gått till så som anges i första stycket eller var vigselförrättaren inte behörig att förrätta vigsel, är förrättningen ogiltig som vigsel.

  Inget märkvärdigt alls.

• Efterrätt:
  Informell del: Förhoppningsvis ett kärleksfullt och långt liv tillsammans fyllt av sällhet och njutning. Eftersom detta är en anständig blogg, beskriver jag inte det närmare. Använd din egen snuskiga fantasi.
  Formell del: Vigselförrättaren skall överlämna ett vigselbevis till makarna och underrätta skatteverket om att vigseln har genomförts. Jag gissar att skatteverket har någon slags standardblankett som fylls i av förrättaren. Inget märkvärdigt med andra ord.

När Löfven gör övertramp och uttalar sig om vilka som präster i svenska kyrkan måste viga så handlar det helt enkelt om vilka som får vara vigselförrättare. Som synes är det inte något särskilt komplicerat jobb. I princip så kan vem som helst bli vigselförrättare. Vissa religiösa samfund (bland annat Svenska Kyrkan, vissa protestantiska frikyrkor, Anglikanska kyrkan, Romersk-katolska kyrkan, vissa andra katolska kyrkor, vissa ortodoxa kyrkor, Judiska församlingarnas centralråd, vissa islamska samfund samt Scientologikyrkan) har vigselrätt och utser själva sina vigselförrättare. Utanför dessa är det länsstyrelsen som utser vigselförrättare. Man har ingen rätt att bli vigselförrättare, men alla har rätt att ansöka om att bli det och kan potentiellt bli utsedda.

Den enklaste lösningen vore helt enkelt att släppte vigselrätten fri, att man helt enkelt fick ta ”körkort” som vigselförrättare, typ med en kurs på 5 högskolepoäng och ett prov eller något liknande, och att alla som genomgick kursen och klarade provet blev licensierade vigselförrättare.

Min poäng i det hela är att det här med vilka som skall ha och inte skall ha vigselrätt mest är trams, för det handlar, som framgår ovan, mest om lite administrativ byråkrati som vem som helst med en IQ över rumstemperatur kan lära sig. Det verkar, vad jag kan se, vara bra mycket enklare än att ta körkort. Om man inför ”körkort” för vigselförrättare så slipper man också problemet med vilka samfund som skall ha och vilka som inte skall ha vigselrätt, eftersom det blir helt bundet till personen. De samfund som vill att deras präster, imamer eller vad det än är för filurer som sköter de religiösa ceremonierna kan då enkelt införliva ”körkortet” i sin utbildning. Problem solved.

Fast jag förstår att detta är alltför komplicerat för Löfven. Han skulle nog inte klara att ta körkort som vigselförrättare.

Länge leve äktenskapet

©2017 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.