Kvotering har ju varit en hel del på tapeten på sistone, så när jag googlade omkring häromdagen råkade jag snubbla på en gammal goding. Det är ett över nio år gammalt inlägg, från februari 2006 på bloggen Social Democracy / Socialdemokrati, ”En blogg om frihet, jämlikhet och solidaritet” (med andra ord, floskelpolitik) driven av en facklig-politisk ansvarig på Arbetarnas Bildningsförbund. Eftersom jag är en hänsynsfull och omtänksam människa avhåller jag mig från att nämna honom/henne vid namn.

Inlägget ”Vad kommer efter varvade listor?” är intressant (åtminstone tycker jag det) just på grund av att det har några år på nacken. Det ger lite perspektiv på dagens kvoteringsdebatt (eller brist på kvoteringsdebatt, beroende på hur man ser på saken).

Vad sägs till exempel om följande (min kursivering):

Kampen för jämställdhet är en kamp mot förtryck och diskriminiering [sic!] av kvinnor. De förändringar som skett i samhället i jämställdhetens namn är förändringar för att stärka kvinnors positioner. Ett viktigt medel för det fortsatta framåtskridandet under de senaste åren har varit varvade listor.

De varvade listorna introducerades av socialdemokraterna inför 1994 års val inför hotet om ett bildande av ett kvinnoparti. De har lett till en skjuts framåt för kvinnorepresentationen i valda församlingar. Få vågar idag ifrågasätta principen om varannan man, varannan kvinna. Detta är bra.
– – –
Varvade listor har tjänat oss väl, men det är dags att gå vidare. I dag skapar de en övre gräns för kvinnorepresentationen på de platser där jämställdheten kommit en bit – även om det finns fler kompetenta kvinnor än män kan kvinnorepresentationen ändå bara bli 50 procent. Det är orimligt att ha ett system som sätter upp hinder för kvinnor i ett samhälle som i det stora hela fortfarande är ojämställt.

Mitt förslag är att införa en regel om att minst 50 procent av personerna på listan och minst 50 procent av personerna på valbara platser ska vara kvinnor. Det innebär på de platser som fortfarande inte kommit så långt fortfarande en varvning, men det innebär att på andra platser kan man stärka kvinnorepresentationen ytterligare om kvinnorna är fler och mer kompetenta än männen.

Det innebär att man slutar att se det som en ren kvotering med varannan man och varannan kvinna och i stället ser det som en garanti för att det kön som fortfarande är underordnat, undertryckt och underbetalt har hälften av representationen.

Jag vet att det inte är någon nyhet för de som läser här, men det är väl sällan man ser det så svart på vitt (förutom då hos miljömupparna som har stadgat att minst ett språkrör måste vara kvinna), det ger ändå en ganska fascinerande inblick i deras tankesätt. Läs gärna hela inlägget (jag har i god kvoteringsstil citerat minst 50 % av innehållet). Och kolla också gärna kommentarerna, de är inte så många. Fascinerande inblick i den politiska psykosens värld.

©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.