”Jag är ett äldre manligt alibi”. Helt underbart att se Hanna Fahls min, den var värre än Selmas i ”Lilla Fridolf”

Jag har länge funderat över varför feminister, som Hanna, inte ser andra kvinnors verk. De är så upptagna med att leta och tala om fel på män att de missar att kvinnor fullständigt dominerar stora delar av samhället. Skola, vård, omsorg, socialtjänst, universitets-studenter…

Hela skola och barnomsorgen, för barn från ca 1 års ålder upp till 20-års-åldern, är ett Matriarkat där män har mycket lite att säga till om. Snacka om makt och inflytande att påverka våra barn och ungdomar.
Det är på något sätt som om det som kvinnor utför inte räknas.
Magdalena Ribbing är t.ex. inte intresserad av att slänga bort sitt liv och forska inom något konstigt vetenskapligt område för att med en minimal chans eventuellt kunna få ta emot Nobelpriset. Hon vill hellre ha makt att tala om för folk hur de ska bete sig genom krönikor och TV-program. Det är varje person egna val och engagemang som resulterar i slutresultatet.

Är det finare och bättre att slösa bort sitt liv i ett lab eller i en företagsledning än att knyta nära band till familjen och arbeta deltid inom barnomsorgen?
Jag föredrar det sistnämnda.

Hej.

Varför tänker jag på John Galt när jag ser klippet? Kan det vara att tankebanan ser ut såhär:
Man med åsikter på tvärs med den matriarkala dogmen – alltså mansgris – alltså en galt, eller orne.

Hm. Varför vill kvinnor med desperation in i alla manliga gemenskaper? Att en eller annan på eget bevåg och intresse ägnar sig åt en i övrigt mansdominerad sysselsättning är väl inte konstigt, och de flesta män har inget problem med en kvinna som visar att hon är ens jämlike, att hon är lika bra som grabbarna. Men varför är det ett självändamål att feminisera allt?

Bland barn och ungdomar har jag ofta sett att en eller annan killgrupp, när dessa har skapat en aktivitet (allt från upptäcktsfärder bland ödehus till byggande av kojor – instinkt FTW) tvingas av vuxna kvinnor att låta alla flickor vara med och bestämma ”på lika villkor”. Detta brukar inträffa när aktiviteten är så lyckad och populär (i hela barngruppen) att den tillmäter status. Däremot är det kanske en flicka på tjugo som är intresserad att vara med från början, när det inte är populärt, utan själva arbetet med att ansamla material eller motsvarande skall göras.

Jag tycker mig se detta mönster bland moderna feminister som Anrells soffgrupp i klippet: man vill komma till dukat bord, man vill tillerkännas samma status och myndighet som män måste kämpa för, och man kräver i kraft av sitt biologiska kön och sitt sociala genus att slippa kritik.

Kanske är jag färgad av mitt yrke, men de gånger då jag varit i skolor med manlig dominans (tekniska utbildningar), eller med relativt jämn könsfördelning, har det varit väldigt lite utrymme för diverse radikalprogressiva idéer: inställningen har varit att få jobbet gjort, där jobbet är att prega in så mycket ämneskunskap som möjligt i skallen på eleverna. På de kvinnodominerade skolorna har genus härjat fritt, och elevernas maktordning har styrts med stöd från en vuxen kvinna, där pojkar ständigt fått höra hur privilegierade de är. Att man då praktiken samtidigt förklarar för flickorna att de är sämre än pojkarna, eftersom de behöver särbehandlas för att bli lika bra, tänker man inte på. Följden blir att pojkgrupperna blir av två slag: den asociala, med känd problematik, där en ledare sätter tonen (tyvärr oftast i konflikt med skolan, men med rätt lärare/elevass. kan ledaren styras), eller den undfallande duktiga som hukar i bänken, gör sig osynlig och håller tand för tunga. Ungefär så som feminister påstår att flickor tvingas bete sig.

Hm, nästan lite ’stream of consciousness’. Anrell – köttberg- matriarkal hegemoni – Ayn Rand – Galtar och mansgrisar (julskinka?) – 1/20 – gruppdynamik. Tänk att Anrell kan inspirera till något, men kanske bekräftas här tesen att när journalistens karriär snart är över börjar sanningar sippra fram.

Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare

100% jämställdhet = 100% kvinnor (i Svt = 100% vänsterkvinnor, underförstått)

Stackars Hanna Fahl va otäckt att de satt en man där i soffan, och utan trigger warning.

En ”upprörd elev i nian” skriver i Norrköpings tidningar att också killar borde få vara Lucia:

http://www.nt.se/opinion/debatt/killar-borde-ocksa-fa-vara-lucia-12338654.aspx

Läs, det är inte så tokigt som det ser ut, utan är snarare ett löfte om framtiden. Ännu ett tecken på en ny manlig medvetenhet, som börjar ledsna på den närmast totalitära feministiska agendan i dagens Sverige?

(Själv har jag varit Lucia två gånger i mitt liv, så jag kan naturligtvis förstå den upprörda eleven: -”It was amazing!”, som det ofta heter från unga tjejer på tv. Eller så var det kanske mest andra omkring som det hela tyckte det var en bra idé? Jo, så var det nog,vid närmare eftertanke. Det var typ 25-35 år sedan, och knappast något politiskt eller seriöst över det då. Och det var väl inte det nedanstående heller, från Bon Scotts sida:

”Baby please don’t go” med AC/DC:
( http://youtu.be/Jmoz-cRCXQE )