I drygt en timme pratade vi ikväll, min son och jag.
Han var arg och ledsen …
Arg av misandrin vårt samhälle spyr ut
Ledsen av den återkommande diskrimineringen
Jag är vit, jag är man … Men vad har jag gjort för fel?!
Jag har en klump i magen nu,
Det gör ont så djupt in i själen man kan komma,
Min son, mitt ljus, mitt livs mest värdefulla del
Misshandlas av det samhälle jag kallar mitt land.
Han är vit, han är man … Men vad har han gjort för fel?!
En dryg timme senare, rödögd och matt,
Ser han på mig och säger:
Tack, älskade mamma, det känns bättre nu.
Vad skulle jag gjort utan dig?
Han är vit, han är man … Men vad har han gjort för fel?!
impregnerad av kärlek är han trygg och stark
Och när livet blir tungt vet han var jag finns
Men vad ska det bli, hur ska det gå,
Med de unga män som tiger som en mur?
De är vita, de är män … Men vad har de gjort för fel?!
Pingback: “Sorry, but I need to get this off my chest!” | It's The Little Things...
Jo, det är inte utan att man oroas med en son på väg in i tonåren.
Låt honom ta del av den anglosaxiska manosfären.
Din son har tur som har en sådan klok och förnuftig mor. Själv är jag så trött på vansinnet att jag kommer att emigrera en dag. Vill inte att mina egna söner ska misshandlas och diskrimineras av det här samhället.
Du behöver inte oroa dig. LD med flera har ju upprepade gånger sagt att manshat inte skadar någon.
@Andreas Ooka:
Var hittar jag den?
@Men@Work:
Ja, han har tur … framförallt att jag är insatt och därmed kan stötta.
@Tommy:
Han namngav några av dessa manshatare, varav LD var en.
Jag sa till honom ”Jag vet att de uppför sig svinaktigt. Men låt det inte nå dig. Du är snäll, stark och bra. Låt det stutsa mot din kropp, så det inte når in till din själ.”
Han svarade: ”ja, mamma, jag är stark. Jag kan det. Men hur ska [namnet på en polare] klara det?”
Det är flera gånger när vi pratat om situationen som han pekar just den kompisen, och han har många fler …
Jag upplever att det är det som plågar min son, att han ser att hans vän lider … och nu har han nämnt honom så många gånger att det inte kan vara en slump, tror jag. Jag är orolig för att det ligger mer bakom hans utpekande som han, av respekt för vännen, inte berättar för mig. Och jag är riktigt orolig för killen … Jag vet inte vad jag ska göra.
@Ninni:
Är din son i tonåren?
@Matias:
Ja. Gymnasieålder närmare bestämt.
När samhället vänder ryggen mot dess starkaste tillväxt – de unga männen så kommer de att ta en annan väg. Det är ingen liten kraft som finns hos unga män. Det är en enorm obändig kraft som med lättet kan störta länder över ända. Vi ser redan resultatet av draksådden med begynnande parallellsamhällen där de unga männen själva sätter spelreglerna. Gud bevare oss för en återgång till klansamhället där enbart den starkes rätt råder. Samhället har bedrivit antikampanjer mot pojkar och män de senaste 40 åren. Kom ihåg att rätten sitter i spjutstångs ände.
Helt sjukt egentligen att det är så pass allvarligt att en tonårig grabb kan känna så.
Man kan bli deppig för mindre, typ som den här insändaren http://i.imgur.com/4j4Kxvy.jpg
Jag blir själv deppig av att läsa den, men av en helt annan anledning.
Ninni:
Jag har inget kort och kärnfullt svar som kan klippas in mellan nyheterna och vädret, så jag tänker högt. Det här blir från en faktabaserad intellektuell position.
Man skulle kunna tänka sig
* en vokabulär – ”de här orden och uttrycken används, det här är den historiska innebörden, här är anledningar till att jag tycker de används fel eller i otid”
* en lista av viktiga argument med källor.
I princip en ”steg för steg” eller ”bläddra och välj” manual för att ta sig från
a) jag kan ingenting göra
till
b) Det här kan jag göra för att hjälpa mig själv, det här kan jag göra för att hjälpa andra, det här kan jag strunta i …
Viktiga varningar på vägen:
”Du går på slak lina och det är viktigt att du inte faller på vägen. Om du gör övertramp i någon riktning eller uttrycker dig ’klumpigt’ eller när du är arg, så kommer du att bedömas och straffas hårdare än ’motståndarsidan’.
Nej, det är inte rättvist. Jag håller med om det.
Det kan vara viktigare att inte ’göra fel’ även om man då kan missa att vinna vissa poänger. Ibland behöver man skrika ut sin ilska, men försök göra det i ett sällskap du kan lita på. Ett italienskt uttryck talar om ’I pensieri stretti e il viso sciolto’ – öppet ansikte, slutna tankar.”
Rent konkret kan jag säga att det hade hjälpt mig en hel del att tidigare få höra självklarheter som
* inte alla kvinnor är underbara och vill dig väl.
* ”vänster” politiskt är inte automatiskt detsamma som ”god och snäll”.
* ”Det är på TV eller i en stor tidning” betyder inte automatisk var sig ”det är sant” eller ens ”det är värt att lyssna på” – eller ens ”det är värt att kommentera”.
(Här läste jag först det där på Italienska: http://www.paulgraham.com/say.html)
När jag blir ledsen över att ha läst eller hört något uppenbart skräp så försöker jag tänka att de allra flesta människor jag stöter på under min vardag är hyggliga individer. Det vi läser ställer ofta saker på sin spets och våra liv är mer invecklade än så. Därför hoppas jag att din son och hans vänner kan växa som människor utan att bli alltför nedslagna av den skräniga median och det hjändöda följet som apar efter. Kanske bort med facebook och sociala medier alternativt blockera vissa typer av inlägg? Vet inte om det är möjligt men det hade ju varit hjälpsamt om man har svårt att hålla sig borta när man är ledsen. Antar att vissa av er använder sådant till just aktivism men det var aldrig min mening och jag har inte längre sådant till följd av det. Dagböcker kan vara ett bra sätt att avrunda en dag och spotta ut vad som cirkulerat i ens huvud under dagen. Jag skriver ingen regelbunden dagbok själv men när jag blir förargad över något som inte riktigt kan släppa så skriver jag ett par rader om det. Humor är bra, anser jag. En stark hobby eller ett driv mot ett speciellt yrke, kanske? Låt inte allt genomsyras av de tunga frågorna utan låt er själva slappna av. Det är svårt men det är värt det.
Det är mina åsikter. All lycka till er alla.
@Pet: Ja.
På engelska talar man inom psykiatrin om ”rumination”, dvs att idissla eller älta. Som vuxen kan man på grund av längre erfarenhet ofta ha lättare än barn och ungdomar att bara ”släppa” vissa saker eller ta en paus.
För unga kan det vara svårare att inte ständigt spegla sig i kamratkretsen.
@ninni
Youtube mgtow content:
Sandman
bar bar
Spetsnaz
Dark knight
Thethinkingape
Sajter:
RoK (pua)
mgtow.com
Heartiste
mgtowhq.com
goingyourownway.com
Kanske han är för ung för att kunna smälta innehållet i dessa. Om så, rekommenderar jag han söker red pill eller mgtow på Youtube och själv avgör. Tror det finns rätt mycket content av den yngre generationen.
Sen finns också avfm USA. Fördelen med vilken är som alla engelskspråkiga sajter, just frispråkigheten.
Istället för att bara spotta ut förslag, kan jag kanske också ge lite rekommendationer. De här hade jag börjat med, inte för att de nödvändigtvis är enklast, utan helt enkelt bredast och bäst i mitt tycke.
RoKs (returnofkings.com) mkt bra, har dessutom en systersajt, reaxxion, som blandar dataspel och mansfrågor (på killarnas sida)
Mgtow.com
Och avfm.com som mra inslag
På Youtube skulle förstahandsvalen för din son vara
bar bar för väldigt hög kvalitet
Sandman för lättsmält, bredare innehåll
En specifik länk om misandri, som är rätt känd inom manosfären och som kanske kan ingjuta din son hopp är The futurists inlägg om the misandry bubble :
http://www.singularity2050.com/2010/01/the-misandry-bubble.html
@Kristian:
Intressant, Kristian.
Jag har full förståelse för det. Jag är inte särskilt gammal själv och hamnar definitivt i sådana spår där jag länge ältar något. Det är dessutom lätt, för mig åtminstone, att bli uppretad av det skräp som sprids. Men du har helt rätt. Jag har personligen alltid uppskattat att vara ensam men det är verkligen olika. Jag tror att skriva litet har hjälpt mig mest, även då ingen läser det. Jag tycker dina åsikter om vänster-höger och att media inte är lika med sanning/värt att kommentera är sunda.
@Andreas Ooka:
Bra förslag.
Jag kan varmt rekommendera youtubekanalen ”manwomanmyth”. Mycket välgjorda kortfilmer med i mitt tycke intressant och välresearchat material. Det var via de filmerna jag bestämde mig för att läsa på ”andra sidan”.
Jag ser att du får en massa råd och att du också ställer frågor.
”Men vad har jag gjort för fel?!”
”Men vad har han gjort för fel?!”
”Men vad har de gjort för fel?!”
Samtidigt som du också titulerat inlägget med att du bara vill skriva av dig, dvs kanske inte vill ha så många råd.
Jag tycker iaf att ditt inlägg ger intryck av en längtan efter den rättvisedynamik som inte finns, dvs att den som inget ont gör skall inte av ont drabbas, samt att du uttrycker medvetenhet för att det inte är så och hur du ändå inte kan undvika att önska dynamiken fanns, därav önskan att bara skriva av dig.
Man kan förstås undra varför man har önskan till en sådan dynamik, som om det beror på något mer emotionellt än ett ”rationellt” överläggande av konsekvenser. Kanske vore de bra, kanske inte, det har ju aldrig fungerat på det viset så några empiriska bevis finns ju knappt utan det blir en hypotetisk diskussion om ett annat universum, om ens det räcker och därmed kan man ifrågasätta om det ens är rationellt att överlägga kring.
Kanske är den obehagliga känslan för avsaknad av ”rättvisan” därmed inte rationellt frammanad utan, i den grad omständigheter i övrigt inte genererat den till 100%, kopplad till upplevelsen av att verkligheten inte stämmer överens med en felaktig karta man har utvecklat under något tidigare skede av livet eller en förväntan på att dynamiken borde funnits vilket inte infriats. Denna emotionella delförklaring kan förstås aldrig vara hela sanningen och jag inbjuder endast till en tankegång kring den att balansera med alla andra.
En åtgärd baserat på detta vore att inte försöka intala vara sig vuxna eller barn att vi lever i en rättvis värld utan tvärtom. Speciellt talar detta för att prata noggrant med barn om att människor samt därmed också de samhälleliga institutioner inom vilka sådana människor verkar kommer att vara riktiga svin eller en sorts organiserad ondska. Jag säger speciellt barn därför att jag tror att barn är särskilt benägna att vilja hålla rättvisa i form av lika för alla som en guidande princip som alla ska följa, eftersom de inte äger eller kan göra så mycket och därmed går netto plus på den principen.
Alla bör alltså ha utvecklat en sådan rättvisetro tidigt i livet vilket då skulle förklara del av varför det är något jobbigare än annars att även som äldre se att det inte fungerar på det viset i verkligheten. Det vore kanske enklare ju mindre man någonsin trott på att samhället var gott, eller att det fanns något allmänt ”vi” eller liknande. Istället bör man känna igenkänningens bekvämlighet i att se att precis som man fick lära sig som liten är samhället fullt med skurkar som gärna använder media, utbildningsinstanser, lagar och liknande för att antingen gynna sig själva eller helt enkelt bara njuta av att plåga andra. Man ser då att samhället är precis som man förväntat sig och goda människor drabbas exakt av det man kan förvänta sig.
@The Joker: @Pet:
Notabene: Jag väljer givetvis vissa av exemplen eftersom motsatsen ständigt basuneras ut. Tror inte ett ögonblick på de motsatta satserna ”alla män är snälla”, ”högern är bäst”, eller ”alla journalister ljuger alltid.” Nåja, den sista kan vi diskutera.
Det kan vara en kombination av att en person
* litar eller lyssnar automatisk på vissa grupper. (Barn har inget val utan måste lita på föräldrarna, unga vuxna behöver någon form av grupp att ty sig till och ”personer i min ålder” är den som är lättast att hitta.)
* förväntar sig en rättvis värld som inte finns. (Att bara säga ”världen är orättvis, vänj dig vid det” är inte särskilt bra.)
* har en övertro (liksom undertecknad) på att människor handlar rationellt/logiskt och vill väl.
I tv/film/böcker ser man ständigt hur en ensam, stark och klok person
1) tänker igenom och analyserar situationen
2) pratar folk tillrätta eller ger en rolig/sarkastisk kommentar (samtliga amerikanska komediserier.)
3) förändrar världen till det bättre.
Vi har på ett par generationer gått från Perry Mason till CSI, men upplägget är detsamma: Perry Mason lyckades varje vecka få någon att erkänna sig skyldig inför sittande rätt, CSI hittar alltid ovedersägliga bevis.
I verkligheten är fakta och logik tyvärr inte alltid gångbar valuta. Hakelius skriver träffande om hur vissa frågor delar samhället i ”vi goda” och ”de onda”.
http://unvis.it/www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article20377453.ab
Det handlar inte längre om några underliggande orsaker utan grupptillhörighet. För tänkade människor som bryr sig om verkligheten och orsaker blir det till att välja: antingen väljer jag sida och kämpar blint efter de regler som respektive lag har ställt upp, eller så står jag utanför i vad jag kallar verkligheten och accepterar att det är en mycket mindre grupp.
Hakelius nämner kärnkraft, Palestina och Lionel Richie. ”Genus” platsar perfekt.
@Magnus:
Ja, och dessvärre ökar detta risken att individer väljer en destruktiv väg för att få utlopp för sin kraft. Vansinne, fullständigt vansinne är detta.
@Kristian:
Ja, det behöver man ibland och det var ju det han gjorde. Han lät det flöda ut. Igår sjöng han här hemma i vanlig ordning.
@Pet:
Jag frågade min son innan jag pubbade om det var okej med honom. Så igår ville han läsa kommentarerna. Han skrattade så gott åt din formulering som jag citerade här.
@Andreas Ooka, @Andreas Ooka och @Björn:
Tack
Första reaktionen … det är ju smärtsamt när ens barn mår dåligt. Men när det hade lagt sig för mig så ”såg” jag bättre vad han faktiskt sa … och att det var hans kompis som var det centrala. (skrev om det i en kommentar.) Så jag blev orolig att kompisen mådde riktigt dåligt och att min son agerade stöd och att det var för tungt för honom att bära ensam. Så igår frågade jag honom om det. Och svaret var att han inser att han själv, av olika orsaker, inte är en som förlorar på det som sker, men att kompisen tillhör den grupp som betalar ett högt pris tillföljd av misandri och könsdiskriminering.
Så hans kommentar när han såg era lister är att ”en sån borde ni ha lättillgänglig för de unga män som är i behov av att hitta det.”
Det kanske är en idé att spinna på?
@Ninni: Att bry sig om kompisar som mår dåligt. Där har du en av grundstenarna i sund manlighet.
@Kristian:
Jag vet
Jag beklagar verkligen att höra hur samhället påverkar din son, och många andra unga killar. Det är något som har blivit jävligt snedvridet här.
När jag växte upp var misandrin inte lika påtaglig som idag. Feminismen hade ännu inte blivit så extrem och dominerande, men jag känner ändå igen mig i din sons situation.
För att bygga vidare på det Andreas Ooka skrev, jag upplever att det bästa han kan göra nu är att utbilda sig själv om en stark och sund maskulinitet och jobba för att utveckla den i sig själv. Det kommer ge honom verktygen han behöver för att definiera sig själv och sluta känna sig maktlös.
Här är några förslag på böcker/material som har potentialen att förändra liv:
Models, av Mark Manson. En bok skriven för dejting scenen, men som mer handlar om att bygga ett liv än att dejta. I grunden handlar den om att det som gör män attraktiva är sårbarhet och ärlighet, och att man först och främst behöva bygga upp sitt liv till det man själv mår bra av. Mark går in på djupet av vad det innebär att vara en man idag, och ger dig verktyg för att jobba med det. Detta är en av de bästa böckerna jag läst.
Mark har även en blogg där han skriver väldigt bra artiklar. Det är bara att googla.
Way of the superior man, av David Deida. Också en bok som skriver om en mognare form av maskulinitet. Han tar upp hela spektrat av vad det innebär att vara en en sexuell man och att möta kvinnor i det. Han lägger mycket vikt vid polarisering mellan män och kvinnor. Att framhäva olikheterna så att vi kan gå in i ett flöde tillsammans.
On being a man (that naturally attracts women), av David DeAngelo. deAngelo är en legendarisk dejting guru inom pickup-scenen. How to be a man är en väldigt intressant och djupgående analys av maskulinitet, hur en mogen och sund form uttrycks och vad som händer när den förvrängs. Materialet är i audio-form gjordes nog för 10 år sen, men i grunden är det han pratar om lika aktuellt idag. Att lyssna på det här var också en av de mest ögon-öppnande upplevelserna jag hade. Ska gå att hitta som torrent, men om inte kan jag skicka det till dig/er om intresse finns.
The Alabaster Girl, av Zan Perrion. En bok skriven av världens främsta förförare. Boken handlar helt enkelt om att vara en man som älskar kvinnor, och vad det innebär rent praktiskt. Den är full av guldklimpar och behandlar många tunga ämnen.
Den röda tråden i de här böckerna är mogen maskulinitet. Det är avsaknaden av den som vi ser symptom för idag, i form av våld, aggression och avsaknaden av empati. Det som felaktigt kallas för ”manlighet” eller ”mans normer” som om det är vad vi män är och att det måste förändras. Nej, det är avsaknaden av vad vi män egentligen är som uttrycker sig såhär – och feminismen behöver inse det om utvecklingen ska kunna gå åt rätt håll.
Med det här vill jag främst bjuda in din son till att börja ta tillbaka makten över sitt liv och hans verklighetsuppfattning. Jag rekommenderar att börja med Models eller On being a man då de leverar en bra helhet för ämnet.
Klimatet i Sverige är helt fucked up just nu, men pendeln kommer svänga. Jag är dock rädd att när den väl svänger så har vi en hel generation av män och kvinnor som är helt förstörda. Men jag är också hoppfull, för vi är fler och fler idag som ser allt som är fel och strävar efter att hitta den riktiga balansen. Men den måste först börja i en själv.
Anne Moir har skrivit ett par böcker. Man kan börja med ”Brainsex” som är en tidig faktabaserad bok från 1989. Kan sammanfattas som ”Folk är olika. Inte bra eller dåliga utan olika.”
Finns även en website: http://www.brainsexmatters.com/
”There are male, female and a mix brains and they don’t necessarily match your body sex.”
(Det hörs att hon är från England. Amerikaner skulle få spader om de inte fick säga ”gender.” Får i ärlighetens namn erkänna att en del av det senare materialet låter lite relationsterapi. Gissar att detta är mer lukurativt än fakta. Nästa bok heter ”SoulSex; The Art and Science of Sense-Sational Love Making”. Ja ja. )