Inledning

Jag fick en kommentar under inlägget ”Propaganda” som jag vill besvara som ett inlägg.
Joakim skrev bland annat:

Stort tack för detta inlägg, men jag saknar faktiskt även stressfaktor. Nu kan det vara jag som är feministiskt hjärntvättad, men som jag uppfattar det har man dragit ner så mycket på vården att sjuksköterskor i princip går in i väggen för att de är så få

Jag svarade honom att det ”är en faktor jag aldrig hade tagit med, för här har du allvarligt gender-bias.”

Jag vill börja med en kort förklaring till inlägget för ökad förståelse. Bias betyder snedvridning av resultat, med gender-bias menar jag alltså snedvridning av resultat på grund av köns- eller genusskillnader.

Joakim skriver ”gå in i väggen” vilket är ett vardagsuttryck för utmattningsdepression / utbrändhet. Långvarig negativ stress, där man inte har möjlighet till återhämtning, kan leda till depressiva tillstånd. Även om man inte menar den extrema form av ”gå in i väggen” som är ett allvarligt sjukdomstillstånd, så är ”gå in i väggen” ett läge där empiri kring depression allmänt är värt att beakta, anser jag.

Gender-bias

Vad gäller depression av olika slag, så har vi ett antal faktorer:

• ”Tig och ta skit”
  Det är, åtminstone delvis, ett resultat av männens könssocialisering. Den gör att män tiger om sin situation, biter ihop och lider i större utsträckning än kvinnor.
• Vems ”gnäll” lyssnar vi på?
  Män blir inte lyssnade på när de väljer ta till orda. Detta överlappar till viss del föregående punkt och ger även ett moment-22. Du har ”vita kränkta män”, Dr Warren Farrell skriver så här:

Then one day (in one of those rare moments of internal security) I asked myself whether whatever impact I might have had was a positive one; I wondered if the reason why so many more women than men listened to me was because I had been listening to women but not listening to men. I reviewed some of the tapes from among the hundreds of women’s and men’s groups I had started. I heard myself, when women criticized men, I called it ”insight,” ”assertiveness,” ”women’s liberation,” ”independence,” or ”high self-esteem.” When men criticized women, I called it ”sexism,” ”male chauvinism,” ”defensiveness,” ”rationalizing,” and ”backlash.” I did it politely–but the men got the point. Soon the men were no longer expressing their feelings. Then I criticized the men for not expressing their feelings! (Dr. Warren Farrell, The Myth of Male Power)

• Kvinnan är normen (jaja, jag kan inte låta bli )
  Kriterierna för depression är satta efter kvinnors språkstil, vilket gör att vården inte fångar upp män i samma grad för att de beskriver symptomen annorlunda. Jag har skrivit om detta här.
• Könskollektiven reagerar olika på stress (Källa: Stress, kapitel 6).

Slimmad organisation

I uppsatsen Stress i byggbranschen, menar Ulf T att det ”noteras att en majoritet (55%) av byggarbetarna beskriver sig som mestadels stressade på jobbet”. Jag har ännu inte hunnit läsa den, men jag litar fullt på Ulfs ord efter att ha sett honom ”jobba sjysst” med material så många gånger. Jag har dessutom privat insikt i byggbranschen genom vänner och mina anekdotiska bevis är samstämmiga med detta.

Om du kollar sidan 5 i denna källa (Tack, John Nilsson, de är intressanta. Håller på med dem nu.) så dör ca 300 män och 100 kvinnor i hjärtinfarkt som kopplas till arbetsbelastning. Hur många får arbetsrelaterad hjärtinfarkt och räddas? Hur många av arbetsolyckorna är en följd av stress och för lite personal / för kort (bygg)tid? Hur många självmord beror på att man bara inte pallar mer, självmord där männen är överrepresenterade?

Under andra halvan av 1990-talet (jag vill placera det där i alla fall) så gick hela samhället in på en, i mitt tycke, mycket dåligt vald väg. Man skulle ”slimma organisationen” till max. Det gäller lika väl den privata sektorn som den offentliga. Priset är att människor mår dåligt.
Detta innebär inte att jag på något sätt vill förringa sjuksköterskors eller lärares situation, definitivt inte. Jag har sett utbrändhet på allt för nära håll för att rycka på axlarna åt den diagnosen, de har mitt fulla stöd. Att i sitt jobb uppleva att man inte hinner med att göra ett bra arbete är inget som vi människor mår bra av. Men, jag är mycket skeptisk till all form av ”kvinnor drabbas värst”, då det är vår tids melodi.

Om man kollar på diagrammet här så är kvinnor sjukskrivna mer oavsett yrke. Kan det vara en förklaring till att kvinnor lever längre än män? Jag menar det, vi kvinnor är bättre på att ta hand om oss själva, lyssna på vår kropp, bättre på balansera / prioritera balansen mellan privatliv och arbete (vilket jag, förresten, menar är förklaringen till att kvinnor tackar nej till toppjobben och därmed är underrepresenterade där. Klokt val, tycker jag, pengar och status är inte allt här i livet).

Jag säger alltså inte att kvinnorna inte mår dåligt, jag säger att män på kollektivnivå skulle behöva bli bättre på att ta hand om och prioritera upp sig själva och vi som samhälle borde bli bättre på att ge stöd åt män i det.