Eders Ödmjuke tar sig an mansrollen
”Vadå del 3?” tänker nu den uppmärksamme trogne läsaren, ”Jag har då aldrig sett någon del 1 eller del 2 här.”
Nej, det stämmer. För de skrevs inte av mig, och inte här. Del 1 var Katerina Janouch som deklarerade: Jag vill ha gentlemannen åter! Del 2 är även den publicerad på Katerina Janouchs blogg och är en intervju/diskussion hon har med Alexander Bard: ”Genusäktenskap är rena helvetet”.
”Hon borde läsa något av mina inlägg om mansrollen” tänkte jag. Sen insåg jag att trots att jag pubbat nästan 500 inlägg (det här är nummer 499) här på GD så tror jag inte att jag har skrivit ett enda ett som specifikt handlar om att vara man eller om mansrollen. Så då kan det väl vara dags då.
Nu är ju Katerina Janouch ett fruntimmer, och som alla fruntimmer så skall hon givetvis vara besvärlig och menar på att man skall hålla sig under 5000 tecken på gästinlägg. Så det blev ett riktigt magert inlägg, jag fick inte med en fjärdedel av det jag hade tänkt trycka in. Därav också en mycket snällare titel på inlägget när jag skickade det till henne än vad jag har här, för tro mig, så som jag tänkte skriva det först så var ”&%¤£ off!” mycket mer passande, men efter att jag varit tvungen att rensa ut en massa så blev det nog väldigt otydligt vart titeln riktade sig, och jag ville ju inte att hon skulle tro att den var ämnad åt henne, så det fick bli ”vicken mansroll?” istället. Sen får vi väl se om hon pubbar den eller inte, men har ni den i alla fall, så slit den med hälsan:
Den nya mansrollen, del 3: vicken mansroll?
Några timmar innan jag började skriva detta fick jag höra att en av killarna från min klass i grundskolan tagit livet av sig. Faktumet att antalet manliga självmord överskrider antalet överfallsvåldtäkter känns som en bra utgångspunkt för mina tankar om den nya mansrollen.
Redan i grundskolan på 70-talet fanns en tydlig negativ underström av, för att parafrasera Orwell, ”kvinnoben fina, mansben fula”. Vem hörde inte talas om snuskiga gubbar och kladdiga killar? I början av 80-talet började man tala om att införa ”sexfria zoner” på arbetsplatserna där kvinnor skulle slippa trakasserier. Inget nytt under #MeToo.
Sen försvann jag från sverige i nästan 25 år och kom tillbaka 2008. Till min outsägliga fasa hade den feministiska undertonen om den vidriga manligheten under tiden blivit officiell regeringspolitik. Mitt intryck är att vilsenheten har ökat och den psykiska ohälsan spritt sig som en präriebrand. Jag måste erkänna att jag är förvånad över påståendena att självmorden minskar. Det vill säga, utom i åldern 15–29, där lär självmorden ha ökat de senaste decennierna, och jag misstänker att vore det inte för att man medicinerar sönder alla problembarn, gissningsvis ett par i varje klass, med amfetaminpreparat så skulle självmordsstatistiken få Stephen Kings Jurtjyrkogården att framstå som en sommaridyll.
Roller är ett sätt att uttrycka identiteter. Som personer är vi sammansatta av många identiteter. En och samma person kan vara bilmekaniker, fackföreningsombud, far, älskare, rockgitarrist, segelflygare och amatörskådespelare. Varje identitet kräver en egen roll som man tar på och av efter behov. Till en bilmekanikers roll hör skiftnycklar och skitiga naglar. Det duger inte att bilmekanikern trippar fram som en balettdansös i frack, förnärmat rynkar på näsan och kräver att någon annan tar hand om resterna av en överkörd hare som kilat in sig kylargrillen.
Sammansättningen av alla olika roller skapar den personliga rollen. Det finns ingen fast och fix mansroll som män drar på sig. Mansrollen är ett luddigt ”genomsnitt” av alla de personliga roller som män tar på sig.
Roller är inte något dåligt, de är något bra som gör det möjligt för oss att interagera i livets spel.
Katerina Janouch efterlyste gentlemannen. Ärligt talat gillar jag idén. Jag har alltid varit smått förtjust i den romantiska dansen med dess piruetter och artighetsbetygelser. Det finns en sällsynt lycka i att se en kvinna lysa upp när hon får en bukett rosor. Jag skulle gärna ta på mig gentlemannens roll. Det finns dock ett par aber.
Det första är att rollen som Romeo kräver en Julia. Romeo kan inte spela ut sin del av manus om Julia sitter i en ”safe space” i sin ända av scenen som en fet sugga med regnbågsfärgade hårtestar, ring i näsan och snickarbyxor medan hon skapar fittkonst med mensblod. Vill kvinnor ha gentlemän får de ta mig fan också börja uppföra sig som damer.
Aber nummer två: Alla roller måste vara frivilliga. Ingen kvinna har rätt att kräva av en man att han skall spela en roll på hennes villkor. Jag har egentligen inget emot att vi alltid sätter kvinnor i första rummet och visar dem särskilda hänsyn, men jag vänder mig starkt emot att det görs som ett tvång eller att det skulle handla om en skyldighet. Och jag blir rent ut sagt förbannad när skattefinansierade svenska kvinnolobbyn har oförskämdheten att twittra ut att det är ”dags att klippa kuken”.
Inte min Julia
Det är säkerligen ingen tillfällighet att den psykiska ohälsan ökar för både kvinnor och män i takt med att den ”toxiska mansrollen” demoniseras.
När Andrea Edwards hyllades för sin föreställning av Valerie Solanas Scum-manifest där författaren propagerar för att man gasar ihjäl män i självmordscenter fick Ulf Brunnberg samtidigt löpa gatlopp för att han understod sig att föreslå att man skulle skapa en tv-kanal för män. Men jag får vara glad för det lilla, när jag gasas ihjäl skall det ske ”snabbt, diskret och smärtfritt”.
För några år sedan hamnade jag i en infekterad diskussion där jag blev upplyst om att jag beter mig ”som första klassens arslen” och uppmanades: ”Sitt ner på läktaren och håll käft.” Brottet? Jag hade ifrågasatt upprördheten när en manlig krönikör i debatten om självsvältande flickor rent sakligt konstaterat att forskning visat att män gillar kurviga tjejer.
Det sades mer eller mindre rakt ut att män aldrig har någon som helst rätt att uttrycka något, vare sig positivt eller negativt, om kvinnors vardande. Jag undrar, med vilken jävla rätt uttalar sig då kvinnor om mansrollen?
Verkar jag arg? Jodå, jag är en VHJAM – Vit Heterosexuell Jävligt Arg Man.
En personlig avslutning: Jag har alltid respekterat kvinnor. Så har min säng också alltid varit tom, för jag klarar inte av att uppbåda pansaret som krävs för att övervinna det (låtsade?) kvinnliga motståndet och samtidigt kunna behålla självkänslan som låter mig se min egen spegelbild utan att drabbas av akut illamående. Men, jag ser det från den ljusa sidan. När den dagen kommer så är jag redo för gravens ensamhet. Jag har övat för den ett helt liv.
©2017 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.
”När den dagen kommer så är jag redo för gravens ensamhet. Jag har övat för den ett helt liv.”
Jösses! Det var nog det mörkaste jag har läst någonsin.
Ta en månad i Sydamerika eller Sydostasien, så kommer du att märka att vita män fortfarande är uppskattade på många håll. Det är inte så dyrt och du verkar behöva det!
”Romeo kan inte spela ut sin del av manus om Julia sitter i en ”safe space” i sin ända av scenen som en fet sugga med regnbågsfärgade hårtestar, ring i näsan och snickarbyxor medan hon skapar fittkonst med mensblod. Vill kvinnor ha gentlemän får de ta mig fan också börja uppföra sig som damer.”
Strålande!! Exakt så är det!
”Jag har egentligen inget emot att vi alltid sätter kvinnor i första rummet och visar dem särskilda hänsyn”
Inte jag heller! Vidare misstänker jag starkt att detta är baserat på biologi mer än kultur. Vi är skapade för att skydda kvinnorna.
Men detta innebär också att vi blir de facto maktlösa om vi släpper in kvinnorna i den politiska processen. Och de är verkligen inte skapade för att skydda oss. Tvärtom utvecklar de förakt mot svaga män som låter dem styra.
Hej.
Alla däggdjur har sociala roller.
Jämför en hund som fått växa upp med god dressyr och träning, motion och en flock (familj) med given hierarki, med en hund från ett typiskt dysfunktionellt hem med missbruk, fylleri, irrationella människor som ömsom tillåter ömsom förbjuder beteenden utifrån sitt humör.
Den första hunden är inget problem; den andra är osäker, rädd, vilsen och farlig för alla – och måste ständigt kuvas med våld och hot om våld (om den inte kan flyttas till ett positivt hem där den får rätt socialisering).
Vi är mer komplexa och mer komplicerade, men vi är inte annorlunda.
Förkastar man detta när man sätter samman sin morallära (som all modern filosofi, religion och ideologi är) förkastar man också varje chans för att den skall lyckas fungera utan massivt våld och förtryck.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
PS Jag vill instämma med utlandssvensk ovan; kvinnor utanför den urbana av-könade medelklassen är mer mottagliga för både en charmör och en gentleman. De övriga flyttar ju till stan. DS
@utlandssvensk:
Tack. Jag fick svart bälte i svartsyn redan på 70-talet. (Har du förresten inte sett Knekten, Kärleken och Döden?)
Som sagt, jag har inget emot att man sätter kvinnor främst på ett personligt plan. Jag är inte alls lika medgörlig till att sker politiskt påtvingat.
@Rikard:
Vår fysik sätter ramar som vi har att förhålla oss till. Man kör inte gärna grus med en sportbil och inte heller rally med en långtradare.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson): Hej.
Rally med långtradare? Jag känner en trucker som skulle svarat ”Challenge accepted!” tror jag…
Grus med sportbil är väl vad regeringsplanet kan sägas användas till.
Uppvakta damer är svårt. En del kvinnor verkar tro att bara för att man talar med dem så är det i syfte att etablera en köttslig förbindelse, och av dessa blir vissa smickrade där andra blir förnärmade – för att inte tala om de som blir rejält irriterade när de har trott att det är en invit för att sedan inse att nej, han (alltså jag) är bara artig, trevlig och social.
Vissa kvinnor vill ha hela det klassiska paketet med blommor och bio, nöjesfält, museer, teater, dans och så vidare. Andra vill mer veta ens ambitioner och planer – är man nöjd med sin position eller är man en klättrare? En del vill ha en som de kan äventyra med; udda resor (nakenbad på Kerguelen på vintern? Right on!, typ), farliga hobbies (mikroplan är helt rätt enligt vissa), eller helt enkelt La Dolce Vita och efter oss syndafloden. Några är hårda som flinta; vassa kanter och spetsar men hittar man spricklinjen så finns där en mjuk och underbart empatisk varelse som söker komplettera sina svagheter med dina styrkor. En del har livserfarenhet av sådant slag att grova karlar går och gömmer sig med mardrömmar, andra är små pappas prinsessor där inte ens månen på ett snöre duger.
Hm. Det var tusan vilka tankar din post väcker, märker jag. Jag tror att stämningen i samhället – vårt kollektiva mediamedvetande s.a.s – gör allt mycket svårare än det behöver vara. Jag märker verkligen skillnaden mellan stad och land när jag hälsar på släkten. Där gäller ofta ännu dansbanan, jaktlaget, och idrottsföreningarna eller motorintresset som status; en trygg, pålitlig och händig karl spöar vilken Stureplansbroiler som helst, och omvänt i stan, kanske?
Lägg till genusteori, feminism, multikulti, och att det privata är politiskt så tror jag det att det kan vara svårt med hur man bör föra sig. Rena minfältstangon.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
“If there was anything that depressed him more than his own cynicism, it was that quite often it still wasn’t as cynical as real life.”
― Terry Pratchett, Guards! Guards!
Det behövs säkert en ny kvinnoroll, i första hand. Efter som den sidan blivit försummad av feminismen, dvs om både rättigheter OCH skyldigheter, som att ta eget ansvar och uppträda anständigt.
Åsa Regner på riksdagis angående ”metoo”, orerar om ”mäns vardagsmakt över kvinnor”. Va f-n skall hon göra åt det, och som inte redan gjorts ner av statsfeminismen? Har f.ö. kvinnor fortfarande ingen egen sexualitet? Har kvinnor ingen ”vardagsmakt” över män, sexuell makt, ”jag är så svag makt” osv.?
Min mansroll sköter jag själv, i samspel med hyfsat normala kvinnoroller.
@Rikard:
Intressant tanke. Besläktat:
”What You Can’t Say”
http://www.paulgraham.com/say.html
”How do we get at these ideas? By the following thought experiment. Imagine a kind of latter-day Conrad character who has worked for a time as a mercenary in Africa, for a time as a doctor in Nepal, for a time as the manager of a nightclub in Miami. The specifics don’t matter—just someone who has seen a lot. Now imagine comparing what’s inside this guy’s head with what’s inside the head of a well-behaved sixteen year old girl from the suburbs. What does he think that would shock her? He knows the world; she knows, or at least embodies, present taboos. Subtract one from the other, and the result is what we can’t say.”
@Kristian: Hej.
Har låtit ditt citat perkolera nu (Paul Grahams text är tänkvärd) och kan konstatera att den väl beskriver inte bara mitt yrkesliv som lärare, utan även min (livs)erfarenhet, och vad jag fått lyssna på som ”närvarande axel att gråta mot”; detta är inte comme il faut alla gånger.
Vissa saker får inte kunna vara sanna, så de kan inte ha hänt för det är inte så saker skall hända och är det ändå så att de verkar ha hänt så har det inte det, så det så! Ungefär så är alltför många vuxenbarns respons.
Allt från vårdpersonal som inte vill höra talas om när en väninna med avslaget näsben nekades akutvård för att hon tillhörde ett annat vårdområde*, till poliser som inte vill höra talas om den manlige bekant som hotades med våldtäkt med både batong och tjänstevapen i piketen – i vilken han befann sig i egenskap av brottsoffer**, till lärare som villigt låter sexualförbrytare, tjyvar och langare gå kvar på högstadiet*** och hellre flyttar offret, till ultraliberaler som inte fattar vad den etniskt homogena nationalstaten är****, till socialister som inte begriper att deras ideologi endast kan skapa elände på folkets bekostnad***** – ”F^n ta verkligheten” verkar vara mångas leitmotif.
* Socialt då ej passabel subkultur var troligen skälet till akutmottagnings avoga bemötande.
** Bekantingen var i förvar då han jagats av kulturberikare från MENA vilka hade för avsikt att döda honom pga hans läggning.
*** Soc och föräldrar som vägrar agera och polis som hänvisar till Soc, som hävisar till polis.
**** Förutsättningen för liberalism oavsett i vilken form är nationalstaten.
***** Empirin av socialismen omsatt i praktiken talar för sig själv.
Vet inte om det är mitt umgänge eller om det beror på hur man blir som ’stabo’, men kvinnor som väljer att bo kvar på landet eller rentav flyttar dit slår mig som överlag varandes vid mer sunda vätskor. Kanske för att man inte kan snacka bort en snödriva som en social konstruktion?
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
@Rikard:
Pratchett nämner i förbigående (fritt från minnet) kvinnor på landsbygden som på väg till bakstuga eller härbre kunde få slå ihjäl en och annan varg med förklädet.
Utanför ämnet:
Paul Graham är helt okej när han skriver om saker han vet något om, eller som är tillräckligt abstrakta. Andra gånger kan han framstå som så långt borta från verkligheten att det är svårt att veta var man skall börja.
Detta torde vara en av hans mest populära texter:
”How to Make Wealth”
http://paulgraham.com/wealth.html
Här är ett bra svar.
”A response to Paul Graham’s ”How to Make Wealth””
https://czep.net/12/response-to-paul-graham.html
Det svaret är en stor del av varför jag föredrag epitetet ”Klassiskt Liberal” framför ”Libertarian.”
@Kristian: Hej.
Tänker detsamma.
Klassisk liberal som utgångspunkt erkänner nationalstatens betydelse som skiljedomare och väktare; libertarianer vägrar erkänna att en stat (eller styrelse, som jag antar man kan översätta ’governance’ med) är nödvändig och alltid kommer att uppstå.
I en diskussion på Mises presenterade jag det hela som såhär:
Inför ett hot som envar individ i den libertarianska världen inte kan värja sig mot enskilt går man tillfälligt samman och avvärjer hotet gemensamt. Till detta behövs resurser, och en ordergång.
Eftersom man stöter på återkommande hot mot enskilda både inifrån och utifrån blir organisationen semipermanent.
Eftersom organisationen inte producerar utan endast konsumerar resurser, och på grund av allmänningens tragedi inte kan finansieras ideellt, måste en skatt tas ut av just den väpnade organisationen.
Längre än så behöver man inte fortsätta innan libertarianer börjar bete sig som extremvänster, komplett med förolämpningar och ”googla Ayn Rand/Lazarus Long!”.
Förnuft, måttfullhet och respekt inför att meningsmotståndare tror på sin sak inte för att de är dumma, onda eller korkade, utan för att de resonerar annorlunda verkar vara oförenligt med vissa åsikter.
Fast vad det har med mansrollen att göra vet jag inte?
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
@Kristian:
Jag håller helt med om att Libertarian idag närmast är att likställa med anarkist, som stora delar av extremvänstern, men det där svaret verkar i övrigt vara ett riktigt stolpskott. Dvs det uppvisar precis samma fel som det kritiseras i Grahams text, men på andra punkter, dvs ur en stereotyp ekonoms perspektiv.
@Rikard:
”I en diskussion på Mises”
Det är bara att ge upp! Jag deltog i ganska många debatter där och det är hopplöst.
Jag skrev till Katerina Janouch om hennes syn på mansrollen men hon har inte svarat. Det hon skrev om Alexander Bard var alldeles för långt och ordrikt för att vara intressant. Jag skrev till henne att kvinnor som skriver om hur en man ska vara är att det vore som om jag skrev om hur det skulle vara att föda barn. Det skulle bli ramaskri. Jag har skrivit det tidigare och märkligt nog får jag sällan mothugg.
Jag skulle vilja säga att det finns inte en mansroll – det finns flera. Dels för olika situationer i livet men också för att vi är olika människor. Därför går det inte att definiera en mansroll och om man ändå envisas, så finns det bara en kvinnoroll. Att föda barn.
Om det är allt vi reduceras till, vad är det då för mening med att leva bortom 50? Visst ja, ättestupan nästa.
Och, rollen som gentleman finns inte för den skulle snabbt vara utrotningshotad. Kvinnor gillar att göra listor på vilka egenskaper de vill ha hos en man och det är sällan de stämmer överens med verkligheten. För den kvinnliga biologin gör att kvinnor dansar med vargar, dvs. maskulina och ofta våldsamma män. Om kvinnor verkligen föredrog gentlemannen så skulle den våldsamma manlighetstypen vara utrotad på några generationer. För det är kvinnor som kontrollerar vad de stoppar i sig, som gör det biologiska urvalet. Och det går inte att styra med ”genusvetenskap” eller andra politiska ideologier.
@Tommy:
”Jag skulle vilja säga att det finns inte en mansroll – det finns flera. Dels för olika situationer i livet men också för att vi är olika människor. Därför går det inte att definiera en mansroll.”
Jag var ju inne på det, men höll mig ganska kort eftersom jag hade en given gräns för inläggets längd, annars hade jag utvecklat det betydligt mer.
”Jag har alltid respekterat kvinnor. Så har min säng också alltid varit tom, för jag klarar inte av att uppbåda pansaret som krävs för att övervinna det (låtsade?) kvinnliga motståndet och samtidigt kunna behålla självkänslan som låter mig se min egen spegelbild utan att drabbas av akut illamående.”
Kvinnan i mitt liv såg en skymt av mig och vidtog sedan flera mått och steg för att haffa mig, trots att jag är ungefär lika bra på att uppfatta signaler och charma flickor som en genomsnittlig näve grus. Tråkigt att du infekterats av högerns kvinnosyn, men lycka till i nästa liv.
Vänligen – förklara ”…Så har min säng också alltid varit tom, för jag klarar inte av att uppbåda pansaret som krävs för att övervinna det (låtsade) kvinnliga motståndet och samtidigt kunna behålla självkänslan som låter mig se min egen spegelbild utan att drabbas av akut illamående”.
Jag fattar inte ett smack!
Öh, uppfattar ni att livet är ett spel med roller? Det gör inte jag. Utan det är äkta, inget skådespel från min sida inte.
Däremot har nomenklaturan blivit nästan totalt oäkta, bluffmakeri och teater. Kanske för att de flesta av dem är psykopater?
@OH:
För en del är det antagligen en del skådespeleri inblandat. För de flesta handlar det väl mer om att visa olika sidor av sig själv efter behov och sammanhang. För ytterligare några så vet de antagligen inte själva om de spelar eller är sig själva.
Roller är inte nödvändigtvis något oäkta.
@Hllviken:
Det krävs nog en viss erfarenhet av situationen och även en god portion självinsikt för att förstå exakt vad som menas.
Om man förenklar det hela kraftigt så handlar det om att de flesta kvinnor vet att de har ett överläge och går in i den potentiella relationen med motsvarigheten till ett skambud, dvs kraven som ställs för att gå vidare från första kontakten är tämligen orimliga. Det finns två sidor av skambudet, dels handlar det om grundläggande värderingar och dels om kraven i den direkta förhandlingssituationen.
De män som försöker behålla sin självkänsla och vägrar bli utnyttjade på det sättet får antingen ha extrem tur att råka stöta på någon ur den bråkdel av kvinnorna som inte kommer med skambud eller finna sig i att vara ensamma (eller söka partner i andra kulturer som inte är fullt så stereotypa eller där de själva får ett högre värde).
@Hllviken:
I princip ett annat sätt att säga ”Snälla killar får inte kyssa vackra flickor” eller hur det nu är talesättet går. Eller du kanske hängde upp dig på det där med att ”övervinna … motståndet”. Det är mer eller mindre nödvändigt som kille att man skaffar sig lite tjock hud och ”tar för sig” som det heter. (Om du någonsin kollat något dejtingprogram på TV så har du säkert noterat att tjejerna som regel vill att killen skall ”ta för sig”). Det ingår så att säga i spelet att man som kille ”för” (som i en dans) medan tjejen följer med. Ofta bjuds ett visst motstånd från tjejens sida, och det kan vara jäkligt svårt att veta när motståndet bara är en pose och när det är på allvar. Är det bara en pose är det bara att köra på och övervinna det, är det på allvar och man kör på så kan man (om det vill sig riktigt illa) hamna i domstol. Men man vet inte förrän man gör en framstöt …
@OH:
Vadå ”Ni”? Du menar om jag uppfattar det så.
Svar: ja.
Eller rättare sagt, livet är uppbyggt av en mängd olika spel, där vi har olika roller. Shakespear sa det i princip väldigt bra: ”All the world’s a stage, And all the men and women merely players; They have their exits and their entrances, And one man in his time plays many parts …” (Jag har ett halvskrivet inlägg om just (köns)roller som legat i träda länge nu som jag inleder med just det citatet.)
Men du gör ett misstag när du ser ”livet som äkta” i ett motsatsförhållande till att det skulle vara ett spel där vi (självmant) spelar våra roller. De är inte ömsesidigt uteslutande. Det du invänder emot är falskspel. Om du t.ex. är förälder har du en roll gentemot ditt barn, den rollen innebär att du tar hand om barnet, både fysiskt och psykiskt. Ger det mat, kläder och kärlek och den bästa uppfostran du kan. Det finns ingen motsättning mellan att ”spela” den rollen och att livet är äkta. Andreas säger det ganska bra.
@Dolf
Jag var trött när jag skrev min förra kommentar, efter att ha skrivit en lång kommentar på ett annat ställe vilket tog 3 timmar att få ihop. Det jag skrev handlade mest om Katerina Janouchs syn på mansrollen och den kommentar jag redan skrivit, inte så mycket på det du skrev.
Jag har också bott och verkat utomlands som du och nyligen kommit tillbaka till Sverige (2016). Det är chockerande hur verklighetsfrämmande det har blivit här, ett samhälle som imploderar inifrån för att man tror och tycker i stället för att ta till sig vetenskaplig empiri. En sorts samhällelig eskapism i sin prydnad.
Jag har en brokig uppväxt och har kämpat hela livet med min mansroll och med min papparoll. Jag har kämpat för att inte bli som min far och trots hur mycket man än kämpar så finns biologin där. I mångt och mycket är min biologi och personlighet ganska motsatt min fars (som tur är) men det finns också likheter. Biologin är mycket starkare än vad man tror, det är svårt att springa ifrån den hur mycket man än försöker.
Sen har vi något som heter tid. Ett år förändrar en människa mycket. Vi märker det inte själva då det sker långsamt. Men du är inte samma person vid 50 som du var när du var 20. Dels är det förändringar utifrån, sociala förändringar, men biologin förändras också, den är inte konstant. Vi är utrustade med gener när vi föds men olika egenskaper kan stängas på eller av medan vi lever. Det kan vara reaktioner på omgivningen men när reaktionen sker i generna, är den då biologisk eller social?
Saker som sorg och svält påverkar inte bara våra gener utan kan även påverka vår manliga arvsmassa eftersom nya spermier produceras hela tiden. Det finns även en koppling mellan hur länge man lever och hur gammal ens far var vid själva befruktandet. Om ens far över 35 år så ökar chansen för att man lever längre.
Det jag inte håller med om i din text är att kvinnor ska ha förtur och att män ska vara en gentleman. Främst är det två saker jag skulle vilja anföra. Dels är det biologin, kvinnor gillar att dansa med vargar. (Dansar Med Vargar är en bok, och ett begrepp, om varför kvinnor gillar män som sitter i fängelse för våldsbrott. Som Charles Manson.) Jag lärde mig tidigt att det var bättre att ignorera kvinnor på krogen än att bjuda på drinkar om man ville ha någon fortsättning.
Det andra är att jag behandlar alla människor lika. Om jag kan så öppnar jag dörren för vem som helst oavsett om de är män eller kvinnor. Jag är mer intresserad av egalitarianism än av feminism. Egalitarianism är äldre än feminism men finns knappt i det svenska språket och det är att behandla alla lika. Det märkliga är att jag har fått mycket kritik för att jag behandlar alla lika. Speciellt från en del kvinnor som vill bli särbehandlade.
Mansrollen är öppen för diskussion men då måste man först erkänna biologin och dess inverkan dels på män och kvinnor men också på samspelet mellan könen. Männen styr samhället och kvinnorna styr männen.
Vi har både ett patriarkat och ett matriarkat. Det vi ser nu i Sverige är en förflyttning från ett patriarkatiskt samhälle till ett matriarkatiskt. Och det fungerar inte, strukturerna rasar, ingen tar ansvar för någonting, osv. Men det är en annan diskussion.
@Tommy:
(Prydno.)
Ja, den stora illusionen idag är att västvärlden är så empirisk jämfört med resten av världen där man är vidskeplig. Postmodernism och annat gör sitt bästa för att förstöra allt som givit väst det vi har idag. Sverige låg lite före i välstånd, och ligger mycket före i postmodernism.
@Tommy:
Nu blir jag nyfiken. Hur länge var du borta? (Jag var borta från 1985 till 2008.)
Sen måste jag poängtera ifråga om att jag inte hade något emot att sätta kvinnor i första rummet att jag faktiskt skrev ”men jag vänder mig starkt emot att det görs som ett tvång eller att det skulle handla om en skyldighet.”
Det kanske behöver förtydligas lite, från samhällets sida, dvs. lagstiftning, myndigheter osv. måste gälla likabehandling av alla. Men jag ser inga problem i att man genom privata initiativ som individer avviker från det.
Katerina janouch
Men kvinnor är ju inte det.
Och om män ska vara manliga, vad ska kvinnor då vara?
@straightmansburden:
”Alla kvinnor vill höra att de är vackra, intressanta, underbara, speciella, unika, smarta, roliga och sexiga.”
Visst vill de det! Men samtidigt vill de att det ska vara olagligt för män att säga dessa saker.
Lösningen är kanske pratande katter? Självklart måste dessa dock finansieras av staten….
@Tommy:
Intressant inlägg!
”Främst är det två saker jag skulle vilja anföra. Dels är det biologin, kvinnor gillar att dansa med vargar.”
Ja, så är det. Om man vill ha en fungerande civilisation måste man dels erkänna detta, dels ha regler och normer som hanterar denna väldigt destruktiva drift.
Man kan jämföra det med manlig aggressivitet. Fungerande samhällen har system för att dels kontrollera den inom samhället och samtidigt se till att den utnyttjas för yttre försvar.
Civilisation kräver uppoffringar och begränsningar för båda könen. Vi har nu släppt spärrarna för kvinnorna och det leder till en påtagligt och ganska snabb avcivilisering.
” Det märkliga är att jag har fått mycket kritik för att jag behandlar alla lika. Speciellt från en del kvinnor som vill bli särbehandlade.”
Kvinnor är genomgående militanta motståndare till verklig jämställdhet. Hela utvecklingen sen kvinnor fick politiskt inflytande kan sammanfattas med: Fler rättigheter och färre skyldigheter för kvinnor. Samtidigt utvecklar kvinnorna ett förakt för de män som låter dem hålla på med detta och blir allt mer attraherade av traditionellt patriarkaliska män.
” Det vi ser nu i Sverige är en förflyttning från ett patriarkatiskt samhälle till ett matriarkatiskt. Och det fungerar inte, strukturerna rasar, ingen tar ansvar för någonting, osv.”
Ja, ungefär så. Det är också ganska tydligt att denna typ av samhälle saknar all förmåga att försvara sig och skapar en utveckling mot kulturellt självmord.
Min gissning är att det genom historien har funnits många samhällen där kvinnorna har fått bestämmande inflytande, men att dessa har begått självmord så snabbt att det inte finns några lämningar kvar. Men minnet av dessa misslyckade experiment har bevarats i väldigt starka tabun mot kvinnligt inflytande i religioner och kulturer. I vår hybris har vi valt att ignorera dessa varningar…..
@utlandssvensk: Grumpy Cat hade en egen julfilm 2014 …
@Andreas:
”Roller är inte nödvändigtvis något oäkta.”.
Kanske inte det, men sannolikheten att roller är oäkta är förmodligen större än 95 %. Vilka och hur stor andel av romaner, teaterstycken och filmer anser du vara äkta? Jämför gärna med dina egna roller, om du har några…
Kan ju också vara så att jag är ovanligt ärlig och felaktigt bedömer andra vara lika ärliga.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Jo, med ”ni” menar jag fler här än endast du, från mitt intryck av vissa kommentarer.
Förvisso kan man betrakta livet såsom ett spel och bestående av en massa roller! Men bokstavligt?! Om så: Feltänk och leder fel anser jag!
När jag reparerar eller underhåller mina/våra bilar gör jag det på riktigt. Jag låtsas/spelar inte. Klarar jag det inte anlitar jag normalt en verkstad, vars flesta mekaniker inte heller låtas vara bilmekaniker.
Däremot torde de flesta politiker, journalister och annat pack spela roller, enär de är psykopater och det sättet är det enda de kan relatera till verkligheten på, utan att spricka…
Kom att tänka på filmen ”Erin Brockovich”.
Är det inte så de flesta moderna kvinnorna vill leva?
Först ett äktenskap som kraschar och sen en karriär som understöds av en farlig ”biker” som kan byta blöjor/fantastisk knullmaskin/egostärkande mjukis när mamma gör karriär?
Det är inte lätt att vara man 2017…….
@utlandssvensk:
Är kvinnor som gillar att ”dansa med vargar” verkligen ett problem? Hur liten minoritet är de?
Om jag skulle gissa, så är andelen sådana kvinnor färre än en promille. Om jag har rätt, så måste dessa få kvinnor befinna sig nära makten, dvs nära sin make/far i den positionen för att vara verkligt skadliga?!
@OH:
Jag tror att du har fel och problemet är att du redan från början likställer roll med skådespeleri, men det är bara en sorts roll, då blir analysen därefter.
Jämför det istället med gruppsykologi/dynamik, i en grupp antar vi alltid olika roller, en del av dem utgör ett väldigt litet avsteg från den man är utanför gruppen och en del är ganska långt därifrån. ”Djävulens advokat” är en sådan roll som ganska få passar in i, men som krävs för att en grupp ska fungera. De som tar på sig den rollen är oftast inte speciellt negativt inställda utan snarare är det de med mest integritet. För att gruppen ska fungera så väljer de mer eller mindre medvetet att undertrycka vissa sidor av sig själva, vilket inte är ett problem i sig utan problemen uppstår först när samma person alltid förväntas ta den rollen för att övriga vill framstå som positiva och handlingskraftiga.
Det är inte speciellt annorlunda på det personliga planet heller, när du reparerar bilar så undertrycker du antagligen sidor av dig själv som är mer relevanta när du t.ex. ska leka med barn eller se på fotboll. Du går helt enkelt in i amatörmekanikerrollen, om du inte skulle göra det så skulle du antingen inte lyckas reparera någonting eller få en extremt dyr räkning från verkstaden. Det har inte någonting med skådespeleri att göra bara att det finns olika behov i olika sammanhang och att (de flesta) människor är kapabla att variera sina uttryck för den inneboende personligheten. De är inte låsta till endast ett uttryck i alla sammanhang. Rollerna är i de flesta fall som 2D-silhuetter av en personlighet i 3d (eller egentligen många fler dimensioner), men givetvis är det alltid någon som måste fåna sig med handskuggor, kaninöron eller annat.
Alla områden som leder till personliga fördelar, men där utvärderingen av faktisk prestation/arbete är bristfällig eller obefintlig, kommer att locka till sig de som betonar skådespelandet i sina roller. Det undviks enklast genom att ställa krav och ifrågasätta, samt betona prestationen snarare än positionen.
Intervju för högre chefsjobb…
– Jaså du har varit statsminister och har en massa kontakter, jaha, men vad lyckades du åstadkomma då?
– Jaha närmast total systemkollaps pga oförmåga att ta till sig fakta…
– Nästa!
– Jaha, du var minister och råkade ut för en situation där din världsbild gick rakt emot officiell statistik inom ditt ansvarsområde, hur hanterade du det?
– Jaha, du ställde dig och blåljög i internationell media..
– Nästa!
…
@OH:
Jag tror att vi definierar ”roll” lite olika. Du ser att spela en roll som att låtsas något man inte är, medan jag ser att spela en roll som att låtsas något man är.
@Andreas:
Sablar vad snabb du är! Och att du orkar skriva ett så långt inlägg!
Jag beundrar dig bara därför, så vi kan ha värdefullt utbyte endast därför…
Nja, jag är bland de sista i min släkt och vill överföra det jag vet och kan till de yngre!
@OH:
De som går så långt som att faktiskt söka upp och gifta sig med dömda massmördare o.s.v. är nog en ganska liten minoritet, men de utgör bara extremen av beteendet. De som vill ha en ”light”-version i form av någon som bara beter sig lite svinigt, inte bryr sig om regler eller hänsyn o.s.v., de är många fler och utgör det egentliga hotet, speciellt eftersom begränsningarna av det beteendet eller dess konsekvenser har nedmonterats successivt.
@Andreas:
Kan lägga till att om bilmekanikern inte spelar sin bilmekanikerroll ordentligt så kan det ge upphov till långa sjukhusvistelser (så läkare och sjuksköterskor kan spela sina roller) eller till och med ännu värre så att begravningsentreprenören får spela in roll och fångvaktaren på kumla sin.
@OH:
Tack
Övning ger färdighet, det är långt ifrån första gången som jag försökt beskriva hur det här hänger ihop.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Kanske en av skillnaderna mellan oss är vad då?
Jag har tre barn, tyvärr med två fruar. Du noll med inget fruntimmer.
Jag böjde mig aldrig som du såg att det var det. Utan brudarana valde mig, om och om igen utan att jag var ett rövhål.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Jag förstår vad du menar, men en av anledningarna till förvirringen är när det uttrycks som att spela en roll. Bilmekaniker/läkare/sjuksköterskor behöver inte spela sina roller, de är och antar/går in i rollerna, det är de som inte har förutsättningarna som måste spela sina roller.
@OH:
Skillnaden är kanske att du hade tur eller bra förutsättningar i övrigt. Kanske är din grundläggande personlighet tillräckligt långt ut på regelbrytarskalan att det räcker utan att spela rövhål. Kanske är det en skillnad i ålder och att fruarna hittade dig medans det fortfarande fanns andra värderingar som gynnade dig. Det är inte schack vi pratar om där allt är svart eller vitt.
Utan att försöka vara elak, så om du har barn med två fruar så var rimligen minst en av dem inte så lyckad i något avseende. Kanske var det för att du blev för bekväm inte tillräckligt regelbrytande för att upprätthålla relationen i längden. Svårt att gissa utan att känna dig, men där har du några förklaringar. Om de stämmer får du avgöra.
Är inte bilmekaniker/sjuksköterska/läkare ett yrke?
Något man gör för att få en inkomst?
Skådespelare kan spela en roll som bilmekaniker utan ens att kunna skilja en förgasare från ett avgasrör.
Är vi alla skådespelare?
Det tror inte jag.
Här förnimmes en sur doft av postmodernism……..!
@OH: Hej.
Mask/scen/skådespels-metaforer är just det: metaforer.
Om du inte kan ha någon separation mellan din person och din persona, kommer du alltid att hamna i konflikter. Om du har för stor separation kommer du att uppleva schizofrena drag och diskrepanser.
Det är inte konstigare än att man på en middag konverserar sin bordsdam på ett visst sätt med en viss artighet som är mindre familjär än när du pratar med din syster, kollega eller fru eller mor.
Att anpassa beteende efter social kontext helt enkelt. Det är inte, för en frisk person, fråga om personlighetsklyvning. Blir diskrepansen för stor mellan det sagda och det gjorda och personen inte kan rationalisera detta sker en rockad tills antingen överensstämmelse eller rationalisering är uppnådd. Kan sådan inte ske inträder depression och stressrelaterade psykiska problem.
Detta är inte fråga om attityder eller val utan är hur vi fungerar i grupp – och ju större grupp desto formellare roller måste intas givet våra begränsningar i hur många människor vi kan hysa känslor för, och skapa intuitiva responsmodeller till. Ju mer formellt samhället är, med tydliga och klara roller, desto enklare blir spelet att förstå för samtliga; ju mer valfrihet och ju luddigare eller suddigare gränser är desto svårare.
Ju mer extrem ens påtagna roll är jämfört med ens grupps minsta gemensamma nämnare desto större intern separation och desto större stress. Ju bättre integration mellan ens kärna och ens skal, så att säga – desto bättre mår man.
@utlandssvensk:
Men det är ju roligt! (Mises-debatter alltså.)
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
@OH:
Jag talade om vad vi lägger i begreppet ”roll”, inte om ditt eller mitt förhållande till kvinnor. Vad menar du med att ”Jag böjde mig aldrig som du såg att det var det.”? Jag har inte påstått att du böjt dig. Men du har uppenbarligen spelat rollen som kvinnokarl bättre än vad jag har.
@Andreas:
Ok. Det kanske är lite olyckligt att säga ”spela en roll”, kanske vore bättre att säga ”ta på sig en roll” eller ”gå in i en roll”.
#Censurerat av mig själv.
@Egon:
Jag förstår inte riktigt hur du kopplar diskussionen om roller till postmodernism. Enligt min mening sa Shakespear det bra (Som ni behagar. Akt II Scen VII, Egen översättning med viss inspiration från 1849 års version av Carl Agust Hagberg.):
Vad jag förstår så verkar protesterna komma från att man kopplar ”roll” till film, och teater, vilket snarare är en metafor. Men det som snarast menas med roll är här:
När vi talar om ”roll” här menar vi egentligen en uppsättning egenskaper, beteenden och uppgifter som utförs.
I ”rollen” som polis ingår saker som att msn skall ha vissa genskaper som att vara ärlig, trygg, pålitlig och stabil (egenskaper), att man beter sig på ett visst sätt (lite beorende vad för slags polis man är, det passar sig inte att en polis går omkring i burka, eftersom det signalerar att man inte är polis först och främst utan att sätter en annan roll före sin polisroll) och att man utför vissa uppgifter (sätter dit bovar).
Likaså skall en mekanisker ha en viss mekanisk fallenhet, uppträda och bete sig på ett vis som passar överens med en mekaniker och utför vissa uppgifter, fixar motorer och hjulinställningar osv. så att bilar går att köra med.
Här är grejen när vi talar om ”mansroller” och ”kvinnoroller”, vi behöver inte ta på oss några konstlade roller. Vi faller naturligt in i de roller som vi känner oss hemma med om man bara låter oss få sköta saken själva.
@Dolf.
Shakspear…….
Fine in the 1600s
Nu är det mer komplext än så.
Kvinnor gör karriär.
Lämnar bort barnen till socialistiska barnmorskor istället för att stanna hemma.
Barnen genuscertifieras och växer upp till androgyna monster.
Lekskolan lär barnen att kön är en strukturell konstruktion.
Lucia är en svart flyktingpojke som tände eld på sin förläggning det är därför som det brinner i hans hår…..
Sverige sitter i ett postmodernistiskt skruvstäd.
”Skruvstäd var ett viktigt verktyg för hen som jobbade som smeder”
”Ett sätt att spänna fast det som skall bearbetas”
Arbetsförmedlingen skriker efter kvinnliga smeder…..!
Var är dom??
Industrin har blivit lovade universitetsutbildade Syrianer….
Var är de…?
Vad händer.
Varför langar killarna knark istället för att ta ett lärlingsjobb?
Inge svenne banan åker BMW. eller hur mannen
Svara på det Stefan Löven.
Du själv tyckte ju att svetsar jobbet sög….
Varför tror du att andra skall hålla på med det i minst 44 år….
För en folkpension….
Roller är för finfolket som inte gjort ett iota i sitt liv.
Hallå idag kan jag inte jobba.Har kurs i Human Dynamics…….
Tjarååå!!!!!!
@OH: Det var en intervju en gång med en man i England – vit inhemsk arbetarklass – som hade barn med åtta olika kvinnor. Han måste vara en toppenkille, eller hur?
Det där med gentlemän är nog ett överspelat kapitel. Att vara gentleman i dagens samhälle känns oerhört larvigt. Att öppna dörren för någon är snällt men snäll kan man vara i största allmänhet. Finns ingen anledning att fjäska just för kvinnor. Ofta uppskattas det inte heller. Att hjälpa en kvinnlig kollega på en arbetsplats kan lika gärna betraktas som nedlåtande. Därmed inte sagt att folk inte kan vara romantiska i sitt privatliv. Vill man bjuda sin fru på middag och ge henne en blomma så är det inget fel med det. Däremot ser jag ingen anledning varför män ska vara extra trevliga mot främmande kvinnor. Det är bara fjantigt och löjligt.
@Jerry:
Det är väl synd? Det finns väl en viss charm i att vara trevlig mot kvinnor, och det är väl en förlust för vår tid att gamla hederliga gentlemannamanér har blivit obsoleta.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson): Nej det är rätt skönt faktiskt.
@Jerry:
Jag är väl inte helt överens med dig, men förstår din syn på saken.
@Jerry: @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Delar ganska mycket Jerrys syn här, det fanns kanske en tid när detta var charmigt, när det fanns någon sorts balans. Idag saknas balansen helt och att då hålla kvar vid beteendet som en sorts helt onödig självspäkning. Undantaget är när kvinnorna ifråga själva visar att de också är beredda att bjuda till.
När det gäller främmande kvinnor som man råkar möta på gatan eller så och inte har någon relation till, så bemöter jag nu dem som vem som helst annars, ingen anledning att anstränga sig när man bara får skit för det ändå. Hjälp kan de få om de ber om det eller helt uppenbart behöver det, annars får det vara.
@Andreas:
eh, för att citera mig själv: