Sverigedemokraten Anna Hagwalls uttalande om att kvinnor också har ansvar för sin situation i ett misshandelsförhållande har väckt ont blod. Så vad sa hon som var så hemskt? För er som vill höra själva så är här ett minutlångt klipp på Sverige Radio. För er andra så kan det sammanfattas att hon anser att det är upp till kvinnor att själva välja att ta bättre betalda jobb, och inte stanna kvar i våldsrelationer. Att en kvinna bör välja att lämna en våldsam partner istället för att stanna kvar i relationen.
I det hävdar hon att kvinnor (ve och fasa) har makt över sin situationen, att de kan välja annorlunda mot vad de gör. Och i detta måste jag ge Hagwall helt rätt. (Hur ont det än gör i hjärtat att ge en SD’are rätt. Men de ska behandlas rättvist.) Vår kollektiva black om foten i frågan om misshandelsrelationer är att vi ser en passiv hjälplös kvinna gentemot en stark brutal man. Men så är inte fallet med vuxna kvinnor. De har alltid valet att lämna mannen, men väljer av olika orsaker att stanna. Jämför med när mannen är den slagne, då anser man lika självklart att han har full kontroll.
Att reagera rationellt
Att ta parti för den som är svagare och utsatt är bara mänskligt. Men den där envisa viljan att sluta tänka rationellt är besvärlig. Om den misshandlade partnern inte har ansvaret för att stoppa misshandeln, så måste vi hitta någon annan att lägga ansvaret på. Ska vi lägga det på staten/kommunen? Isf måste vi tåla inspektioner av någon sorts sedlighetspolis, vilket inte känns helt aktuellt.
Samhället fungerar så att det är upp till var och en att inte begå något brott. Men om denna första spärr klickar så knuffas ansvaret vidare, i regel till den drabbade. Den som får sin bank rånad eller bil stulen måste anmäla det. Den som blir misshandlad på gatan måste anmäla det om han vill få saken utredd. Varför skulle andra regler/principer gälla om brottet sker i hemmet där det är svårare att upptäcka för andra?
Sist men inte minst bör anmärkas på att även om misshandel är ett brott, så är det inte ett brott att stanna i en sådan relation. Och många gör det valet. Om man hävdar att valet inte finns, så får man visa på de faktorer som låser fast kvinnan. Så länge man har en valmöjlighet, så har man också ett ansvar. Detta i synnerhet när det ankommer på ens egen livssituation. Man kan inte vänta på att ”kamrat någon annan” kommer och löser ens problem. Livet är fullt av problem man måste lösa trots att man ibland inte ens har ansvar för dess tillkomst.
Sedan, kommer några att anmärka, finns det flera skäl till att välja att stanna. Och i vilken mån dessa är korrekta/rimliga kan diskuteras. Men så fort man pekar på en sådan faktor, så har man också medgett att det är ett medvetet val.
Den handikappade kvinnan
Idag vill vi helst inte tillskriva offer något ansvar. Och det köper jag när det handlar om barn. De har mindre eller ingen möjlighet att påverka sin situation. Dels i egenskap av att vara minderåriga, och dels för att de ofta har bristfällig alternativ kunskap. Men jag köper det inte när det handlar om vuxna kvinnor.
Vuxna har full myndighet att agera som vuxna. Inga regler eller beroenden står i deras väg. De vet också att våld inte är något man måste uthärda. Och de vet vad man kan göra åt det. Att säga till sådana människor att de är hjälplösa eller inte har något ansvar är att nervärdera kvinnor och deras kapacitet. Det är inte respektfullt mot personen ifråga. Hon är inte handlingsförlamad, hon HAR makt och inflytande över sin situation. Hon kan välja att stanna, och hon kan välja att gå. Båda valen kommer medföra konsekvenser, bra och dåliga.
Jag säger inte att det är lätta val. Eller att logiken är självklar när man står mitt i skiten. Jag har full förståelse för att man känner sig maktlös, men det är inte detsamma som att faktiskt vara det.
Jag känner en ung man som nyligen valde att återgå till en misshandlande kvinna under löfte om att det ska bli bättre. Hur det går återstår att se. Men han är ansvarig för det beslutet och får ta konsekvenserna av det. Jag kan bara finns här om han behöver mig. Att hon är den som är ansvarig för våldet och bör sluta är liksom sekundärt. (Problemets natur grundar sig ju i att hon åsidosätter det ansvaret.)
Problem & hangups
Den kollektiva hangup folk har i denna fråga är att de stirrar sig blinda på omtanke respektive avsky. Istället måste man titta på hur man bäst löser ett konkret problem. Men då måste man också ringa in problemet, för våldet är en konsekvens och inte en orsak.
De flesta människor har sina hangups, det är viktigt eller känsligt för just dem. Bland dem jag själv. Men vi brukar normalt inte gå över gränsen till våld även om något gör oss arga. Förmodligen mest för att vi lärt oss att undertrycka den impulsen så att den inte blir ett alternativ, eller att vi har mer effektiva metoder. Kvinnors häpnadsväckande förmåga att gå och tiga är en sådan metod (Silence treatment.). Jämställd med våld i den mening att det är ensidig krigföring och inte löser några problem, men den ger inte blåmärken som kan styrkas. I motsats till detta står dialog där båda parter kan kommunicera med varandra trots oenigheter och känslosvall.
Denna kvinna jag nämnde har stora svartsjukeproblem. Och det är just dessa som triggar hennes våldsamma beteende. Detta behöver hon hjälp i att hantera. Tror inte att en dom skulle göra henne bättre. Istället måste man lära sig identifiera risksituationerna, och antingen hantera eller undvika dem. I hennes fall skulle det inte ens vara särskilt svårt. Troligen kan man hitta liknande lösningar för många. Men det finns ingen perfekt lösning, då hade problematiken varit historia. Men en sak är säker; så länge vi behandlar de inblandade som brutala svin och hjälplösa får, så blir det inte bättre. Under alla omständigheter så måste ”bättre” vara riktningen vi färdas åt.
Det ska inte behövas en Sverigedemokrat för att sätta detta på agendan. Eller? Det är genant!
Teo
Jättebra text!
Jag hänger upp mig på en liten skitdetalj bara;
”(Hur ont det än gör i hjärtat att ge en SD’are rätt. Men de ska behandlas rättvist.)”
Denna är i paritet ”jag är inte rasist men”…
Bara att lägga till den meningen innebär att du behandlar dem orättvist, hade du sagt samma sak om en företrädare för ditt parti yttrat sig?
Men det är ju en liten skitdetalj som inte bör föranleda någon metadebatt om kränkthet….
@Anders Senior:
Politiskt står jag långt till vänster. Att ge en sverigedemokrat minsta poäng känns i hjärtat, men det går inte att neka till att hon har rätt i detta.
Rättvist i den bemärkelsen att medge detta sakernas tillstånd istället för att reflexmässigt svara emot som så vanligt är. Som här där det hävdas att det är farligare (att vara stadgad kvinna?) än att vara med i ett MC-gäng. (Vad som menas är lite diffust.)
Till vänster är jag lite rotlös just nu. Har inget parti jag kan kalla mitt längre. Istället är jag hänvisad till att stirra lite generat ner i jorden och peka på en sverigedemokrat. Som sagt, genant. För mig!
Teo
Håller med Anders Senior, tyckte också det var lite tramsigt. Rätt är rätt och fel är fel, om det är så är Stalin eller F! som står för uttalandet…
Detta med att vilja visa att man ”minsann inte stöder SD” kan liknas vid hur folk säger att självklart är de feminister, bara för att de tror att de bör vara det för att anses vara vanliga, ”goda” människor, och utan att egentligen bry sig så mycket. Jag kan förstå det på ett sätt eftersom det bevisligen ofta får konsekvenser om man säger vad man tycker i såna här frågor, men det är tråkigt att det är så.
Även *om* SD är en manifestation av ren ondska, vilket jag inte tror, ska man inte behöva ta avstånd från dem. Var och en får väl tänka fritt, sen regleras handlingar av lag.
Själv tycker jag att SD verkar ha den sundaste jämställdhetspolitiken bland partier jag känner till.
Och så har jag lärt mig att ha mest förtroende för de som inte lyfter ett finger för att visa att de är bra människor.
Som redan har sagts är det bara en liten detalj i det här fallet, jag filosoferar bara lite generellt om fenomenet.
Edit: @Teodor: eftersom du säger att du är rotlös (bra!) passar jag på att försöka ta en poäng…
Jag skulle säga att det är typiskt vänster att ha svårt att ge rätt till en meningsmotståndare som har rätt. Vad säger detta om vänstern? I rest my case.
Mja…
Jag håller med om att den som är utsatt också har ett ansvar. Eller rättare sagt, får ett ansvar när väl ett brott begås. Man är då ansvarig för hur man själv reagerar, och om man kan minska skadorna så är man sig själv skyldig detta . Detta glömmer man ofta helt bort, framför allt i t.ex. våldtäktsdebatten. Nej det är väl klart som fan att ingen är ansvarig för att inte bli våldtagen, men när skiten väl träffar fläkten så kan man inte vara passiv bara för att ”det är inte mitt fel”. Det är ju bara dumt och leder till mer skada än nödvändigt. Och att man då tar ett ansvar för att minimera skadorna kan inte likställas med att förövaren inte begår ett brott. Båda de sakerna existerar samtidigt.
(På samma sätt har man (män som kvinnor) ett ansvar på förhand att inom rimliga gränser agera skadeförebyggande men det är en annan diskussion.)
MEN, man kan inte jämföra partnermisshandel med andra typer av brott, och nu pratar jag oavsett kön. Man kan vara i en beroendesituation på olika sätt och vis till den som misshandlar, och framför allt så lever man ju i en nära relation med förövaren – vilket inte är fallet i de flesta andra brottsfall – vilket innebär att förövaren kan utöva utpressning. Såväl emotionell som praktisk. T.ex. ”Om du anmäler mig/lämnar mig så anmäler jag dig för våldtäkt”, eller ”Om du anmäler mig/lämnar mig så dödar jag dig och/eller barnen”. Osv.
Det finns ju faktiskt forskning på området (och då menar jag inte ”genusforskning”), det vore bra att ha koll på denna innan man uttalar sig väldigt kategoriskt, i synnerhet som politiker.
Sedan håller jag helt och hållet med om slutklämmen, dvs att även förövaren behöver hjälp. Här stjälper feminismen mer än den skyddar de kvinnor som är förövare, då dessa totalt osynliggörs. Eller tja, osynliggörs, de existerar inte ens i den feministiska världsbilden.
För den som bryts ned i ett förhållande är det inte alltid lätt att ta så rationella beslut som att lämna en misshandlade partner. Många gånger är det inte ett eget val utan oförmågan att se sitt eget värde eller oförmåga att orka agera som gör att personen stannar. Att någon från SD säger något saknar betydelse eftersom det i mina öron ändå bara är dumheter till 99,999%
@JD:
Jo, så är det ju. Nu är det nog så att det inte främst är en könsfråga, utan en allmänmänsklig fråga. Sedan är det dessutom ungefär i hälften av parrelationerna så att båda är våldsamma (se t.ex Straus). I de sex nationella studier (USA) som visade på ömsesidigt våld i 40-66% av paren, fann man också att det bland 22-38% var bara kvinnan, och bland 12-25% bara mannen som var våldsam.
Det man kan fråga sig själv är: förändras vår syn på offrens ansvar om vi vet att kvinnan är våldsam i 75-90% av fallen?
@Ulf T:
”Jo, så är det ju. Nu är det nog så att det inte främst är en könsfråga, utan en allmänmänsklig fråga.”
Oja. Jag har sett det på nära håll, där en man långsamt bryts ner av en kvinna som har borderlinestörning (diagnosticerad). Fruktansvärt att se.
Det spelar ingen roll att man säger till att han MÅSTE lämna relatonen, han MÅSTE bryta, han är INTE kompetent att agera terapeut, och att hans sambo är störd. Han var fullt medveten om allt detta men klarade ändå inte av att separera. Jag tror faktiskt det ligger en hel del i Carin Holmbergs snack om ”normaliseringsprocessen”, däremot tror jag inte ett skit på att den skulle vara nåt exklusivt för män som slår sina fruar och barn.
@Martin:
”Jag skulle säga att det är typiskt vänster att ha svårt att ge rätt till en meningsmotståndare som har rätt. Vad säger detta om vänstern?”
Spot on!
Vad händer (borde hända) när man på punkt efter punkt måste ge meningsmotståndaren rätt, vare sig det är en feminist, ekvalist, kommunist, moderat eller SD?
Då är de ju inte längre meningsmotståndare….
Då är det kanske dags att revidera sina egna åsikter och politiska ståndpunkt istället för att säga att ”min feminism….” etc.
Stämmer inte kartan med verkligheten kanske man skall överge den kartan…
Det minsta man borde kunna begära är att folk åtminstone tar till sig de bra delarna man är ense om, ritar om kartan delvis, och aktivt samarbetar för att genomdriva dem, även om man inte är överens i andra frågor.
Detta verkar faktiskt vara ett vanligt fenomen hos just folk på vänsterkanten nu när du säger det. Vid närmare eftertanke är nog egentligen det den största skillnaden mellan vänster och höger människor jag diskuterat med (borträknat politiker i hela spannet tyvärr), förmågan att vara flexibel och öppen för förändringar, (Ingen kritik mot dig personligen menat Teodor, ett observerat generellt fenomen bara som inte behöver inkludera dig).
Det förklarar ju även att det för det mesta är olika (socialistiska, tänk AFA, RF etc.) vänsterfraktioner som drabbar samman när det är konflikter i samhället.
JD:
”Att någon från SD säger något saknar betydelse eftersom det i mina öron ändå bara är dumheter till 99,999%”
Jag är ganska allergisk mot den ståndpunkten.
Just den ståndpunkten anser jag vara hämmande för utvecklingen.
Alla som har brainstormat någon gång vet att de första 99 hypoteserna och förslagen ofta inte fungerar eller ibland rent av är rena fantasierna och rappakaljan, innan det hundrade realiserbara framgångskonceptet kläcks.
Även det som idag betraktas som rena fantasier kan genom en envis individ med tålamod som experimenterar och misslyckas de första 300 gångerna bli en realitet när det lyckas vid 301:a försöket!
Vad hade hänt om folk resonerat som dig om personen som uppfann stenverktygen hade misslyckats de första 99 gångerna?
Vi hade inte ens utvecklats till stenåldern!
Även en blind höna kan hitta ett korn ibland, och då är den värd att tas på allvar! Oavsett om hönan kallar sig SD eller Fi.
Shit, nu blev det ju en metadebatt i alla fall… Sorry.
Skall hålla mig till ämnet, eller vara tyst…
@MK:
Visst kan det finnas även en utpressingssutiation med i bilden. Det ingår isf i kalkylen. Det är ust den faktor som gör att jag tror att det är lättare för en kvinna att dra än för en man i samma situatuon.
Det du talar om kallas skademinimering. Om man råkar ut för en skadesituation (brott eller olycka) så ska man göra vad man kan för att begränsa skadan. Men det är givetvis lättast att diskutera när det finns något konkret att visa på, som en vattenskada.
När skadan uppstår i det egna huvudet så har man än större orsak att minimera skadan. (I de tydliga exemplena så träffar smärtan annars bara plånboken.) I våldtäktsmål så är ansvaret reducerat till att man ska kommunicera sitt ”nej” på ett sätt att syftet inte kan missförstås av motparten, om det är möjligt med tanke på omständigheterna.
Teo
@Teodor:
Helt rätt angående skademinimering.
Något som inte lika ofta ser dagens ljus är fenomenet riskminimering, eller för den delen riskanalys.
För egen del var jag i yngre år väldigt svartsjuk av mig, något jag växt ifrån kan man kanske säga. Jag har också haft svartsjuka flickvänner, och svartsjuka är något man ganska lätt ser, åtminstone om man känner till vilka signalerna kan vara.
Att i jobbet vara delaktig i att frihetsberöva en våldtäktsman är en speciell känsla.
Därför känns det för mig jävligt skumt när unga tjejer, gång efter annan, släntrar efter det där ’häftiga’ gänget ner på tunnelbanan. Fem killar och en tjej, där tjejen förstås är fullast.
Jag menar givetvis inte att våldtäkt/ofredande är offrets fel, och jag anser att människor inte ska behöva tänka alltför mycket på sin egen säkerhet, men verkligheten ser ju ut som så att vi tyvärr måste det.
Om man undviker att framstå som ”byte”, så undviker man oftast att bli ett byte.
Det handlar helt enkelt om att minimera risken för att bli ett byte/offer, och därmed också behovet av att använda sig av skademinimering.
@vaktjavel:
Riskminimering, lustigt att du skulle nämna det. Jag hade med det i mitt första utkast till texten, men tog sedan bort det.
I mitt jobb är risksituationer inte särskilt vanligt förekommande, men ändå såpass att alla måste utbildas i att hantera situationen. Och steg ett är att undvika att ens hamna i situationen från första början. Först steg två är att hantera det om man väl hamnar där ändå.
Likaså när jag förr tränade kampsport. Bästa sättet att överleva sina strider är att utkämpa så få som möjligt. När något luktar trubbel så går man därifrån eller tar en annan väg.
När man väljer sitt umgänge och sin partner så måste man också ha sina förbehåll. Kontrollerande beteenden (inkl svartsjuka) är varningssignaler som luktar just trubbel. Likaså om personen inte kan släppa en oenighet eller en upplevd oförrätt. Och i mitt högst personliga fall skulle jag väga in om hennes syn på ekonomi är kompatibel med min.
Teo
@Teodor:
Jag vet inte det, jag tror att båda kan vara lika hämmade, jag tycker det är jäkligt svårt att jämföra olika typer av hot på det sättet. Att vara rädd för att bli hårt misshandlad eller att barnen ska mördas är rättså tunga hot.
Det som gör det lättare för en kvinna att dra är isf att hon har mycket lättare att få stöd av samhället, både i form av att bli trodd och i form av att få praktisk hjälp av t.ex. kvinnojourer. Men det har ju då att göra med faktorer utanför och inte inom relationen.
@Teodor:
Menar du moraliskt? Eller juridiskt?
Jag tänker att det är lite otillräckligt, för sin egen säkerhets skull, att bara säga ”nej” jättetydligt och sedan ligga helt passiv och tycka att man har gjort sitt.
Visst kan man vara rädd för ytterligare konsekvenser om man strävar emot, men bortsett från det så måste man väl ändå ha ett personligt ansvar för sin egen säkerhet även vid pågående brott?
T.ex. vid misshandel kan man ju inte bara säga ”nej” och stå kvar, och man har chans att fly. Eller man ’kan’ ju förstås det om man väldigt gärna vill, men varför skulle man? Självklart är misshandeln fortfarande ett lika grovt brott, men att inte försöka fly är ju bara korkat…
En BDSM-regel jag läste nyligen rekommenderar att när man är med någon ny för första gången alltid ska försöka placera sig så att man har fri tillgång till ytterdörren vid behov. För att man är ansvarig för att den andre inte hittar på skit? Nej, självklart inte, utan för att man OM något inträffar har ett ansvar för sin egen personliga säkerhet.
Angående riskminimering så är det också väldigt viktigt, problemet är att många ser det som skuldbeläggande av offret och som helt tabu att ta upp. Men killar får höra det hela tiden, ”gå inte genom stadens skumma kvarter ensam efter mörkrets inbrott”, t.ex., så jag ser det inte som en könsfråga som vissa vill göra gällande. ALLA har ett ansvar att, inom rimliga gränser, inte försätta sig i en situation där man är utsatt. Och det är inte ett ansvar man har gentemot samhället eller gentemot eventuella gärningsmän som skulle bli frestade, utan gentemot sig själv.
T.ex. är det bara jag som är ansvarig för att inte dricka mig askalas packad och däcka i en hörna och som följd utsätta mig för en ökad risk att bli misshandlad/rånad/våldtagen/whatever.
När det gäller våldtäkt och partnermisshandel så håller jag alltså med överlag att det vore väldigt bra om vi kunde prata mer om personligt ansvar, för då får människor möjligheten att undvika farliga situationer, eller känna igen dem tidigt och minimera skadorna. Varningssignaler hos en potentiell partner som du säger, osv.
@Teodor:
Då var det ju kanske inte så konstigt att jag tog upp det ändå. =)
Det är, anser jag, en viktig – för att inte säga den viktigaste – delen i det egna ansvaret alla människor till syvende och sist har för sin egen personliga säkerhet eller trygghet, oavsett situation.
I slutändan, vems är skulden om man inte själv eller via ombud kontaktat polisen för att anmäla brottet man utsatts för…?
Visst, det far ett antal tankar genom skallen; vedergällning, vad ska den-eller-den tro, vad jobbigt med rättegång, och så vidare.
Precis som du säger, det absolut första steget är att om möjligt undvika den potentiellt farliga situationen; gå en omväg, ta en senare buss, vänd på klacken.
(Som sagt, man borde inte behöva det, men verkligheten är som den är.)
Det låter på din beskrivning som att du kanske jobbar i butiksmiljö; låg risk för hotfulla situationer, men likväl förekommande. Blev nyfiken bara, utifrån din riskbeskrivning.
I en utmärkt bok och podcast (som är mer lättillgänglig):
http://www.econtalk.org/archives/2013/06/kling_on_the_th.html
Talar Kling om politikens tre olika sprak, eller diskurser. Liberaler ser världen som en kamp mellan frihet och underkastelse; konservativa som en kamp mellan civilisation och barbarism; och progressiva – läs stora delar av den moderna feminismen – som en kamp mellan förtryck och rättvisa.
Det är en rätt naturlig utväxt av den tredje sortens diskurs att enskilda fall övertolkas och politiseras. De maste passa in i ett svart-vitt mönster, och varje nyansering ses som ett smygsteg mot den motsats man vill bekämpa. Därför upprätthalls den stereotypa bilden av den aggressive mannen och den oskyldiga, underkuvade kvinnan. Anledningen till att inlägg som det som beskrivs ovan kan angripas sa effektivt är inte feminismens makt eller för den delen aversion mot SD, utan att just den stereotypa bilden är sa utbredd och passar sa bra in i var mänskliga vilja att se gott och ont.
@MK:
”Det som gör det lättare för en kvinna att dra är isf att hon har mycket lättare att få stöd av samhället, både i form av att bli trodd och i form av att få praktisk hjälp av t.ex. kvinnojourer. Men det har ju då att göra med faktorer utanför och inte inom relationen.”
Exakt. En kvinna har allt stöd, en mans är ytterst begränsat. Inte heller riskerar en kvinna att bli falskt anklagad för våldtäkt som en del av konflikten.
När jag skrev ”I våldtäktsmål så är ansvaret reducerat till att man ska kommunicera sitt ’nej’ på ett sätt att syftet inte kan missförstås av motparten, om det är möjligt med tanke på omständigheterna”, så försökte jag muta in förbehåll för dina exempel. I BDSM använder man i regel överenskomna stoppord just för att ”nej” ska vara reserverat för leken. (Varvid direkttillgång till ytterdörren inte ska behövas. Men känns det tryggare så, så fine?)
Ansvaret att minimera riskerna är givetvis i första hand för sin egen skull. Jag har också supit mig så full att jag blivit sittande vid en husfasad i ett centrum utan att riktigt förmå att ta mig hem. Ytterst oklokt, och jag var helt försvarslös. Saknade både balans, kordination och reflexer.
Men det är också en bedömning som ska göras inom rimlighetens gränser. Man ska inte behöva vara rädd att gå ut bara för att mörkret fallit tex. Och inte ens då kan man alltid undvika trassel. För vi kan bara minska risken att något händer, inte eliminera den.
Vad som är ”rätt” i en given situation vill jag inte spekulera i, det beslutet kan bara tas av personen på plats.
Teo
Första gången jag kommenterar, men har läst här i ca ett år. Får berömma ert ihärdiga bekämpande av tokfeminismen.
Givetvis håller jag med denna artikels mening.
Ni ska jag framföra något som kanske även är tabu här:
Att somliga drabbas av relationsvåld kan bero på dem själva. Somliga kvinnor/män framkallar det genom att vara grovt verbalt provocerande och vräker ur sig vad som helst.
Har råkat ut för det själv. En förvisso helt främmande fyllekärring attackerade mig både verbalt och fysiskt på en publik musiktillställning, så jag var nära att slå ner subban, men lyckades lugna mer mig själv.
Tänk då om du vore sambo/gift med en sådan och du fick det vräkt det över dig själv dagligen/veckovis.
@Risto Matinen:
Om man ska kunna komma närmare en lösning så måste man kunna vrida och vända på frågan. Så det får inte vara tabu här.
Som Ulf var inne på här så är kvinnan också ofta aktivt våldsam. OCh naturligtvis finns det fall där parter kan djävlas med varandra utan att det tar sig uttrycket i just fysiskt våld.
Självfallet kan det också förr eller senare gå över gränsen för vad den andra parten tål.
Visst kan man förstå hur en relation blir sämre och sämre tills den når denna nivå. Men någonstans är då båda medskyldiga till att det urartar. Varför lämnar de inte varandra innan det gått så långt? Som sagt måste vuxna människor tillskrivas ett visst ansvar för vad de gör. Att stanna är också ett val. Också när relationen är bortom vad som kan repareras. Men jag skulle tro att de felsta sådana par separerar.
Hur med de par som har mycket positivt jämte myckt skit. Där kärlekskänslorna inte alls har förvittrat, men våld ändå förekommer i någon eller båda riktningarna. Det tror jag är de verkligt svåra fallen. De som med olika förevändningar tror att det ska bli bättre? (Undrar om det blir det ibland?)
Teo
Jag håller med om att man måste, som första prioritet, ha viljan att lämna ett förhållande av den här typen. Jag vill bara påpeka att det kan vara nästintill omöjligt om relationen har pågått länge och den misshandlade har brutits ner psykiskt. Av egen erfarenhet kan jag berätta att för mig, som ändå är en stark person, var det en riktig pärs. Vi bodde inte ens under samma tak, men när jag ville göra slut eskalerade självklart våldet och telefonterrorn pågick i det närmaste dygnet runt. Han dök upp överallt, han invaderade mitt liv hela den vakan atiden och även på natten. Jag drog ut jacket till telefonen, så fort jag satte in det igen, ringde det. Jag blev samtidigt mycket sjuk och att hantera även den enklaste arbetssituation var näst intill omöjligt. Om man lever med den misshandlade är det inte alltid lätt att bara sticka. Vart ska man ta vägen? Varje avvikelse i de dagliga rutinerna kanske övervakas minutiöst och om något avviker, blir du kanske utsatt för långa förhör, eller våld. Han kan hota att förstöra din egendom, eller husdjur, vad som helst för att betvinga dig. I mitt fall hade jag i så många år tvingats upprepa fraser som bekräftade vår förhållande och göra det på ett trovärdigt sätt, så att jag till slut inte visste vad jag tycket om någonting. Det var en slags hjärntvätt. Att lämna en misshandlande partner är också det mest riskfyllda man kan göra, ofta är det just vid ett sådant läge som gränsen passeras och du kan mista livet. Det borde finnas mycket mera hjälp och stöd från samhällets sida i just de där lägena. Sedan går många obegripligt nog tillbaka in i de där relationerna. Ytterst sällan, om aldrig, blir det bättre. Så mitt råd till alla som hamnar i en liknande situation, gå vid första slaget och vänd inte tillbaka.
@Susanna Varis:
Hej Susanna, bra att du skriver.
Det är ju en sak att försöka undvika sådana partners, men om man trots ansträngningar tar fel, vad gör man då?
Mycket målande beskriver du en problematik med hur en situation i värsta fall kan eskalera. Du säger att det är farligt att gå, så kan ibland vara fallet. Men det är nog minst lika farligt att stanna om det gått över såpass många gränser. Nu pratar vi inte bara misshandel, utan om att försöka ta fullständig kontroll öven en annan individ. Att någon ger sig på projektet att invardera ens eget huvud också. Vi har ett värsta klassens exempel. (Eller?)
Men även i detta exempel ställer vi oss frågan, på vems axlar faller i praktiken ansvaret för att bryta sig ur? Vad jag förstår så hamnade det på dig, och det kan inte gärna läggas någon annastans hur illa det än var.
Stöd måste alltid avpassas till situationen utan att bli rättsosäkert. Har du förslag så är jag dig idel öra. Om han betedde sig som du beskriver så borde det inte vara särskilt svårt att skaffa fram passande bevisning med kunskap och lite teknik. (Samtalsloggar tex, allra kortast sparas ju noteringar om alla samtal tills nästa faktura. Förmodligen längre.) Sådana och liknande saker kan jag tänka mig att myndigheterna kan bistå med. Skriv ner allting, och allt sådant ska förvaras hos andra där förövaren inte kan komma åt det. Se till att denna vän överlämnar allt till polisen om något nu skulle hända dig osv.
Vart ska man ta vägen? På kort sikt hamnar nog de flesta hos vänner. Den man jag omnämnde hamnade på mitt sofflock tills han gick tillbaka. På lite längre sikt handlar det om att skaffa eget boende, men det löser sig inte direkt. (Se alltid till att ka kötid någonstans. Gärna en betalkö, för de struntar i om man söker aktivt eller bara lägger åren på hög.)
När du själv dryftat ämnet så antar jag att det är fritt fram att ställa några följdfrågor, jag ska inte kritisera ditt svar utan frågar för att jag vill veta:
1) Varför väntade du så länge, varför gick du inte mycket tidigare innan det blev så stor katastrof av det?
2) Fanns det varningssignaler? Om det gjorde det, såg du dem redan då, eller bara nu i efterhand?
Teo
tips till GD
http://www.aftonbladet.se/debatt/article19241397.ab
Nu ger jag ett annat försök till ”lösning”, som skulle kunna innebära våld. Även en kvinna/svag man kan döda en närstående nästan vilken dag som helst. Ingen är så klen/stark att det är uteslutet…
Så det är bara att kliva över tröskeln för att utöva det våldet. Inget jag rekommenderar men som alltid ska betraktas som risk/möjlighet, beroende på vilken sida man befinner sig.
För att ta bort det enbart från denna arena, kan jag berätta om hur jag hanterade en hotfull granne, han förvisso på fyllan och jag nykter, som sa: ”Jag kan spöa dig när jag vill! med hänvisning till hans färdigheter i kampsport.
Svarade: Jag kan när som helst stå bakom din ytterdörr med ett järnrör! Mig skrämmer ingen så lätt!
@Risto Matinen:
Alla människor har fysisk kapacitet att utöva skadligt/dödligt våld, ja. Begränsningen sitter i huvudet. Och självfallet har man rätt att nyttja våld för att freda sig själv. Men för att göra det lagligt så ska det i vara under pågående brott.
Sådana våldsverkare som Susanna beskriver utnyttjar makt hänsynslöst, och det enda(?) som stoppar dem är en motmakt. Kan man ställa upp en sådan så är det bra, men jag har bara sett en enda kvinna som fixat det. Hon gjorde det inte dirkt själv, utan anlitade ett gäng killar ur bekantskapskretsen. Utfallet var fantastiskt och ingen behövde komma skada i slutändan. Men hon satte ner foten direkt och fick allt stöd. Det rörde sig givetvis i legalitetens gråzon, men det löste problemet bättre och snabbare än någon polis hade kunnat göra. (Och hon visade upp glasklara bevis för sin situation, det var inte bara lösa påståenden.)
Denna kvinna försågs omedelbart med bevakning på känsliga platser, tex till och från arbetet. Någon var alltid hemma hos henne, så att om han dök upp så skulle det sluta i katastof för honom. Det placerades ut ”oskyldiga” föremål var stans i hennes bostad som kunde användas som vapen. Inget som var hemligt/känsligt fick förvaras i hennes bostad. Hade det eskalerat så skulle toaletten ha förstärkts så att den hade kunnat användas som tillfälligt panikrum osv (Givetvis med en laddad och påslagen telefon i).
Men det förutsätter att möjligheten att använda våld, eller låta göra det, finns i huvudet på den utsatta. Och givetvis att de är redo att anförtro sin situation till några som kan agera och planera nästa drag.
Jag bör väll lägga till att polisen var informerad om hennes situation. Men deras intresse var oförskämt svalt. De var givetvis inte informerade om hennes högst informella beskydd. Men så länge man agerar när angriparen tränger sig på så är det fullt lagligt. Lagen om självförsvar gäller även om man skyddar andra. (Det är offensivt våld som går över gränsen.)
Teo
@Nej till mansdiskriminering:
Kul länk! Jag kommer aldrig att förstå mig på feminister. Få är så fixerade vid kön som de. Rasbiologi kap.2.
Teo
@Susanna
Tack för ett mkt läsvärt och omskakande inlägg.
Den s k stalkningslagen som kom för ca 2 år sega har faktiskt blivit rätt lyckad. Talar av yrkesmässig erfarenhet. Löser inte alla problem men fångar upp rätt mycket.
2år sedan
Har berört möjligheten till våld i självförsvar. Grövre än antisvensk lag tillåter dock. Offret är inte alltid oskyldig eller utan försvar.
Nåväl vad är lösningen? Jag kan då inte se att horder av skattefinansierade oduglingar kan göra något bättre annat än marginellt… Normalt gör de det sämre, mer grus i maskineriet
@Teodor: Ja, jag bestrider ju inte detta ansvar att gå själv, som man som den drabbade har. Jag ville bara belysa att det kan vara mycket svårt och farligt och att hjälp från samhället är önskvärt. Så till frågorna:
1) Mitt självförtroende var nedbrutet och all energi gick dagligen till att ens orka genom dagen. Jag ville till en början tro att saker skulle bli bättre och senare var jag helt enkelt rädd för honom och vad som skulle hända om jag gjorde slut. Huvudanledningen var att jag var fullständigt utmattad av att klara mig genom vardagen ens. Men jag visste länge att jag måste bryta upp och när han sedan sökte in för att utbilda sig till polis fick jag min chans. Han var tvungen att uppföra sig exemplariskt om hans dröm skulle slå igenom och då passade jag på. (Han kom inte in, kan jag förtälja). Jag tror inte heller att jag hade energin att tänka riktigt klart när det där pågick. Jag minns att jag hotade att gå till arbetsgivaren (vi hade samma arbetsgivare på den tiden) om inte samtalen slutade och det gav en viss effekt. Han var mycket mån om att upprätthålla en fläckfri och polerad fasad. Men jag gick till slut. En ständigt återkommande mardröm jag haft sedan det där handlar om att jag är inne i det där förhållandet igen och måste på något vis klara mig ur det. Igen: Jag håller fullständigt med att det är den misshandlade som måste vilja gå och har huvudansvaret för det, men det kan behövas stöd.
2)Varningssignalerna skulle jag säga låg i det här fallet i ett svärmorsdrömsliknande uppvaktande (dyka upp för att hämta från jobbet, oanmäld, dyka upp för att ge en blomma, oanmäld och ett överlag kontrollerande, som till en början kan fungera som smickrande (han bryr sig så mycket om), men som efter hand glider över till fullständig kontroll. Den första riktiga misshandeln ägde rum efter ett krogbesök. Vi var ner på stan på en pub och jag tittade åt vänster, där dörren var, när ett annat sällskap kom in för att se om det var någon jag kände där. Genast förvandlades allt och ett förhör om huruvida jag kände någon eller tyckte någon av dem som kom in var mera intressant än han själv vidtog. Jag insåg att det var bästa att avbryta kvällen (vi hade inte varit där länge och inte hunnit få i oss värst mycket alkohol). jag vill åka hem, han vill följa med, ”för att prata”. Hemma eskalerar förhörandet och jag ber honom gå. Han vägrar. Jag tar tag i hans armar och börjar fösa honom mot dörren (han är 1,86 cm, 85 kg, jag 163 cm, 52 kg). Han vrider armarna ur greppet, tar tag om mina armar och slänger ner mig på golvet. Han kallar mig för något namn, går förbi och sparkar till mig. jag blir så klart livrädd och smått paralyserad. jag ber honom åter att gå och säger att jag måste sova. han vägrar. Jag sätter mig på matbordet och böjer mig bakåt och menar att jag lägger mig där då. Han plockar upp min jobbryggsäck med tunga tidtabeller och verktyg i och jag ser i ögonvrån att han svingar den mot mig där på bordet. Jag vrider mig undan. Jag går till hallen för att ringa polisen (jag sitter på golvet, eftersom jag inte hade någon stol vid telefonen). Han sätter sig på telefonbänken och trycker ner de vita piggarna på snurrtelefonen så fort jag slagit numret. Jag är vid det här laget livrädd. Sedan sparkar han mig, med telefon och allt, så att jag flyger in i vardagsrummet och jacket slits från väggen. Han går iväg och jag ringer polisen, men talar om för dem att han gått. Jag flydde sedan till min mors lägenhet, eftersom jag inte vågade stanna hemma (jag bodde på bottenvåning) och bodde där ett antal dagar. Min mor var i Finland på affärsresa. Jag borde gått där och då och jag begriper inte hur jag har kunnat gå tillbaka. Antagligen var det tjat från hans sida, mitt obefintliga självförtroende och en allmän icke-klartänkthet i kombination.
Hej @Susanna Varis:
Tråkig situation du hamnade i och jag är glad för din skull att du tagit dig ur förhållandet. Jag reagerar däremot litet på att du skriver…
Som jag ser det så får du i egenskap av att vara kvinna betydligt mer stöd och hjälp från samhället än vad du kan förvänta dig få om du istället hade varit en man. Polisen brukar väl ta kvinnors anmälan på allvar? Det finns en dessutom en kvinnofridslag och straffrabatt för kvinnor som begår brott, något liknande existerar inte för män! Till detta kommer en hel del Kvinnojourer
som ställer upp för behövande kvinnor.
Jag tycker det verkar väl magstarkt att kräva ytterligare resurser och särbehandling av kvinnor i Sverige.
@barfota:
Men det gjorde väl inte Susanna?
Hon skrev ju följande, föredömligt könsneutralt:
Hon har ju dessutom tidigare bloggat om just hur partnervåld är jämnt fördelat mellan könen.
(Inte för att jag tror att Susanna är i behov av ridderlig undsättning, men hon har ju skrivit en hel del redan, och kan kanske behöva vila fingrarna lite.)
För att bidra med något eget tycker jag att det är oerhört viktigt att samhället börjar betrakta relationsvåld som ett könsneutralt problem, och dels tar in att många fall handlar om ömsesidigt våld, och dels att offren för relationsterror är i stort behov av olika former av hjälp för att kunna bryta sig ur.
@Ulf T:
Håller med dig om det du skriver här… För att bidra med något eget tycker jag att det är oerhört viktigt att samhället börjar betrakta relationsvåld som ett könsneutralt problem, och dels tar in att många fall handlar om ömsesidigt våld, och dels att offren för relationsterror är i stort behov av olika former av hjälp för att kunna bryta sig ur. Nu svarade jag Susanna på det sätt jag gjorde därför att hon beskrev hennes situation, inte någon könsneutral dito.
Vad mer kan man begära av samhället, när de drabbade frivilligt väljer att återvända in i en trasig relation, skall vi låsa in båda parter så att de inte kan ”gå tillbaka”? Har du något bra förslag på hur samhället skall lösa dylika problem så är jag idel öra.
@barfota: Var läser du att jag skulle kräva något könsspecifikt stöd för kvinnor? Det jag menar i mina kommentarer är stöd till ALLA som är offer i den här sortens relationer.
@Ulf T: Sant, jag har skrivit en hel del om detta och poängterar så ofta jag kommer åt att det just existerar fler sorts offer än man allmänt tror. Jag är medveten om att som kvinna har jag ett större stöd och har, som sagt försökt uppmärksamma på min blogg och i debatter med vänner.
@Susanna Varis:
Du är en kvinna som skriver om dina mycket personliga upplevelser och som önskar hjälp från samhället.
Min poäng var att just kvinnor får all tänkbar hjälp som samhället rimligen kan uppbringa. Vad skulle samhället kunna göra bättre för dig som kvinna? Att samhället skulle kunna göra betydligt mer för männen är en helt annan fråga.
Nåväl, detta skall inte urarta i en debatt om vem det är mest synd om, ville bara påpeka den obalans som finns mellan hjälp som ges till kvinnor resp. män. Det var seriöst menat och inte avsett att förringa dina upplevelser eller att såra dig.
Jag kommer inte vara så synlig ett tag nu. Bortrest. Men jag frågan är knappast om mer resurser ska in, utan vilka insatser vi isf pratar om? Vad saknas som samtidigt är realistiskt att genomföra utan att bli rättsosäkert?
Teo
@Teodor: Angående resurser och insatser: ovannämnda stalkerlagen har troligen haft en positiv inverkan på situationer som min (om jag nu ska utgå från det jag beskrivit här). Då det begav sig för min del var situationen den att för att ens komma på fråga för ett larmpaket måste förhållandena vara riktigt svåra. Som i så många andra fall är/var det svårt att förebygga våldet. För att t ex polisen ska kunna agera mera kraftfullt måste allvarliga saker redan ha hänt. Jag hade behövt t ex ett telefonnummer till polisen där jag alltid kom fram omedelbart och fick hjälp omgående och med de begränsade resurser för detta som myndigheten dras med konstant är ju sådant svårt att förverkliga. Ett larmpaket hade varit mycket bra, men en sådan fick man, som sagt, först efter att situationen bedömdes som direkt livshotande. Det är svårt att komma med förslag på generella insatser, då varje situation är unik. Det bästa receptet för att förhindra att saker och ting går så långt är ju just att få människor att inse att de ska lämna ett sådant förhållande omgående om det börjar finnas inslag av misshandel (även psykisk sådan)i den. Jag har också bilden av att insatserna från samhällets sida varierar kraftigt beroende på var man är bosatt. I teorin finns resurser, men de används av olika anledningar inte alltid effektivt. En riktigt mörk fläck på kartan är så klart mäns utsatthet.
Vi skriver att vi skall betrakta vald i hemmet som ett könsneutralt problem, framför allt med hänvisning till statistik som visar pa att manliga offer är betydligt vanligare än de flesta tror.
Jag undrar om det stämmer.
Ofta far man höra att fokus pa vald mot kvinnor avser att ta hänsyn till de speciella former detta vald tar – framför allt sexualiserat vald, antar jag.
Pa den tiden köpte jag det resonemanget. Och fragan är om det inte ocksa gäller för män, framför allt sexuellt vald mot män eller vald mot män i hemmet?
Utan att ha letat efter stöd i forskning, verkar det fullt ut trovärdigt att vald i hemmet mot män respektive kvinnor ser olika ut. Karaktären, maktdynamiken, mönstret – allt torde vara annorlunda.
Hur da till exempel?
Lat mig spekulera, och lata de här som är bättre informerade kommentera. En man som slar gar emot mansrollen, enligt vilken det är förbjudet att sla de svagare, framför allt de man borde beskydda. Han agerar ur frustration, ur sin oförmaga att klä den rollen som han borde. Han är ofta medveten om hur hemskt det han gör är, men oförmögen att sluta missbruka sin fysiska styrka. Han gör det mest i det fördolda, medveten om hur starkt samhället fördömer hans agerande.
En kvinna som slar (eller som psykiskt misshandlar) ser ofta inte det hon gör som ett brott. Hon kanske till och med ser det som rättfärdigat. Hon kan till och med göra det ute bland folk, utan att nagon ingriper. Hon har stora, av könsrollerna förstärkta förväntningar pa vad män skall göra för henne, och hon slar till när de inte infrias. Hennes vald avslöjar förakt för de som inte uppfyller hennes förväntningar pa manlighet.
Bada är naturligtvis sjuka. Men pga hur vi ser män och kvinnor är graden av sjukdom nödvändig för att gripa till vald lägre hos kvinnor. Därför ser vi sa mycket vald av kvinnor, även om de statistiskt sett utgör en betydligt mindre del av de som lider av sociopati och liknande.
Vad tror ni?
Susanna Varis
Om det är fallet att det stöd vi tillhandahaller för kvinnor inte är tillräckligt – inom ramen för det rimliga – sa är det naturligtvis en skandal. Men de siffror och historier jag hört talar snarare för motsatsen; Erin Pizzy’s historier är att rekommendera.
Men även om det är en skandal: det finns en enorm, välfinansierad och välorganiserad kvinnolobby som kommer – det är jag övertygad om – fylla de halen. Jag tycker naturligtvis det är hjärtskärande när det skyddsnät vi vill ha inte räcker till, men jag vet ocksa att det finns väletablerade institutioner som kommer att atgärda problemet.
Det är däremot inte fallet när det gäller män. Tvärtom – googla och du hittar hundratals historier om hur hjälpcenter för män förlöjligas, förvägras ens blygsamma bidrag, och angrips. Earl Silverman begick självmord efter att ha gett upp en 30 ar lang kamp att öppna ett centrum för män (och de hatkampanjer som atföljde initiativet). Detta är inte feminismens fel, även om manga feminister deltar i hatet. Det är samhällets och könsrollernas fel.
Därför föreslar jag att hjälp för män är ett separat tema. Skillnaden mellan den hjälp vi erbjuder könen är enorm; det är först när vi har nagorlunda jämvikt som vi kan angripa problemet könsneutralt. Framför allt är gapet stort när det gäller att na ut till manliga offer. Medan kvinnor lär sig dela med sig av sina känslor fran början, är det nagot män maste jobba med enormt. För att uttrycka det i reduktionistiska termer: En kvinna förlorar ingen status genom att vara offer (sexuellt eller i samhället – i viss man kanske hon till och med vinner pa det); en man förlorar allt. En man värderas utefter det han kan bidraga till samhället; är han offer, visar han att han inget bidrar och nedvärderas helt.
@Anders: Som jag säger så vet jag inte hur stödet ser ut i praktiken i dagsläget när det gäller kvinnliga offer, men jag är mycket medveten om att alla andra offer än de i den överallt behandlade konstellationen ”heterosexuell man som utövare – heterosexuell kvinna som offer” har betydligt mindre om några alls resurser att tillgå.
Jag var ett offer i den där situationen, men min identitet är inte offer, nu eller då, något som feminismen av idag starkt vill hävda att jag är. I övrigt delar jag din uppfattning om hur mans- och kvinnorollen går ihop med att vara offer.