Recension av en bok av Oscar Swartz

OBS! Alla citat är översatta från engelskan av undertecknad. Jag har också bifogat personliga reflektioner.

Detta är en bok som delvis har sin upprinnelse i fallet Julian Assange. Swartz börjar med att känna att Sverige ”hade utvecklat en överkänslighet för sexuella incidenter och att vår ständigt expanderade lagstiftning rörande sex nu var en demokratisk risk.” Så noterade han att bilden av ”den svenska synden” fortfarande var levande, obegripligt nog, och han fortsätter: ”Idag är Sverige en ledare i förtryck av sexualitet i västvärlden, särskilt manlig sexualitet. Julian Assange hävdade själv att Sverige är ’feminismens Saudi-Arabien’. Vi kommer att se att det faktiskt finns feminister i Sverige som håller med honom, men de är kanske en försvinnande art.” Han konstaterar också, att ”radikalfeminism är en extrem sorts feminism som ropar på en radikal omdaning av samhället. Det finns anhängare av radikalfeminism överallt, men på de flesta håll betraktas de som marginella och harmlösa. I Sverige, emellertid, har de nått de högsta positionerna i politiken och radikalfeminism har blivit en statlig ideologi.”

Del 1: The Rise of Swedish Sin

Den första delen handlar om hur den ”svenska synden” uppstod och hur ”Hon dansade en sommar” var genombrytande med scenen där två ogifta ungdomar uppenbarligen hade sex med varandra. Det följs t ex av sexualundervisning i skolan 1955, Joe David Browns artikel i Time Magazine, samma år, där han förfärat konstaterar att ”ingen försöker ens tala om för svenska ungdomar att sex före äktenskapet är fel och att ogifta mödrar är en vederstyggelse,” svensk radios program 1960 där homosexuellas rätt till att vara annorlunda framförs, Lars Ullerstams upprop för solidaritet med sexuella avvikare (som vi numera vänt ryggen till, min anmärkning), Bengt Anderbergs kärleks-böcker, med början 1965, den obegränsade yttrandefriheten (som vi också vänt ryggen, min anmärkning) som senare följdes av frisläppandet av porren, och hur den sexuella frigörelsen står på topp 1976 (samma år som vi förresten hade de lägsta frekvenserna av våldtäkter någonsin i vårt land, min anmärkning).

Del 2: The Fall of Swedish Sin

Del 2 handlar om den svenska syndens fall. Startskottet var radikalfeministen Maria-Pia Boëthius’ bok ”Skylla sig själv” 1976, där hon gick till attack mot framförallt Sexualbrottsutredningen, men även sexualliberalerna. Boëthius var bl a anhänhängare av Susan Brownmiller, som hävdar att våldtäkt är ett systematiskt medel som män använder sig av för att kontrollera kvinnor (alltså ungefär lika ”balanserad” syn som dagens radikalfeminister har, min anmärkning). Boëthius’ ståndpunkt var rent ideologisk och hennes krav var att lagstiftningen skulle följa hennes och hennes meningsfränders åsikt: ”Sexliberalismens idé att ta bort sexuella brott som egen kategori avvisas känslosamt av Maria-Pia Boëthius. Hon argumenterar för att man kan komma över fysiska och psykiska övergrepp men att en penis i en vagina är något djupt förnedrande som är omöjligt att komma över. Det berövar en kvinna livet.”

Protesterna som följde tvingade fram en ny kommission, trots att den kommission som så ideologiskt och ovetenskapligt kritiserades bara gjort sitt arbete, som Gabriella Nilsson argumenterar för i sin doktorsavhandling ”Könsmakt eller häxjakt?” 2009: ”Den sexualliberala visionen, vetenskapligt representerad av samtida kriminologi, utmanades av ett könspolitiskt perspektiv. Denna syn hade varit oproblematisk när undersökningen tillsattes. Väl färdigställd så landade den i ett område där uppfattningen om våldtäkt hade politiserats och vänts till en kvinnofråga.”

Prostitutionsrapporten 1981 kritiserades starkt på ideologiska grunder av Sven-Axel Månsson (vilken fortsatt att leverera vetenskapligt undermålig syn på detta i 30 år, min anmärkning). Han och kritikerna skrev att ”kärlek och sex för kvinnor är tätt förbundna, medan män har en ’utsidessexualitet’.” Synen på den ”rena” sexualiteten (efter mönster katolska kyrkan, min anmärkning) skulle nu komma att ta över. Något som senare underströks av ”jämställdhets”-minister Margareta Winberg som ansåg att sex hörde hemma i ett ”kärleksförhållande”. Män gjordes till subversiva och blev misstänkliggjorda. Så följde stängning av sexklubbar 1982 och i mitten på årtiondet dök de första kraven på kriminalisering av sexköparna upp. Ideologiska skribenter trummade på med ”sanningar” om kvinnor och män, som historikern och vänsterfeministen Hjördis Levin i ”Testiklarnas herravälde: Sexualmoralens historia” där sexliberalismen påstås endast gynna män, att preventivmedel bara gör kvinnor till sexobjekt och att kvinnor inte njuter av penis’ penetrering.

Tidningarna insåg också vilket försäljningsstoff detta var och slog gärna upp braskande löpsedlar. Expressen tog ledningen med en rubrik rörande vad som senare visat sig vara justitiemordet på Billy Butt: ”HAN VÅLDTOG MIG!” (och tidningen har fortsatt med det sedan dess). Svea hovrätt höjde straffet för de ansåg att det är omöjligt att unga kvinnor kan vilja ha sex med äldre män som de knappt känner. (Den sexuella kulturhistoriska okunskapen hos dem som dömde och skipar lagar var – och är – skriande stor, min anmärkning).

Så uppgraderades straffen kring olika sexbrott, från sexuellt tvång till våldtäkt. Det omvandlade våldtäkt till att innefatta även brott som inte innehöll sexuellt könsumgänge och fokuserade bort från de sexuella handlingarna till hur ”förgripande” en rapporterad akt är. ”Att avstå från att rapportera våldtäkt eller andra svåra sexuella brott blev ett brott i sig.”

Del 3: The War on Sex

Del 3 avhandlar kriget mot sexualiteten. 1999 kriminaliserades sexköpare (för att enskilda åsikter om att prostitution är ”våld” mot en kvinna – men inte mot en man – ska få styra alla människors sexuella agerande, min anmärkning). Krig förklarades också mot porren, särskilt efter Alexa Wolfs påstådda ”dokumentär”, ”Schocking truth” (som inte hade många drag av sanning i sig, min anmärkning). I riksdagen utbröt panik och Marita Ulvskog påstod: ”Fru talman! Igår pratade jag med en kvinna som levt många år inom porrbranschen. Jag är annorlunda, för jag lever fortfarande, sade hon. De andra har tagit livet av sig eller blivit ihjälslagna.” (När emellertid journalisten Mattias Andersson frågade vem uppgiften kom ifrån lät Marita Ulvskog hälsa genom sin pressekreterare att hon inte minns namnet på personen hon citerade. Något minst sagt anmärkningsvärt eftersom hon talade om både ond bråd död och mord, min anmärkning). Det självutnämnda mest ”feministiska” partiet, V, uteslöt också Göran Eurenius för att han gjorde porrfilm. Han sa: ”Även om jag är den ende politikern i det här landet som är involverad i porrskådespeleri så kan jag åtminstone säga att jag representerar folket. Därför att de borde vara ett genomsnitt av folket i politiken.” Men ett kvinnoskydd i Luleå vägrade ingå i samma debatt som honom och jämförde porr med förintelsen (sans och vett ska det vara från feministerna, eller?).

2002 följde feministfundamentalisten Schymans ”Talibantal”. Hon hade nu övergett klasskampen som centrum för den sociala ordningen och fokuserade istället på sitt nedvärderande av män. Män får mycket mer än de ger, påstod hon utan att blinka, och kvinnor ger mycket mer än de får. Både svenska män och Afghanistans talibaner grundar sig på samma förtryck av kvinnorna. Det följdes av statens (Margareta Winbergs) rekryterande av en extrem radikalfeminist, Gunilla Ekberg (hon som sedan hotade Evin Rubar i dokumentären ”Könskriget”) vilken i en stort upplagd kampanj mot sexköp påstod att våld och prostitution är samma sak (senare påstod Winberg samma sak, snacka om att vilja få alla att lyda ens åsikt, min anmärkning), vilken kampanj gjorde landet till ett stort omskolningsläger (min formulering) för att lära den svenska befolkningen att tycka ”rätt”. Samma år hade filmen ”Lilja 4-ever” premiär, vilken film, trots att den uppvisar ett väldigt sällsynt fenomen (min anmärkning) fick bli representativ för all trafficking och prostitution. Ett typexempel på hur ovederhäftigt – ”ändamålet helgar medlen” – de ”goda” radikalfeministerna oftast arbetar (min anmärkning).

Året efter blev tjatsex jämställt med våldtäkt, centerpartisten Johan Linander efterlyste omvänd bevisbörda rörande våldtäkt (en man skulle kunna bevisa att det var ömsesidigt, blir kul med uppföljarna, den bestulne måste bevisa att dennä – jag har medvetet könsneutraliserat – inte ville bli bestulen, min kommentar) och Birgitta Olsson krävde strängare straff för sexköparna (som hon sedan likt Cato d ä upprepade till dess hon fick igenom det). Nästa år slog så Margareta Winberg fast att män är förtryckare och allmänt obehagliga och hon undrade också varför inte fler kvinnor hatar män. Se det är sann jämställdhetskamp det, eller? (Min kommentar). Så upphöjdes sexuellt ofredande till sexuellt tvång och Sverige blev näst världsbäst på våldtäkter (inte i att bekämpa dem, men utföra dem). Den svenska regeringen slog också rekord i storlögn (min anmärkning) då de gick ut och deklarerade att 500.000 kvinnor varje år säljs till prostitution i Europa.

F! grundades och uteslöt snart dem med fel åsikter ur sekten. I TV sändes ”Könskriget” och i sann jämställdhetsanda deklarerade ROKS-ordföranden att ”män är djur”. I samma program förklarade också Eva Lundgren att hon funnit ”några hundra” fall av sataniska riter i Norge och Sverige (men några offer har ännu inte hittats, min anmärkning). Riksdagsledamöten Magdalena Andersson (M) redogjorde för det obehag hon kände på ett ROKS-möte 1994, där deltagarna på den efterföljande festen om män sjungit ”vi ska koka dem” och ”vi ska bränna dem”. Visar inte det på att radikalfeminism (och för dem som hävdar att det bara finns en feministisk kamp även hela feminismen) är en ideologi för ”jämställdhet”? Det är väl jämställt med männen i kokande grytor och kvinnorna som eldar på under dem, eller?

2005, inför fotbolls-VM i Tyskland, krävde många ”rätta” personer att Sverige skulle ingripa och feministtalibanen Gudrun Schyman demonstrerade tydligt sin trovärdighet. Hon godtog en tysk feministisk kvinnoorganisations påstående om mellan 30.000 och 100.000 traffickingoffer till tävlingarna (i verkligheten var det fyra, varav tre var tyskor, min anmärkning). Myterna haglade i luften och ingen ville lyssna på Louise Persson som gått till källorna och kunde visa på att allt var falsarier.

Två år senare fick vi ett stort moralistiskt utbrott mot underklädsmärket ”Sloggi”, som beskylldes för att i sin kampanj ”Visa mig din stjärt” (i Sloggi-underkläder) nära pedofiler och vara ”sexistisk” (eftersom både män och kvinnor fick vara med?). Då svenskarna är mer känsliga för nakenhet än något annat folk drog Sloggi tillbaka kampanjen och Webbtidningen ”The Local” skrev som rubrik: ”Inget sex tack, vi är svenskar”.

2008 fick Anna Skarhed i uppdrag att ”utvärdera” sexköpslagen under starka begränsningar. Hon fick t ex inte komma fram till att lagen inte varit framgångsrik, men däremot gärna att den skulle skärpas. I hennes instruktioner ingick inte att tala med sexköpare och/eller –säljare. Resutlatet blev en vetenskapligt totalt undermålig påstådd ”utvärdering” som starkt kritiserats för sin ideologiska styrning. Året efter skrev antropologiprofessorn Don Kulick om Skandinaviens och Sveriges utveckling rörande sex: ”Från att ha varit beundrat och avundat av många som en ledfyr av sexuell upplysning på 1960- och 1970-talen har de Skandinaviska länderna idag några av de mest repressiva sexlagarna i västvärlden. Sverige är mest drakoniskt.”

Samma år gick de abolitionistiska sexmotståndarna Sven-Axel Månsson och Jenny Westerstrand i taket över att Susanne Dodillet vågade undersöka svensk prostitutionspolicy och -politik. De krävde att hennes doktorsgrad skulle dras tillbaka (se där individer som tror på akademisk saklighet och debatt, eller?). Det fick så småningom dekanen Pam Fredman och universitetsjuristen Kristina Ullgren att svara dem att ”Universitetet har inte på något sätt funnit någon substans i ifrågasättandet av den undersökta avhandlingen. Inte heller har något skäl funnits för att betvivla kvaliteten på undersökningen eller kompetensen hos de personer som utförde undersökningen.”

Så kom Daphne-rapporten 2009, som visade att Sverige har de i särklass högsta våldtäktsfrekvenserna i Europa (t ex åtta gånger så höga som det i princip lika jämställda Danmark). I Sverige försöker man förklara bort det med lagstiftning och ökad benägenhet att anmäla, men den 426-procentiga ökningen sedan 1977 kan inte bara bero på detta menar rapporten: ”Den stora ökningen av våldtäkt i Sverige är i hög grad kopplad till nattliv, eller särskilt till efterfester; kring två tredjedelar av våldtäkterna sker i någons hem (men endast 6 % i ett hem som delas med partnern). Ökningen av våldtäkt i Sverige beror därför i hög grad på ungdomskultur, alkoholkultur och sexualkultur. Tidig sexuell debut, hög alkoholkonsumtion, ’fri sexualitet’ och ’rätten till ett sent nej’ producerar helt enkelt mer våldtäkter.” (Intressant nog tycks jag vara den enda som pekar på sambandet med sexuell puritanism, ett samband som redan under antiken var känt och som stämmer väl med ökningen av våldtäkter och den ökande sexualpuritanismen sedan 1977, min anmärkning).

Som ett brev på posten kom Christian Diesen och hans fru med kravet på att kriminalisera ”tjatsex”. Något som fick Jan Guillou att skriva att Diesen propagerar för ”en ny sorts vänster-feministisk bevisteori”. Och nästan som ett direkt svar uttryckte Högsta domstolen, sedan man friat två anklagade där ord stod mot ord, vilka fällts i lägre instanser, att ”en anklagelse är i frågor som rör sexbrott, inte mer än i andra fall, bevisad genom att väga uttalandena från den anklagande och den försvarande mot varandra, dömandes att den anklagande väger tyngre.”

Del 4: The war on men

Del fyra är där vi är idag, kriget mot männen. 2010 ljög (min anmärkning) sex ledande socialdemokrater öppet på Newsmill, utan att blinka, att ”över en miljon kvinnor och barn säljs varje år som sexslavar till Europa.” (Det visar hur ideologer hämningslöst kan använda lögn och förbannad dikt – d v s ”ändamålet helgar medlen” – för att driva igenom sin egen självupptagenhet. I verkligheten handlar det om maximalt 3000 i hela världen! Min anmärkning). Men det tjänade ju ett ”gott” syfte: att smutskasta mannen.

I början av 2010 reflekterade Anna Ardin, senare en av de två anklagande mot Julian Assange, hur man kan handskas med en man som dumpat dig eller varit otrogen med en annan kvinna. Hon översatte en lista i sju steg för laglig hämnd. Ett är att sabotera hans nya relation. Du kan tubba hans nya partner att vara otrogen eller galet stalka honom. Du kan också sända en serie brev och foton som får den nya kvinnan att tro att han fortfarande har en relation med hämnaren själv.

Samma år skapades den s k ”Littorin-skandalen”. Sverige vek ner sig för en obevisad häxjakt ledd av kvällstidningarna (vilket väl visar att Sverige inte är en rättsstat, utan en moralstat, min anmärkning). Högsta domstolen slog också fast (i det s k Magnus Hedman-målet) att om en (icke svensk) kvinna bjuds på champagne, tar ett jacuzzibad, bär provocerande makeup och kläder, så är hon en hora som har sex med vem som helst. När det kommer till sexuella övergrepp och våldtäkt är det emellertid tvärtom. Att vara provocerande klädd och acceptera champagne kan inte på något sätt ses som en invitation till sex av män eller lagsystemet.

Avsnittet går fram till maj 2012 och innehåller en mängd intressanta fakta utöver exemplen som framförts här: ovan nämnda Jenny Westerstrands senare påstått ”ironiska” blogginlägg, där hon jämför svenska medelklassmän med de män som levande begravde 16-åriga Medine Memi, Anne Kullenbergs ovederhäftiga kolumn om Sven Otto Littorin, Anna Ardins anmälan mot Julian Assange och den vidare Assangeaffären, Victoria Milan, flera absurda våldtäktsdomar som ställs mot absurda misshandelsdomar, Schymans jämförelse av sexköp med tortyr, m m, m m.

Det här är en synnerligen viktig, saklig och modig bok och det är synd att den inte har nått ut till flera, med dess skoningslösa redovisande av fakta kring hur Sverige kunde bli ett radikalfeministiskt experimentland, med en riksdag som gjort till sin uppgift att istället för att lyssna på dem som har valt dem givit sig själv i uppdrag att styra folket ”rätt”. Man kommer osökt att tänka på Brechts dikt efter demonstrationerna i Östtyskland 1953, då han frågar sig varför inte partiet upplöser folket och väljer ett annat folk.

Att kultursidorna nobbar boken är självklart utifrån de radikalfeministiska redaktionerna, som just ser som sitt uppdrag att fostra folket ”rätt”, men därför är det upp till oss sansade människor att sprida kunskapen om den. Jag avslutar med ett citat från slutet av boken: ”I Sverige analyseras sexualitet inte längre från biologiska, sociologiska eller kulturella perspektiv. Vi såg hur journalisten Maria-Pia Boëthius succéfullt introducerade amerikansk radikalfeminism i Sverige 1976. Alla sexuella incidenter mellan män och kvinnor sågs som ett uttryck för samma förtryckande manlig könsmakt. Denna könspolitiska syn kom att bli den svenska statens officiella ideologi: Ett missförstånd mellan två partners i sängen sågs som lika illa som då en knivbeväpnad maskerad våldtäktsman hoppade fram ur buskarna i en park.”