Eftersom jag redan dragit upp boken Det heter feminism! 20 anspråksfulla förslag för att förändra världen och använde ett stycke ur den för mitt inlägg i fredags så vore det kanske lika bra att jag tar och recenserar den också.

Boken fångade ursprungligen min uppmärksamhet när den gavs ut av Hallongrottan, i samarbete med Feministiskt Perspektiv, på grund av att när den togs upp i nyhetsflödet så nämndes främst inläggen om 12-stegsprogam för män och om att införa livplikt. Eftersom jag inte vill köpa den (150:- kr om man inte prenumererar på Feministiskt Perspektiv eller är medlem av Hallongrottans vänner, i så fall kostar den 120:-. Det behöver väl knappast påpekas att priset för mig vore 150:-.) så har jag försökt hitta den på bokbörsen och de lokala biblioteken, vilket inte visade sig vara så enkelt. Enligt bibliotekstjänsten Libris så är det bara fyra bibliotek i landet som har den, och av de fyra så verkar det som om GU:s centralbibliotek inte har fått den ännu utan den bara är beställd, och Arbetets museum lånar inte ut den (nya modellen för sossebibliotek?). Det är alltså bara två bibliotek som har den tillgänglig om man är villig att betala avgiften för fjärrlån. Men räkna med långa köer, jag antar att alla GD-läsare nu beställer hem den för läsning .

Boken är officiellt på 117 sidor, men själva texten börjar på sidan 5, och de 2 första sidorna är förord, så i praktiken rör det sig om 101 sidor text. (Lite bröd för 150:- enligt min mening.) På de 101 sidorna text presenteras 20 förslag av 21 skribenter (essäerna är, om man drar av en sida för luft i början och slutet på varje essä, i praktiken 4 sidor i genomsnitt, alltså inga överväldigande textmassor att läsa). Essän Avskaffa jämställdhetspolitiken är ett samarbete mellan Sara Edenheim och Malin Rönnblom, och ett inlägg på 5 sidor av Jeff Hearn, The abolition of (the category of men), är, som kanske framgår av titeln, på engelska.

Jag tänker inte nämna alla skribenterna eller ta upp alla essäerna i antologin, men klicka på omslaget till vänster för att se bilden i storformat med skribenterna angivna, och i slutet av inlägget kan ni se innehållsförteckningen. Om det är någon särskild essä ni vill ska tas upp i separat inlägg kan ni skriva till mig eller Ninni på våra mailadresser. Jag har inte frågat Erik, men skulle tro att han också gärna hugger in. Jag kommer förmodligen att ge mig på en del av essäerna separat så småningom när jag inte har något bättre för mig.

Några namn känner väl även den som inte är särskilt väl insatt (som jag själv) i de feministiska konstellationerna igen. Så har till exempel Margareta Winberg skrivit inlägget Avskaffa den reaktionära föräldraförsäkringen, Tiina Rosenberg skrivit Jag kräver: Stoppa privatiseringarna!, Gudrun Schyman skrivit Skrota den mainstreamade jämställdhetspolitiken och Maria Sveland Definiera mäns våld mot kvinnor som hatbrott.

Jag upplevde boken i sin helhet, för att vara helt ärlig, rätt och slätt som tråkig. Förmodligen till en stor del eftersom jag upplever det mesta som svammel och floskler. Mina förväntningar när jag började läsa den var faktiskt att jag skulle bli förbannad och gå igång på alla cylindrar, det var liksom det som hände redan när jag först hörde talas om 12-stegsprogrammet för män och förslaget på livplikt. Men tvärtom reagerade jag med en stor gäspning. Del av det är att det många gånger är svårt att veta vad som är allvarligt menade förslag, och vad som bara är rena tanke-experiment.

Jag har till exempel svårt att ta Mats Söderlunds 12-stegsprogram på allvar när vi män i steg 4 skall skriva en lista på sexistiska skämt vi gjort oss skyldiga till, i steg 7 börja göra saker som vi inte trodde vi kunde, som planera klädinköp, ansvara för mathållning och putsa fönster, i steg 8 göra en lista på alla vi gjort illa, och som Mats konstaterar: ”Det blir en lång lista.” Jag antar att han känner andra genom sig själv. I steg 9 ska vi träna på att medge våra fel, i steg 10 aktivt ändra våra negativa manliga beteenden och i steg 11 bland annat fortsätta läsa kvinnliga författare. Jag kan mycket väl tänka mig att Mats mår bra av detta program, och tror det säger en hel del om honom själv som person. Jag skulle själv aldrig i livet frivilligt utsätta mig för denna självutplånande förnedring. (Jag läser i och för sig gärna kvinnliga författare, det finns många bra sådana, men de brukar inte vara uttalat feministiska.) Mats presenterar inte heller några tankar eller förslag för hur detta skulle ske i praktiken. Han ger en skiss av de tolv stegen i sig, och inleder hela inlägget med “Jag föreslår att alla män genomgår ett tolvstegsprogram”, och jag undrar: ”Jaha, hur skall det gå till då?” Ska det göras ungefär som man gjorde värnplikten förr, alla män blir inskrivna på programmet när de fyller 18, och de som vägrar sätts i fängelse på obestämd tid, eller vad? Vilket leder vidare till …

… Livplikt. Kanske borde Mian Lodalen och Mats Söderlund kombinera sina förslag till ett. Mian Lodalens inlägg ”Livplikt” går nämligen väldigt mycket i samma anda. Efter den inledande programförklaringen …:

”Det nya försvarets syfte är att skydda de som verkligen lever under allvarliga och reella hot. Således med alla upptänkliga medel förhindra det enda krig som pågår i landet, nämligen det mot kvinnor – samt att verka för att det på sikt helt upphör. Den tidigare Allmänna värnplikten ersätts av Allmän Livplikt för i Sverige myndiga män.
Det är inte hälsosamt att döda. Det är omoraliskt att lära sig döda. Det är hedervärt att lösa konflikter genom dialog. Det är sunt och högst önskvärt att göra vad som står i ens makt för att undvika våld, samt uppträda kärleksfullt mot andra kännande varelser.”

… fortsätter inlägget med att ange tio punkter som skall ingå i grundutbildningen, den första är två månaders praktik på en förskola efter mönstringen (hur ska man göra med alla pedofiler? Det är ju enligt normal feministisk logik så gott som alla män, med några få feministiska undantag, som förgriper sig sexuellt på barn), djurvård (punkt 2), i punkt tre skall männen ”gå i någon annans mockasiner”, det vill säga, de ska ”sminka sig varje dag, bära behåbygel, måla naglar, gå i snäva dräkter samt högklackat”. Punkt 4 är intensivträning i ödmjukhet, 5 är utbildning om att ”Maskulinitet suger”, givetvis finns en punkt för att lära sig lyssna och avslutningen på programmet, punkt 10, tar plats inom äldrevården eller palliativa vården. Jag tror inte jag närmre behöver specificera mina åsikter om inlägget.

Inlägget Inför obligatoriska genuskurser av Anna Wahl inleds med skildringar av upplevt orättvisa arbetssituationer. Ett av exemplen är en fiktiv dialog mellan olika personer under ett möte om ett projekt. I mitten av dialogen lägger Emma fram ett förslag som sedan Jocke (tongivande) plockar upp och omformulerar. Dialogen slutar förstås med att Bengt (som verkar vara chef) ignorerar Emma men berömmer Jocke och konstaterar att de inte skulle klara sig utan honom. Det är väl menat att dessa exempel skall vara ögonöppnare, men de känns väldigt tillrättalagda och träiga. Däremot råder det väl knappast någon tvekan om att förslaget till obligatoriska genuskurser i alla utbildningar till ”ekonom, personalvetare, ingenjör, läkare och jurist” är allvarligt menat, och att chefsutbildningar och ledarskapsprogram alltid skall ”inkludera kunskaper om betydelser [sic] av kön.”

För Maria Svelands inlägg Definiera mäns våld mot kvinnor som hatbrott räcker det nästan med titeln och en grundläggande kännedom om vem Maria Sveland är, så har man inlägget klart för sig. Men läs det gärna om du får tag på det, det är bara 4 sidor och är en ganska bra sammanfattning över hur Maria Sveland tänker generellt, för allt jag läst av henne (Bitterfittan och Hatet plus hennes inlägg i DN om politisk depression och hennes skildring av mötet med Pär Ström på pub-träffen) går allt i liknande anda. Människan förefaller mig mer och mer som en paranoid offerkofta, och jag undrar allvarligt om hon är mentalt frisk. Hennes verklighetsuppfattning verkar alltför vriden för att jag skall kunna tro att hon är både ärlig i det hon säger och samtidigt skulle vara mentalt frisk.

Sammanfattningsvis, boken är ganska tråkig och känns inte särskilt matnyttig, men jag skulle ändå rekommendera den som en introduktionsbok ifråga om feminism, den är ganska kort, och inte alltför ansträngande att läsa, och man får inlägg från ett flertal olika feminister, så det blir så att säga ett litet smakprov på olika tankegångar. HBTQ-perspektiv är väl lite underrepresenterat, det är egentligen bara Monica Amante som i Krossa myten om ett jämställt land är kritisk mot mainstream-feminismen, vill ha in mer HBTQ och inte vill bli “rasifierad” av de andra feministerna.

Avslutningsvis så är sista uppslaget (sidan 118–119) reklam för Feministiskt Perspektiv och Hallongrottan. Sidan för Hallongrottan “pryds” av ett “konstverk” som i alla fall får mig att undra över lite över feministisk konst. Är det någon mer än jag som upplever det karaktäristiskt för feministisk konst att den känns dekadent och sunkig? Jag vill inte generalisera och påstå att all feministisk konst är det, eller att konst skulle vara feministisk bara för att den är sunkig och dekadent, men det förefaller mig ändå vara ett genomgående tema och att det är ett utmärkande drag i feministernas konst att jag finner den frånstötande.

Okej, det här var mitt första försök till recension, jag hoppas att det gav något. Och som sagt, vill du att jag eller Ninni ska ta upp något inlägg speciellt (se innehållsförteckningen nedan) så låt mig/hon bara veta genom mailadressen på ”Om oss”-sidan.