Del 1 hittas här. Då inledningen av Priftis bok i så hög grad handlar om att enstaka exempel betraktas som bevisning så gav jag flera egna exempel på motsatsen till vad Priftis påstod. Mina exempel motbevisar därmed alla påståenden som använder ordet ”alltid”. Jag vill även uppmärksamma hur Priftis själv resonerar kring det här med fakta och källor. På sidan 302 klargörs:

För enskilda fakta eller statistikuppgifter anges källan i texten, utom när jag skriver om allmänt kända förteelser då jag har avstått från anvisningar för att inte tynga ner texten”

Med andra ord trots att han i början av boken kritiserade hur det avvikande uppmärksammas och det normala ignoreras så är det precis så han hanterar källor.

”Mannen är måttstocken för mänskligheten” (???)

Priftis går vidare med påståendet att mänsklighetens beteende bedöms utifrån män. Enligt honom märker man detta när beteenden studeras för det är alltid det manliga som anses normalt och det kvinnliga som anses annorlunda. Han ger två exempel på detta: 1) Studier av kommunikation i arbetslivet och 2) Heterosexuella pars gräl om städning.

”Det är alltid det ”manliga” beteendet som är normalt och naturligt”

Beträffande att detta alltid skulle vara sant så räcker det med att titta på ”Dr Phil” för att se indikationer på motsatsen. Lösningen där är i regel att män skall lära sig ”kommunicera”. Samma sak när skolan diskuteras. Lösningen har inte varit att lärarna gör saker intressanta för pojkar, lösningen har varit att DEJA attackerar mansrollen. Enligt priftis så innebär vidare att prata om män som måttstock för mänskligheten att man inte pratar om män ”som män”. Den könsspecifika diskussionen om män förs därför bara av olika akademiska schatteringar för så fort någon annan försöker diskutera män så dyker kritiken upp. Priftis vill ifrågasätta denna kritik:

”Inte alla män! Män är faktiskt individer, sluta generalisera”

Men det är i själva verket när diskussioner om män förs utifrån ett negativt utgångsläge som man får den här sortens svar. På samma sätt får man den sortens svar exempelvis när invandringsfientliga grupper diskuterar invandrares brottslighet eller när islamkritiker diskuterar våldtäkter begångna av muslimer. Detta faktum ignorerar Priftis. Istället försöker han vifta bort argumenten genom att skylla på normer.

”Så fungerar normer. De osynliggör”

I själva verket så är det Priftis ”feministnorm” som här osynliggör diskussioner om män som inte har negativt utgångsläge. Det finns redan sedan flera år sådana diskussioner hos ”Foundation for Male Studies” som samlat i stort sett varenda person som kan skriva om män utan att vara uppenbart antagonistiska. Det finns även en akademisk tidskrift ”New Male Studies” tillgänglig för allmänheten. Priftis bok nämner inte ens dessa.

Enkönade manliga miljöer

Priftis går sedan in på enkönade manliga miljöer. Han är så nöjd med sina resonemang att han återanvänder sina exempel. Det är alltså ännu en gång maktlekarna på Lundsberg och kravallerna i Husby som står modell för allt annat där Priftis tycker sig se likheter vare sig det är militärmaktens eller ”tårtning” i fotbollsklubben Åtvidaberg IF vilket med Priftis ord (och utan klar referens) i beskrivs som ”En liknande skandal” Det kan ifrågasättas hur mycket de liknar varandra. I fallet med Åtvidabergs IF finns ingen rättslig bedömning utan bara en krönika och så här säger klubbens sportchef om källan.

RB som jag känner mycket väl går en utbildning till journalist och han måste väl skriva någonting och då skriver han om det här.

Den här ”skandalen” handlar alltså om en krönika skriven av en journaliststudent (RB) som behöver ställa in sig hos äldre journalister. Även som exempel är det uselt. Som bevisning för argumenten är det rena smörjan vilket bara blir tydligare om man funderar över hur ett svar skulle kunna se ut.

”När hörde du sist talas om ett träningsläger för flicklag där de äldre spelarna tvingade de yngre till sexuella förnedringslekar”

Var skall jag börja? 1) Vem har inte hört talas om kvinnors förnedringslekar i informella sammanhang? När det gäller pinsamheter så var kvinnor drivande under vår institutions nollning där de också utgjorde klar majoritet. 2) Den mobbningsforskning som finns visar att med kvinnodominans är det värre ”Utifrån resultaten i denna studie drar författarna slutsatsen att kvinnor utgör den grupp som utför den värsta typen av mobbning” 3) Oavsett vad man tycker om nollningslekar så har det gått inflation i hur Priftis och hans gäng använder ordet ”sexuellt” för att få pinsamheter att låta hemskare.

Från klassförklaringar till könsförklaringar

Så här såg vänsterns problem ut i denna fråga: Medan händelserna på Lundsberg handlar om överklass så utgår Husbykravallerna från underklass och Åtvidabergs IF finns i bruksmiljö. Det går alltså inte att förklara våldet med ”överklass” som klassteoretiker så gärna vill göra. Men om man betraktar ”manlighet” är en sorts överordning oavsett hur underordnad våldsverkaren är och det inte anses handla om den klass våldsverkaren befinner sig i utan om en strävan dit….

Simsalabim Abrakadabra! Då är teorin räddad bara man byter ut ordet ”överklass” mot ordet ”överordning”. Och som bonus kan man få med ett gäng liberaler på vänstertåget genom att inbilla dem att bekämpa överordningen ”manlighet” handlar om jämställdhet. I själva verket handlar det om att rädda klassförklaringar vars bästföredatum är passerat. Man pratar om sociala konstruktioner men om det är något som är en social konstruktion är det iden om manlighet som nån slags faux-överklass som alla samhällsproblem kan skyllas på oavsett hur låga sociala strata som förövaren tillhör.

Sålunda kan den ideologi som Priftis förespråkar summeras så här: Allt är alltid överklassens fel – inte för att förövaren tillhör överklass utan numera för att förövaren har överklassens ”ideal”. Våldet är överklassens fel genom att den som begår våldet försöker BLI överklassen och våldet bekämpas genom att man bekämpar ”idealen”, inte genom att man bedömer den faktiska brottslingen. Samtidigt gnäller förespråkarna i högan sky om samma modell förespråkas för andra ”ideal” exempelvis Islam.

De kallar dem som skyller på Islam för islamofober. Att de själva med samma logik är androfober tycks inte nå till högsta våningen. Om manlighet inte är samma sak som män så är islam inte samma sak som muslimer heller.