Cersei Lannister har länge varit en respekterad feminist, och hennes inflytande har varit omfattande. Möjligen har hon varit lite dålig på att förutse de långsiktiga konsekvenserna av de bollar hon satt i rullning, men hennes intentioner har alltid varit goda – att skydda hennes barn har varit hennes starkaste drivkraft.
Dock gjorde hon ett avgörande misstag när hon gav översteprästerna och deras militanta garde långtgående befogenheter att jaga hennes fiender. Till slut hamnar hon själv i deras klor och blir anklagad för allsköns överträdelser, såsom incest med brodern Jamie (vilket för all del var sant). Jag har tidigare skrivit om hur sådana här polariserande och moraliserande ideologier förr eller senare spårar ur och utnyttjas cyniskt, och inte sällan vänds även mot de som startade det hela.
Cersei Lannister smakar sin egen medicin
Nå, nu råkar Cersei vara en fiktiv person, en av rollfigurerna i TV-serien Game of Thrones, baserad på George R. R. Martins enastående böcker. Jag ber om ursäkt om detta blev en spoiler för de som följer serien i svensk TV och är en säsong efter. Skaffa HBO Nordic, så kan ni hänga med i framkant!
Laura Kipnis är dock en verklig person, professor, stolt feminist och hyllad författare. Jag vill absolut inte låta påskina att hon har så mycket gemensamt med Cersei Lannister, men hon har nyligen fått smaka på ett slags modern feministisk rättskipning. Efter en artikel i The Chronicle Review, blev hon anmäld för sexuella trakasserier under Title IX – ett kvasijuridiskt ramverk utformat för att strömlinjeforma häxjakten på manliga sexförbrytare på amerikanska universitet, och väldigt mycket ett barn av den moderna feminismen.
Det blev nyligen klart att Kipnis friades från anklagelserna, och det positiva med det hela är möjligen att det denna gång var en ledande feminist som nästan åkte dit, och inte en stackars ung manlig student. Så länge det är män som drabbas är det på sin höjd några mansrättsaktivister och männens mödrar som engagerar sig. I detta fall har dock media uppmärksammat eländet, och drar sig inte för att dra fram kraftuttrycken: Laura Kipnis’s Incredible Ordeal and the Beginning of the End of PC:
Predictably, her words prompted a campus backlash, with mattress-carrying protesters demanding that the university immediately and officially condemn Kipnis’s essay. They used adjectives such as “terrifying” to describe the traumatic effect of her words. Kipnis shrugged off the protests — after all, when you’re a feminist professor writing on pornography, you’re used to a bit of negative public attention. But she couldn’t shrug off what happened next. Two students filed Title IX complaints against her, claiming that she’d violated federal law with her essay and a subsequent tweet. In essence, they were claiming that her writings on matters of public concern constituted unlawful gender discrimination.
What happened then should be familiar to anyone who has ever been embroiled in the Star Chamber that is academic “justice.” Rather than laughing the claims out of the university — which would have been the appropriate response — the university retained an outside law firm and launched an investigation. The university not only denied Kipnis legal assistance during the formal proceedings, but its investigators also initially refused to even describe the nature of the charges against her, insisting on interviewing her before she knew precisely what she’d been accused of doing. According to Kipnis, she’d “plummeted into an underground world of secret tribunals and capricious, medieval rules, and I wasn’t supposed to tell anyone about it.”
Jo, det var säkerligen hemskt (Kipnis själv har skrivit om det här.) Det hör till saken att den anklagade inte har rätt till en advokat, och förväntas underkasta sig förhör innan den ens vet vad anklagelsen är. Beviskravet är det lägsta i amerikansk rättspraxis – ”a preponderance of evidence”, vilket betyder att det skall vara åtminstone 50% sannolikhet (dvs mer troligt än inte) att anklagelsen är sann. (se förresten detta email från en av universitetets administratörer – jag kan inte svära på att det är äkta.)
Även feministbloggen Jezebel var denna gång upprörd:
The Title IX creep that’s happening to Kipnis doesn’t just stop with her. Kipnis was allowed to bring a ‘support person’ , who was not allowed to speak, to her meeting with the Title IX investigators. A Title IX complaint was then filed against the support person.
…
It is a stunning example of feminism devouring itself.
Vad var det då som Kipnis skrev som var så hemskt? Tja, läsare av denna blogg anar nog att det inte behövdes särskilt mycket.
Despite the painful dumbness of these questions and the fading of afternoon into evening, a roomful of people with advanced degrees seemed grimly determined to shut up and play along, probably aided by a collective wish to be sprung by cocktail hour. That is, until we were handed a printed list of ”guidelines.” No. 1 on the list was: ”Do not make unwanted sexual advances.”
Someone demanded querulously from the back, ”But how do you know they’re unwanted until you try?” (OK, it was me.) David seemed oddly flustered by the question and began frantically jangling the change in his pants pocket.
…
A theater professor spoke up, guiltily admitting to having complimented a student on her hairstyle that very afternoon (one of the ”Do Nots” involved not commenting on students’ appearance) but, as a gay male, wondered whether not to have complimented her would have been grounds for offense. He mimicked the female student, tossing her mane around in a ”Notice my hair” manner, and people began shouting suggestions about other dumb pretest scenarios for him to perform, like sexual-harassment charades. Rebellion was in the air. The man sitting next to me, an ethnographer who studied street gangs, whispered, ”They’ve lost control of the room.” David was jangling his change so frantically that it was hard to keep your eyes off his groin.
Jag rekommenderar att ni läser hela artikeln. Kipnis skriver verkligen underhållande, och om ni kan läsa vår blogg utan att behöva sträcka er efter luktsaltet, så lär hennes alster inte utgöra några större utmaningar. Nu kan ju alla tänkande människor läsa de texter som orsakat anklagelsen, och man behöver inte ta ställning till huruvida hon begått något sexuellt övergrepp när ingen såg. Hon blir på så sätt ett närmast perfekt offer: en smart, rolig, tuff men ändå kvinnlig feminist som varken pekat ut eller antastat någon kvinna.
Kipnis själv betonade sin feminism lite extra i sitt försvar mot anklagelserna:
I wrote up a peevish statement asserting that the essay had been political speech, stemming from my belief, as a feminist, that women have spent the past century and a half demanding to be treated as consenting adults; now a cohort on campuses was demanding to relinquish those rights, which I believe is a disastrous move for feminism. I used the words ”political” and ”feminist” numerous times.
…
Most academics I know — this includes feminists, progressives, minorities, and those who identify as gay or queer — now live in fear of some classroom incident spiraling into professional disaster. After the essay appeared, I was deluged with emails from professors applauding what I’d written because they were too frightened to say such things publicly themselves. My inbox became a clearinghouse for reports about student accusations and sensitivities, and the collective terror of sparking them, especially when it comes to the dreaded subject of trigger warnings, since pretty much anything might be a ”trigger” to someone, given the new climate of emotional peril on campuses.
…
A tenured professor on my campus wrote about lying awake at night worrying that some stray remark of hers might lead to student complaints, social-media campaigns, eventual job loss, and her being unable to support her child. I’d thought she was exaggerating, but that was before I learned about the Title IX complaints against me.
Laura Kipnis’ tweet – anmäld under Title IX
För att förtydliga, tycker jag absolut inte att Kipnis förtjänade något av detta. Men förhoppningsvis är hon så pass tuff och uppbackad, att hon kommer ur det här stärkt och ännu mer uppmärksammad än hon var förut. Det sätter definitivt ett än mer kritiskt ljus på den vansinniga häxjakt som pågår på amerikanska universitet.
Vad har då Kipnis skrivit tidigare?
I confess: I have a female thing. Or maybe I have a ”thing” about the female thing, or about things female, but as a female, I don’t see how you can avoid it – this thing that makes women different from men. It’s pretty much the defining feature of the feminine condition.
I’m speaking of the female psyche, of course. Please read what follows as an account of the female psyche at the twenty-first-century mark, which is to say, in the aftermath of second-wave feminism and partway to gender equality, both factors having put many female things into question lately. Or read it as an accound of one such female psyche – but you have to start somewhere, right? Where better than a self-inventory: climbing the couch, shaking the monkeys. Let me tell you, we’re talking about some seriously conflicted inner terrain at the moment, given everything that’s happened – or maybe more to the point, failed to happen – in terms of the female thing. I’m talking about gender progress and all the impediments to it, needless to say, since when it comes to the female situation, contradictions speckle the landscape, like ingrown hairs after a bad bikini wax.
…
In other words, feminism came up against an unanticipated component: the inner woman. If something remains a little obdurate about female inequality after the last forty years or so of activism and protesting, obviously there’s no shortage of external culprits to hold accountable: the Media, the Old Boy’s Club, the Double Shift. And then we have the culprits closer to home. No, not men (though that’s pleasantly self-exonerating) – I’m speaking of the collaborator within. Not to point fingers, but without substantial female compliance, wouldn’t masculine privilege pretty soon find itself crammed in with all the other debris in the trash can of history? When it comes to male power or female subjection, or whatever you want to call the current arrangement between the sexes, the complicity on the part of women themselves is… well, let’s just say it’s ”complicated”.
Om ni har en timme då ni kan slölyssna på en intervju, pratar hon här om maskulinitet, och kvinnors märkliga preferenser. Det är en rätt bra intervju.
Jag håller dock inte med om hennes beskrivning av kvinnlighet som baserad i idén om kvinnor som ”defekta”, vilket skulle föda trycket på kvinnor att hela tiden köpa produkter för att ”förbättra” sig själva. Jag tycker nog att det leder mer rätt att utgå ifrån de extra status och skyddsvärde som kvinnlighet ger, och hur framhävande av sin egen kvinnlighet verkligen ger kortsiktiga belöningar för kvinnor.
Dock tycker jag nog att Kipnis tycks representera den sortens feminism som faktiskt kan behövas: en som vågar sätta fingret på att kvinnor faktiskt ofta motarbetar just den sortens jämställdhet som de säger sig vilja ha. Vad en sådan diskussion skulle kunna leda till kan man fråga sig, men den behöver föras!
Dock kan jag inte låta bli att tycka att det är för trist att dessa människor slumrat under tiden då unga män fått löpa gatlopp under detta offervansinne. Empatigapet har väl sällan synts så tydligt?
Nu även med kommentarsfältet aktiverat…
@Ulf T: ah, jag var precis inne för att slå på, och blev konfunderad över att det redan verkade påslaget. Fick det sin förklaring.
Öh, va, det är väl ingen som använder själva f-ordet i GoT? Det vore en anokronism likvärdig med mobiltelefon på 1700-talet.
Ulf T:
Den skulle leda till att feminismen i sin nuvarande form är helt onödig. Kvinnor vill verkligen inte ha en sådan feminism som skulle göra kvinnor ansvariga för sina val.
Och inte bara ”ofta motarbetar kvinnor den sortens jämställdhet”, utan de vill helt enkelt inte ha det. För när en person säger en sak men gör något helt annat är det helt klart på basen av handlandet som personens sanna intentioner ska bestämmas
Bara dimmridåer, det är inte alls komplicerat. Vad som gör det ”komplicerat” är kvinnors och feministernas försök att omfördela manliga ’makt’/resurser till kvinnor utan att kvinnor radikalt förändras eller ändrar sitt förhållningssätt gentemot män.
Hon är varken smart eller ärlig. Att kvinnor 2015 blir medvetna om sin kvinnlighet handlar inte om en stor insikt i en komplicerad fråga eller om jämställdhet utan endast om nödvändighet: kvinnor kan inte mera, utan att tappa all trovärdighet, förneka det.
Nu ar jag ingen aning om vad för slags karaktär denna Kipnis är, men mitt första intryck är att hon är som någon av de där kommunisterna som gladligen förföljde andra tills turen kom till dem själva.
Nu skriver Kipnis om det feminina psyket och dess knutar. Det är säkert bra att någon ägnar tid åt frågan. Min grovt förenklade hypotes är att alltför många kvinnor fått alltför mycket till skänks för att kunna hantera det. De är som de där karaktärerna man hör talas om som vunnit på lotto och sedan lyckats slarva bort allting och lite till. Nu ska jag inte säga något med bestämdhet, men det förefaller som om dessa kvinnor inte bara utgör någon enstaka procent.
@straightmansburden:
Inte ”treated as consenting adults” utan ”rewarded as consenting adults”.
Feminismen har inte krävt att kvinnor beter sig som fullvuxna eller underställer sig krav som ställs på fullvuxna, förutsättningarna för ”be treated as consenting adults”.
@Rick:
Herregud vad bra kvinnor skulle ha det bara de inte blivit totalt giriga! Om de bara smart och måttligt spelat detta feministiska dubbelspel, skulle ingen ha börjat ställa dessa obekväma frågor, men nu är det för sent.
Läste om en lottomiljonär som på ett halvår hade lika mycket i skuld som han vunnit.
Unanticipated!? Det borde ju redan från början ha varit med i utredningarna om det ska handla om det man påstår att det handlar om, men som Henry Laasanen skrev:
Det var alltså inte en ”unanticipated component”, för kvinnlighetens existens är ju självklar, utan en avoided component. Det är inte som att feminismen bara förringat dess betydelse, utan feminismen har ju förnekat dess existens/förhindrat en utredning. Feminismen skulle aldrig ha tagit itu med det ifall den inte måste.
Och nu ska vi inte skuldbelägga eller ”point the finger” som vi gjort med män? Men vad om kvinnor är skyldiga likadant som män ansetts vara skyldiga, får man då ”point the finger”?
Det som förbryllar mig (eller egentligen inte) är att inget av ojämställdheten upplöses när man ’inser’ att kvinnor också är ansvariga och ingen av ojämställdhet förflyttas över till män heller? Allt fortsätter som förr, bara med lilla justeringen att ”kvinnor är också lite ansvariga”.
@straightmansburden:
Med handen på hjärtat är vi nog alla rätt bra på självbedrägeri … jag har ändå kommit fram till att – jo, det är komplicerat.
I intervjun om maskulinitet får Kipnis frågan om kvinnor inte ofta romantiserar hur det är att vara man. Jo, det trodde hon nog, efter viss eftertanke. Jag menar inte att hon genomskådat allt, men jag får intrycket att hon verkligen vill försöka förstå, och anstränger sig att försöka betrakta alla grupper med empati.
Men, som sagt, jag är inte beredd att friskriva henne från ansvar för att hon varit åtminstone passiv medlöpare i det vansinne som nu drabbade henne. Men i någon utsträckning är vi nog alla det. Det är möjligen redan så att Kipnis känt sig lite som rebell och tänjt gränserna ungefär så mycket som hon vågat, vad vet jag? Bara det att hon, liksom Christina Hoff Sommers, tvingas förtydliga att hon faktiskt är feminist, är kanske en indikation på hur lågt till tak det faktiskt är inom systerskapet.
https://twitter.com/laurakipnis/status/576066809964679169
Det kanske kan nämnas att Kipnis även skriver följande i sin kommentar om processen:
Jag vet, inte så mycket att yvas över kanske, utan egentligen ett fullständigt uppenbart påstående. Dock nog så ovanligt från någon som kallar sig feminist, och ’stolt’ därtill.
@Ulf T:
Hur är det komplicerat annat än på det sätt jag beskrev ovan?
Baksidan av myntet fattas, att se kvinnor med en kritisk och fördömande blick. Det räcker tydligen med väldigt lite av det goda, man behöver endast erkänna sin kvinnlighet, inte avsäga det.
När hon och andra kvinnor börjar ta ansvar för det är jag betydligt mera imponerad, men jag håller inte andan. Men som man i kvinnors fall säger ”förändring tar tid”. Va, ”är det inte redan 2015”? ”Har vi inte kommit längre ännu?”.
@Ulf T:
En fråga som bör ställas nu är om kvinnor är missnöjda med detta pga. ojämställdheten den utgör mot män eller pga. av att kvinnor är missnöjda med män som kastrerats till sådana våpar?
Mig förefaller Laura Kipnis vara en förnuftig feminist, och som jag sagt ett flertal gånger, ”förnuftig feminist” är ett instabilt tillstånd, hon har uppenbarligen vaknat upp till problemen och motsättningarna som är inneboende i feminismen, och hon är nu inne i sin halveringstid där hon sönderfaller till någon form av mer liberal jämställdism eller till något mellanstadie av en mindre radioaktiv feminism (kanske så långt så att hon i praktiken blir jämställdist, men behåller själv epitetet ”feminism” för att hon inte helt kan frigöra sig från dess historia och de känslomässigt positiva bindningar begreppet har för henne).
Konstig text (apropå feminister):
http://detgodasamhallet.com/2015/06/02/afghanistan-ger-queertankaren-judith-butler-ratt/#more-1036
@straightmansburden:
Får se om du blir klokare av att läsa denna artikel?
http://www.slate.com/articles/double_x/doublex/2014/11/hanna_rosin_and_laura_kipnis_chat_about_men_and_men_an_ongoing_investigation.html
Än så länge verkar hon mest vara fascinerad av män som fascinerar henne, så att säga.
@Maria:
Väldigt förvirrad. Jag väljer att tro att man helt enkelt inte vågar tillämpa samma kvalitetskontroll när det gäller kvinnliga skribenter, speciellt när de skriver om queertänkare och feminism.
@Ulf T:
Mera förvirrad, som hon säger om sig själv och alfas i intervjun: ”I don’t know if I i want to be like him or fuck him”.
@Ulf T:
Laura Kipnis verkar inte kunna diskutera någonting alls utan att referera till antingen sig själv eller ”mäktiga män”. Och då är hon ändå en av de smartare feministerna. Förresten skulle en betydande andel av de övriga kvinnorna må bra av att bara någon gång ibland ta del av något, vad som helst, som varken handlar om temat ”jag” eller temat ”mäktiga män”.
Istället för notes from an ongoing investigation borde hon omdöpa det till notes from an neverending investigation, för meningen är inte att komma fram till något.
Det här är väl anledningen till att de inte tycker att det är något problem med omvänd bevisföring och ”ingen rök utan eld”-antaganden. För det första är det fruktansvärt osannolikt att någon kvinna skulle drabbas eftersom de dels betraktas som de goda och oskuldsfulla och dels ”alla vet” att det egentligen är män som avses. Dels så om någon kvinna ändå skulle råka ramla ner i hålet de grävt så vet man att det alltid finns något kryphål så att de genast kommer upp igen.
Om man verkligen började tillämpa alla tokigheterna könsneutralt så skulle det antagligen inte ta många sekunder innan de revs upp, men så länge det bara är män som drabbas så ses det som ok och kan fortsätta.
@En Annan Andreas
Nyanseringar är något förbehållet för kvinnor. När män skriver skönlitteratur om manlig sexuell attraktion till 13 åriga tjejer, nyanserar feminister inte, när feminister dras till maktmän och har våldtäktsfantasier är det ”complicated”.
Borde inte män, istället för kvinnor, vara dom som har våldtäktsfantasier enligt feministisk logik om ”våldtäktskultur”?