Det här är inte precis färskt, det har gnagt på mig sen början av december så det är väl lika bra att få det undanstökat. Vad det handlar om är … just precis det jag inte riktigt vet. Alltså, inlägget handlar om språk, även om det kanske inte är så uppenbart, men det har en något nebulös och förvirrad början med detta tweet:

Föräldrar hyllas för nya födelseannonsen för 19-årige sonen efter att han bytt kön. http://t.co/kJ9jDdyJWB pic.twitter.com/v8qauPa1yz

— Expressen (@Expressen) December 2, 2014

”Ok”, tänkte jag, ”klart som korvspad. Nån som har fötts som fruntimmer och inte trivs med det, så fram med saxen och borrsvängen och ’hon’ blir fortare än man kan säga ’snippa skaffa snopp’ till ’han’. Typiskt fall av penisavund. [alltid retar det någon]”

Men så följdes då detta av en räcka kränkta tweet

@Expressen Han har inte bytt kön! Nu demonstrerar ni er okunskap. Poängen föräldrarna gör är att han felkönades som spädis.

— Susanne Sjöstedt (@Solsjo) December 2, 2014

Gissa vilka som inte hyllas? Ni. Läs för fan bilden som ni använder som klickgrej. Han bytte inte, de & ni gjorde fel. @Expressen

— One of Four (@oneoffour_se) December 2, 2014

@Expressen Men för fan, MAN BYTER INTE KÖN! När ska ni lära er? Transmän har alltid varit män, transkvinnor alltid kvinnor. KönsKORRIGERING!

— Partisanny (@Shadilly) December 2, 2014

.@Expressen fast en BYTER ju inte kön. prova igen, expressen.

— Jahoolia McGoolia. (@peroxsym) December 2, 2014

Jag undrar hur man bär sig åt när man felkönar ett spädbarn (för jag antar att det är det personen menar med ”spädis”, i mitt vardagsspråk betyder ”spädis” ung ”klen kruka” eller ”fjompig person”), är det någon som är där och skruvar dit fel organ? Klämmer in en slida med att par snäpplås istället för en penis med bajonettfattning?

Att någon är ”felkönad” uppfattar jag som att personen ifråga är fysiskt missbildad på något vis. Född med bröst, livmoder och penis, eller något slags halvmesyr mellan en penis och vagina. Att själ och kropp inte riktigt matchar varandra ser jag snarare som att man fått fel produkt levererad, inte som ett fel på produkten i sig. Flera av tweeten påpekar att personen genomgått ”köns­korri­gering”. Det borde ju betyda att det är något fel på könet. Om bilhandlaren leverar fel bil byter man bil. Är det något fel med bilen man har, som att helljuset pekar åt helsike, så korrigerar man det.

När jag läste det här twitterflödet blev jag ärligt talat inte riktigt klok på om det handlade om en reguljär könsbytare (vilket jag tror) eller om det handlade om någon som fötts missbildad.

Jag fick till sist klarhet i det hela när jag följde länken i expressens tweet, för där hittar man:

Här annonserar föräldrarna till en 19-årig pojke hans födelse i tidningen efter hans könskorrigering. Annonsen i Courier Mail i Australien hyllas nu för hur den är formulerad.

Så här skriver föräldrarna till Kai Bogert i annonsen:

Ett återtagande – Bogert. 1995 annonserade vi ankomsten av Elizabeth Anne som den av vår dotter. Han meddelar oss nu att vi hade fel. Ooops! Vårt fel. Vi skulle nu vilja presentera vår fantastiska son – Kai Bogert. Att älska dig är den enklaste saken i världen. Städa ditt rum.

Gåtans lösning ligger i ”Han meddelar oss nu att vi hade fel.” Hade det handlat om en missbildning torde föräldrarna ha blivit medvetna om det innan barnet själv förstod att något var galet. Så, alltså, en reguljär könsbytare.

Några dagar senare dyker då, Johanna Sjödin, en av mina feministiska favoriter upp med ett inlägg. Och jag är inte ironisk när jag kallar henne ”favorit”. Bara lite. Hon är ganska rolig att läsa. Har ofta ganska udda vinklar på saker, men på något vis ganska genomtänkta, och jag upptäcker till min förvåning att jag ganska ofta kluvet är gravt oenig med henne och håller med på samma gång. Men när hon skrev om ”Fittperson och kukperson” spårade hon ur ganska rejält. Case in point:

Kukperson?

Det går att ha en fitta utan att vara kvinna. Det går att ha en kuk utan att identifiera sig som varken kvinna eller man. Detta borde språket återspegla, en del av oss låter det ske genom att använda ord som kukperson och fittperson. Gäller det abort kan man istället tala om personer med livmödrar då det går att födas med fitta men utan livmoder, även om det är ovanligt.

Det blir riktigt roligt strax innan slutet:

Kukbärare eller kukkvinna

Det finns andra ord också. Jag tänker framförallt på fittbärare och kukbärare. Det låter som att man går omkring och bär på sitt könsorgan. Jag har ingenting emot om andra använder orden, men för mig är de ungefär lika främmande som fittinnehavare, fittägare, fittkvinna eller kukkvinna.

Just det där med ”Det låter som man går omkring och bär på sitt könsorgan” håller jag med om till fullo. Jag begriper inte hur man tänker när man använder sådana termer. Förmodligen tänker man inte alls, utan bär huvudet under armen. Men det åsido, hur fanken är en ”kukkvinna” konfigurerad? Någon som kan upplysa mig om det?

Hon avslutar sitt inlägg med:

Jag ser fram emot nya ord för att beskriva personer med livmödrars erfarenheter och är säker på att de kommer, men i nuläget ser jag inget bättre alternativ än att använda ”fittperson” eller ”person med fitta”. Rätta mig gärna om jag har fel.

Nu tror jag inte att Johanna Sjödin någonsin kommer att läsa det här, men jag ska rätta henne ändå, för fel har hon. Det är mycket enkelt. Det heter ”man” respektive ”kvinna”. Det finns en strikt korrelation mellan vilka genitalier man har och vilket ord som används. Har en person en penis är det en man. Har personen en vagina är det en kvinna. Svårare är det inte. Personer som hamnat i något slags mellanting är missbildade. De faller rätt och slätt utanför språkets normala ramar. Så för att beskriva sådana personer använder vi … hör och häpna … flera ord.

För dem som inte noterat det kan jag berätta att ju mer vanligt förekommande något är, desto större chans är det att det får ett eget ord. Och längden på orden brukar vara omvänt proportionerligt på frekvensen av deras användning. Tänk själv hur otympligt det hade varit att istället för ”den” säga ”saken-som-jag-ersätter-med-ettallmänt-platshållarord-för-att-slippa-upprepa-vad-den-normalt-kallas”. Mycket smidigare att använda ”den” som bara består av 3 bokstäver iställer för 84 (98 om man använder bindestreck som jag gjorde, men det var bara för tydlighets skull).

När vi inte har ett specifikt ord för något, därför att det vanligtvis inte behövs ett sådant ord, så går vi runt problemet genom att referera till det vi saknar ett ord för med en hel uppsättning ord. Jag har inget specifikt ord som betyder ”vacker kurvig blonding med former som får mig att gå i väggen och ligga sömnlös om natten”. Men jag klarade av att kommunicera konceptet ändå, genom att använda flera ord, eller hur? Man behöver inte ha ett specifikt ord för precis allting. Finurligt det där med språk, fast det finns de som inte riktigt har upptäckt det ännu. Inget som hindrar en från att uppfinna ett ord om man tycker det behövs. Men varför uppfinna ord som faktiskt inte behövs?

Jag hänvisar ganska ofta till 1984, och tänker göra det nu med. De som har läst boken vet att manipulation av språket är en ganska viktig och central del av förtrycket. I appendixet (som jag bland annat citerade ur i ”Negerkungens uppgång och fall”) beskrivs hur man omdefinierar ord och framför allt rensar bort så många ord som möjligt för att omöjliggöra tankar som strider mot det politiskt korrekta. Den politiskt korrekta feminismen har gått ett steg längre och slänger alla orden i en semantisk gryta som de kryddar med sin politiska ideologi och rör till så att inget längre är klart definierat. I längden blir det omöjligt att kommunicera.

Arsinoe, en av mina andra feministiska favoriter, och ja, den här gången är jag definitivt ironisk, bekräftar mig som vanligt i Vem är kvinna/man:

Jag är generellt ganska ointresserad av att sätta upp exakta kriterier för vem som ”är” kvinna/man. Precis som att det finns flytande gränser när det kommer till klass och ras finns dessa även här. Exakt hur dessa gränser ska dras känns dels ganska meningslöst att teoretisera kring, dels riskerar det att hamna i essensialism vilket jag tycker är jätteproblematiskt. Jag tror inte på några fasta kriterier för vem som ”är” kvinna eller man.
Kvinna/man är för mig politiska kategorier som är relevanta utifrån ett feministiskt perspektiv. 

Och sen fortsätter det med en massa snömos som vanligt. Hon är helt klart språkligt underbegåvad, annars skulle hon inse att hon bara svamlar utan att ha en aning om vad hon egentligen säger.

Jag vill dock själv bidra med ett par orddefinitioner som jag tycker vi har ett stort behov av.

Vi behöver ett ord för ”en vettlös fittperson med encefalatrofi (förtvinad hjärna)”, och för det tycker jag ”feminist” passar alldeles utmärkt.

För en ryggradslös kukperson som helt tappat kontakten med sin egen identitet föreslår jag på samma maner att vi benämner ”fittfjäskare”.
Slut på dagens språklektion.

©2014 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.