eller

Till nationalstatens försvar

Följande inlägg finns även som youtubeklipp. Länk i slutet av inlägget!

Det pratas vitt och brett om identitetspolitik nu för tiden, vilket har fått mig att själv fundera lite över vad det är och om det är så bra eller dåligt som dom olika polerna i debatten vill göra gällande. Till att börja med måste jag reda ut vad identitetspolitik faktiskt är. Att ha tydliga defintitioner att arbeta med underlättar arbetet och tankeverksamheten avsevärt, trots att jag har en ganska tydlig magkänsla på området.

Wikipedia definierar det på följande sätt: ”Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet av en social grupp”. Vidare beskrivs hur identitetspolitiken uppstod under 1900-talets senare hälft och exemplifieras som arbetar-, nationella, etniska, HBTQ- och feministiska rörelser. Denna definition överensstämmer väl med min egen magkänsla, med undantag ifrån tanken att det uppstått först under senare år. Enligt min uppfattning är identitetspolitik något djupt mänskligt och gammalt: det som hänt på senare år är att den identitet som man utgår ifrån har bytts ut.

För att denna definition av identitetspolitik ska betyda något för oss måste vi få klart för oss vad som i sammanhanget avses med en social grupp. Detta definierar Wikipedia på följande vis: Inom sociologin används termen – ofta beskrivet som socialgrupp – för en samling av individer som delar bestämda karakteristika, samverkar med varandra, accepterar förväntningar och förpliktelser som medlemmar i gruppen samt delar en gemensam identitet. Vi pratar alltså om kulturer och subkulturer. Detta är en viktig insikt – politik är hur en kultur använder statsmakten (det vill säga hot om våld) för att påtvinga andra sina värderingar.

I samband med nationalstatens intåg skapades nya sociala grupper – så kallare in groups. En sådan social grupp kan bestå av delar ur andra sociala grupper på ett ganska intersektionellt sätt. Exempelvis är alla arbetare inte svenska (vissa är norska, tyska och nigerianska) och alla svenskar är inte arbetare (vissa är aristokrater, kapitalister och präster). Det som skedde var alltså att man skapade en ny social grupp inom riket – svenskarna – och började driva identitetspolitik även utifrån denna sociala grupp. Politik kan säkerligen också drivas på ett mer objektivt sätt, men jag har svårt att nämna någon (framgångsrik) politisk rörelse som inte tar avstamp i en social grupps särintresse eller perspektiv.

Fördelen med att skapa denna sociala grupp, nationen, var att om man utgår ifrån den i sin förda politik så inkluderar man (åtminstone potentiellt) alla grupper som ingår i densamma. När man driver politik för svenskarna (norrmännen, tyskarna eller nigerianerna) så inkluderar man svenska arbetare, svenskarna bögar, svenska kapitalister och så vidare. Om en grupp blir utelämnad kan den peka på sin tillhörighet till den gemensamma gruppen för att hävda sig. Märk väl att detta inte är en garanti för allas inkludering, snarare är det ett sätt att möjliggöra detsamma.

Det som skett på senare år är internationalismens explicita såväl som subversiva intåg på arenan, som i sitt tankegods inkluderar viljan att bryta sönder dom nationella sociala grupperna till fördel för – ja jag vet inte riktigt vad. Internationalismen förespråkar inte någon ny social grupp som kan ersätta den nationella gruppens samlande funktion och lämnar därmed fältet öppet för enskilda sociala gruppers dominans på den politiska arenan. Vidare har den lett till en geografisk spridning av nationella grupper på ett sätt som splittrar befolkningarna ytterligare. Om vi idag åter vill bygga politik utifrån den nationella identiteten så har vi att välja på att exkludera en enorm subgrupp, alternativt så måste vi först inkludera den i vår grupp – en tanke som den internationalistiska mångkulturens förespråkare bekämpar å det vildaste.

Idag står vi här med resultatet: en flora av identitetspolitiska rörelser som alla kämpar för sin egen enskilda sociala subgrupp. En konsekvens av detta är att när vissa utav dessa rörelser vinner större genomslag sker det på bekostnad av andra grupper i det geografiska område politiken förs inom (det vill säga, i landet). En subgrupp, eller en koalition av en grupp av subgrupper, tillåts alltså använda statens våldsmonopol för att pådyvla övriga grupper en uppsättning beteenden och värderingar som dessa grupper inte delar.

Jag ser bara en lösning på detta: återupprättandet av en social grupp som inkluderar alla inom landet. Det enda sättet att lösa detta är att skapa en (tillräckligt) homogen kultur – det vill säga ett stopp för mångkulturens härjningar. I en nationalstat skulle vi förvisso fortfarande problem med statens natur och vi skulle fortfarande ha subgrupper som försöker vinna inflytande, men vi skulle åtminstone ha en gemensam kultur att samlas under för att avhjälpa dessa problem. Identitetspolitik blir vi aldrig av med.