Jag läste två notiser i SvD på morgonen som tillsammans fick mig att fundera.
Först, på ledarsidan presenterar Per Gudmundsson en ”filosofisk nöt för järnvägspendlarna”. Frågan gäller om man skulle offra en tjock gubbes liv för att rädda fem andra människors liv, och i just detta fall har frågan ställts tillsammans med en kartläggning av de tillfrågades politiska åskådning. Själva forskarartikeln utgår ifrån ett resonemang av Bo Rothstein om att personer i den intellektuella vänstern skulle vara mer benägna att offra enskilda människoliv för att tjäna ett ”större” syfte, och finns här:
Saknar vänstern respekt för individens rättigheter?
en experimentell studie.
Göran Duus-Otterström & Mikael Persson
Rothsteins argumentation leder dock fram till ett testbart empiriskt påstående. Han hävdar att personer på den politiska vänsterkanten kommer att vara beredda att »knäcka några ägg» för det kollektiva bästa.
Detta test har man alltså gjort. Låt mig genast betona att detta inlägg inte är avsett som en introduktion av partipolitik i detta forum. Min fundering gällde snarare hur resultaten blivit om man gjort samma studie utifrån ett ’könspolitiskt’ perspektiv. Försök alltså ha det perspektivet i bakhuvudet när ni läser vidare.
Artikeln ger dessutom lite mer bakgrund till de filosofiska utmaningarna. Till exempel brukar det visa sig att, om frågan ställs på olika sätt, får man olika svar. Tänk dig en skenande vagn på en järnvägsräls. Om den fortsätter rakt fram kommer den att döda fem personer; om du kan styra in den på ett annat spår, kommer en person att dödas. I detta fall väljer de flesta (runt 90%) det minst hemska alternativet. Om de i stället ställs inför valet att knuffa en tjock man framför vagnen, vilket skulle stoppa vagnen och rädda de fem, men döda den tjocke mannen, är färre personer (runt 20%) beredda att göra det.
Filosofer har försökt förklara detta resultat bland annat genom att hänvisa till doktrinen om dubbel effekt och det näraliggande förbudet mot att behandlas endast som ett medel. Doktrinen om dubbel effekt säger i sloganform att det är tillåtet att utföra en god handling även om man kan förutse att handlingen kommer att ha dåliga konsekvenser, men otillåtet att utföra en ond handling som medel för att skapa goda konsekvenser.
Hur gick det i testet då? Jo, det visar sig att vänstermänniskor inte är mer benägna än högermänniskor att offra en fet man för att rädda fem järnvägsarbetare. Nullhypotesen tycks alltså stämma.
Har Rothstein då fel? Dessa forskare är villiga att gå ett steg längre i sin analys:
Tidigare tolkade vi Rothstein som om rättighetskränkningar generellt sett blir följden av ett fokus på kollektivets intressen. Men kanske bör man tolka honom annorlunda. Rothstein verkar mena att risken med att inte anlägga ett individuellt rättighetsperspektiv är att det kommer att leda till att en grupp förtycker en annan grupp, låt gå för förment universella skäl. Rothstein skriver exempelvis att vänsterutilitarism leder till att »kollektivets» intressen premieras före individens, men att detta kollektiv riskerar att likställas med arbetarklassen.
När de nu modifierar frågan, får de ett annat resultat (min fetstilsmarkering):
Figur 1 visar tydligt att det faktiskt finns viss substans i Rothsteins tes om den tolkas i klassintressetermer. Individer till höger är varken mer eller mindre benägna att knuffa den tjocke mannen om han framställs som direktör eller asfaltsläggare. Den predicerade sannolikheten att offra individen för en person som står längst till höger ideologiskt är omkring 20 procent oavsett den tjocke mannens sociala status. Figuren visar dock tydligt att bland individer som placerar sig längst till vänster är benägenheten att knuffa mannen betydligt högre om han presenteras som direktör än som asfaltsläggare. Den predicerade sannolikheten att knuffa mannen för en individ som står längst till vänster ideologiskt är 33 procent om den tjocke mannen introduceras som direktör, men bara 17 procent om han introduceras som asfaltsläggare. Slutsatsen vi kan dra är alltså att individer som står till höger ideologiskt inte påverkas i sin benägenhet att offra individuella rättigheter beroende på individens sociala status. Individer till som placerar sig till vänster tenderar däremot att vara mer villiga att offra individers rättigheter om individen i fråga är en högstatusperson. Vilken mekanism som förklarar detta resultat har vi inget svar på, men klart är att motståndet mot att knuffa den tjocke mannen inte är okänsligt för klass- eller grupptillhörighet.
För den som vill läsa på lite om direktörer och allmänhetens bild av dem, kanske rapporten Den medialiserade direktören kan vara till hjälp. Man kan tänka sig ett antal förklaringsmodeller för varför en viss grupp människor skulle tycka att just direktörer är mer umbärliga, eller t.o.m. offervärda, än andra. Ett kapitel i Den medialiserade direktören handlar om hur företagsledare närmast är urtypen för manlighet:
Ur ett idehistoriskt perspektiv kan 1900-talets olika arketyper av ledarideal också ses som arketyper av mansideal, där företagsledare är maskulint könsmärkt men manlighet är också företagsledaremärkt (Kallifatides 2002).
Men om det vore svaret – att direktörer drabbas extra av vår idé om ’male disposability’ – är det inte lätt att se varför det omsätts i en skillnad längs den politiska skalan. Min egen hypotes, som jag tillåter mig själv att inte belägga, är att man i vissa sammanhang utmålar företagare som ett slags projektion av allt som man finner förkastligt, symboler för en förhatlig konsumtionshets. Sålunda blir direktören endast en symbol, medan asfaltläggaren fortfarande är människa.
Det känns som om det skulle ha varit intressant att se andra varianter på frågan. Vad om den fete varit en kvinna? Eller en kvinna som inte var fet? En kvinnlig direktör? Hur hade svaren fördelat sig då?
I samma tidning fanns en artikel (och i nätupplagan betydligt fler, dock inte den artikel om fanns i papperstidningen) om upploppet i Göteborg, där en 17-årig tjej antas ha lagt upp kränkande material om andra tjejer på nätet (hon hävdar att hon är oskyldig). I tidningen illustreras artikeln med en bild, där ett antal invandrarkillar står mitt emot några vita poliser. Det hela ser ut som om upploppet handlat om att manliga beskyddare dragit ut för att hämnas sina kränkta systrar eller flickvänner, men det är vad bilden tycks förmedla. Jag har inte någon annan information som säger att det är så det var. Artikeln nämner också ett videoklipp ”där en ung tjej kastas omkull på marken och misshandlas”. Jag hittade klippet här. Jag är inte 100%, men nog ser det ut som om de som misshandlar tjejen också är tjejer?
Det är möjligt att reportern missade det där sista. Det är inte lätt att se på klippet vad exakt som händer. Själv drevs jag mest av nyfikenhet, då jag tyckte att det inte automatiskt stämde med bilden av ridderliga män ute för att hämnas sina kränkta kvinnor, att de skulle slå ned andra kvinnor. Men om vi köper bilden av män som generellt våldsamma, kanske vi hamnar i samma sits som de som hellre offrar en direktör än en asfaltläggare? Vi ser inte längre individen, utan bara en schablon.
Om någon vill fördjupa sig i filosofin som Ulf tar upp så finns det väldigt bra inspelade föredrag från Harvard.
http://www.justiceharvard.org/watch/
Avsnitt ett tar upp just frågeställningen Ulf tar upp ovan.
Eftersom jag av någon anledning endast kan svara på kommentarer, inte göra egna så skriver jag här trots att det inte har med vad Joel skriver att göra.
Jag tycker det är en intressant filosofiskt frågeställning som görs och jag har diskuterat den förr.
Det skulle vara väldigt intressant att se hur benägenheten att offra en person skiljer sig beroende av offrets kön samt vilka grupper som är mer villiga att offra män respektive kvinnor.
Min gissning är att väldigt få grupper är mer villiga att offra en kvinna än en man samt att det finns väldigt många grupper på vänsterkanten och andra feminister som är klart mer villiga att offra en man än en kvinna.
Något för en sociolog/genusvetare att ta tag i. Kommer det att hända och kommer resultatet i så fall att publiceras när/om min gissning blir bevisad att feminister i allmänhet gärna offrar män oftare än kvinnor?
Så har vi åter forskning som säger det självklara men drar ofullständiga slutsatser. Vänstern är varken mer eller mindre benägna att offra individer. Däremot skiljer sig vänstern o högern i vem de tycker är mest ok att offra. Av den orsaken är det mer intressant att studera skillnader mellan vänstern och vänstern än att konstatera högern är mindre benägna att se direktörer som avskaffningsbara. Den sk nyvänstern ser vita män som lättare att ha ihjäl medan gammelvänstern mer skulle se dem ur klassperspektiv. Nyänstern skulle inte vilja offra en kvinnlig direktör eller storpolitiker. för att rädda fem vanliga personer. De få som finns anses symboliskt mycket viktigare.
jag håller på att fixa genusdebatten.se
Nå, benägenheten hos högern att offra asfaltläggaren var insignifikant högre än benägenheten att offra direktören. De skriver också att det är ”bland individer som placerar sig längst till vänster” som benägenheten att lägga ett klassperspektiv påverkar bedömningen. Vidare, från slutsatsen:
Att forskningsartiklar ger ofullständiga svar är för all del varken ovanligt eller nödvändigtvis klandervärt. Forskare brukar arbeta tills de har ett publicerbart resultat, och sedan försöka rida på det för att få stöd att följa upp och utveckla hypotesen. I det här fallet tycks resultatet mycket riktigt indikera en möjlighet till flera intressanta framtida studier.
Sedan håller jag med om att det borde vara uppenbart, eftersom det de egentligen säger är att personer som tenderar att sätta kollektivet före individens behov, också är mer villiga att offra individen för det kollektivas bästa. Den lite speciella knorren är väl just att individer som tillhör den klass de själva identifierar sig med är mer värda än de individer de inte identifierar sig med, vilket iofs kanske också är uppenbart. I så fall är det väl mer uppseendeväckande att högern, som i mer tillspetsad debatt brukar utmålas som ’kallhjärtade’ och i synnerhet ointresserade av enklare människors väl, inte är mer benägna att offra arbetaren än direktören?
Forskarna skriver:
Här för övrigt en studie där man använt det grundläggande dilemmat, men använt sig av ”immersive VR” (Virtual Reality) för att göra problemet mer verkligt.
Confronting a Moral Dilemma in Virtual Reality: A Pilot Study:
Etikexperimentet resulterade alltså i ett etiskt dilemma även för forskarna…
Möjligen har detta även implikationer för personer som spelar väldigt övertygande dataspel? Låt oss dock minnas att de hade ett mycket litet urval.
Det finns ju fler varianter än arbetare-direktör eller män-kvinnor grupperingar som kan ställas mot varandra i värde, som t.ex sjukpensionärer-fulltarbetsföra eller långtidsarbetslösa-harjobb grupper som också kan ställas mot varandra om man nu vill utföra någon sorts filosofiska experiment för att finna svaret på om olika grupper människor ges olika värde längs den politiska eller någon annan ideologisk skala!
Om en sådan filosofisk utvärdering ska ge något så måste man ju ta med en mycket större variation i olika grupper som ställs mot varandra för att få fram en nyanserad bild, anser jag!
Även t.ex. obotligt_sjuk_i_cancer vs frisk_arbetsför är ju två intressant grupper att ta med för en sådan moralisk-filosofisk utvärdering…
Jo, men som jag kommenterade ovan, behöver man komma ihåg hur forskare arbetar.
Medan vi andra är mer intresserade av att begrunda hur helheten ser ut, och inte minst hur vi kan använda denna förståelse för att förbättra vår egen tillvaro, arbetar forskare närmast åt andra hållet: de försöker bryta ned fenomen i relativt enkla delobservationer som antingen går att bekräfta eller vederlägga.
Från databranschen finns en skarp analys av Sir Anthony Hoare, en av datavetenskapens stora tänkare:
The Science of Computing and the Engineering of Software
Presentationen är högst filosofisk och kräver inga tekniska förkunskaper.
Att en forskningsrapport bara rapporterar det nästa steget och lämnar resten öppet för framtida forskning, är alltså vad man kan förvänta sig. Genusforskare jobbar inte så, som vi har sett, men riktiga forskare brukar kunna kännas igen just genom detta. Man kan se det som att de skapar byggstenar som inte bara de, utan även andra forskare, skall kunna verifiera och sedan bygga vidare på.
En fråga till någon som läst studien:
Ställdes alla frågor till samma personer? Låt oss säga att det bara fanns två frågor:
1. Skulle du offra en fet man för att rädda 5 individer?
2. Skulle du offra en fet direktör för att rädda 5 individer?
Jag tänker mig att fler vänstermänniskor skulle svara ”Ja” på fråga 2 om de bara fick fråga två ställt till sig. Om de först får fråga 1 ställd till sig så känns det troligare att de först svarar nej och sen när fråga 2 kommer så tänker de till mer och svarar nej igen för att de vill vara konsekventa.
Det var olika grupper:
Förmodligen en av farorna med att bejaka gruppkonflikter. Det är i längden svårt att behålla empati för en grupp man ser som fiender.
Det låter kanonbra! Jag tror den domänen fungerar riktigt bra långsiktigt sett.
Men man borde väl ha ändrat frågan även för högermänniskor? Alltså gett frågan värden som de värderar högt.
Säg t.ex. att ett tåg är på väg att förstöra en sändning amerikanska vapen till Saudiarabien och att man kan rädda denna sändning genom att kasta en busslast Irakiska barn framför tåget. Då hade ju en stor del av högern, om de var ärliga, gjort detta. Medan en betydligt mindre del hade kastat en Israel på spåret för att rädda både vapnen och de irakiska barnen.
det tror jag med! ska exalterat göra i ordning design och sånt nu, och sen skickar jag invites till er andra om att bli medskribenter?
Återigen, forskarna kommenterade att man absolut kunde prova med andra varianter, t.ex. för att hitta något som skulle få högermänniskorna mer villiga än vänstermänniskorna att offra en person. Att de själva inte gjorde det berodde säkerligen på att de redan hade ett publicerbart resultat. Då publicerar man, och lägger fram förslag på hur man vill följa upp resultatet – vilket är exakt vad de gjorde.
Ja svenska actionaid som drivs av kvinnor som är feminister enligt egen utsaga gör just skillnad på kön vid svält där männen sorteras ut och får gå sitt öde tillmötes medans kvinnor får hjälp.
Undrar om någon annan hjälporganisation som sorterar människor som svälter skulle få fortsätta år efter år.
Undrar om barnen vars pappa som svalt ihjäl känner tacksamhet till actionaid när dom förklarar din pappa hade fel kön därför måste han dö seså ut och lek nu.
testkommentar
@michael:
Det där är ett intressant fenomen. Jag har hört liknande biståndsresonemang. Bland annat minns jag att jag hörde att Radiohjälpen i vissa fall enbart givit bistånd till kvinnor eftersom det visat sig att männen oftare ”slarvat bort” pengarna på t.ex. vapen eller sprit.
Vid första påseendet förefaller det naturligtvis rationellt att inte skänka bistånd till de som spenderar pengarna på ett sätt som riskerar att förvärra nödsituationen. Frågan är dock hur ett samhälle som ”hjälps” på detta sätt under en längre tid kommer att utvecklas. Om männen (alla män) automatiskt sorteras bort i biståndet så skapar det ju snarast en ny konflikt i det samhället.
Jeg får ikke til å poste i tips tråden så jeg poster den her. Det er en skremmende likhet mellom Toronto videoen med de skrikende hatefulle femnistene og denne:
Hmm, har bestämt för mig att jag skrev det första inlägget här. Vart tog det vägen?
@Joakim Steneberg: Precis när sidan blev till? Jag har för mig att jag raderade allt när jag skulle göra överföringen från gamla bloggen till nya.
Mariel. Nej jag gjorde det här på nya, första inlägget i denna frågan. Men det kanske hände något då i början…
@Adam Bek:
Ja samma sexistiska resonemang hade vänsterpartiet när dom motsatte sig att barnbidraget skulle delas mellan pappan och mamman vid delad vårdnad och inte automatiskt gå till mamman.
Män är slarviga och super upp pengarna tänker inte på barnets bästa osv snacka om att ha ett könsstereotypt tänk i partiet som skryter om sin jämställdhet och låtsas vara progressiva.
Jag tycker inte att det är särskilt träffande att analysera upploppen i Göteborg utifrån manlighet och kvinnlighet. Det tydligast gemensamma nämnaren bland ”ungdomarna” är det faktum att nära på samtliga av dem är invandrare. Det här beteendet är kulturellt betingat och onordiskt.
@Joakim Steneberg: Beklagar det. Minns du vad du skrev, så om du skriver den igen kan jag försöka få den att hamna överst i detta inlägg?
@michael:
Det är väl även actionaid som har det där med att man kan bli phadder åt en flicka, inte en pojke. Efter ett tag så tillät de även att man blev phadder åt pojkar, om man hellre vill det, tragiskt skrivet för att ge dessa människor dålig känsla över att de väljer fel.
O har man då valt att bli phadder åt en pojke, så fick man en notis hem att det för nuvarende inte finns några pojkar att bli phadder åt, här har du en flicka istället. Tänka sig att alla pojkar har det så bra att de inte går att hitta någon att ge en phadder.