Dagens jästpaket kommer från Daniel Claesson, fyrabarnsfar. Det är ett svarsinlägg till två debattartiklar på DN kultur: Kajsa Ekis Ekman: Verkligheten går förlorad bland påstådda skandaler och snyfthistorier respektive Ge socialen chansen att göra rätt. Inte helt oväntat tackade DN Kultur nej till inlägget. Men vi på GD som fortfarande har en välfungerande bedömningsförmåga anser förstås att detta bör både publiceras och läsas.

Vi vill också uppmuntra alla att skriva debattinlägg till de stora drakarna. Tar de inte in det gör vi det gärna. Storleken på vår läsekrets är visserligen högst medioker i jämförelse, men det skrivna skall förstås läsas och refuserade inlägg till tidningar är mycket välkomna som gästinlägg.

Debatten om Maciej Zarembas artiklar om socialtjänsten har tyvärr hamnat helt snett. Kajsa Ekis Ekman anser det vara snyfthistorier och lurendrejeri. Rättssociologen Annika Rejmer för istället fram ett förslag om djupare utredningar, men det riskerar bara att skapa värre problem.

Ekman för i sitt inlägg en lång teoretisk utläggning om hur vårt samhälle ser ut. Att det förekommer fall där våldsamma män tilldöms umgänge är självklart illa, men det förtar inte poängen med Zarembas artiklar. Det han lyfter fram är ett systemfel som leder till stora lidanden för både barn och föräldrar i dagens Sverige.

Det handlar om krocken mellan socialtjänstens utredande och domstolarnas beslut. Denna krock är ofta inget bekymmer. Många föräldrar är, trots att de precis separerat, ändå tillräckligt kloka för att inte vilja förstöra relationen mellan barnet och den andre föräldern. Tvisten har så att säga en praktisk fråga i botten och det går att samarbeta kring barnen.

I vissa fall finns inte den möjligheten. Allra värst blir det i fall där anklagelser om misshandel, incest eller annat läggs fram i syfte att vinna fördelar i tvisten.

För socialtjänsten, som enligt gällande lagstiftning ska utreda ärendena innan domstolsförhandling, blir sådana påståenden en ny omständighet i utredningen.

Problemet är att det inom socialtjänsten inte finns några garantier för rättssäker hantering. Hur en anklagelse hanteras är helt upp till socialsekreterarens personliga uppfattning. Det finns inget ”fel” i dennes bedömning och ingen metod att följa. Så kan en driven förälder se till att hela tiden skapa nya förutsättningar i ett ärende. Allt måste utredas och ibland, beroende på anklagelsens art, föranleda nya åtgärder. I den mån utredningen alls kan slutföras landar den antagligen i ”har inte gått att utreda”.

Domstolen å sin sida hänvisar till socialtjänstens utredning. Den utredning som inte har kunnat utreda allt. Domstolen beslutar följaktligen att inte förändra situationen. Det är bäst att avvakta.

Systemet går på så sätt i baklås.

Zarembas exempel är extrema, men inte väsensskilda från det många känner igen. En förälder, i flertalet fall pappan, riskerar att bli bortkopplad från sitt barn – med myndigheternas bistånd. Det borde inte kunna ske i ett rättssamhälle.

Rättssociologen Annika Rejmer menar att lösningen på problematiken är att socialtjänsten får ett större ansvar i dessa tvister. Den bakomliggande orsaken är en ökning av värdekonflikter, skriver hon. Med värdekonflikt avses negativ värdering av den andre förälderns förmåga. På ett teoretiskt plan kan det då tyckas rätt att socialtjänsten får utreda än mer.

I praktiken kommer det att förvärra situationen, eftersom det är utredningsprocessen i sig som är problemet. Avsiktlig konflikt kan inte lösas genom mer utredning. Samverkan och barnsamtal blir inte heller bra när det är barnets föräldrar det gäller.

Det akademiska angreppssättet att vilja utreda fungerar inte när det möter en verklighet som bokstavligen rör kött och blod. Inga utbildningar eller metodstöd i världen kommer att kunna hjälpa socialtjänsten i dessa ärenden.

Om det ska göras utredningar bör det istället vara av fristående instanser – kanske familjerådgivningen, psykologer eller andra. De kan fungera som medlare och sätta ihop ett förslag till lösning. Därefter blir det domstolens sak att ta beslut. Ett beslut som i många fall är viktigare för barnen än dess exakta innehåll. Givetvis ska domstolen alltid ta in underlag i sin bedömning, även från socialtjänsten ifall familjen varit aktuell där.

Domstolarna behöver återta ansvaret i vårdnadsärenden. De är i grunden rättsliga tvister och inget som ska läggas på överbelastade och för ändamålet illa rustade socialtjänster. Det är slutsatsen av Zarembas artikelserie.

Daniel Claesson, fyrabarnspappa