Hej.

Att lära ut pacifism och passivitet är att uppfostra till förtryckets triumf.

Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare

Jag uppfostrades i 70-talets vänsteranda att aldrig bruka våld. Tanken var god, men det gjorde mig till ett lätt mobboffer. Anders slår ju aldrig tillbaka. Tills jag en dag gjorde det. Slog tillbaka hårt och brutalt. Killen kom inte till skolan dagen efter, men det blev aldrig en sak av det. Sen var det slutmobbat. Primitivt så det förslår, men vissa är för dumma för att förstå annat. Att fostra till att aldrig använda våld är en björntjänst.
Men att barn leker krig är ingen träning i våld. Barn blir knappast tränade krigare, eller ens normaliserade i våldet. Eller vad de kallar det. Barn i allmänhet och pojkar i synnerhet har spring i benen. Snöbollskrig och pangpang-lekar är inte träning i krig, utan utlopp för överskottsenergi och att lära sig sociala interaktioner. När är det roligt och att inte gå över gränsen. Pojkar som inte får springa av sig och fysiskt få lära sig gränser, kommer bli odrägliga i ett klassrum. Vi vet egentligen vad som krävs för att pojkar ska lyckas i skolan, men man låter ideologin att man kan fostra pojkar som flickor (socialkonstruktivism)förstöra generationer pojkar. Kostnader många gånger större än någon flyktingkris.

Att bruka ”våld” under kontrollerade former under uppväxten är ett sätt att lära känna sig själv, sin egen styrka och var gränserna går. Det är viktigt.

Som Bamse säger, med stor styrka kommer stort ansvar. Att träna är att ta kontroll. Kontroll är en förutsättning för kontroll.

@Anders:

Jag växte också upp med socialiseringen att våld var dåligt, vilket det är. Det gjordes försök att mobba mig i lågstadiet, för att jag var tjock. Men jag var inte bara tjock, jag var också större än alla andra. Så jag slog dem på käften direkt. Av vuxna uppfattades såklart jag som problemet. Men jag fick en mycket stor respekt i klassen vilket följde med upp i åldrarna.
Tyvärr ledde detta till att jag också fick en tendens av att tycka om att försätta mig i situationer där det blev slagsmål (som jag aldrig startade och vi var alltid noga med att vara i numerärt underläge). Så i tonåren var jag ute på stan och slogs minst en gång i månaden, under somrarna oftast varje helg. Det var helt onödigt våld även om vi alltid höll oss inom det tillåtna.
Det där höll på tills jag råkade göra en tjej gravid och fick andra intressen.

Det var inte så länge sedan jag läste om barns lekar med män, tror att det var en länk här på GD. Pojkar som växer upp utan pappa blir mycket mer våldsbenägna än de som haft en närvarande pappa. Teorin var/är att mäns typiska lek med barn, att jagas, brottas och liknande leder till en tydlig uppfattning om skillnaden mellan våld och lek, att lek är skoj och våld är allvar.
(En annan teori jag har är att pojkar som växer upp med kvinnor försöker skapa manlighet genom att vara tvärtom kvinnor, istället för att vara en annan nyans eller andra sidan av myntet. De blir typiskt sett t.ex. aggressivt lättkränkta, istället som det typiskt manliga att vara svårkränkt men beskyddande)

Våld kan förvisso vara ”effektivt”, men jag själv skulle inte vilja uttrycka det som att det är av godo. I skolan kom det ju till slagsmål ibland (men inte så ofta), och jag minns särskilt en gång i högstadiet då jag efter en tids trakasserier mot mig, tog till denna möjlighet ganska ”resolut”. Efter ett försök av min antagonist att sedan ge igen för detta (som misslyckades), förklarade jag med händerna om hans handleder, att jag inte ville bråka med honom, om han bara lät mig vara ifred. Så blev det också, den gången.

Andra gånger har det varit jag som angripit verbalt eller småbråkat med någon fysiskt, och sedan fått motta ganska ”resolut” vaccinering mot detta själv, vilket gör att jag inte kan förneka att våld kan ”funka” i vissa situationer.

*

Sen vill jag inte sluta där, eftersom jag jag tror att vi kan lära oss så himla mycket mer om våldet, dess orsaker och konsekvenser, genom att försöka sätta oss in i och försöka förstå den mimetiska teorin, formulerad av René Girard, som dog för bara några veckor sedan (den 4:e november):

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ren%C3%A9_Girard

”Girard believes that early in human evolution, we learned to control internal conflict by projecting our violence outside the community onto a scapegoat. It was so effective that we have continued to use scapegoating to control violence ever since. The successful use of a scapegoat depends on the community’s belief that they have found the cause and cure of their troubles in this “enemy”. Once the enemy is destroyed or expelled, a community does experience a sense of relief and calm is restored. But the calm is temporary since the scapegoat was not really the cause or the cure of the conflict that led to his expulsion. When imitation leads once again to internal conflict which inevitably escalates into violence, human communities will find another scapegoat and repeat the process all over again.

By reading ancient myths Girard realized that ancient sacrificial religions originated in a community’s attempt to ritualize the scapegoating cure. Prohibitions forbade the mimetic envy and rivalry that lead to conflict; ritual sacrifices recreated the expulsion or death of the scapegoat. By reading the Bible, Girard realized that the Judeo-Christian tradition reveals the innocence of the scapegoat and so renders ancient religion ineffective. The last 2,000 years is witness to humanity’s attempt to find non-sacrificial ways to control our rivalry and conflict. Christian apocalyptic literature predicts our failure to do so. Finding ways to form unity and ease conflict without the use of scapegoats is thus the key to establishing a real and lasting peace.”

https://www.ravenfoundation.org/faqs/

@John Nilsson:
Jag tror att våldets evolutionära bakgrund är följande:

Människor har levt i stora flockar. Socialt klarar människor av att hantera omkring 100 personer och vi strävar också efter ungefär den mängden bekanta.
I det moderna samhället omgärdar man sig med kanske 10-20 bekanta och för att fylla tomrummet så intresserar man sig (särskilt kvinnor) för ”kändisars” privatliv. Men samtidigt omgärdas man av många tusentals människor som man saknar bekantskap med. Det är onaturligt för oss eftersom främmande människor rent biologiskt är potentiella fiender, vi har bara socialt lärt oss att de är ofarliga (ungefär som harar som lever i städer).

Människors våld mot varandra beror på att det har varit effektivt att föra krig. Genom att besegra en annan människogrupp har man fått tillgång till enorma tillgångar. Sparad mat, verktyg, vapen, boplatser, jaktmark m.m. Det är därför vi utvecklat ett sådant extremt vi-och-de-tänkande. Med mycket enkla medel kan man få människor att tillåta och förespråka ett enormt lidande för människor i de-gruppen utan att ens registrera det som ett orsakat lidande. T.ex. när ISIL brände en jordansk pilot till döds som straff för att han bränt barn till döds med brandbomber, vilket i sin tur fick ociviliserade människor här hos oss att föreslå att man skulle bränna ISIL-medlemmar till döds. English defense league hade t.ex. nyligen en kampanj där de anklagade sin regering för att vara IS-vänlig på grund av att de släppte flygblad som varnade för att de skulle bomba oljetransporter, vilket ju förhindrade brännandet av människor på IS-kontrollerat territorium.

Det här återkommer i olika organisationsstrukturer. Inom försvaret t.ex. märkte man att konflikter mellan värnpliktiga ökade enormt om man utbildade för stora grupper tillsammans, omkring 40 personer var lagom för att få väl sammanhållna grupper, där alla tillhörde inomgruppen (vi), på skolor är det så att ju fler elever desto större andel som råkar i bråk.

Människor accepterar av naturen i princip inget våld eller lidande som riktas mot vi-gruppen men nästan vad som helst som riktas mot de-gruppen.

Det är därför civilisation behövs i ett modernt samhälle, alltså socialisering angående våldsanvändningen.

@MJ:

…”T.ex. när ISIL brände en jordansk pilot till döds som straff för att han bränt barn till döds med brandbomber, vilket i sin tur fick ociviliserade människor här hos oss att föreslå att man skulle bränna ISIL-medlemmar till döds.”…

Ser du det mimetiska i detta? Vi skiljer oss tydligen inte så mycket från människorna i IS, när allt kommer omkring, ser det ut som:

”Another important cause of conflict is pride. Because we enjoy believing in our independence, even the independence of our desires, we deny that our rival is also our model. He seems to be only a willful enemy determined to block the fulfillment of my desire out of wickedness and so my hatred and envy seem to be completely justified. Rather than acknowledge how much alike we are at the level of desire (the foundation for friendship), we instead nurse resentment that flatters our false sense of superiority.”

MJ:
”Människor accepterar av naturen i princip inget våld eller lidande som riktas mot vi-gruppen men nästan vad som helst som riktas mot de-gruppen.

Det är därför civilisation behövs i ett modernt samhälle, alltså socialisering angående våldsanvändningen. ”

Vidare, som väl får gå som ”mitt” svar till dig och till rubriken till denna artikel:

”Q. Is violence ever good?
A. No. The most common belief about violence is that if it is used by good people for a good cause against an evil enemy then it is not only good, it is necessary and noble. Unfortunately, this reasoning is flawed and self-serving. All people who use violence do so believing in their own goodness, in the justice of their cause, and in the wickedness of their enemy. The ability to condemn the violence of our enemies while justifying the same action when we do it, is a product of the scapegoating phenomenon. When internal violence threatens a community (what we assume is bad violence), expelling or killing an innocent victim restores unity and peace (what we assume is good violence). Because scapegoating produces this temporary calm, the belief in good violence has been part of human culture since its foundation.

However, the violence is only good from the point of view of the surviving community. If you could ask the dead or exiled scapegoat for his opinion, he would proclaim his innocence and condemn the violence of the community. But his voice has been silenced and so there is no one left within the community to question the goodness of the violence. When internal discord and conflict returns, which it inevitably does, violence will once again be used as the solution. Violence remains a problem for humanity because good people continue to use violence to achieve peace. Such a peace will always be partial because it creates victims and the peace is only temporary because it postpones rather than solves the community’s problems. To end the threat of violence, good people must condemn it not only when it is used against them, but when they use it against others.”

Citaten från:
https://www.ravenfoundation.org/faqs/

@John Nilsson:

”Två slutsatser jag drar av det ovanstående:

Vi är alla “förövare”, i det att vi alla är modeller för varandra. Vi är också alla “offer” i det att vi alla är rivaler med varandra.”

Vet inte om detta stämmer vid närmare eftertanke. Girard pekar ju på åtminstone en modell, som han menar inte spelar vårt spel eller är skyldig. (En modell som uppmuntrar oss att följa honom, och vars födelsedag vi firar om en månad.)

@MJ:

”Människor accepterar av naturen i princip inget våld eller lidande som riktas mot vi-gruppen men nästan vad som helst som riktas mot de-gruppen.”

I ”On Killing” skriver Grossman om många aspekter på detta, och de metoder som krävs för att träna en vanlig människa att döda på olika avstånd. (Har inte läst hela ännu. Den har legat på nattygsbordet i ett par år.)

Fram till renässansen (och krutvapen) var det mest en fråga om att få fiendens arme att ta till flykten. Väldigt få dog under strid när man kunde se motståndaren i ansiktet, jämfört med när man sprang efter flyende fiender.

@Kristian:

Ja själva våldsutövandet vill inte alla syssla med.
Det är få som skulle gå oberörda bland små avslitna lemmar och brända barnhuvuden i barnsjukhuset i Bagdad efter att jänkarna bombade det, desto fler tycker att det var klanderfritt agerande (Flera här på GD t.ex.).

Att militären i nästan alla länder numera (efter första världskriget) övningsskjuter på människofigurer är just för att vänja soldaterna vid det. Det var nämligen mycket vanligt att ovana soldater missade med flit när de skulle skjuta mot människor. Men det har inte med acceptansen av våldet att göra, att missa med flit var ju det oacceptabla beteendet.

Att acceptera att man hackar ”dem” i bitar är inte riktigt samma sak som att själv hacka folk i bitar. Precis som att acceptera att djur slaktas för att man ska få mat inte är samma sak som att slakta djur själv.

@MJ:
”Syndabocken ÄR en social konstruktion. Syndabocken har ingen verklig skuld och det är inte ett naturligt betingat beteende. (Social konstruktion betyder inte “påhittat” bara för att feminister hittar på sociala konstruktioner)”

Det ligger något i vad du säger, om man ser till vad syndabocken är eller fungerar som, för alla utom just för syndabocken själv. Fast inte heller det är riktigt sant, eftersom syndabocken själv också kan tro att ”han” är skyldig (eller veta att ”han” är oskyldig).

Nu avslutar jag för att jag är hungrig, ska äta lite och lyssna på radio. Tack för dina kommentarer.