Eders Ödmjuke går till botten med den manliga normen
Det är förstås ingen givande förklaring, framför allt därför att den är fel. Och då syftar jag inte på genitalisternas deliriska feberhallucinationer där allt är sociala konstruktioner, utan på att det egentligen är snömos att tillskriva Gud ett kön. Oavsett om man är religiös eller inte. När vi talar om Gud, åtminstone i västerländsk mening, talar vi om ett allsmäktigt väsen, alltings skapare, ett okroppsligt något som allting är sprunget ur. Gud föregår kön, alltså lär Gud själv inte ha något kön. Och varför skulle Gud ha det? Könet är till för fortplantning, och Gud som är en allsmäktig skapare, skapar förstås det Gud vill skall skapas utan att behöva ägna sig åt sådana trivialiteter som samlag med sädesavgång och befruktning av ovulerade ägg.
Men grunnar man lite på det borde man komma fram till att det finns en fullt begriplig och logisk anledning till att Gud ändå i antropomorf gestaltning avbildas som en man. Och det är av samma anledning som det är fullt logiskt att mannen är norm.
”Vafalls?” tänker nu en massa upprörda jämställdister och anti-feminister och andra normalt förnuftiga människor.
”Ha ha, se där!” tänker nu en massa självbelåtna genitalister och feminister och andra oförnuftiga människor.
Tänk på en ”bil”.
Tänk sen på en ”lastbil”, eller ”terrängbil” eller ”sportbil” eller …
Så enkelt var det, men för det lilla fåtal som inte kopplade skall jag utveckla det lite mer.
Ta en titt på bilden nedan.
Kvinnor eller män?
Är det en tillfällighet att vi kallar dessa streckgubbar?
Kolla nu på den här bilden:
Notera att för en ”streckgubbe” krävs 1 cirkel och 5 streck.
Notera att för en ”streckgumma” krävs 1 cirkel och 7 streck.
Det är enklare att göra en ”streckgubbe” än det är att göra en ”streckgumma”. Default, den absolut enklaste människa man kan rita, blir en man. Vill man göra en kvinna måste man lägga till något som markerar att det är en kvinna.
Vän av ordningen protesterar nu och påpekar att triangeln som markerar kvinnan står för en klänning eller kjol, vilket är en social konvention (och ”könet är en social konstruktion” bla bla). Ok fair. Så låt oss skippa kläderna.
Nakna familjen
Vem?
Vi måste alltså tillföra något för att kunna skilja individerna åt. Vi talar nu om det enklast möjliga. Man kan givetvis rita dit en snopp på streckfigurerna som är manliga. Men det är ganska litet och plottrigt. Dessutom är det ingen bra markör, för vi ser normalt inte genitalierna på människor ute i verkliga livet. Att rita dit en snopp signalerar inte ”man”, det signalerar ”naken man”. Man kan, relativt enkelt, rita dit någon form av skägg. Men … inte alla män har skägg, så det signalerar snarare ”man med skägg” än ”man”. Det finns inget bra sätt att signalera ”man”, utan att det blir ”man som …” eller ”man med …” Bortsett från ”snopp” finns det inget rent fysiskt som kan sägas vara utmärkande för en man. Och kulturella signaler som ”pipa” och liknande har vi redan övergivit i och med att vi övergav klänningen för ”kvinna”.
Så, hur gör vi då enklast för att representera både ”man” och ”kvinna”? Den absolut enklaste och minimala lösningen jag kan tänka mig är den här:
Mamma, pappa, barn. (Dock inte i den ordningen.)
Det behöver i och för sig inte vara en full ∞ (fast ganska passande, det finns något som är oändligt fascinerande med kvinnor), det räcker med ett par fiskmåsvingar upp och ned (ena sidan av en åtta på tvären), men enklare än så kan det knappast bli. Och det signalerar otvetydigt ”kvinna”. Inte naken kvinna, för även om vi inte ser brösten på kvinnor direkt, så avtecknar sig normalt brösten ganska tydligt under kläderna.
Intressant att notera är dock att vi har inget enkelt sätt att skilja på förpubertala pojkar och flickor. Antingen måste vi bli ganska detaljerade i vår beskrivning av dem och klart visa deras genitalier, eller också måste vi använda oss av kulturella signaler som slangbåge och kortbyxor eller flätor och klänning. Den trogne läsaren noterade att jag i gårdagens inlägg ”Dä bidde ingen pôjk, dä bidde ba ena flêcka” också noterade att ”Det går inte att se på nyfödda och verkligt små barn vilket kön de har utan att man faktiskt granskar deras genitalier.” (Den otrogne läsaren som inte läst gårdagens inlägg: Skämmes på sig!!!)
Det är först genom puberteten som skillnaderna börjar framträda markant, och även om både pojkar och flickor genomgår förändringar, så är förändringarna som pojkarna genomgår en stilla bris jämfört med de genomgripande förändringar som en flicka genomgår.
Slutsatsen av detta är alltså att pojkar är bilar, och flickor är sportbilar, lastbilar, terrängbilar och brandbilar.
Det är också därför som mannen är norm, det är nämligen kvinnan som med diverse tillsatser och modifikationer avviker från grundutförandet.
Svårare än så var det inte.
Och därför är Gud givetvis man.
Imorgon skall jag berätta vad Djävulen har för kön. Någon som vågar gissa? Och motivera?
©2014 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.
P.S. Jag måste dock komma med en liten bekännelse. Den enligt mig riktiga minimala, och acceptabla, framställningen av man och kvinna är ingen av de ovanstående, det är denna:
Mannen till vänster, kvinnan till höger
Jag gillade bilden där kvinnan bär klänning. Märk väl att klänningen bildar en triangel, alltså symbolen för den heliga treenigheten. Alltså är Gud en kvinna, hon är också Jesus och den helige anden. Eftersom allting började med Moder Jord som gav liv åt människan och människan åt Gud.
Märk väl att Oden är gudarnas Gud. Men jorden vi bor på är kvinnlig. Allting har sin plats och allting tar sin tid. Lev i harmoni och Zen.
@Jenny: O-aj, så långt hade jag aldrig tänkt. Men jag gillar bilden med ∞ bättre. Det känns på något vis mer rättvisande och passande.
Båda varianterna av kvinnofigurer kränker dock kvinnor som Kera Knightley som har varken byst eller breda höfter. Å andra sidan verkar normen numera vara att fotoshoppa in det som fattas.
(Min fetstilsmarkering)
Man kunde väl lika gärna argumentera så här:
”Det är också därför som kvinnan borde vara norm, det är nämligen mannen som, genom att sakna diverse grundläggande attribut, avviker från grundutförandet. T.ex. saknar mannen en av två viktiga X-kromosomer”?
Glöm heller inte de kvinnor, som har opererat bort sitt ena eller båda sina bröst, till följd av bröstcancer.
Hur tänker du dig att rita deras ”streckgummor”, som ju tenderar att bli väldigt lika ”streckgubbar”?
Och hur vill du rita ”Q”- eller ”T”-personer?
Den ”korrekta”, ”moderna” ”mamma-pappa-barn”-familjen blir nog trots allt lite större än den ”traditionella” ”mamma-pappa-pojke-flicka”-familjen (med Volvo, radhus, o.s.v.).
Sedan är det väl inte särskilt svårt att skilja förpubertala (bortsett från spädbarn) pojkar från dito flickor? Kan du verkligen inte göra det genom att lyssna på deras röst eller vara uppmärksam på deras beteende? Rent generellt alltså?
Jag tycker att inlägget undviker själva kärnan i ämnet, nämligen:
vem är det som bör definiera normen, oavsett om normen är ”man” eller ”kvinna”?
@Konfederationens oömma moder:
Kvinnan med klänning borde vara normen eftersom hon så tydligt står för allt som är heligt i livet och på jorden. Detta borde också innebära att män började bära klänning. För att visa att de också är en del i skapelsen.
Q- och transpersoner är kanske det utvalda folket och då får de symbolisera vad de vill. De är så att säga onåbara precis som judarna som också är utvalda.
@Ulf T: och någon enögd jävel blir kränkt av synålen, eller hur det nu var.
@Konfederationens oömma moder: Normerna uppstod långt innan man visste något om kromosomer.
Sen hajar jag inte riktigt det där med bortopererade bröst. Det finns ju ingen representation som täcker alla fall. Det finns människor som är enbenta också. ”Q-” och ”T-personer” är väl också män och kvinnor? Vill du ha representationer för dem får du väl hitta på något sätt att klargöra det på. Precis som du får lägga till symboler för att representera bagare och sotare. Bagare och sotare är inte normen.
Det är väl normalt inte särskilt svårt att skilja förpubertala barn åt, men ju mindre de är desto svårare är det, om det inte är så att könet på något vis markeras med kulturella signaler.
Om jag en femåring skulle gå förbi mitt fönster, klädd i en neutral overall, med neutral frisyr och så vidare, dvs. inget har gjorts för att markera om femåringen är pojk eller flicka, skulle jag inte kunna avgöra med en blick vilket kön femåringen har. Och inte heller på en normal tioåring. Men vore det en vuxen skulle jag med ganska stor säkerhet omedelbart se om det var en kvinna eller man, även om personen gick i anti-sex leagues blåa overall.
Jag menar, det är ju inget ovanligt eller konstigt att folk frågar en förälder med ett litet barn om det är en pojk eller flicka. Men jag känner inte till något fall där man frågar föräldern om denne är man eller kvinna.
Sen var inte inlägget avsett att säga något om hur något skall eller bör vara, utan bara försöka förklara varför det är som det är. Att det neutrala eller könlösa uppfattas som manligt. Du måste lägga till något för att det skall bli kvinnligt. Hade det varit tvärtom, att det neutrala eller könlösa hade uppfattats som kvinnligt hade det blivit jäkligt svårt att representera en man, eftersom du måste ta bort något från en kvinna för att det skall bli en man. Om den minimala människan är en man kan du få en kvinna genom att lägga till något som gör det till en kvinna. Men om den minimala människan är en kvinna sitter du i skiten om du vill göra den till en man, för du kan inte ta bort något från det som är minimalt.
@Konfederationens oömma moder:
Vi män (XY) ”gillar olika”, vet du – och därmed borde vår ställning som norm vara självklar, åtminstone om man håller sig till vad som officiellt hyllas. Eller hur? (Skämt åsido.)
Vidare:
Jag tycker dessvärre att tesen i den här artikeln känns lite luddig och poänglös. Man skulle ju kunna tänka sig att representera mannen med en triangelformad kropp med spetsen neråt (en tillagd karaktär), för att betona mäns bredare överkropp, och låta kvinnan vara representerad av den enkla ”streckgubben” (-gumman, -figuren…). Jag tycker inte resonemanget håller, men jag kanske inte har fattat eller så är det ett skämt?
Präglas inte debatten annars av att man tänker att de två könen fungerar som männen i ”Highlander” – ”There can be only one…”, typ, och att något kön måste vara över det andra. Men sanningen är väl den att ”there is two and there will always be two”, och att de kanske kommer att uppfattas som ”norm” på lite olika områden i livet?
Att det definieras ”normer” är väl oundvikligt, vi vill ju gärna efterlikna de vi ser upp till, men svaret på frågan om vem som ska definera dessa normer ”för alla” tänker jag är ganska enkelt: Ingen. Eller så kan man säga att var och en ska, eller har rätt att, definiera sin egen ”norm”, och att andra i huvudsak har att acceptera vederbörandes val, punkt.
@John Nilsson: Nej, det är inte ett skämt. Jag kanske får utveckla det lite mer så det blir tydligare. Tesen som jag försöker illustrera med hjälp av streck-figurerna är ungefär att ”mannen är default”. Fast jag kom på ett bättre sätt att uttrycka själva tesen på efter jag skrivit inlägget: ”Den minimala människan är en man”. Grejen är att visst skulle du kunna vända triangeln upp och ned för att representera en man, och då ha den minimala streckgubben som kvinna. Men en minimal streckgubbe i isolation, utan några andra figurer närvarande, skulle då ändå uppfattas som en man.
Jag håller mig nog till att kvinnan står för allt som är heligt i livet eftersom det absolut tydligaste sättet att symbolisera en kvinna är med den heliga treenigheten.
Varför göra det svårt för sig? Gud är ett kvinnligt väsen, Jesus också och den heliga anden. Vi omges av ett kvinnligt väsen likt en stor livmoder. Var kommer vi ifrån? Fittan.
Viktig akademisk kritikk av feministisk tenkning:
http://kilden.forskningsradet.no/c16877/publikasjon/vis.html?tid=36111&strukt_tid=16877
Det jag ser som grundbudskapet i detta resonemang är just poängen att män ”startar från noll” och måste erövra sitt värde, medan kvinnor anser sig (och anses) ha ett intrinsiskt värde i och med sin kvinnlighet (vilket också Jenny tycks anse).
Detta visar sig också ständigt dels i vår ovilja att rikta uppmärksamhet på misslyckade män (de blir osynliga) och i kvinnors obehagskänslor över att ”ge avkall på sin kvinnlighet” när de hamnar i direkt konkurrens med män. Dvs just det där med ”kvinnlighet” representerar medfödda egenskaper som har status i sig, men i olika sammanhang är i vägen just på grund av att omgivningen förväntas uppmärksamma och anpassa sig till den kvinnliga aspekten.
Manlighet ger status endast så länge som man visar/realiserar potential, men det intrinsiska värdet är ungefär noll.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) och @Ulf T,
Jag förstår att ni är ute efter något, som jag inte riktigt kunnat få grepp om i det ovanstående, eller ha någon riktigt meningsfull åsikt om. En feminist skulle säkert säga att detta med ”en minimal streckgubbe i isolation, utan några andra figurer närvarande, skulle då ändå uppfattas som en man”, beror av att ”mannen är norm”. Hur detta relaterar till mäns respektive kvinnors uppfattade inneboende (eller ”intrinsiska”) värde, har jag dock inte funderat närmare på och inget kommer upp direkt heller.
En reflektion:
På plaketten som medföljer Pioneer 10 avbildas både en man och en kvinna, men det är mannen som ”hälsar” med en uppsträckt hand, medan kvinnan avbildas i en mera passiv position. ”Mannen som norm” igen?
http://www.aerospaceweb.org/question/spacecraft/interstellar/pioneer10-plaque.jpg
René Girard talar om att det varit nödvändigt för människor att kunna upprätta ”zoner av ickevåld” för att kunna ta hand om de små och hjälplösa människobarnen (på grund av att vi föds med stora huvuden och en outvecklad kropp), och dessa zoner har förstås i första hand hanterats av de ammande mödrarna etc. Dessa zoner har behövt aktivt ”beskydd” och jag tänker att det faktum att mannen avbildats hälsande på Pioneer-plaketten, är i linje med att mannen så att säga står för det aktiva ”skalskyddet”, i gränsen mellan yttervärlden och de ”våldsfria zonerna” för kvinnor och barn.
Mannens roll har antagligen alltid varit den av aktiv exploatör av omgivningen och försvarare av de ”våldsfria zonerna” på hemmaplan. Kvinnans roll har väl sedan i motsvarande grad varit den av beredningen av ”det exploaterade” och det nära omhändertagandet av det uppväxande släktet – en mera passiv roll således, åtminstone relativt omgivningen och andra människorgrupper.
Kvinnans inneboende värde (för reproduktionen) gör henne på sätt och vis ”självklar” och kanske behöver man inte fundera så mycket över hennes roll på grund av det. Kanske är streckgubben man, för att vi alltid funderat på vad han är bra för? ”Mannens kris” kanske inte är något särskilt nytt påfund? Kanske började den redan under ”Venus från Willendorf”:s tid (22000-24000 år sedan), och att det är därför mannen kanske har varit mera ”synlig” i kulturen. Kvinnor har inte behövt visa sitt värde eller sin potens (så länge de har varit fertilt funktionsdugliga åtminstone), men män har alltid behövt ”motivera”, ”legitimera”, ”prestera” och manifestera sin potens och sitt värde på ett påtagligt och synligt sätt. Därav mannens till synes ”ledande” och ”normerande” roll kanske.
Kommer dock att tänka på Alison Tiemans video, där hon tar upp det osmanska riket och ”the janisarries” (kidnappade kristna slavar som tvångsomvänts till islam som pojkar och som agerade styresmän åt sultanen istället för den turkiska aristokratin), där hon säger om dem:
…”they no more ruled the Ottoman Empire, than a traffic light rules an intersection”.
https://www.youtube.com/watch?v=RuTfiG2IBuw
Tieman frågar till sist om män, som ”the janissarries” i det osmanska riket, inte bara har varit och är ”ruling slaves” åt kvinnor? Janitsjarernas slutliga öde, som har benämnts ”den lyckliga händelsen”, kan också vara värt att betänka:
”Sultanen lyckades med trogna trupper och kanoner anfalla, nedgöra och i kasernerna i Istanbul innebränna en stor del av dem [janitsjarerna]. De som överlevde avrättades på öppen gata, vilket blev känt som De blodiga tornen i Thessaloniki. Kåren förklarades upplöst 17 juni 1826, och försök till motstånd av janitsjarerna i provinserna kvävdes.[…] Antalet dödade har uppskattats till 15 000 och antalet förvisade till mer än 20 000. Deras egendom tillföll sultanen.”
http://sv.wikipedia.org/wiki/Janitsjarer
@John Nilsson:
Feminister säger att mannen är norm, och nu säger jag att mannen är norm. Har jag blivit feminist? Nope, don’t worry.
Feminist:
Jag:
Det jag på något vis försöker få fram är att det här inte har något med att värdera det enda könet över det andra att göra, utan att jag ser det mer från någon slags ingenjörsmässigt perspektiv. Tänk dig att du som ingenjör skulle skapa människan, skulle du göra som ”Gud” och skapa Adam först och sedan därifrån skapa Eva, eller skulle du börja med Eva? Jag tror alla normalt funtade ingenjörer skulle börja med Adam som prototyp, därför att Adam är en enklare och mer grundläggande konstruktion. Och efter att Adam är klar, kan man ge sig i kast med att utifrån Adam skapa den mer komplexa Eva.
(Manschauvinisten som vill lägga in värderingar i detta kan då förstås hävda att ”Adam” givetvis står högst, för han skapades först, medan feministen som vill lägga in värderingar i det tvärtom hävdar att Eva stör högst för hon är en senare och förbättrad konstruktion. Jag gör varken eller. Jag bara konstaterar att mannen är en enklare och mer grundläggande konstruktion, medan kvinnan är en mer sofistikerad och komplex. Bägge har fördelar och bägge har nackdelar.)
@Dolph
Jag har sedan länge misstänkt att det är så media motiverar osynliggörandet av män och pojkar. T ex Boko Haram. Hur skulle du motargumemtera media i detta ?
Jag vet inte direkt om det är något man kan argumentera, det handlar väl snarare om att få till en insikt. Och utgångspunkterna för den insikten måste väl vara objektiv sanning och en förståelse att varje människa är en egen självständig individ och bör betraktas som en sådan (istället för att man kollektiviserar och behandlar utifrån stereotypa fördomar).
Eftersom ett foster som aldrig utsätts för (eller ej påverkas av) androgener får en kvinnlig kropp (oavsett kromosomuppsättning) så måste ju den minimala människan vara en kvinna.
Först i fostervecka 10, och endast om det tillförs androgener, utvecklas fostret till en pojke.
@MK: Nu talar jag inte om hur män och kvinnor konstrueras annat än som metafor. Det är ju inte så att jag på något vis menar på att man faktiskt rent fysiskt har skapat mannen först och sen gjort kvinnan, utan vad jag syftar på med hela resonemanget är varför vi utifrån dels de funktioner våra kroppar har, dels utifrån de förändringar våra kroppar genomgår under uppväxten, har fått bilden av att mannen skulle vara norm, och varför det återspeglar sig på olika sätt i vår sociala samvaro. Detta visar sig ju till exempel språkligt i att ”man” ursprungligen betydde människa, pronomenet ”han” faktiskt också fungerar som ett genusneutralt pronomen osv och hur vi får idéer som att ”kvinnor kan göra allt en man kan, plus föda barn”, och varför kvinnor uppfattas som att vara något mer än bara män. Och det är ju inte något som uppstått genom att vi ganska nyligen i modern tid fått kännedom om kromosomer och hormoner.
Dessutom så behöver väl inte hormontillförseln för mannen i konstruktionsfasen innebära att kvinnan för den saken skull skulle vara minimal? Cancer lär ju uppstå för att ”bromsen” plötsligt saknas i celldelningen, men det betyder ju inte cancer är det normala minimaltillståndet.