Eders Ödmjuke inser att singel har sina fördelar
Våldtäkt är inte bara kriminellt, det faller också under allmänt åtal. Det spelar alltså ingen roll om den våldtagna anmäler våldtäkten eller inte. Åtal väcks, även om den våldtagna själv inte vill det. Det är bland annat därför en man som vi kan kalla Julius Asperger sitter och ugglar på en ambassad i London. Vi har också blivit betydligt tuffare för vad som räknas som våldtäkt. Idag finns det starka grupper som trycker på för en samtyckeslag. Att ”Ett nej är ett nej och det betyder alltid nej” ses praktiskt taget som självklart, även om domstolarna ofta friar för att ord står mot ord, och man vill skärpa ännu mer, det skall inte bara gälla att nej är nej, det skall till och med vara så att ”Allt annat än ett ja är alltid ett nej”. Det finns till och med de som hävdar att ”Ett ja är inte alltid ett ja”. Nästa logiska steg är att ”Ett ja är alltid ett nej”. Men riktigt så långt har det inte gått ännu.
Så, varför tar ja upp detta. Jo, nyligen blev en man dömd till böter efter att det blivit lite hetsigt mellan honom och hans fru. Och vad var det som var i botten på problemet? Ja, det kan man läsa om i Jnytt som hade en artikel häromdagen: ”Nekades sex på bröllopsdagen.”
Frågan man ställer sig är förstås om domen är rimlig. Det låter onekligen lite konstigt att man dömer ut böter i ett sånt här fall. Man hade ju förväntat sig ett givet fängelsestraff. Låt oss titta lite närmare på fallet (såsom det beskrivs i artikeln), vad var det som egentligen som hände (min kursivering)?
Paret, som är från Falköping, hade varit gifta i ett år och firade sig bröllopsdag på Visingsö. Men dagen blev inte som paret hade tänkt sig. Långt därifrån.
I tingsrättsförhandlingen berättade kvinnan att hon ville ha sex den aktuella kvällen men att hennes man inte var med på det. Han gick i stället och lade sig på bottenvåningen, men kvinnan gav sig inte. Till slut fick mannen nog och satte en stol för dörren så att hon inte kunde komma in. Kvinnan tog sig trots allt in i rummet, men då tappade mannen tålamodet.
Drog henne i håretKvinnan uppger att mannen då drog henne i håret. Bråket fortsatte sedan under natten då mannen tog en vattenkokare och med hett vatten och höll den nära sin fru. Han hällde dock inget vatten över kvinnan utan tog bort vattenkokaren.
– Jag vet inte varför jag lyfte vattenkokaren mot henne och hotade henne. Jag förstår att hon blev rädd. Jag var trött efter att ha kört bil hela dagen och hade ingen lust. Min fru har svårt för att ta ett nej, särskilt när det gäller sexbiten, sade mannen i tingsrätten enligt Västgöta Bladet.
”Svårt att utreda”Skaraborgs tingsrätt har dömt mannen för olaga hot till 40 dagsböter á 200 kronor. Han ska dessutom betala 800 kronor till brottsofferfonden. Däremot ogillas åtalet om misshandel.
”Det är också utrett att båda parter varit våldsamma mot varandra. Det har varit svårt att utreda i vilken ordning parterna har utövat våldet och vilka skador som har orsakats av vilka händelser”, skriver tingsrätten i domen.
Ja just det, det var det där med ”nej är alltid nej”.
©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.
In the economic contract of marriage, the female agrees to transfer the ownership of her sexual reproductive ability to the male, and she takes ownership of his surplus labour as payment for it.
.
So, yes, while the feminists harp on and on that women were once “owned” as chattel, there is truth to this because in a very real sense, a woman’s sexuality became the property of the husband. He very much was considered to “own” her sexuality and the products of her sexuality (children). The children of a marriage became his property, because he paid for them.
(Note that while the children of a marriage are supposed to belong to the husband, children born out of wedlock are the property of the woman. A woman who is not married owns her own sexuality and the products/children of that sexuality are also her property).
This is also why, in the past, women were so much more harshly condemned for adultery than men. The wife’s sexuality was no longer hers to give away.
This is why, in the past, when a woman was raped it was considered an act of theft against the husband. Someone “stole” the sexuality which was his property.
This is why, in the past, it was considered impossible for a husband to be found guilty of spousal rape. How can you possibly steal your own property?
So, feminists are somewhat truthful when they claim that women were “owned” as chattel. A wife’s sexuality (NOT her person), was very much “owned” by her husband and it was in fact used as a means of production: The production of the husband’s own children.
But, as always, feminists are only capable of speaking in half-truths.
The part of the “women were owned as chattel” song leaves out the second verse, which is “and men were owned as beasts of burden.”
http://masculineprinciple.blogspot.ca/2015/03/the-fraud-of-modern-marriage.html
Hej.
Du får gärna ändra den mycket osmakliga pseudonymen från Asperger till något annat, typ Assange eller liknande. Det finns ingen rationell anledning att associera människor med AST (AutismSpektrumTillstånd) till våldtäkt, och definitionerna av detta övergrepp. Att göra så är både felaktigt och förringar innehållet i din text.
Autister är betydligt mer sannolika som offer för övergrepp än som gärningshen.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare (med över tjugofem års erfarenhet av att arbeta med barn, ungdomar och vuxna med det som idag kallas AST.)
@Rikard:
Eftersom förhörsprotokollen i det fallet blivit tillgängliga, kan vi säga med övertygelse att det inte finns något som tyder på att JA gjort sig skyldig till annat än möjligen dåligt sex och en tendens att ha flera relationer igång samtidigt.
Resten tycks mer ha att göra med politik, svartsjuka och prestigekamp. Notera att det fall som fortfarande är aktivt beträffande JA drivs som våldtäktsmisstanke utan kvinnans medgivande; att hon själv inte uppfattade sig själv som våldtagen är ovidkommande, då hon inte är jurist och därmed saknar kompetens att bedöma det.
Bisarrt! Hade det varit tvärtom skulle de flesta säkert sett det som befogat att kvinnan försvarat sig på alla sätt hon kunde…
@Rikard:
Förstår din synpunkt, men lite svårt eftersom ”Julius Asperger” blivit inarbetat för mig. Jag vet inte vad jag skulle byta till i så fall, men har du något bra förslag så byter jag gärna. Ska försöka se om jag kan hitta något annat själv, men räkna inte med det.
Det sagt, eftersom det är kutym att inte namnge någon av de två damerna (”offren”) i fallet, så har jag anammat principen att jag inte heller skall namnge mannen (”förövaren”), trots att alla mycket väl vet vem jag talar om och vad han heter. Därför brukar jag använda de tre pseudonymerna Julius Asperger, Sonia Widöga och Annia Arachnid. Namnen är i alla tre fallen menade att vara skämtsamma förvrängningar av personernas riktiga namn.
Julius Asperger: tja, han har väl lite drag av social inkompetens, så jag tyckte det passade. Det är inte på något vis riktat mot människor som blivit etiketterade med diagnosen Aspergers Syndrom.
Sonia Widöga: Jag valde Widöga för att hon framstår som oskyldig, möjligen naiv, när man sätter sig in fallet. Det är inte menat att vara förklenande på något vis mot någon, vare sig mot henne eller människor som generellt är oskyldiga och naiva.
Annika Arachnid: Namnet är inte valt för att förringa spindlar, utan för att jag lider av grav arachnofobi, och det signalerar att jag uppfattar den personens roll i fallet som djupt obehaglig.
Jag betraktar för övrigt Julius Asperger som just ett offer i det här sammanhanget, inte som gärningsman. Läs gärna Om Swift varit svensk idag hade Gulliver pissat på Stockholms tingsrätt | Genusdebatten om du inte har gjort det. Du hittar en hel del matnyttigt om fallet där, framför allt innehåller det länkar till i stort sett allt väsentligt som går att hitta om det för en vanlig lekman. (Inklusive en egenhändigt redakterad version av förhörsprotokollen med Julius, Sonia och Annika, plus försvarssidans dokument från domstolsförhandlingarna i England om att utelämna Julius till sverige.) Så jag anser inte på något vis att jag associerar Asperger med att begå övergrepp, tvärtom så associerar jag det i så fall med någon som blir utsatt för ett rättsligt övergrepp, vilket är precis vad som hänt Julius. Fallet med Julius och de två damerna är enligt mitt sätt att se det en vidrig rättsskandal och övergrepp från myndigheternas sida som till och med överträffar Quick-fallet.
Jag är ledsen om du tar illa vid dig, men jag tror du har missförstått min användning
av namnen.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson): Hej.
Jag förstår mycket väl att du inte avser att autister/aspergianer (eller vad formen nu blir) är våldtäktshen, men jag finner det olyckligt att välja just det ordet. Kanske ”Julius Apanage” kunde vara ett alternativ. Varför jag tycker det? Jag försöker tycka om, och tycka om, människor inte baserat i hur de är födda utan hur de agerar, och min yrkesgärning går i hög grad ut på att träna människor med AST i att kunna leva självständigt. Sociala färdigheter som andra lär sig undermedvetet och internaliserar (gör naturliga) känns för många med AST som något mystiskt och godtyckligt, vilket gör att deras sociala färdigheter ofta lärs in för en person/situation i taget. Det är därför de ibland verkar stela och formella; de är helt enkelt osäkra på hur de skall göra för att inte förolämpa och kränka andra.
Om själva fallet i sig vet jag inte mer än vad som framkommit via olika media, men tycker att det hela verkar lukta av PK-opportunism och att göra en höna av en fjäder. Huruvida det ligger storpolitik av internationell karaktär bakom har jag ingen aning om, men att det är rättsröta i det här fallet verkar ju solklart.
I alla fall, allt gott, jag förstår vad och hur du menar, och du verkar förstå mig.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
@Rikard:
First off- du verkar sympatisk och trevlig Rickard.
Själv använder jag också asperger mycket- kanske är det olyckligt. Oftast ser jag det dock inte som något allvarligt, utan gör det lite sådär kärlseksfullt skämtsamt.
Brukar ofta kalla min flickvän för aspie, då hon är betydligt mindre socialt kompetent, och introvert än genomsnittskvinnan.
Hade jag haft ett barn med grav asperbergs hade jag kanske förstått hur allvarligt det kan vara dock.
knivig fråga.
@Andreas:
@Rikard:
Som jag förstår saken är det ganska kontroversiellt om huruvida Asperger är en sjukdom eller en personlighetstyp. Många av historiens verkligt stora män skulle troligen drabbas av en diagnos i dagens läge.
Rent allmänt verkar det finns en stark tendens till att alla former av normalt manlig beteende sjukdomsförklaras och/eller kriminaliseras.
@utlandssvensk: Hej.
Brukar aldrig ge mig in i debatter på nätet men då folk frågar artigt får man svara. Aspergers syndrom är inte en sjukdom, i det att den inte orsakas av virus eller bakterier. Det är heller inte fråga om en psykisk sjukdom (även om depressioner och relaterade tillstånd kan existera parallellt) utan att hjärnan arbetar annorlunda från genomsnittet.
Orsaken till att det råder viss begreppsförvirring, framförallt i media, är dels pga Leo Kanners motbevisade hypotes om ’kylskåpsmödrar’, dels anti-vaccinationshysteriker som Jenny McCarthy. Själva diagnosen Asperger är numera avskaffad till förmån för AST, AutismSpektrumTillstånd. Det rör sig alltså om ett neurologisk/psykologiskt spektrum där personen i fråga är annorlunda i sitt tänkande i högre eller lägre grad. Inom psykiatrin (jag har stundtals via yrket haft samarbete med BUP och Habiliteringsenheten) kallar man det inte längre för ett handikapp eller en funktionsnedsättning. Istället tittar man på hur nära personen kan komma att vara fullt självgående, och hur man kan hjälpa till med träning och utbildning av anhöriga. (Som tyvärr ofta har skuldkänslor.)
Om du vill läsa mer om AST (ASD på engelska) och som jag helst läser när människor beskriver sig själva, rekommenderas forumet wrongplanet [punkt] net. Det är av, med och för autister och besläktade tillstånd. Även engelskspråkiga Wikipedia har en användbar artikel. Tack för visat intresse.
Fö har du helt rätt i att många beteenden patologiseras helt i onödan, ofta i enlighet med rådande ideologiskt paradigm.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
@Rikard:
Det var mycket vänligt att du upplevde min fråga som artig. Jag har väl en allmän avsikt att hålla god ton men är, i ärlighetens namn, inte helt framgångsrik alla gånger. Du gör nog ett bättre jobb i det avseendet!
Likväl, jag läste en del om dessa frågor för en 10-15 år sen. Orsaken var att jag då hade små barn och jag störde mig mycket på den patologisering av vad som i min värld är normalt beteende hos yngre pojkar som då verkade sprida sig snabbt över västvärlden. Utan att gå in på några detaljer såg jag risker för att min son skulle drabbas och detta var nog huvudorsaken till att jag valde bort USA från listan av möjliga länder att bo i. Det var absolut inte ett lätt beslut, eftersom det på många sätt annars är (eller åtminstone var) ett av mina favoritländer.
Hur ser det ut i Sverige nu för tiden? Har du koll på hur stor del av yngre pojkar och flickor som har någon diagnos? Ökar eller minskar det?
@utlandssvensk: Jag var inne en sväng i skolan 2013, började med att vikarierade som NO-lärare större delen av vårterminen på en högstadieskola, avslutade som personlig assistent åt en femteklassare i en annan skola.
En sak som jag noterade under mitt vikariat var att det var ett ständigt snack om bokstavsdiagnoser bland de andra lärarna. Men det som jag tror skrämmer mig mest var min relativt korta tiden som assistent åt femteklassaren. I en klass på ungefär 20 personer, förpubertala eller i början av puberteten, så bedömde jag en av killarna som klart psykotisk, han hade också en personlig assistent som jag såg ge honom piller. Killen jag assisterade sattes på mediciner under tiden jag var assistent åt honom (och jag misstänker att mitt ställningstagande, öppet deklarerat, att jag under inga villkor tänkte vara delaktig i någon medicinering var anledningen till att jag fick sparken), dessutom var det en tjej som var väldigt ”utåtagerande” satt i korridoren och slängde böcker, rev sönder uppgiftsblad på lektioner och liknade, jag misstänker att även hon gick på någon medicin (gjorde hon inte det, så är det bara en tidsfråga). Det var alltså 3 uppenbara fall i en skolklass på ca 20 barn. Det kan mycket väl ha varit fler medicinfall som inte var uppenbara.
När 10–20 % av barnen drogas med amfetaminpreparat, och det är sanktionerat av samhället, redan innan de kommit in i den jobbiga tonårsperioden …
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
”Det var alltså 3 uppenbara fall i en skolklass på ca 20 barn. Det kan mycket väl ha varit fler medicinfall som inte var uppenbara.”
Jösses! Det låter väldigt illa.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Jag frågade min son, som har gått 10 år på schweizisk skola och de senast åren på en väldigt stor (1500 elever). Enligt honom förekommer det i princip ingen medicinering här. Han kände en kille som hade diagnos, men han fick inga piller utan annan behandling.
Har samma erfarenhet, lärare är extremt snabba att ställa diagnos på ”annorlunda” barn när de inte orkar undervisa dem.
En bekants son fick åka på undersökningar när hans klassföreståndare påstod att han var autistisk, när han egentligen bara var sen med den sociala utvecklingen.
Det finns de som säger att Aspergers syndrom/AST är en funktionsuppsättning, snarare än en funktionsnedsättning.
@Rikard:
Som en person med asperger/AST så skulle jag vilja att du ska sluta tala för oss, då du endast arbetar med oss och inte har problematiken så skall inte du föra talan för vad vi räknar som osmakligt.
Sedan vill jag också påpeka att begreppet hen är mer stötande.
Som jag förstar det var valdtäkt inom äktenskap aldrig lagligt. Det som hände var att det definierades som ett specifikt brott, efter att kanske en del fall inte atalades pga en allmän övertygelse om att valdtäkt inte kan ske inom ett äktenskap.
Stämmer det?
@Anders:
Det var i alla fall mer komplicerat än att det skulle handla om mannens rätt att behandla sin hustru som boskap.
Äktenskapets primära funktion var just familjebildning, att skaffa barn, så båda makarna hade en plikt att få sexlivet/reproduktionen att fungera. Att mannen inte kunde prestera i sängen var t.ex. förr en giltig grund för skilsmässa.
Dessutom var det ju så att mannen var ekonomiskt och till stor del juridiskt ansvarig för sin hustru, och med det ansvaret följde en begränsad rätt att disciplinera henne (eftersom staten skulle hålla honom ansvarig, och därmed inte straffa henne). Å andra sidan hade maken försörjningsplikt, och en form av påtryckning som hustrun kunde använda mot sin make var att spendera hans pengar och lämna honom att hantera skulderna. Jag skrev i ett inlägg om feministen Caroline Norton, som använde just detta vapen mot sin make.
En oro när lagstiftning diskuterades var att en våldtäktslag skulle kunna användas för påtryckning och hämnd inom äktenskapet. Eftersom man räknade med att det praktiskt taget aldrig skulle kunna gå att bevisa något, skulle ord stå mot ord.
Men övervåld mot ens hustru var aldrig tillåtet, och hustrumisshandlare har alltid hanterats med förakt. Det var till och med så att man gav hustrumisshandlare offentligt spöstraff på flera ställen i USA även i slutet av 1800-talet.