Eders Ödmjuke uppmärksammar ännu en stjärna som slocknat
Men är man född på tidigt sextiotal, vilket jag då alltså är, och genomlevde sjuttiotalet som den omvälvande tid när man gick från barn till vuxen, intresset för motsatta könet vaknade till på allvar och med tiden mognade, man upptäckte alkohol (och blev medveten om, men undvek, andra droger), började utforma sin personliga värdegrund och den politiska medvetenheten knoppade, ja, då är knappast David Bowie en oviktig person.
Min första kontakt med David Bowie måste ha varit runt 1975, genom ett radioprogram som hette ”70-talets rockhjältar” som gick en kort period. Varje avsnitt, som jag vill minnas sändes runt niotiden på måndagskvällarna, tog upp en specifik artist, eller grupp, och varade runt en halvtimme. Jag har för mig att presentatören var en ”läspare”, och misstänker att det kan ha rört sig om Tommy Rander, men jag är långt ifrån säker. Det var på den tiden när jag ofta lyssnade på Kvällstoppen och Tio i topp på vår lilla transistorradio, och satt med fingret på pausknappen, redo att släppa upp den för att spela in någon pärla på den ack så enkla, men väl utnyttjade kassettspelaren av märket Grundig.
Programmet har fastnat i minnet, inte specifikt för att det handlade om David Bowie, även om det i sig faktiskt är en anledning så god som någon. Det som särskilt fick det att fastna hos mig var för att en del av det ägnades åt konceptplattan Diamond Dogs som till del är inspirerad av George Orwells 1984. Nu var jag på den tiden lika obekant med 1984 som jag var med David Bowie, men den dystopiska beskrivningen gjorde att jag började intressera mig för både Bowie och 1984.
Öppningsspåret på Diamond Dogs
Det är lite lustigt att när jag fick för mig att jag skulle skriva det här inlägget så var det 70-talets musik och ungdomstiden som var min motivation. Helt enkelt för att han får räknas till ungdomens musikaliska hjältar. Jag hade inte en tanke på, eller brydde mig ett skvatt om jämställdhet eller genus i sammanhanget. Likt förbannat …
Jag har tidigare skrivit minnesbetraktelser över Lou Reed och Dick Wagner. Lite pliktskyldigt har jag då tagit upp genusvinkeln på dem, ärligt talat som ett rent alibi för att få skriva av mig om artister som haft en personlig betydelse för mig. Lik förbaskat visar det sig att det finns en röd tråd hos dem alla.
Lou Reed var en normbrytare, gay, bisexuell innan han till sist kom ut ur garderoben som öppet heterosexuell!
Jag vet inte så mycket om Dick Wagners eget normbryteri, men han spelade med Lou Reed och arbetade mycket med Alice Cooper, som i sin tur har varit en normbrytare. Det är väl förlorat i historiens dimmor, men det ursprungliga Alice Cooper Group utmärkte sig i hög grad för att de hade en transig och sexuellt tvetydig framtoning innan de slog igenom som skräckrockare.
David Bowie gjorde sig ett namn med sin androgyna och sexuellt ambivalenta stil som han lanserade med The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars, och enligt sin första fru hade han ett förhållande med Mick Jagger.
David Bowie var inte bara själv en normbrytare, han var en ikon som spelade en stor roll i många andra artisters liv. Han bidrog till att få bland annat både Lou Reed och Iggy Pop på fötter. Iggy och Lou var för övrigt bägge två inspirationskällor för Bowie till personan Ziggy Stardust.
Bowie var en väldigt mångsidig artist. Han inte bara förnyade sig ständigt musikaliskt genom att bryta och skapa nya musikaliska trender. Han fick även utmärkelser för filmroller och har till och med tillskansat sig en plats i Science Fiction and Fantasy Hall of Fame. Och vem minns väl inte musikvideon till Ashes to Ashes? Det var inte den första musikvideon som gjordes, men jag tror att det var just den musikvideon som gjorde musikvideon till en egen konstart och att den markerade början på musikvideons era:
En av 80-talets bortglömda höjdare bland filmer anser jag själv är Cat People från 1982. Det var en nyinspelning av en gammal skräckfilm. Den nya versionen regisserad av Paul Schrader med Nastassja Kinski och Malcolm McDowell i huvudrollerna fick ett eget liv och blev något helt annat än den skräckfilm som var avsikten. Istället blev det ett suggestivt drömskt drama med starka erotiska undertoner … och David Bowies signaturspår till filmen är en perfekt match:
Det går inte att enkelt sammanfatta David Bowie i en krönika, för det var han alltför stor och mångsidig. För eventuella yngre läsare som inte känner till Bowie så vill jag verkligen rekommendera plattorna från 70-talet. De har sin givna plats i rockmusikens skattkammare.
Den 8 januari, på David Bowies 69-årsdag och två dagar innan han avled på grund av cancer i levern släpptes han sista album. Att släppet skedde precis innan han dog verkar inte ha varit en tillfällighet. Albumet spelades tydligen in redan för ett år sedan men har sedan legat vilande. Det var menat att vara en avskedspresent. Två videos har också släppts, titelspåret Blackstar,
och Lazarus:
Jag har i skrivande stund inte hört/sett mer än en liten snutt av dessa två avskedsvideos, men titlarna är väl suggestiva så det räcker till och blir över. De flesta känner väl, även om de aldrig öppnat en Bibel, till berättelsen om Lazarus.
Jag ser fram emot att få njuta av Bowies sista album, och vill tacka honom för hans musik och konstnärliga gärning. Han kommer att vara saknad.
Avslutningsvis föredrar jag att minnas honom genom en av mina absoluta favoriter bland ”kärlekssånger”:
©2016 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.
Ja nu har Bowie dragit för att kolla om det finns liv på Mars. Han blev 69 år trots alla droger. Det enda album jag köpt med Bowie var Let’s Dance och det var för att han hade den goda smaken att anlita Stevie Ray Vaughan på gitarr. Av samma skäl som jag har Lou Reed Live 1975, den långa gitarrduellen mellan Steve Hunter och Dick Wagner i början av Sweet Jane. Bowie var populär under 70-talet, och speciellt bland de jämnåriga tjejer man umgicks med. Bowie hade en speciell förmåga att förnya sig fram till slutet av 80-talet.
Såg på kulturnyheterna att en person svamlade om att Bowie var viktig för kvinnokampen vilket enligt mig är helt fel,Bowie var viktig för manskampen att bryta mot den stereotypa mansrollen.Men eftersom vi lever i feminismens mecka så måste allt utgå från kvinnokamp och feminism,och mäns kamp för män och utveckling gjord av män är en blindfläck i Sverige.
@T:
Läst mina inlägg om Lou och Dick? Nämner just gitarduellen på Sweet Jane i de inläggen. De körde sedan något liknande på Welcome to My Nightmare-turnén med Alice -75. Ett kärt minne från min första konsert någonsin. Tyvärr har de inte med den på den releasade DVD-n från föreställningarna i UK, vilket grämt mig något oerhört i många år. Men nu finns musiken från en av föreställningarna i USA tidigare under året utgiven på CD där då den duellen finns med. Tyvärr kände jag inte till den inspelningen när jag skrev inlägget om Dick Wagner, annars hade jag lagt in den duellen där.
@michael:
Ja, det är givetvis bullshit och en efterkonstruktion. Jag tror alla rockhjältarna från den tiden var normbrytare på det ena eller andra viset, men inte fasiken förde de någon feministisk kamp. Möjligen med undantag för dem i Musiknätet Waxholm.
Var aldrig speciellt road av David Bowie, liiite för mycket maner, dock, att flytta sin position/utveckling/förändring kräver givet plagiat i ett startläge och gäller allt skapande oavsett konkret abstrakt, emellertid det gäller att lämna anslaget/utgångspunk kvickt nog, eljest maner.
Har ingen känsla eller upplevelse av att D.Bowie förändrade sin grund, identifierar denne vid istort första anslaget och har endast lyssnat under en kort period 80-talet.
Maner, sett ur den synvinkeln var D.Bowie rätt kvinlig avsig eller mera rått, gnagande.
Såvardet då Lazarus, Jesus har en liknelse, en rik man ”i purpur och fint linne” och den fattige stackaren Lasarus (Lazarus)”vilken låg vid hans port”. Luk 16:20 ff
Mycket kort sammanfattat.
Lasarus bodde i Betania blev sjuk och dog och begravdes. Systrarna Marta och Maria, vilket tidigare bekantat sig med Jesus, sände bud efter Jesus och Jesus uppväcket Lazarus vilket varit död i fyra dagar.
Helt kort; Jesus gick till graven och sade – Tagbort stenen och därefter ropade Jesus -Lazarus kom ut! (fortsättning är historia).
Appropå maner ala D.Bowie, enligt mig då, vad sägs om Prince eftermäle? reducerat eller i balans med producerd volym (kvalitet) givet oxå att denne icke är från Storbritanien ?
@DanTor:
Du kanske borde lyssna lite mer.
Prince eftermäle är det väl lite tidigt att tala om, han får väl dö först.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Njaee, att lyssna på D.bowie, såhär i efterskott de-e liksom överspelat, min reflektion åvan är basserad på en dåtida/80-tals fundering och samma tidfaktor gäller Prince och just avlysnat den epokens, appropå likvärdigt jämföra, legendariska Black Album (mint cond) helt ok, dock ej class pop/rock.
Hehe appropå tid och semantik och frånfälle och ett Prinsens eftermäle, serEdersÖdmjuke nån tidfaktor i antagandets fråga?
Mvh
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson): Jag läste det nu. Intressant. Jag letade fram min Lou Reed CD och den heter Rock ’n Roll Animal. Jag nötte introt till Sweet Jane på LP’n för ca 40 år sedan, ända tills att jag kunde spela hela duellen själv. Inte så tekniskt komplicerat men mycket snygga melodislingor. Dock svårt att nå de högsta tonerna på vissa gitarrer. Jag hade en period med Alice Cooper mellan 1970-73 ungefär så jag visste inte att Hunter & Wagner var med senare.
@T:
När den ursprungliga Alice Cooper-gruppen upplöstes 1975 och han gick vidare som soloartist med Welcome to My Nightmare så tog han i princip över hela Lou Reeds kompgrupp från Rock’n’Roll Animal, inte bara Steve Hunter och Dick Wagner. Basisten Prakash John och trummisen Pentti Glan följde också med. Den enda i Welcome to My Nightmare-bandet som inte kom från Reeds Rock’n’Roll Animal var keyboardisten Joseph Chirowsky (om jag nu stavar det rätt).
Både Dick Wagner och Steve Hunter var dock med på tidigare studioplattor med AC, Dick bidrog första gången på School’s Out (plattan) och Hunter första gången på Billion Dollar Babies. Jag tror att de bland annat agerade stand-ins för Glen Buxton som hade svåra problem pga alkoholism.
Hur som helst, Dick och Steve hade en helt underbar duell under Welcome to My Nightmare-konserten, där de bägge i svarta slängkappor och höga hatter (du såg väl bilden på Dick Wagner i mitt inlägg, jag misstänker att Slash i Guns and Roses har hämtat sin inspiration därifrån) verkligen hade en duell (som slutade med att den ene sparkade ner den andre). Duellen kan höras på live-utgivningen Alone in His Nightmare, den är mindre melodiös, mer duell och mindre samspel, och inte lika välmixad som Sweet Jane-introt, men helt klart härligt och njutbart. Fast det är lite svårt att följa växlingarna mellan dem utan det visuella, för bägge gitarrerna är ganska lika i sin ljudbild.
@DanTor:
Njae, det såg jag väl inte. Men jag är ingen Prince-lyssnar, den enda låt jag känner igen av honom och kan nämna är Purple Rain. Så när du drog upp honom var jag tvungen att kolla när han hade kolat, och det datumet ligger tydligen fortfarande i framtiden.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson): Båda hade Gibson gitarrer på Sweet Jane så det är svårt att höra vem som är vad. Jag tycker det är ganska tunt och vasst ljud från båda, men det var ofta så på 70-talet. På tal om stand-in så finns det hur mycket som helst men det får bli till en annan gång.
En av de bästa:
David Bowie ber Fader Vår inför stor jublande publik:
http://gloria.tv/media/mufzf7HsM5k
Är det här sant?
@Tallskog:
Att Blackstar är laddad med religiös och ockult symbolism är väl helt uppenbart. Det märkte jag ganska tydligt utan att ens ha sett mer än några snuttar av videona. Jag har fortfarande inte sett mer än snuttar, men jag har i alla fall lyssnat igenom hela albumet en gång och, tja, det har motiv.
Att det förekommer ockulta inslag i rock är väl ingen nyhet, det hör till standardvarorna inom hårdrock, och får nog i mångt och mycket betraktas som ett modefenomen. ”Djävulshornen”, knuten hand med pekfinger och lillfinger uppsträckta, har blivit en del av hårdrockskulturen genom Ronnie James Dio, själv hävdade han att det var ett tecken för att ge någon det onda ögat eller för att skydda mot det onda ögat (beroende på hur det används) som han lärt sig av sin italienska mormor/farmor.
Vissa saker lär har ganska enkla naturliga förklaringar. En hand upp och en hand ner ger en diagonal, det gör sig visuellt bra i bilder när de markerar de motsatta hörnen i en inramning och leder blicken genom bilden.
Likaså att täcka högra ögat har en ganska enkel och naturlig förklaring. Det är visuellt slående att hålla t.ex. ett svärd framför ansiktet. Det skulle bli ganska underligt om man höll det bredvid. Att hålla det helt centrerat ger en för balanserad bild, så man sätter det lite åt sidan och får på det viset en mer spännande bild. Att det då blir just det högra ögat som täcks kan förklaras på två sätt: det ena är att de flesta är högerhänta, det andra är att vi (åtminstone i väst) läser från vänster till höger, vilket har en viss betydelse för hur vi uppfattar saker i grafisk design och layout (se t.ex. bara en vanlig diagramkurva, vi uppfattar den som att den går ”upp” när den är låg på vänster sida och hög på den högra, skulle vi läsa från vänster till höger skulle den gå ”ner”) och detta utnyttjas medvetet i bildkompositioner. (Jag har själv ibland spegelvänt bilder jag lagt in i mina inlägg för att de skall balansera bättre med vara jag positionerat dem.)
Sen står det var och fritt att tro vad de vill …
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Kanske hade lappen för ögat även med hans uppväxt att göra eftersom han hade ett blått och ett brunt öga,och antagligen fått detta påtalat ett flertal gånger.
Bowie var vänsterhänt om det förklarar något.