Den anrika amerikanska tidskriften för populärkultur, Rolling Stone, har publicerat ett stycke riktigt intressant journalistik, som även svenska redaktioner skulle må bra av att läsa. Man har nämligen vidtagit det oerhörda steget att publicera en utomstående experts detaljerade granskning av ett självförvållat journalistiskt haveri.

Detta är resultatet av en flera månader lång process där Rolling Stone belagts med om inte direkta lögner så åtminstone urusel journalistik. Och givetvis spökar feminismen i bakgrunden.

Skribenten Sabrina Erdely verkar länge ha varit intresserad av vad hon ser som våldtäktskulturer vid amerikanska universitet. Hennes problem har dock bestått i att det varit så fruktansvärt svårt att finna några som helst handfasta uppgifter kring det påstådda fenomenet. Så när hon efter mycket grävande kommer i kontakt med en ung kvinna som benämns ”Jackie” och som studerar vid University of Virginia är hennes lycka gjord. Jackie ska nämligen ha blivit brutalt gruppvåldtagen i samband med en fest vid en studentklubb.

Sabrina Erdely är eld och lågor och skriver ett långt och gripande reportage om våldtäkten (med lite väl många detaljer kring själva våldtäkten för att den tillfällige läsaren ska börja fundera vad det hela ytterst handlar om…). I artikeln hävdas att mellan sju och nio manliga studenter våldtog Jackie mitt under en pågående fest och att detta rentav ska ha varit någotslags invigningsritual bland männen i studentklubben. Våldet som användes mot Jackie var påfallande grovt och bland annat slungades hon genom ett glasbord. När den chockade, misshandlade och blödande kvinnan flyr reagerar ingen på studentklubben, utan de flesta tycks tycka någonting i stil med ”så där ska det ju gå till här hos oss”.

Jackie berättar omedelbart om det skedda för tre vänner, av vilka åtminstone en är en man. Vännerna säger någonting i stil med ”äsch, gör ingen sak av det där, för då får hela klubben lida”.

Artikeln väckte givetvis stor uppståndelse när den publicerades i höstas och Sabrina Erdely måste ha känt sig nöjd. Ända tills uppståndelsen kring artikeln växte till stormstyrka. För det blev nämligen allt mer uppenbart att den inte var sann. Andra tidningar började sakgranska påståendena, däribland den mycket respekterade Washington Post. Det här är förstås ett okänt fenomen för oss som i regel är hänvisade till svenska medier, men det verkar faktiskt förhålla sig så i USA att inte ens feministiskt sinnade artiklar går fria från kritiska frågor.

”Våldtäktsoffret” Jackie angav personer och instanser och påstod att alla förhållit sig likgiltiga till henne efter den fruktansvärda våldtäkten, inklusive universitetets egen genomfeministiska avdelning för sexuella trakasserier. Sabrina Erdely reagerade inte heller på de många motsägelserna i Jackies berättelse, som t.ex. att det inte ordnades någon fest hos den namngivna studentklubben den kvällen eller att någon anmälan om våldtäkt aldrig gjordes vid universitetet eller hos polisen. Inte heller brydde hon sig om att tala med de tre (identifierbara) vännerna som påstods ha förhållit sig likgiltiga till henne omedelbart efter våldtäkten. Det fanns kort och gott bara Jackies berättelse.

Jackie kunde även namnge ledaren för det påstådda våldtäktsgänget, Haven Monahan. Det mest anmärkningsvärda karaktärsdraget hos Monahan är dock att han inte existerar. Det finns inte och har inte heller aldrig funnits någon sådan person vid det universitetet, men ändå kunde Jackie med visshet hävda att han verkade som badvakt vid universitets badanläggning. Jackie tycks ha haft oturen att bli våldtagen av en fantom. De övriga männen hon hävdade att deltog i våldtäkten var slumpmässigt utvalda män vid diverse kurser och seminarier Jackie hade bevistat, men genomgående förblir de diffusa i konturerna i artikeln, trots att de är föremål för en ytterst grov anklagelse. Det är Haven Monahan det hela handlar om.

När det började gunga under marken för Rolling Stone redan i höstas försökte man slingra sig undan med en ledare som tog avstånd från artikeln. Det lyckades inte, så man skrev en ny ledare. Inte heller det fungerade. Tidskriftens anseende var alltför svårt skadeskjutet. Nu har man sent omsider bett en erfaren journalist och forskare gå igenom vad som gick fel och Rolling Stone har – hör och häpna – publicerat resultatet här

Analysen är lång och ytterst läsvärd. Praktiskt taget all kvalitetssäkring har brustit hos Rolling Stone. Värst var det förstås med Sabrina Erdelys arbetsmetoder, men intressant nog har även hennes överordnade struntat i att ställa relevanta frågor. Det kanske mest intressanta är dock att det finns en avdelning för kvalitetssäkring på tidskriften, vars uttryckliga uppgift är att faktagranska texter och ställa de obekväma frågorna till journalisterna, som t.ex. ”hur kan du veta det här?”. Nu lyfte de inte ett finger, eftersom våldtäktsoffer ju inte får ifrågasättas. Och det med katastrofala följder för tidskriften, som nu förutom förlorat anseende får leva i rädsla för enorma skadeståndskrav.

En aspekt som inte nämns i granskningen, men som antagligen fick många att börja misstänka sanningshalten i Jackies berättelse är det här scenariot:
En ung kvinna flyr panikslagen och blodig med sönderrivna kläder. Detta bevittnas av flera unga män och kvinnor vid en studentklubb. Strax därpå berättar hon för vänner, däribland minst en man, om att hon blivit brutalt våldtagen. Inte en enda av männen reagerar!

Den som ens har en tillstymmelse till kännedom om det manliga psyket vet att knappast någon man skulle missa en möjlighet att rädda en kvinna som utsatts för våldtäkt. Denna instinkt skulle bara förstärkas av att flera unga kvinnor är vittnen till hans gärningar. Så även om en man inte personligen skulle bry sig om offret så skulle andra unga kvinnors närvaro vara en enorm sporre till att agera. Det kan inte finnas många män som i den situationen skulle tänka på någon studentklubbs heder framom möjligheten att själv framstå som den ultimata hjälten. Det finns visserligen exempel på hur män i grupp handlat emot dessa instinkter, men då har det nästan alltid förelegat någon form av yttre tvång. Något sådant tvång föreligger varken vid University of Virginia eller vid något annat universitet, amerikanskt eller svenskt.

Sådana här historier reproduceras av kvinnor utan någon som helst förståelse för hur män tänker, för skulle de förstå, skulle de inse det absurda i att flera män aktivt missade chansen att framstå som en hjälte i åtskilliga kvinnors ögon. Jag skulle faktiskt bättre kunna förstå ifall vissa män spred den här sortens legender, för då skulle de ju själva framstå som kvinnornas försvarare, dvs. de skulle åtminstone agera enligt samma instinkter som så gott som alla andra män.