Under rubriken ”Genusvetenskapen inför rätta i okunnighetens slappa domstol” så slår Mittmedias Petter Bergner närmast rekord i antal felslut och argumenationsmissar i en och samma artikel. Bakgrunden var en ledare i Göteborgsposten där Aleksandra Boscanin i korthet påpekade att det där med att okritiskt sprida normkritik som den primära (normen) i myndigheter var aningen motsägelsefullt .

Vinnova är bara en av flera myndigheter som okritiskt har anammat normkritiken. Tidigare i veckan bjöd Skatteverket in aktivisten ”Genusfotografen” för att utbilda medarbetare om normkritisk kommunikation

Själv förvånas jag inte av Petter Bergners tankekollaps. Ämnet har debatterats på VoF-forumet (Vetenskap och Folkbildning) och där har man trots kalkonargument länkat Bergners ledare vilket visar att man inte brytt sig det minsta om kvaliteten på argumenten. Som om inte det vore illa nog skall man också komma ihåg att  Petter Bergner i vanliga fall varken skriver dålig artiklar eller särskilt vinklade sådana. Det verkar alltså vara specifikt genusvetenskap som får honom att tappa all kvalitetstänk.

Här kommer några delar av Bergners text som jag anser bör skickas till Journalisthögskolan som exempel på saker som studenterna där kan öva på att avstå från i framtiden.

1. Tankeläsning och spådomar

”I texten utmålas Balkman som ”genusforskaren som blev lastbilsingenjör” och redan där reagerar läsaren förmodligen negativt. Vem tror denne genusvetare att han är?”

Skall detta föreställa spekulation eller är det Bergner som demonstrerar sin förmåga för tankeläsning? Oavsett vilket så finns inte tillstymmelse till argument här.

2. Förväxla vad som görs med påstådda ambitioner/syften

Saken är bara den att forskaren faktiskt inte hävdar något sådant. Genusforskaren ska inte alls leka ingenjör. Däremot finns ambitionen att ”skapa nya former för ökad normkritiskhet i Volvos innovationsprocesser och därmed skapa förutsättningar för en mer inkluderande transportbransch.

Bergner tycks missa skillnaden mellan påståenden om verksamhet (vad) och påståenden om syften/intentioner (varför). Att forskaren skulle leka ingenjör handlar om vad man gör. Vilka ambitioner som finns bakom det hela säger ingenting om vad man gör eller hur man gör det.

3. Förväxla vad som görs med påstådda förhoppningar/intentioner

Förhoppningen är att Volvokoncernen, som redan arbetar med att konstruera olika ”förartyper” när de tar nya fram lastbilslösningar, ska få redskap att utveckla och granska dessa förartyper.

För tydlighetens skull tar jag det igen. Ambitioner och förhoppningar bakom det hela säger absolut ingenting om verksamheten. Den här typen av påståenden styrker varken att forskaren leker ingenjör eller att forskaren inte leker ingenjör. De säger ingenting om den saken.

4. Man skall inte kritisera storföretags beslut för de vet nog vad de gör

I projektansökan anges att Volvokoncernen ska stå för 820 050 kronor av projektkostnaden som medfinansiering. Skulle ett storföretag självmant välja att satsa sådana pengar på något man ser som ideologiskt mumbojumbo? Rimligen inte.

Nej inte nödvändigtvis av just den anledningen, men nu finns det inte bara den anledningen. Däremot finns inom argumentationsteknik felslutet falsk dikotomi där man hävdar att det bara finns två alternativ trots att det finns flera scenarior. Ovanstående citat är ett kardinalexempel på falsk dikotomi.

5. När man bedömer storföretag citerar man deras egen PR.

Vi får anta att Volvokoncernen gör detta för att de inser potentialen i tillämpad genusvetenskap. ”Nyttan för Volvo är en fördjupad förståelse av hur organisationen förstår sina användare och därmed ökade möjligheter att identifiera nya kundgrupper bortom den manliga modellföraren”, som saken uttrycks i projektbeskrivningen.

Annars finns ju möjligheten att ett storföretag som Volvo satsar 800.000 kronor på ideologi just för att det är den sortens åsikter som massmedia okritiskt sprider och som byråkrater på statliga myndigheter ställer sig bakom av maktlegitimerande skäl. Det innebär nämligen ett betydligt större värde i marknadsföring och relationer till statsmakten för storföretaget ifråga.

6. Storföretag vill inte ha gratispengar eller relationer med myndigheter.

Sedan har vi den här lilla detaljen där Volvokoncernen genom att betala de där 800.000 kronorna fick 1,7 miljoner kronor bekostade av skattebetalarna via propagandamyndigheten Vinnova. Innan vi går vidare så låt mig berätta lite om hur Vinnova arbetar för det kan ju vara kul att känna till. När Vinnovas verksamhet granskades externt av Tillväxtanalys konstaterades att de 500 miljoner som de delat ut till företag hade gett precis ingenting i resultat

Den statliga innovationsmyndigheten Vinnova ger hundratals miljoner till små- och medelstora företag – helt i onödan. Satsningarna har ingen effekt på vare sig sysselsättning eller tillväxt i bolagen. Det är slutsatsen i en granskning från Tillväxtanalys som SvD Näringsliv tagit del av. Vinnova slår ifrån sig kritiken.

Låt oss nu summera Vinnovas försvar:

A) Det var för liten tidsram. Vinnova räknar med att inte ett dugg har hänt förrän det gått minst tio år vilket i praktiken innebär är att de ansvariga kan säga vad som helst, många av dem kommer inte ens att vara kvar på Vinnova när det går att bedöma effekterna av besluten, Mycket bekvämt för Vinnova-chefer.

All erfarenhet visar att det tar omkring tio år för att se påtaglig kommersiell framgång från den här typen av stöd. De har studerat effekterna 2-5 år efter programmen. Det är alldeles för tidigt (Daniel Johansson, chef för omvärldsanalys och utvärdering på Vinnova)

2) Vinnova ifrågasätter granskarnas kompetens och tycker utomstående granskning är onödig. De litar mer på konsulter samt egna uppföljningar där man skippar vetenskapliga kriterier och försöker bedöma effekten genom att intervjua de medverkande företagarna.

Vinnova litar i stället mer på andra mindre studier genomförda av externa konsulter, och på sina egna uppföljningar av programmen. I de sistnämnda har företagen som deltagit i programmen själva fått svara på frågor om hur stödet har utvecklat deras verksamhet.

7. Journalister som inte anser att deras jobb är att granska makthavare, storföretag och myndigheter utan istället vill vara deras megafoner

Dag Balkmar vill inte kommentera kritiken som har framkommit i media, men han påpekar att det var Volvokoncernen som kontaktade genusforskare och ville ha samarbete.

Volvo hade så klart ingen aning om att Vinnova delar ut pengar för genusprojekt trots att vem som helst kan läsa på Vinnovas hemsida hur besatta de är av ämnet. Det där med hur Vinnova lagt en halv miljard skattekronor på projekt som vid granskningen visade sig vara helt resultatlösa är heller inte viktigt att ta upp.

Det var alltså inte forskarna som försökte pracka på industrin genustänk eller normkritik. Han konstaterar också att endast sju av 88 ansökningar beviljades medel från Vinnova.

Vad detta skall vara argument för är oklart. Utifrån granskningen så verkar Vinnova vara en ren propagandamyndighet med precis samma funktion som Tillväxtverket hade innan skandalerna där det avslöjades hur de anställda och cheferna använde skattepengar.

Som ÖP redovisat har bidrag på 24 miljoner mest blivit fina broschyrer, sköna spahelger och allmänt surr om kvinnors företagande.

Det var de höga summorna för representation som ledde till uppståndelsen i media men som påpekades i SvD av Arvid Malm, chefsekonom i skattebetalarnas förening så var det mycket större summor som Tillväxtverket lade på ”verksamheten för företagsstöd” som var minst lika tveksamma.

Summerar vi Tillväxtverkets verksamhet finns således knappt 266 miljoner kronor som det borde vara möjligt att spara in. Dessutom finns ytterligare 438 miljoner i investerings- och transportstöd som det finns anledning att se över.

Arvid Malm konstaterar att bakom fina ord som ”god ekonomisk utveckling” ligger det anmärkningsvärda faktum att stödföretagen hade fått sämre ekonomisk utveckling än jämförbara företag under utvärderingsperioden. Även vinstutvecklingen hade varit sämre i stödföretagen. Hur kommer det sig att företag som får ekonomiskt stöd går sämre? Malm konstaterar att risken är överhängande att selektiva stöd snedvrider konkurrensen.

Detta hade säkert även GP:s ledarredaktion kunnat få reda på om man hade bemödat sig att fråga forskaren

Som sagt, oklart vad det där med avslagen skall vara argument för bortsett från då att det inte bara är Volvos beslut som vissa journalister tycker inte skall granskas utan även Vinnovas beslut. Budskapet verkar vara att då Vinnova nekat så många måste ju de som blir kvar vara av hög klass. Det är ju bekvämt att göra det antagandet istället för att granska vilka som fått medel och vilka som inte fått dem – eller hur?

Vi får gratulera Göteborgs-Posten till de 2771 delningar och interaktioner som artikeln om ”genusforskaren som blev lastbilsingenjör” hittills har genererat. Där fick de allt, genusvetarna!

Och vi får gratulera Sundsvalls Tidning. Mittmedia och Petter Bergner till att så energiskt ha försvarat samhällets svaga som verkligen behövde det. Nämligen makthavare, storföretag och statliga myndigheter. Det är helt i linje med Professor Svante Nordins påpekade i Filosofiska Rummet att den primära uppgiften för genusvetenskap är att legitimera statens maktutövning. Men han är ju bara Professor i Idehistoria och författare till flera böcker om humaniora och filosofi så vad vet han om sådant.

Bonus: Kvalitativt studie: ”Virtue Signaling” i genusdebatt

Så har vi nått slutet av min genomgång och jag vill påpeka ett par saker. Den som läser om genusvetenskapens historia från när den grundades på 70-talet till idag kommer att märka den återkommande röda tråden att genusvetenskap leder till och används som ursäkt för minskad kvalitet i intellektuell verksamhet. Anledingen till detta är inte bara genusforskning utan även rädsla för svansen av aktivister som följer med. Jag drogs in i den här debatten genom kommentarer på VoF

Man kunde tro att personer som debatterar på VoF håller högre klass än folk i allmänhet och så är det förmodligen gällande de flesta ämnen. Men genusvetenskap verkar vara ett undantag. Låt mig visa ett tydligt exempel. När jag påpekade en premiss om vad genusvetenskap gör och inte gör var det direkt VoF:are som ifrågasatte att jag skulle förstått genusvetenskap. Så här blev jag besvarad:

Du skriver ”Genusvetenskap går ut på motsatsen till vad du just beskrivit.”. Är du säker på att det inte är du som missförstått vad genusvetenskap är? Jag menar, de som faktiskt studerat och disputerat i ämnet kanske vet bättre vad ämnet handlar om än nån slumpmässig snubbe som fått för sig att han inte gillar ämnet och aldrig någonsin funderat på att faktiskt studera det?

Okej, tänkte jag, låt oss testa hur seriösa de här personerna är egentligen. Därför löd svaret som jag publicerade i forumet så här:

Jag tror det ja men eftersom du frågar så kan vi testa om jag missförstått det hela. Enligt mig så uppfattar genusvetare forskning som en tolkningsprocess. God forskning handlar i ett sådant perspektiv mindre om att bevisa eller testa olika hypoteser och mer om att utifrån skilda teoretiska perspektiv, och med en övertygande argumentation, skapa ökad förståelse för olika fenomen. På enklare svenska: Genusvetenskap handlar om att med teoretisk utgångspunkt och med övertygande argumentation (retorik) förmedla en viss världsbild (förståelse)

Vissa kanske tycker den texten verkar bekant. Jag återkommer till vad det beror på. men först vill jag visa vilken sorts svar jag fick. Enjoy!

återigen så vänder du på bevisbördan. Du påstod att det ovan är rakt emot vad genusvetenskap är. När jag ifrågasätter detta är det tydligen jag som har bevisbördan att visa på att du har fel. Så är det inte. Det är du som ska visa på att du har rätt i dina antaganden av vad genusvetenskap är. Retoriken är nästan obehagligt lik den vi hade med en klimatförnekare för några månader sedan. Där hade man alltid bevisbördan att visa på att hans påståenden var felaktiga, och han påstod sig alltid vilja föra en vetenskaplig diskussion fast det i verkligheten var precis tvärt om.

Låt mig förtydliga vad som händer i debatten ovan. Vederbörande ifrågasätter att min bild av genusvetenskap är rätt. Jag svarar att jag tror den är rätt och ger exempel på min bild. Om det vore en ärlig debatt så kunde vederbörande sedan välja mellan att godta att jag förstått rätt, eller ge en egen bild av genusvetenskap som är bättre. Om det vore en ärlig debatt alltså… Istället så blir människan aggressiv liknar mig med en klimatförnekare och börjar gapa om att det är jag som skall bevisa att jag har rätt i mina antaganden.

Kom ihåg att jag skulle testa hur seriösa de här personena var. Jag gjorde antagandet att opponenterna tänkte ifrågasätta precis vad än som jag sade eftersom jag i sammanhanget hade varit kritisk mot genusforskning och de själva inte var genusforskare utan bara anhängare som ägnade sig åt VIRTUE SIGNALING. Det här var precis vad Jonathan Haidt pratar om. Hur de reaktionen ser ut när deras heliga texter ifrågasatts. Sålunda citerade jag i Alan Sokal-anda (Social Text Hoax) ord för ord denna artikel där genusforskare själva beskriver genusforskning. 

Därmed fick vi situationen att min opponent de facto argumenterade för att inte ens genusforskare själva visste vad genusforskning är.

Här får vi alltså något som går att både observera och studera. Fenomenet med svansen av stollar som okritiskt kommer att hålla med om vad än genusvetare säger och okritiskt säga emot vad än genuskritiker säger. De har ingen aning om vad som är rätt, de vet bara vad som är fel. Här kan ni se hur den här svansen inte ens bryr sig om att själva veta vad genusvetenskap är för någonting. Det enda viktiga för dem är att säga emot dess kritiker.

Men etfersom jag var väl förberedd så fick vi en sedelärande historia där de svart på vitt stod för åsikten att inte ens genusforskare själva vet vad genusforskning är. Man kan undra om inte de här människorna delar tankebanor med Scientologer. De tror ju på fullaste allvar att genusforskning är någon slags hemlig kunskap som bara invigda kan känna till eller ha tillgång till.

Det kan knappast bli löjligare.