Nu tänkte jag banna media lite. Inte för vad de skriver om, det är givetvis upp till varje tidskrift. Inte heller för kolumnisters dumheter som annars är ett lätt favorittema, utan för vilka värderingar de ibland sprider utan att egentligen avse det. Svensk och norsk media brukar vara ungefär likvärdiga, men nu har den norska urartat lite för mycket. Vi får hoppas att det är en svacka snarare än något permanent. Se detta som ett exempel, jag hoppas att journalister i vart fall blir lite mer medvetna om hur de skriver.

Nu är det studenttider. Det präglas som vanligt av att de som har råd badar i vodka, medan de mindre bemedlade för nöja sig med öl. Detta görs företrädesvis i flock, och oavsett glasens innehåll, för de som utrustat sig med sådana; så präglas umgänget av skratt, skrål (och skål) och ett alkoholframbesvärjt hopp om framtiden. En och annan överförfriskad ungdom har i brist på porslinsgudar hängt sig över närmsta papperskorg.

Alkohol dövar som alla vet omdömesförmågan. Man tänker långsammare och göt lätt saker man annars inte skulle ha gjort. Sällan några stora saker, men det som ligger lite på gränsen kan lätt byta sida. Det mesta är ganska oskyldigt, ändå blir ibland just skulden ett tema. Och då avser jag både den juridiska och den sociala. (Dvs andras åsikter om vad man gjort och borde ha gjort.)

I Norsk media har det nu varit ett evigt tjatande om våldtäkter i anslutning till dessa studentfirandena. Och det har säkert förekommit, skulle bli förvånad annars. Men är det verkligen i så stor skala som nu utmålas? Jag tvivlar starkt! Men utan bevis ska jag låta det vara osagt.

Det jag vill göra sagt är hur pojkarna får skulden för våldtäkter som inte heller kan styrkas. Just det, inte gärningsmännen, utan pojkarna! Jag citerar Verdens Gang (VG):

”Jeg er så lei av å høre at jentene må ta ansvar for egen drikking. Det er det samme som sies hver gang. Hovedproblemet er gutter som drikker alt for mye, og som dessverre gir blaffen om jenta sier ja eller ikke, sier Kari-Janne Lid, leder for sedelighetsavsnittet ved Grønland politistasjon.”

Inte ens polisen förmår skilja på pojkar och förövare, inte ens en manlig polis. Shame! Detta är dessutom två separata frågor med två olika ansvar. Självfallet måste var och en, oavsett kön, ta ansvar för sitt eget drickande. Vem skulle ansvara för flickornas drickande om inte de själva gjorde det? (Pojkarna? Mamma?) Annars är man för ung för att hantera dessa droppar.

Det andra är att alla pojkar, vare sig de dricker för mycket eller ej, här utmålas som förövare och våldtäktsmän. Jag törs påstå att de den överväldigande majoriteten av pojkarna inte bara respekterar en flickas nej på en invit, utan också kan ta hand om en tjej som supit till lite för mycket. De är inte förtjänta av att utmålas som sexualbrottslingar.

Om jag citerar en annan del av artikeln finner jag följande:

”Etterforskningslederen sier det generelt er vanskelig å etterforske russevoldtektene fordi det også foregår mye frivillig sex inne på russeområdene.”

Denna iaktagelse är viktig. Det knullas runt så mycket i alkoholångorna att man knappt kan reda ut vem som gjort vad. Jag skulle tro att ganska många av dessa aktiviteter är oplanerade. Och vad kallar kvinnor andra kvinnor som har sex sådär på en höft? De kallas för lösaktiga och slampor mm, vilket används hänsynslöst i privata intriger.

Så om man nu vaknar upp med spermafläckar på kläderna efter att ha ett ovanligt dåligt eller socialt ofördelaktigt ligg, och vet att andra kan få nys om det. Vad gör man då? Om man inte har stake nog att ta det så kan man anklaga den oskyldiga pojken/mannen för våldtäkt. Då träffar det honom istället för en själv. Nu säger någon säkert att en kvinna aldrig skulle ljuga om något sådant. Nähä, inte det? Länk1, länk2, länk3, länk4. (Några exempel, finns fler.) Tyvärr, kvinnor kan vara precis lika falska som män. Och de blir ofta trodda.

Det finns helt enkelt betydande incitament till falska anklagelser om våldtäkt, som måste tas i beaktan för utredare. Och som journalist kan man inte blåögt köpa allt, inte ens om berättelsen i sig är sammanhängande och rimlig. I synnerhet inte om det plötsligt finne sen ”våldtäktsvåg” där ingen vare sig är gripen eller uppenbart kan knytas till brott. Tex då någon tas på bar gärning, vilket borde vara möjligt med så många på plats; eller någon liknande omständighet. Våldtäkt är ett brott där vi inte riktigt har råd att göra fel. Vi vill inte att skyldiga ska gå fria, men ännu mindre att oskyldiga ska dömas. Medias roll är stor, för den har i praktiken viss domsrätt. Felaktiga anklagelse vållas stor skada på enskilda. Men som nu är fallet så slår man på tonårspojkar, en grupp som knappast är kapabel att försvara sig mot tabloiderna.

Missförstå mig rätt. Anklagar jag dessa tjejer för lögn? Inte alls. Jag vet ingenting om fallen, vill bara peka ut en fallgrop i storlek med ett medelmåttigt slukhål (googla gärna). För även om varenda anklagelse vore bokstavligt sann, så säger det ingenting om alla bra pojkar som varit på samma fester. De i media framställda svinen, pojkarna, är oskyldiga. Om några är skyldiga så är det enskilda gärningsmän. Och det är inte de övriga pojkarnas ansvar.

Man kan aldrig begära perfektion. Dock önskar jag att medier och journalister gör medvetna val om vilka värderingar man vill sprida, och hoppas innerligt att dessa är i linje med demokratiska värden. Inför dessa ska vi alla vara jämlika. Det är vi inte i praktiken, men vi kan alltid sträva ditåt. Denna gång har jag undvikit att peka ut svenska journalister och mediehus, men det är dit min appell är riktad. Dock skulle det inte skada om en och annan norsk journalist eller redaktör letade sig hit heller.

Teo