Eders Ödmjuke lider av klaustrofobi
Svarsalternativen gick på en femgradig skala från ”I mycket stor utsträckning” till ”I mycket liten utsträckning”. Som man kan vänta sig känner människor att de kan vara mycket mer öppna med sina nära och kära. 90 % känner att de kan prata öppet med familj och nära vänner, 71 % att de kan göra det med arbets- och studiekamrater, men bara 44 % med personer man inte känner väl.
Klicka för bild i full upplösning
Det är väl ganska självklart. Det blir mer intressant när man tittar på var folk befinner sig politiskt. Inte helt överraskande framträdde en viss asymmetri mellan ”oss och dem”.
Klicka osv.
Undersökningen bekräftar vad jag tror att de allra flesta av oss känner instinktivt: de med vänsterideologi är mer benägna att tala öppet, medan de som är konservativa eller har nationalistiska uppfattningar är mest ovilliga att göra det. Detta ger en del viktiga effekter i den politiska debatten:
Eftersom benägenheten att tala uppriktigt med personer utanför den närmaste kretsen skiljer sig åt mellan olika ideologiska tillhörigheter, innebär det att det som är den vanligaste uppfattning bland allmänheten i stort kan framstå som en minoritets”upfattning i offentliga samtal, beroende på variationen i uppriktighet.
Ett tänkbart exempel är synen på ett förbud mot tiggeri. Bland allmänheten har tiggeriförbud stöd av en majoritet, 53 procent, medan 44 procent motsätter sig ett förbud. (Notera att mätningen genomfördes under januari-mars 2015 och att opinionen kan ha förändrats därefter.) Men bland människor som känner att de kan tala uppriktigt om sina politiska uppfattningar är förhållandet omkastat: 54 procent motsätter sig ett förbud medan 44 procent önskar ett förbud.
[Notera att blått och rött inte står för politisk färg, blått är för förbud, medan rött är mot förbud.]
Jag skulle nog själv se det mer som ett utslag av hur politiskt korrekt eller inkorrekt man är än att det skulle ha med just vänster och höger att göra. (Det är ju t.ex. inte alls så att alla här på GD ligger till höger på det politiska spektrumet, även om det kanske verkar så ibland.)
Man har också undersökt hur det skiljer sig mellan olika ämnesområden:
Hur öppet man talar om olika ämnesområden
Jag tror dock att det diagrammet i någon mån är missvisande. Att invandringen är mest tabu är väl inte så förvånande, men att jämställdhet ligger så väldigt högt misstänker jag är kopplat till att man ofta sätter likhetstecken mellan jämställdhet och feminism, och det känns förmodligen ganska riskfritt att tala om jämställdhet utifrån ett feministiskt perspektiv. Jag skulle tro att de som är uttalat kritiska inte känner sig lika öppna. Kan det vara kopplat till att många här vill vara anonyma. Jag misstänker att det också gäller klimat och miljö. Det är säkert skillnad på villigheten att tala öppet om det beroende på vilken ståndpunkt man har i fråga om global uppvärmning och betydelsen av CO2.
Undersökningens slutsats:
Många är betydligt mer återhållsamma med att tala uppriktigt om sina politiska uppfattningar i samtal med människor man inte känner så väl. Det finns politiska mönster i variationen av uppriktighet. Sådan ”offentlig” uppriktighet är mer utbredd bland människor med vänsteruppfattningar och är särskilt låg bland konservativa och nationalister. Uppriktigheten varierar också mellan olika sakfrågefokus. Den är särskilt låg bland dem som fokuserar på försvar, lag och ordning, skatter samt invandring.
Systematiska skillnader i benägenheten att tala öppet och offentligt om sina åsikter innebär att åsiktslandskapet så som det framträder i offentliga samtal torde avvika från allmänhetens privata uppfattningar och de politiska samtal som man för i familjen och mellan vänner.
Inte så det borde vara enligt min mening. Dags att spränga åsiktskorridoren?
Det är inte alla som känner sig fria i åsiktskorridoren
©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.
Den som sitter på en hög tron vågar säga vad som helst:
http://www.youtube.com/watch?v=Y1JQUG7doCE
Att tala med sin omgivning oavsett relation.
Att icke vara ensam eller justnu tala med någon är en stark drivkraft för de flesta.
Åt andra hållet, därmed, riktigt ensamma talar många gånger med sig själva eller något åt det hållet.
Att välja den livstil vilket ger mest utrymme för den enskilde att lägga fram sina reflektioner är kanske icke så oförutsägbart, med eller utan staplarna åvan.
Att koppla upp och skapa medvind och ständig utförsbacke i den enskildes möjlighet till egna ord/reflektioner är givet begärligt iockmed att människan som jag menar av rent naturliga orsaker oavsett vill finnas till, erkännas.
Övrigt en genus-reflektion.
Varför män har spelat bort den möjligheten att skapa egna kontaktytor är en gåta oavsett att dessa, merparten, alltid försåtligt satts i tröttsamma liv av kvinnor.
Män bör tahand om uppfostran av sin avkomma och skydda speciellt sina söner från att påverkas av numera helt ogenerat och öppet aplåderat hyllat och redovisat svårt brutaliserade kvinnor, långt ned i åldrarna.
Dolf: reagerade också på det i diagrammet. Jämställdhet går uppenbarligen bara att ”vara överens om”, inte att ”diskutera.”
En intressant och lovvärd undersökning på det stora hela. Den stämmer ju ganska väl med det vänstern själv och i vilket fall feminister brukar hävda, att ”samhället ser annorlunda ut nerifrån”:
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Feministisk_vetenskapsteori
Problemet med feministerna/gynocentrikerna är väl att de inte vill erkänna att det i dagens läge är de som är överordnade och överordnande idag, med feminismen inskriven som statsideologi i officiella dokument och närmast praktiserad som ny statsreligion (åtminstone i Sverige). De vill knappast heller inte erkänna att den vita underklassen är osynliggjord i dagens svenska offentlighet, vilket Marika Formgren och Gunnar Sandelin skriver om här (lång artikel som jag bara har skummat igenom):
http://iloapp.marikaformgren.se/blog/www?Home&post=83
Angående undersökningen, kan det naturligtvis vara så att det finns ämnen ”man inte kan tala om”, för att de så att säga ”inte bör talas om” (att sätta män i ”omskolning” eller i regelrätta koncentrationsläger borde kanske vara en sådan sak?), men sådant svarar ju inte undersökningen på. Den pekar ju mera på vad som är ”tabu” att prata om, oavsett om det så att säga är ett ”sunt tabu” eller om det handlar om någon form av åsiktsförtryck.
Jag vänder mig dock mot formuleringarna i artikeln om undersökningarna, som benämner ”utrymme att tala om” som ”uppriktighet”. I en i övrigt skapligt neutralt hållen text, blir en formulering som den nedanstående lite skev, tycker jag:
”Sådan ”offentlig” uppriktighet är mer utbredd bland människor med vänsteruppfattningar och är särskilt låg bland konservativa och nationalister.”
Man får lätt uppfattningen att vänstermänniskor skulle vara uppriktigare och ha bättre karaktär än högermänniskor, tycker jag, med denna ordalydelse. En formulering som den nedanstående, kanske bättre återspeglar vad undersökningens resultat faktiskt kan säga oss:
”Att uppleva att man har ett sådant ”offentligt utrymme” att uttrycka sina åsikter, är mer utbredd bland människor med vänsteruppfattningar och är särskilt låg bland konservativa och nationalister.”
Över och ut.
@John Nilsson:
Nja, jag tror du lägger lite för mycket vikt vid ”uppriktig”. Jag ser det inte, givet kontexten, som att man sätter likhetstecken mellan ”uppriktig” och ”ärlig”, utan att man med ”uppriktigt” helt enkelt menar att man öppet återger vad man tänker. Varken mer eller mindre.
Kopplingen mellan ”klan” och ”kommunism”:
http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/fran-klan-till-stat-och-vaegen-till-identitetspolitiken-18060
Tilläggas kan att den organisationsformen väl fungerar bäst i relativt små grupper.
https://en.wikipedia.org/wiki/Band_society
(Engelska versionen är lite bättre än den svenska. Råkade också se den här:
https://en.wikipedia.org/wiki/Theatre_statehttps://en.wikipedia.org/wiki/Theatre_state )
Pingback: Hur vi ser dem och de ser oss | Genusdebatten
Spännande att läsa en större genomgång av den här utredningen – tycks som jag inte är ensam som känner att jag kan vara öppen när det gäller mina tankar kring jämställdhet och det man kallar ”jämställdhet” i Sverige. Det här att aldrig vara unik…
@Trollan:
Det är ett elände att man aldrig är så unik som man tror. Jag har sparkat mig där bak åtskilliga gånger för att jag sölat med att skriva sånt som jag känner att jag är ensam om att tänka, bara för att upptäcka att, jo men visst sjutton, någon annan har haft samma idéer, men inte sölat.