Jag såg den här på Facebook för ett litet tag sedan, och den är alltför bra för att låta den försvinna i tystnaden. Någon har fått en riktig snilleblixt och klippt ihop snuttar med sociala rättvisekrigare från youtube och lagt på en gammal dokumentärs VO (Voice-over, dvs. berättarrösten). Den som följt GD och andra liknande bloggar känner säkert igen det mesta, om inte rent av allt, av det hopklippta materialet. Jag har ingen aning om vad det är för dokumentär man tagit röstpålägget från, men kombinationen ger en helt ny dimension till materialet.
Det funkar otroligt bra ihop.
Det är inte alls roligt.
Det är otroligt skrämmande.
Döm själv:
Vansinne #22: Dokumentären om de sociala rättvisekrigarna — 10 kommentarer
Hej.
Om jag inte känt till kontexten, utan bara sett klippet och hört rösten, så hade jag trott att de hörde ihop.
Oerhört obehagligt.
Ännu obehagligare är att när kulturkriget övergår i sin öppna väpnade fas så kommer dessa antingen att stå åt sidan, och hålla på vinnarna, eller aktivt agera för sina egna folkgruppers (och rättigheters) utplåning.
Jag överdriver inte när jag säger att jag mår fysiskt illa just nu.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
@Rikard:
De passar verkligen ihop på ett sätt som skickar kalla kårar utefter ryggraden. Och så som samhället håller på att utveckla sig bådar det verkligen inte gott för framtiden. Väpnad fas … den som bodde i Schweiz ändå.
Ja, jag önskar jag hade några hoppingivande ord att komma med, men den väpnade fasen är inledd. Den som är aggressiv testar, om och om igen, möjligheten till dominans. Om den som har auktoritetspositionen inte kan, vill eller ens förmår begripa att så sker blir den överspelad eller bortsopad – det gäller både oss människor och (exempelvis) hundar.
Väl (om) respons kommer i syfte att återskapa den forna positioneringen så kommer den att uppfattas som orättfärdig enär den dröjt för länge, vilket också oftast medför att den som söker återetablera dominans nöjer sig med ett halvarschlat jobb (ursäkta franskan).
Detta ger en än starkare våldsrespons från utmanaren, och ställer försvararen i moralisk schack matt om den övergett realpolitiska ståndpunkter som sin begreppsmässiga grund – vilket vi har i Sverige. Vi har, sedda som helhet, glömt att seger räknas, inte hur den uppnås. Eller som en eller annan sportslig person lär ha sagt: alla mål räknas.
Jag tror (läs: vet) att Sverige inte klarar detta inom ramen för ett demokratiskt statsskick eller ens med demokratiska medel – frågan är nu vem som blir herre och vem som blir slav.
Marxist-feministerna blir det inte – de är för få, för fega och saknar våldskapital. Nyttiga idioter, tror jag det kallas.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Ja vad skall man säga?
Den främsta skillnaden mellan de uppenbart psykiskt sjuka beteendena vi ser i dokumentären och de vidriga beteendena vi sett i kommunistländer (som händelsevis alla blir diktaturer förr eller senare) är att kommunism som idologi tycker att psykiskt sjuka människor som dessa kan utföra viktiga samhällsfunktioner – bara de har rätt värderingar.
Skillnaden mellan en kommunisktdiktatur och dagens sjw är graden av statsmakt. När de är emot statsmakten spelar de offer och försöker få folk att tycka synd om dem men givet den minsta chans med omvända roller och allt de påstår sig vara emot är de genast långt ivrigare anhängare av än de personer de kritiserar.
Sanningen om dagens rörelse börjar bli uppenbar för precis varenda människa som inte är en del av den. Det talade ordet har blivit meningslöst – samma människor skriker, slåss, förbjuder och letar desperat sätt att ursäkta det ena terroristdådet medan de förfasas över det andra – oärlighet för dem har blivit en livssti.
Alison Tieman med flera ”Honey Badgers” (?) talar med Jordan B Peterson om hans och andras forskning (läs: Jonathan Haidt’s) om personlighetstyper, och hur detta relaterar till politisk korrekthet. Det verkar finnas en variation i vad man blir äcklad av, eller avskyr, en slags ”disgust-factor”, som påverkar hur man fungerar både i det stora och i det lilla. Hitlers bordssamtal, ”table talks”, nämns i sammanhanget, och H. lär ha varit väldigt ”renlig”.
Hej.
Om jag inte känt till kontexten, utan bara sett klippet och hört rösten, så hade jag trott att de hörde ihop.
Oerhört obehagligt.
Ännu obehagligare är att när kulturkriget övergår i sin öppna väpnade fas så kommer dessa antingen att stå åt sidan, och hålla på vinnarna, eller aktivt agera för sina egna folkgruppers (och rättigheters) utplåning.
Jag överdriver inte när jag säger att jag mår fysiskt illa just nu.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
@Rikard:
De passar verkligen ihop på ett sätt som skickar kalla kårar utefter ryggraden. Och så som samhället håller på att utveckla sig bådar det verkligen inte gott för framtiden. Väpnad fas … den som bodde i Schweiz ändå.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson): Hej.
Ja, jag önskar jag hade några hoppingivande ord att komma med, men den väpnade fasen är inledd. Den som är aggressiv testar, om och om igen, möjligheten till dominans. Om den som har auktoritetspositionen inte kan, vill eller ens förmår begripa att så sker blir den överspelad eller bortsopad – det gäller både oss människor och (exempelvis) hundar.
Väl (om) respons kommer i syfte att återskapa den forna positioneringen så kommer den att uppfattas som orättfärdig enär den dröjt för länge, vilket också oftast medför att den som söker återetablera dominans nöjer sig med ett halvarschlat jobb (ursäkta franskan).
Detta ger en än starkare våldsrespons från utmanaren, och ställer försvararen i moralisk schack matt om den övergett realpolitiska ståndpunkter som sin begreppsmässiga grund – vilket vi har i Sverige. Vi har, sedda som helhet, glömt att seger räknas, inte hur den uppnås. Eller som en eller annan sportslig person lär ha sagt: alla mål räknas.
Jag tror (läs: vet) att Sverige inte klarar detta inom ramen för ett demokratiskt statsskick eller ens med demokratiska medel – frågan är nu vem som blir herre och vem som blir slav.
Marxist-feministerna blir det inte – de är för få, för fega och saknar våldskapital. Nyttiga idioter, tror jag det kallas.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Ja vad skall man säga?
Den främsta skillnaden mellan de uppenbart psykiskt sjuka beteendena vi ser i dokumentären och de vidriga beteendena vi sett i kommunistländer (som händelsevis alla blir diktaturer förr eller senare) är att kommunism som idologi tycker att psykiskt sjuka människor som dessa kan utföra viktiga samhällsfunktioner – bara de har rätt värderingar.
Skillnaden mellan en kommunisktdiktatur och dagens sjw är graden av statsmakt. När de är emot statsmakten spelar de offer och försöker få folk att tycka synd om dem men givet den minsta chans med omvända roller och allt de påstår sig vara emot är de genast långt ivrigare anhängare av än de personer de kritiserar.
Sanningen om dagens rörelse börjar bli uppenbar för precis varenda människa som inte är en del av den. Det talade ordet har blivit meningslöst – samma människor skriker, slåss, förbjuder och letar desperat sätt att ursäkta det ena terroristdådet medan de förfasas över det andra – oärlighet för dem har blivit en livssti.
@Erik:
Undrar vad han hade sagt idag:
Alison Tieman med flera ”Honey Badgers” (?) talar med Jordan B Peterson om hans och andras forskning (läs: Jonathan Haidt’s) om personlighetstyper, och hur detta relaterar till politisk korrekthet. Det verkar finnas en variation i vad man blir äcklad av, eller avskyr, en slags ”disgust-factor”, som påverkar hur man fungerar både i det stora och i det lilla. Hitlers bordssamtal, ”table talks”, nämns i sammanhanget, och H. lär ha varit väldigt ”renlig”.
Honey Badger Radio 79:
Dr. Jordan B. Peterson:
http://youtu.be/qcDhcGdepIk
@John Nilsson:
Låter intressant, får ta och försöka kolla in det samtalet.
Pingback: Three Immigrants Allegedly Broadcast Their Rape Of A Swedish Girl Live On Facebook
Pingback: Will Swedish Men Awaken? - Political Bias
Pingback: Three Immigrants Allegedly Broadcast Their Rape Of A Swedish Girl Live On Facebook - Political Bias