Genusföljaren bjuder nu på sin senaste bokrecension:

Här kommer ett otippat kort upp.

”Elitfeministerna” av Susanna Popova.

Nu kanske ni sätter i halsen     men jag fick samma känsla i kroppen som när jag läste mina första böcker av Michael Moore. En känsla av ”Men vad faen, kan det stämma?” och inte minst känslan av att ”Är 20% av detta sant så är det ju förfärligt!” Jag häpnade av det som skrevs, och visades, och av elitismens dumhet och jag skrattade åt deras tafatta förklaringar.

Jag skrattade när jag fick vissa samband förklarade; exempelvis MFJ och dess kopplingar till statsfeminismen. Hur statsfeminismen försökte ”tvinga” in näringslivet i sin fålla med mera. Jag har svårt att tro att topparna i näringslivet var imponerade av fika och prat om dagishämtningar?
Visst visst, För den enskilde medborgaren är det viktiga saker. Det styr då min verksamhet i mångt och mycket här ute i obyggden. Men att ha fokus på detta är nog att göra en felprioritering när man är på den nivån av samhällspåverkan.
Men även ett litet stygn av eftertanke kom.

Popova lämnar många hänvisningar, många källor. Är detta de hårda bevisen? Är det validerbart? och jo det känns så. Man undrar även hur mycket sanning det med tanke på den kritik den får av Genusfolket. De reagerar ju verkligen när man kritiserar deras ”heligaste. Den gamla stridsreaktionen ”Döda budbäraren” känns liksom inte irrelevant. Eva Lundgrens text blev ju granskad och kritiserad. Då hävdade ju hennes tillskyndare att opponenterna inte hade rätt ”utbildning och synsätt”. Likaså beskylldes ju Pär Ström för att inte vara genusforskare inne på en av feminismans högsäten. Därför så snästes han av omedelbart.

Fast, en tanke? Om man skall använda en postmodernistisk syn på verkligheten; så framstår ju kravet på något så krasst som en ”fysisk titel” väldigt stick i stäv med postmodernismens förkärlek till personlig upplevelse och subjektiva bedömningar? ”Elitfeministerna” känns dock mycket solidare än den feministiska litteratur jag läst. och jag hoppas-hoppas att den är det med. Tyvärr har jag inte hunnit forska och läsa hennes härledningar, men jag vill tro att det nog inte felar så mycket.

Ofta får man skäll av ”eliten” när man kommer med kritik av feministiska påbud. ”Du är inte insatt, du förstår inte!” Här tycker dock jag att ”vi” på Genusdebatten verkligen försöker förstå.

Men jag tror att många feminister och genusvetare verkligen bör läsa denna bok. Jag kommer att tänka på ett ordstäv som jag hittade för några år sedan. ”Desto större ego du besitter, desto mindre självinsikt har du!” Absolut. Makt korrumperar och dagens feminister/genusvetare saknar ju tyvärr inte medial makt. Om vi ser till några av just elitfeministerna – är det inte så att just dem lider av ”något upphöjda egon” så att säga? De är så vana att inte bli ifrågasatta att de anser sig ha rätt till allt. Kort sagt, jag förstår varför boken orsakade harm i vissa led. Den är underhållande och man skrattar när man inser att många av personerna i boken ännu torgför sina åsikter som om det vore guds bud.

Rekommenderar jag att läsa den? Hell yes! 

Med vänlig hälsning

Genusföljaren