Jag är oerhört bekymrad över affären med Oscar Sjöstedt. Jag lyssnade precis honom i P1-morgon där han säger:

Det här är ju trams, lögner och förtal. … Jag har inte tid med sånt här trams.

Jag håller helt med honom. Jag har egentligen inte heller tid med sånt här trams. Men jag känner mig tvingad att ställa saker i rätt belysning och perspektiv. Jag begriper inte hur man göra en affär av Oscar Sjöstedts nazistkopplingar. Han duger ju inte ens som söndagsskolenazist och det hela riskerar att dra ett löjets skimmer över riktiga nazister.

Nä, för att citera Tredje rikets svenska ikon, Zarah Leander:

Vill ni se en nazist,
se på mig.
Ni får mycket gärna
se på mig.
Kanoner kan jag gjuta
granater kan jag skjuta
Jag är Sturmbannführer absolut

Allvarligt, vad har Oscar Sjöstedt att visa på som skulle kunna göra att han kan kalla sig nazist? Inget. Djävla trams är vad det är. Sverigedemokraterna skall vara jäkligt glada att jag inte är med i deras fjolliga parti av babyfascister. Oscar Sjöstedts nazistiska CV förbleknar jämfört med Eders Ödmjukes. Man brukar säga: ”det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli.” Det är veklingarnas talesätt. Vi nazister håller oss till devisen: ”Det skall härdas i tid, det som hårt Krupp-stål skall bli!”

Min nazistiska bana började tidigt, jag minns hur jag som liten knatte som nyss lärt mig läsa gick till pappa med uppslagsverket där jag hittat en bild på Adolf Hitler och stolt påpekade hur lika de var. Tyvärr ingen bestående glädje då pappa av någon anledning sen rakade av sig mustaschen.

I mellanstadiet tvingade läraren (skulle inte förvåna mig ett dugg om han hade judeblod i sig) mig och en klasskompis att tvätta bort de snygga hakkorsen som vi hade ritat på väggen. Ganska slitsamt att få bort all färgen från cementen. Det kostar på att stå för sina politiska uppfattningar. Jag har annars ritat mången hakkors under mina dar. Jag är värdelös på frihandsritning, allt jag försöker rita ser ut som flygplansolyckor, utom just flygplan som jag är hyfsat bra på att rita i profil. Annars får jag nöja mig med sånt man kan rita med linjal och med siktlinjer för att få perspektiv. Hakkors har blivit en klar favorit i det avseendet. Det gäller att välja sina symboler med omsorg.

Flygplan har för övrigt alltid legat mig varmt om hjärtat. Och som uppväxt på 60- och 70-talet så läste jag förstås Bigglesböcker, Pilot 22 där Battler Britton slogs mot tyskarna och andra krigstidningar. Tyvärr var det defaitister som skapade dessa alster eftersom de alltid lät Biggles och Battler Britton spöa tyskarna. Jag menar vad är Spitfire, Hurricane och Mustang mot de underbara tyska planen som Fockewulf 190, Junkers Ju 87 Stuka och Messerschmitt Me 262. Sant, de allierade hade häftigare bombplan, det är inte alls samma känsla över Heinkel He 111 som Lancasters och Boeing B17 Flygande fästningar, men alla äkta flygfantaster satsar på jakt- och attackkärror. Det är bara perversa som vill flyga bombfraktande lastbilar.

På somrarna brukade vi vara nere hos släktingar i Småland. Min morbror var vapensamlare. Väggarna hemma hos morbror och moster pryddes av mynningsladdare och sjuttonhundratalspistoler, och en och annan hagelbössa och älgstudsare tror jag det hängde där med. Han hade mer moderna vapen också, bland annat skulle han ha åtminstone en k-pist, men jag vet inte säkert, jag fick aldrig se den. Däremot stiftade jag bekantskap med hans alldeles tvättäkta Luger (tysk officerspistol under andra världskriget), och vill man göra framtida karriär som SS-officer så kan man ju inte missa chansen att få hantera en Luger. Jag fick dock aldrig ladda den eller skjuta med den. Jag misstänker att de tyckte jag var lite för ung med mina 11 år. Vilket enligt min åsikt är bullshit. Tänk om jag hade kunnat få gå ner till bonden bredvid och sett om det var någon kalv där som såg judisk ut och jag hade kunnat skjuta. Triumferande ropandes ”Die Juden”. Eller så kunde jag ha skjutit bonden. När jag tänker efter undrar jag om han inte såg lite judisk ut. Oscar Sjöstedt, den mesproppen, sparkade ju inte ens själv på fåren, det var bara hans nazzekompisar, som verkar ha haft lite mer tåga i sig.

För övrigt skämtade Oscar Sjöstedet inte ens om judar. Han skämtade om nazister. Det begriper ju alla att nazister aldrig är lustiga, utan alltid skall tas på största allvar.

Vi riktiga nazister drar oss dock inte för ett gott skratt på judarnas bekostnad. Jag minns barndomsklassikern om hur man får in 10 judar i en Volkswagen. (Svar: 2 i baksätet, 2 i fram och 6 i askkoppen.) Vi drar oss inte heller för att skämta om negrer, luder och norrmän. Ingen diskriminering här inte, vi kränker alla utan hänsyn.

Inget går väl heller upp mot en riktig SS-uniform. Till och med mössan har stuns i sig. Jag lärde mig också uppskatta den tyska krigsmaskinen när jag gick på högstadiet och hittade Gestapo, en bok av Sven Hassel, som ingående beskrev vardagen bland de tyska skyttegravsråttorna. Givetvis slukade jag sedan övriga böcker i rask takt. Och bokhyllan har därefter även fått andra tillskott, jag köpte någon gång på tidigt 80-tal den klassiska ”Hitler – En studie i tyranni” av Alan Bullock (jag har tyvärr inte läst den ännu, men det ska nog bli), sen har jag förutom Peter Longerich böcker om Goebbels och Himmler fyllt på min bokhylla med flera böcker om Walter Schellenberg, Hitlers chef för kontraspionaget som bland annat drev spionage på den ökända bordellen Salong Kitty och var mellanhand mellan Himmler och Folke Bernadotte vid krigsslutet. Schellenbergs memoarer har en hedersplats i bokhyllan. Att jag läst Mein Kampf behöver väl knappast sägas. En ögonöppnare, det framgår helt klart att SD:are som Oscar Sjöstedt inte platsar som partifunktionärer i det kommande fjärde riket. Inte övriga SD heller. De är alldeles för blödiga och veka.

Även om jag mig veterligt aldrig varit på någon nazistkonsert (där får jag väl ge Oscar Sjöstedt ett erkännande) så har jag givetvis ariska influenser i min musiksmak. I skrivande stund lyssnar jag på Ultima Thules Fädernesland. Annars är jag ett stort fan av tyska grupper som Amon Düül II och Tangerine Dream. Vem kan väl motstå Amon Düül II:s hyllning till Hitler i 5.5.55 som i La Krautoma följs upp med en musikalisk illustration av soldater i paradmarsch.

Jag skulle kunna fortsätta sida upp och sida ner. Men jag tror jag har visat att när det gäller nazism så kan Oscar Sjöstedt och SD slänga sig i väggen. De har ingen chans mot mig.

Som med allt annat finns det förstås lite olika inriktningar av nazism. Min typ av nazism är individuellt baserad och med högt i tak. Den skiljer sig lite från den gängse nazismen i det att jag anser att gaskamrar inte är den allra bästa lösningen på det judiska problemet. Jag tycker det är bättre att man ger de judiska ledarna nobelpris i fysik när de gör smarta upptäckter, och låter dem ta hand om banker och andra områden där de är framstående så vi andra slipper befatta oss med eländet. Men ta inte miste, judar skall enligt mig inte få utöva kulturellera styggelser som att omskära små spädbarnspojkar (det skall i och för sig inte araber eller andra få heller, men det hör inte hit). I min nazism gäller att alla skall få en chans att visa vad de går för. Det är också en nazism som står för en uttalad decentralisering av makten och att folk skall få ta ansvar för sina egna liv. Det fjärde riket bör inte skapas med militärmakt utan genom att världen erövras fredligt med tekniska framsteg och välstånd.

Jag förstår att det är lite hårdsmält att jag är en sån genomvidrig människa, och att alla ni läsare är chockade, så jag avslutar för idag här med: Säg Hej!

Eller som det brukar heta på ren nazistiska:

©2016 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.

Nu undrar säkert en och annan över vad ovanstående har att göra med Edgar Froese.

Ingenting faktiskt. Det råkade sig bara så att jag slängde in en massa Tangerine Dream-bilder i videon med Amon Düül II. Jag upptäckte då till mina stora sorg att Edgar Froese, frontfiguren i Tangerine Dream, tydligen gick bort 20 januari 2015. Edgar Froese var en ikon inom elektronmusiken långt före syntpop och Jean Michel Jarre. Eftersom det är snart två år sen känns det lite väl sen påkommet att skriva en krönika över Edgar Froese nu. Men jag kan ju knyta samman övriga inlägget med Froese genom Katedralen i Coventry. Tyska bombningar förstörde katedralen under andra världskriget. Men de tre tyskarna i Tangerine Dream: Edgar Froese, Chris Franke och Peter Bauman, visade ingen svagsint hänsyn utan invaderade den nyuppbyggda katedralen 1975 och visade britterna vilka det är som styr. I klippet nedan kan man se hur britterna sitter i respektfull tystnad inför den tyska övermakten.

Edgar Froese: Rest In Power!