Demokratiproblemet är ”vi i media” sade Thente vilket alla inte höll med om. Igår skrev jag på min blogg ett inlägg om hur ”Näthatet är journalisters och medias eget fel”. Här kommer min respons på två artiklar som kritiserat den bilden. Som framgår av rubriken anser jag de har fel men vad är det egentligen som felet består av? Först ut är Jens Liljestrand som på Expressens kultursida skriver om ”Thentes tankefel om näthatets klasskamp”

I sin artikel om näthatet i dagens DN begår Jonas Thente ett orimligt stort antal tankefel. Han likställer först näthat med klasskamp, där näthatarna framställs som något slags kuschat och förvirrat trasproletariat som tar revansch på en journalistkår och en PK-elit som har förrått arbetarrörelsen

Argumenten från Lisa Magnussons Ledare i Gefle Dagblad är närmast identiska. Under rubriken ”Felstavat hat är inte förbehållet de maktlösa” menar hon att vad Jonas Thente presenterar är en felaktig ”Teori” om näthatet. Hon går sedan vidare till att kritisera denna ”Teori” på basis av att ju även personer från andra klasser kan näthata.

Jonas Thente lägger fram en teori om att det är den bortglömda arbetarklassen – ”diversearbetarna, trisslottsdrömmarna, långtids- och förtidspensionärerna, de arbetsmarknadspolitiskt åtgärdade med sina olönsamma företag, de lägsta tjänstemännen” – som står bakom de felstavade tiraderna på nätet

Både Lisa Magnusson och Jens Liljestrand ifrågasätter alltså bilden av ”hatarna” Det finns dock ett stort problem med Magnussons och Liljesstrands argument. Vems bild av näthatarna var det som beskrevs nu igen? För tydlighetens skull kommer här det relevanta citatet från Jonas Thentes debattartikel som startade alltihop. Här kan ni syssla med lite grundläggande retorikanalays: Vem är det som beskrivs i denna text?

Man brukar lustfyllt citera deras åsikter ordagrant. Poängen man vill få fram är förstås att detta är obildade människor – i motsats till oss medelklasspersoner som angrips, vi som läser ledar- och kultursidorna och hånflinar åt barbarerna som kan stava till ”fitta” men aldrig till ”recension”.

För att svara på ovanstående fråga: Texten beskriver hur journalister själva enligt Thente ser på näthatarna. När Liljestrand på Expressen går vidare i sin kritik är det alltså inte mot Thente själv den bör riktas utan den enda rimliga tolkningen är att Liljestrand egentligen håller med Thente om att det är fel att förringa näthatet med den strategin. Jens Liljestrand misslyckas dock helt att dra den slutsatsen från Thentes debattartikel. Istället verkar Liljestrand på något konstigt vänster ta för givet att Thente talar i egen sak och försöker sedan absurt nog ifrågasätta riktigheten hos den bilden av näthatare – alltså samma bild vars riktighet som Thente själv ifrågasätter när journalister använder den för att bekvämt sortera bort personer som de inte vill bemöta.

Därmed förutsätter han
a) att alla näthatare är arbetslösa LO-män (inte sant)
b) att vänstern har slutat prata om klassklyftor (nix)
c) att det finns en åsiktshegemoni där vissa röster tystas och censureras (sorry)
samt
d) att det ”enda svaret” för dessa ”bortsorterade” personer är att rösta på Sverigedemokraterna (allvarligt talat)

Nej, gällande a) och d) är det ju just det som Thente inte gör. Däremot förutsätter han att det är precis den bilden som journalister ger av näthatare för att få en ursäkt att slippa ta deras åsikter på allvar förutom vid det undantaget att de åsikterna inkluderar kränkningar och hot mot journalister varvid hela reportageteam måste täcka detta hemska brott. Juridiskt sett blir det helt absurt vilket poängteras av Sanna Rayman i SvD:

En vanlig medborgare kan rentav få intrycket att det betraktas som en värre förseelse att skicka hemska mejl till journalister än att slå någon på käften. 

Gör det ena och du döms eller får dina böter, end of story. Gör det andra och ett helt team på Expressen gör sig redo att hänga ut dig med namn och bild.

Sedan har vi Liljestrands punkter b) och c) låt oss titta närmare på hur dessa såg ut i Thentes artikel. Gällande vänsterns syn på klassfrågan så menar Thente med exempel från Johan Jönson att kursen har lagts om och man är idag mer intresserad av genusfrågor och rasanalyser. Det är inte en åsiktsfråga om vad Thente säger, det är bara att läsa vad han skriver:

Vänsterledaren Gudrun Schymans föraktfulla ”talibantal” på partikongressen 2002 gjorde det fullständigt klart att kursen hade ställts om, att klassanalysen växlats in mot den mer lättsålda genusanalysen. Från universiteten tillkom den likaså okomplicerade rasanalysen, som även den sökte mesta möjliga konfrontation mellan olika grupper. 

Liljestrands motargument är alltså att detta är felaktigt eller? Nej, vänta lite, han ger inga som helst argument för att detta är en felaktig beskrivning. Det gör heller inte Lisa Magnusson, tvärtom så bekräftar hon den bilden och ägnar sig sedan åt ren formkritik mot Thentes beskrivning. Observera skillnaden mellan vad Thente skriver och hur Magnusson beskriver hans text.

Thentes beskrivning:

Man debatterar hen-reformen, statistiken över kvinnliga vd:ar och etniskt kränkande godispapper.

Lisa Magnussons beskrivning:

den samhällsdebatt som han nedlåtande sammanfattar som ett sammelsurium av ”hen-reformen, statistiken över kvinnliga vd:ar och etniskt kränkande godispapper”, alltså underförstått allt det som Jonas Thente själv uppenbarligen tycker är oviktiga feministiska och antirasistiska hårklyverier.

Här förväxlar Lisa Magnusson på det mest oprofessionella sätt man kan föreställa sig sina egna upplevelser med den text som hon besvarar. Ingenstans i Thentes beskrivning finns några värdeomdömen så varifrån kommer hennes påståenden om att han skulle vara ”nedlåtande” nu igen? Uppenbarligen kan svaret bara vara ett och det är att Lisa Magnusson tycker de teorierna är så viktiga att för henne är det nedlåtande med en neutral – ej hyllande – beskrivning.

Precis som i fallet med Liljestrand så bekräftar detta Thentes beskrivning av journalistkåren. Fast varken Liljestrand eller Magnusson verkar sett vem Thentes text handlade om. De trodde att han försökte föra fram en teori-sanning om näthatarna och med sig själv som deras talesperson. Hmmmm…. undrar varifrån de fått den idén? kan det möjligen vara en projicering av deras egen syn på relationen mellan journalister och svaga grupper? Så här lyder Magnussons fortsatta argumentation:

Sant är att känslan av maktlöshet föder hat. Men den känslan behöver inte utgå från en faktisk maktlöshet. Den kan lika gärna utgå från att de som tidigare har haft makt upplever sig hotade över att behöva dela med sig av den makten till dem som tidigare inte har haft någon.

Stackars journalister och mediafolk som tidigare inte har haft någon makt?

Knappast! Vad handlar om är givetvis att Lisa Magnusson liksom flera andra journalister och tyckare numera inte pratar om sin egen personliga makt utan tycker sig själva ha rätten att behandlas som om de vore en del av de ”svaga grupper” som de utnämner sig själva att företräda (som alibi för egen maktutövning). På så sätt kan journalister vara vita och priviligerade samtidigt som de är svinaktiga och nedlåtande mot mycket svagare personer.

Din ”svagare” är starkare än medias ”svagare” och därför har media rätt – typ!

Men som Lisa Magnusson själv påpekar ovan är det skillnad på upplevd maktlöshet och faktisk maktlöshet. Så nu är det plötsligt skillnad på upplevda och faktiska saker? Med samma logik så spelar det ingen roll hur mycket journalister exempelvis talar sig varma för romer (eller andra grupper) DE SJÄLVA blir inte romer för det och angrepp på medias åsikter om romer blir aldrig samma sak som angrepp på romer. Journalister, skribenter och liknande är själva inte svaga grupper. Det är skillnad på att uppleva sig som en del av en förtryckt grupp och att faktiskt VARA en del av en förtryckt grupp. Det verkligt talande här är hur naturligt både Liljestrand och Magnusson omedelbart såg som det naturliga argumentet att ifrågasätta att hatarna skulle vara en ”svag grupp”.

Hela deras argumentation vilade på att priviligerade mediemänniskor bestämmer vem som räknas som svag och inte, samt att man tar för givet att priviligerade mediemänniskor (som Thente) tillhör den grupp de beskriver. Thente hade fel för att den grupp han ”tillhörde” inte uppfyllde de ack så oerhört livsviktiga ”svag-kriterierna” Vems kriterier då nu igen? Jo de priviligerade mediemänniskornas egna kriterier såklart. Bekvämt att bedömas enligt ett regelverk man själv har hittat på.