Här kommer en återpublicering av ett inlägg som jag tidigare publicerat på min gamla blogg, Kollen om Genus. Vissa saker må ha passerat bäst-före-datum, men jag tror att inlägget i stort fortfarande är relevant. Vissa mindre estetiska förändringar har gjorts, men texten har jag lämnat intakt.

Idag tänkte jag faktiskt inte prata om något som är direkt kopplat till jämställdhet, även om jag anar att man kan dra vissa paralleller. Expressen skriver nämligen 140311 följande i ingressen till en artikel som handlar om förhållandena under Grundläggande Militär Utbildning (GMU) på K3:

”Drömmen om ett liv som svensk soldat förvandlades till en mardröm. Rekryter på K3 i Karlsborg plågades i timmar med vapenövningar, tvingades springa med stenar och befälen sparkade på dem enligt en anmälan till Försvarsmakten.

-Det här kommer inte att upprepas, säger Dag Lidén, regementschef på K3.”

Artikelförfattaren väljer också att nämna skillnaden mellan hur många män och hur många kvinnor som slutat, vilket enligt mig är helt irrelevant såvida orsaken inte har varit särbehandling. Av 196 män slutade 46 och av 12 kvinnor slutade 7. (23% respektive 58%.) Värt att nämna i sammanhanget är att särbehandling sker under antagningsprocessen. Kvinnor som klarar minimikraven antas per automatik, männen får konkurrera med sina testresultat och kvalifikationer om resterande platser. Värt att nämna i sammanhanget är att även själva testen är utformade olika för män och kvinnor. Kvinnors överkroppsstyrka mäts inte, men det gör männens.

Vidare spaltar Expressen upp en lista med hemskheter som rekryterna tvingades att utstå. Listan kommer ifrån en upprörd anhörigs email till brigadgeneral Stefan J Andersson.

1: Sova minimalt 3-4 timmar/dygn.

2: Inte hinna äta.

3: Springa på asfalt och kullersten hela dagarna i ”90- kängor”.

4: Med följden skadade fötter. Läkare har sagt att fettet i hälarna ”flutit ut”, jag har inte sett liknande! Öppna sår på alla fingrar (vapenrem bär inte Husarer). Öppna sår på lår och knän efter nötning. XXXXX sa ”trodde vi skulle få lära oss ta hand om oss, inte tvärt om”.

5: Kallar de som bryter (efter skador) att de är ”gjorda av papper”.

6: Tvingar soldater som glömt stänga en benficka springa omkring med en stor sten i fickan med skador som följd.

7: Sparka på benen/fötterna (riktiga sparkar) på de som inte står rätt i enskild ställning.

8: Ta fram pistol och tömma två magasin i huvudet på pappfigur från två meter när soldaterna rastar. Springa hela dagar i blöta kängor (inte i fält).

Jag tar mig här friheten att bedöma relevansen av punkterna utifrån mitt perspektiv som anställd soldat.

1: ”Sömnbristen” gäller dom första två veckorna av utbildningen och eftersom artikeln inte säger annat så antar jag att det är 3-4 timmars sömn per natt som avses och inte total sömntid under perioden. Det är fullt normala omständigheter för en soldat i fält.

2: Kriget väntar inte på att krigaren ska avsluta sin supé. Lär dig äta fort, lär dig ta vara på din tid. 20 minuter räcker till att laga mat, koka vatten, äta och byta strumpor.

3: Våra kängor heter Marschkänga 90 och Vinterkänga 90. Marschkängorna finns även med stålhätta istället för plast och kallas då Stålex. Enligt legenden ska Stålex även finnas i vintermodell. Vad annat har vår anhörige för uppfattning att rekryterna ska ”springa runt” i? Flippflopps?

4.1: Att ”fett i hälar ’flutit ut’” avfärdas delvis i artikeln och själv ställer jag mig frågande till vad som menas. Jag har sett många trasiga fötter under min tid i försvaret, men aldrig något fett som flutit ut. Om det däremot är så att man tvingats springa runt på asfalt helt omotiverat (istället för löparspår till exempel under fyspass) så kan man ifrågasätta poängen med detta, då det innebär en omotiverad risk för utbildningshämmande skador.

4.2: Öppna sår på fingrar av att bära vapen är också helt oförståligt, då rekryterna rimligen fått sig handskar tilldelade. Skrubbsår på knäna klarade jag av att springa runt med redan när jag var 3.

4.3: Öppna sår på lår efter nötning tycker jag låter som vanlig, hederlig ”infanterield”, dvs skavsår från friktion mot byxor/kalsonger/könshår. Sånt är livet. Legenden talar om en jägare på en granatkastarpluton (på just K3) som fick en sådan infanterield mellan sina skinkor under en övning att dom var tvungna att peta isär dom med kniv för att han skulle kunna skita.

4.4: Vi får lära att ta hand om oss, för att undvika just det som beskrivs och för att klara av att ändå lösa sin uppgift om det går lite illa. Innan vi är fullärda gör vi misstag, innan vi är ”vana” är vi vekare. Det är därför rekryterna går utbildningen och då är det inte konstigt att vissa småblessyrer uppstår. Pressar man sig inte till den grad att man börjar gå sönder så lär man sig inte heller var den gränsen går. Flöjtar man runt i ett tempo som man klarar utan förberedelser eller åtgärder så får man heller aldrig tillfälle att lära sig rätt förberedelser och åtgärder. Erfarenheten behövs som en del av utbildningen.

5: Huruvida detta är en allvarlig anklagelse eller inte beror på vilka skador som avses. Avses infanterield, skavsår, blåsor eller liknande är rekryterna helt riktigt gjorda av papper om dom avbryter. Avses en stukad fot under marsch med packning bör instruktörerna inse att skadan riskerar att bli riktigt allvarlig.

6: OK, det där är bara dumt. Släng ner en näve jord istället som rekryten får gräva ur, så att hen fattar vad som händer om man har en öppen ficka. Alternativt plocka ur vad som finns i fickan och lämna tillbaks det vid ett senare tillfälle, för att illustrera samma sak. I alla fall vid upprepade förseelser. Dessutom ser det ut som skit, reglementet säger att fickan ska vara stängd.

7: Vad avses med riktiga sparkar? Menas sparkar avsedda som bestraffning? I sådana fall är det ett jävla skitbeteende. Avses ”sparkar” för att flytta rekrytens ben för att dom ska hamna rätt ser jag inget problem med det hela, förutsatt att ”sparkarna” är av sådan art att dom inte riskerar att skada nämnd rekryt.

8.1: Rekryterna får vila, officerarna får öva skytte. Win-win. Är rekryterna så skotträdda att dom inte klarar av att det smäller så har dom hamnat på helt fel arbetsplats.

8.2: Återigen det här med kängor. Se punkt 3. Förövrigt, hur fan blöter man ner kängorna på kasern? Torka dom över natten. Blir dom blöta under en dag på kasern har du vårdat dom synnerligen dåligt, alternativt så har du inte bytt strumpor och låtit fotsvetten fukta kängan inifrån. I vilket fall så är det rekryten själv som brustit. Detta gäller även i fält.

I artikeln nämns också att rekryterna tvingats lära sig att ta isär och sätta ihop sin automatkarbin 5, stackarna.

På det stora hela låter det som att GMU-omgången på K3 hösten 2013 har haft en stundom hård utbildning, men är det så konstigt när rekryterna sökt sig till just K3? Det är ju jägare och annan personal till underrättelsebataljon och luftburen bataljon vi talar om här! Högkvarteret har konstaterat att metoderna har stridit mot FM-värdegrund i och med sin ”snabba stegring” i syfte att ”sålla agnarna från vetet”. I mina öron låter det som att FM som ensam arbetsgivare förväntas anställa personal som inte klarar av att lösa den arbetsuppgift dom anställs för att lösa. Alla ska med!

Nej, alla ska inte med! Det här är en tung fysisk verksamhet, även för alla andra än jägarna på K3. Låt rekryterna få känna på livet som soldat på riktigt, så vi slipper folk som tar anställning för att sedan hoppa av efter ett år när dom inser att detta inte var lika coolt som på TV.

Däremot ser jag ingen poäng med onödiga tjuvnyp. Stenar i fickor och sparkar låter helt orimligt i dagens arbetsklimat på den här myndigheten och detta ska stävjas med kraft dom få gånger det händer. Själv har jag aldrig stött på något sådant, men jag har hört vissa liknande historier ifrån värnpliktstiden. En del befäl lever fortfarande kvar i den verkligheten och behöver snäppas upp en aning.

Vad har då detta med genus och jämställdhet att göra? Bortsett ifrån Ölanders fokus på kvinnor och bortsett ifrån den ojämställda rekryteringsprocessen så är svaret ”inget alls”. Däremot så kan jag i stora delar av ”chocksensationen” utläsa samma typ av överkänslighet och lättkränkthet. Gillar du inte att gå i kängor? Välj någon annan karriär då, varför inte proffs i Call of Duty?

I dagens samhälle finns det en mycket stor del människor som verkar tro att motgångar är detsamma som orättvisor och tuffa arbeten detsamma som kränkningar. Skriverier med tonlägen som denna gör mig vred. Föräldrar missförstår och blandar ihop att ”ge barnen alla möjligheter” och att ”jämna marken framför dom”. Detta i kombination med fullständig oförståelse över vad som krävs i det här yrket leder till att folk tror att dom ”skulle få lära oss ta hand om oss, inte tvärt om” och att befälen ballat ur när dom förväntar sig att du löser din uppgift även när du har ont. Smärta är inget som man kan undkomma här. Den är något som vi så vackert får lära oss att hantera, svälja och leva med. Vi har själva valt det här yrket för att det är stimulerande, roligt och viktigt. Välkommen till vår verklighet.

För att ge lite förståelse för vad som förväntas av (åtminstone delar av) soldaterna på K3 bifogar jag här en länk till Örnmarschen. Filmen gjordes förvisso nådens år 2008 då vi fortfarande hade värnplikt, men vad jag vet har inte kraven sänkts sedan dess. I armén i övrigt har jag då aldrig hört talas om en ”baskermarsch” som inte gjort så ont att samtliga helst av allt velat avbryta, även om dessa inte kommer i närheten av övningar som denna, möjligtvis med undantag för liknande påhitt hos Kustjägarna och Arméns Jägarbataljon i Arvidsjaur.

 

Vem vet, det här kanske kan bli en härlig diskussion om vad manlighet är samt vilken inställning som krävs och vilken jargong som ofta får fotfäste i krävande, manliga miljöer.

 

[EDIT]

Insåg just att jag missat att länka till artikeln. Det är nu åtgärdat och den återfinns högst upp i inlägget, som sig bör.

[/EDIT]