Redan vid den första Hen-debatten framgick det tydligt att användning av pronomet ”Hen” har ideologiska övertoner som sträcker sig långt bortom att lösa problemet med han/hon. Det finns sålunda ingen oskyldig användning av hen även om vissa (som jag ) kan tycka att ett sådant könsneutralt ord behövs. Argumenten för ”hen” kan dock spåras til vänsterextrema amerikanska akademiker. Dessa förespråkar en politisk syn på språk byggd på den obevisade Sapir-Whorf hypotesen.

Vi kommer strax till den saken men först vill jag passa på att rekommendera läsning av den mycket ingående artikeln ”Against the theory of ”Sexist language” av PhD Kelley R. Ross som till skillnad från många andra faktiskt tar upp vad ovan nänmnda språksyn skulle innebära om den applicerades på andra språk än engelska: exempelvis spanska:

I often notice this kind of tangle over languages with much more complete gender systems than English since the politically correct term for people of Hispanic derivation or identity these days is ”Latino,” which is of the masculine grammatical gender but of course embraces both men and women. The feminine term ”Latina” is never used unless only women are referred to. That sounds like it should make for a cause célèbre in the non-sexist language world, but of course no feminist would want to be labeled ethnocentric or culturally imperialist by applying their critique of English to Spanish.

Relativt nyligen påpekade jag att de svenska representanterna för dessa ideologiska övertoner inte längre ville att Hen bara skulle vara könsneutralt. Nu ville de även använda Hen för att beskriva det ”tredje könet”. Det är bara det att samma personer som förespråkar det tredje könet är motståndare till idén om de två andra könen så är man inte blind märker man förr eller senare att allting från ”hen” till ”tredje kön” fungerar som politiska verktyg för att byta ut den allmänna synen på kön mot deras egen syn på kön.

Nu kan vi se deras nästa steg.

Den sjunde oktober sände SR reportaget Studio Ett: ”Om pronomet EN”.  

Tidigare hördes det mest i lite bonnigt talspråk på svenska landsbygden men i dag har det tagit sig in i akademiska, feministiska och språkaktivistiska kretsar i storstäderna. Vår reporter Marie Nilsson Boij med rötter i Västergötland, undrar hur det gick till när bonniga EN blev coolt.

Lägg först och främst märke till hur beskrivningen ”coolt” kommer från SR själva och är ännu en indikation på att dagens journalister inte förhåller sig objektiva till dem de rapporterar om. Samma fenomen kommer ni tydligt att se i #GamerGate. Här ser vi alltså hur massmedia uppvisar tydliga brister i yrkesetik.

Reportaget börjar med citat från ”Emil i Lönneberga” som visar hur ”En” användes historiskt. Anna Gunnarsdotter Grönberg, lektor i nordiska språk vid Göteborgs Universitet, berättar hur användningen var kopplad till dialekter. Detta medan Siv Strömquist, docent i nordiska språk vid Uppsala Universitet, menar att det främst handlade om informellt talspråk. Efter detta går det utför med reportraget när Journalisten Marie Nilsson Boij flikar in sin egen tolkning:

Och dom som har flyttat på sig från köksborden till mer formella sammahang har tvättat bort en från sitt vokabulär.

Inte ett ord nämns om hur informella sammanhang dominerade hos bönder medan formella sammanhang dominerade i städerna och när Sverige gick från bondesamhälle till industrisamhälle så var det inte längre bondespråket som var samhällsspråket för det fanns allt färre bönder som talade så. Istället går Boji snabbt vidare till en ny mycket roligare källa: Studio Ett själva. Nej jag skämtar inte! De bjöd tidigare in dramatikern Nasim Aghili att medverka, nu använder de sitt eget program med av dem utvalda gäster som källa, Boji kommenterar deras ”sound bite”.

Nazim Aghili bytte konsekvent ut alla ”man” mot ”en” i intervjun under hela intervjun i Studio Ett. Detta som ett led i en medveten feministisk språkaktivism som tog sin början på kulturtidskriften Fuls redaktion:

Här kan vi se ett exempel på det etiska problem som uppstår vid brist på avstånd mellan journalist och intervjuperson. Vem är det som beskriver det som feministisk språktivism egentligen? Boji eller Aghili?

Aghili: Ja men det kom av ett behov att kunna använda ett språk som inte utgår från att mannen är den neutrala människan, därav så har vi valt en könsneutral form som är en.

Efter detta citat får vi lite vetenskap igen. Docent Siv Strömquist återkommer och påpekar att ordet ”man” etymologiskt kommer från ett annat fornnordiskt ord som betyder både man och människa och när vi säger saker som ”man skall alltid vara glad” är det människa-betydelsen som är underliggande för uttalandet, därför anser hon att man slår in öppna dörar. Innan vi går vidare vill jag uppmärksamma att till skillnad från när Aghili pratade så ger Boji sin kommentar före Docent Strömquist, inte efter.

Istället får vi höra en dörr som öppnas och därefter en ”sound bite” från reportagens nästa källa. Daniel Wojahn, doktorand i nordiska språk vid Södertörns högskola skriver sin avhandling om feministisk språkaktivism. Precis som när Aghili uttalade sig – men inte när Docent Strömquist uttalade sig – så får vi här en presentation av journalisten Boji själv och där har Wojahn förutsägbart samma position som Nazim Aghili nämligen att den här aktivismen inte alls slår in öppna dörrar.

Ordets ursprung har ingen betydelse för dess effekter idag enligt Wojahn.

Wojahn: Vad spelar det för roll vad ordet betydde för 500 år sedan? Det är ju viktigt hur det tolkas idag om om det finns personer som uppfattar att…

Att det finns personer som tror det betyder inte det är sant och det är en forskares förbannade plikt att ha koll på skillnaden mellan vad som är sant och vad folk bara tror är sant. Varför förvånar det mig inte att en människa med de här åsikterna kommer från Södertörn? Nåväl, efter denna uppvisning i hur det inte bara är journalister som har problem med objektivitet utan även en och annan doktorand, så kommer vi till nästa del av intervjun. Även denna gång hör vi först ljudet av en dörr sedan en ”sound bite” från källan:

(Sendén) När man använder man i en mening så kommer fler människor att tänka på en man än vad dom tänker på en kvinna.

(Boj) Marie Sendén är docent i Socialpsykologi på Stockholms universitet. Hon menar att den här typen av aktivism faktiskt har effekt

Helt i linje med mönstret vi sett tidigare så brister det även här i distans mellan journalist och intervjuperson. Eftersom Bojis presentation är efter sound bites med Sendén får hon här mer rollen av supporter än journalist.

Sendén: …och det har man funnit i experiment där man helt enkelt har låtit människor läsa meningar och så väldigt väldigt snabbt så presenterar man mans eller kvinnoansikten för dom och så får dom tala om när dom ser ett ansikte eller inte. (presentation av hur hur experiementet går till)

(Boji) Så gick det alltså till när det lilla provinsiella och dialektala ”en” tog sig in i de feminisiska och urbana finrummen.

Först och främst så är Bojis avslutande kommentar helt missvisande. Vad Sendén svarade på var varför hon menar experimenten visar att ”man” ligger närmare han än hon. Inte hur det gick till när den hypotesen nådde finrummen. Den frågan har däremot jag besvarat i min presentation av hur den versionen av Sapir-Whorf-hypotesen nådde finrummen på Berkley University via äktenskap mellan feministen Robin Talmoch och den akademiska vänsterngurun, George Lakoff

Vidare så finns det stora vetenskapliga problem med Marie Sendéns resonemang. Det kanske mest uppenbara problemet är att språk helt enkelt inte fungerar på det sätt som experimenten hon beskriver förutsätter. Som Kelley R. Ross påpekar: Språk är till sin natur kontextbundna. Hur ett visst ord uppfattas avgörs inte av ordet i sig utan av det sammanhang som ordet förekommer inom. Att undersöka hur ordet i sig uppfattas är meningslöst för ord förekommer inte utan sammanhang i verkligheten.

What a language with its gender system means is what people use it to mean. It is an evil principle to think that we can tell other people whatthey mean by what they say, because of some theory we have that makes it mean something in particular to us, even when they obviously mean something else. (PhD Kelley R. Ross)

Det är lättare att tänka på kvinnor i kvinnliga sammanhang. Det är lättare att tänka på män i manliga sammanhang och det existerar inga situationer som är ingetdera så inget experiment kan någonsin visa vad ordet ”man” betyder utan sammanhang. Sendéns påstående att ordet ”man” är mer nära ”han” än ”hon” saknar både även vetenskaplig grund att stå på och relevans för Bojis kommentar. Föga förvånande upptäckte jag när jag skulle kolla hur namnet stavades att Marie Gustafsson Sendén är genusforskare.

Jag är vikarierande lektor med undervisning framför allt inom socialpsykologi, genus och ledarskap. Jag handleder uppsatser inom mina forskningsområden.

Det här slår aldrig fel. Varenda gång människor säger sådana här korkade saker om kön så står det genus på deras CV. Logiken bakom den korrelationen är enkel. När du har genus på ditt CV så är folk rädda för att utmålas som politisk inkorrekt om de säger emot och därför kan de mest häpnadsväckande usla resonemang överleva utan motstånd. Till råga på allt verkar hon inom socialpsykologi. Ett fält som inte bara har ett utan två enorma problem.

1. Nästan varenda person verksam i fältet ligger politiskt till vänster. Det visade handuppräckning hos ”Society for Personality and Social Psychology” Handuppräckningen initierades av Jonathan Haidt efter att hans egen förfrågan gett det besvärande svaret det fanns totalt EN konservativ socialpsykolog i hela landet.
2. Skandalen med Professor Diederik Stapels fabricerade data i Holland visade att socialpsykologi som fält har en så ideologisk vänstervinkling att Stapel kunde lista ut vad andra socialpsykologer trodde/ville skulle upptäckas och presentera den upptäckten utan ha genomfört någon som helst forskning (enkäterna slängde han i soporna)

Med samma logik som Marie Sendén påstår att ordet ”man” är närmare han än hon. Med samma logik är ”socialpsykologi” närmare vänsteraktivism och fabricering av data än forskning.

At the end of November, the universities unveiled their final report at a joint news conference: Stapel had committed fraud in at least 55 of his papers, as well as in 10 Ph.D. dissertations written by his students. The students were not culpable, even though their work was now tarnished. The field of psychology was indicted, too, with a finding that Stapel’s fraud went undetected for so long because of “a general culture of careless, selective and uncritical handling of research and data.”

Jag vill avsluta med ett påekande. Sist i Studio Etts reportage finns slutorden av de två huvudpersonerna: Nasim Aghili och Siv Strömquist. Där framgår det tydligt varför det är den feministiska sidan som vinner mark i media. Medan Strömquist agerar som en riktig forskare och lämnar utrymme åt att det är svårt att sia utvecklingen så är Aghili fri att självsäkert framställa sin syn som den sanna och rätta.

Där uppstår ett problem. Egentligen vill jag inte alls att riktiga forskare skall börja bete sig tvärsäkert som aktivisterna på andra sidan. Men vad händer i framtiden om personer som Wojahn – som tycker det viktiga är vad folk tycker, inte om det är sant – befodras och själva sitter på forskarstolarna? Kan problemet bli tydligare?