Internationella kvinnodagen den 8 Mars står för kvinnokampen som för tydlighetens skull i detta inlägg kallas Pro-feminism. Låt mig lite snabbt poängtera vilka personer och grupper som är Pro-feminism i dagsläget så ni får lite perspektiv på hur ”kvinnokampen” ser ut i verkligheten. För det första så är Sveriges regering under ledning av Statsminister Stefan Löfven Pro-feminism. För det andra är de 14 sammanslagna fackförbund som utgör Fackjätten LO under ledning av Karl-Petter Thorwaldsson Pro-Feminism till den grad att de förespråkar könskvotering av alla (utom sig själva) och LO-byggnads sätter på sig rosa mus-mössor (som de enligt intersektionalitetens regler inte får göra längre eftersom det är både rasistiskt och transfobiskt).

För det tredje så är en klar majoritet av partiledarna i Alliansen Pro-feminism. Vi har Fi: Ett helt parti som är Pro-feminism, Vi har Miljöpartiet som är Pro-feminism. Vi har Vänsterpartiet som var kommunister tills Berlinmuren föll och då Gudrun Schyman (numera Fi fast inte partiledare eftersom hon är för vit) var Pro-Feminism och vi har Sverigedemokraterna som även de på en könsvetenskaplig skala är Pro-feminism, fast med skillnaden att de är riksdagens enda representant som inte har likhetsfeminism som utgångsläge. Om Pro-feminism bara godtar likhetsfeminism så okej då har vi Sverigedemokraterna som enda parti i riksdagen med den minsta variation.

På enkel svenska om du är Pro-Feminism i Sveriges maktelit har du inte mycket till motstånd i Sveriges maktelit, vilket ironiskt nog leder till situationen att Sveriges maktelit har inte något som helst motstånd när de framställer sig själva som rebeller som slåss MOT makten. Detta eftersom det helt enkelt aldrig är någon som kan kräva makthavare att svara VEM som är den ”riktiga makten” när de framställer sig själva som rebeller mot den ”riktiga makten”. Eftersom vi ännu inte har någon bok som beskriver hur ett land blir sexistiskt mot kvinnor utan att ha några makthavare som är pro-sexism mot kvinnor så bifogar jag omslaget på det närmaste man kan komma den här frågan: Nämligen boken ”Racism without Racists” av Eduardo Bonilla-Silva.

Svensk feminism på myndighetsnivå har nämligen stora likheter med Bonilla-Silvas jakt på sätt att framställa sig själv som rebell utan konkret motståndare. Precis som Sverige inte har någon maktelit som inte är ”Pro-sexism” så har som framgår av titeln Bonilla-Silvas måltavla ingen maktelit som är ”Pro-rasism” heller. Anledningen till det är en ”Psykologisering av jämlikhetsdebatten” där höga makthavare i allt högre grad har som bekvämt utgångsläge att rasism och liknande (inklusive sexism) inte kommer från personer som är rasister (för det kan polisen ta hand om). Nej rasism numera skall föreställa ett närmats mytologiskt och psykologiskt tillstånd där rasismen kommer från personer som inte är rasister. Därmed kan höga makthavare ha rasism som ursäkt för att bekämpa – inte rasister utan – varenda människa på jorden förutom då de självutnämnda ”antirasister” i regering, riksdag, fackförbund etc som av ej angiven anledning skall vara mindre skyldiga till rasism än folk som inte heller är rasister eller sexister, men som av orsaker för dumma för att förstås anklagas att sprida rasism och sexism.

Implicit Association Test (IAT) Värsta sortens bluffkunskap

Till grund för ändringen i makthavares sätt att se på förteelser som rasism och sexism ligger en ökad tilltro till socialpsykologi i allmänhet och ett test kallat IAT i synnerhet. IAT kan vara det värsta bedrägeriet socialpsykologi producerat, i hård konkurrens med Professor Diederik Stapel. På enkel svenska: IAT uppfyller inte kraven för att kunna användas som diagnostiskt test överhuvudtaget En person som tar provet två gånger kan få två olika resultat och en person som är uttalat för mångkultur kan få exakt samma resultat som en person som är uttalat mot mångkultur. Trots detta började testet ändå spridas eftersom det är ett bekvämt sätt för aktivistiska makthavare att ge sig själva ursäkter till vad som helst. Den som hänvisar till IAT hänvisar till den vetenskapliga motsvarigheten till att läsa en persons horoskop. Det kan säga vad som helst och så länge folk får höra vad de vill höra så är det oerhört populärt att sprida till kompisarna.

Ett typiskt exempel på psykologiseringen av debatten från aktivistiska makthavare är den osammanhängande svammeltexten ”Glastak av manliga koder hindrar kvinnors topplöner” som Expressen publicerade idag med Tankesmedjan SNS och ”forskaren” Anne Boschini som huvudsaklig källa. Det är alltså inte ”personer” som hindrar kvinnor från att få topplöner (Observera absurditeten i att tro det behövs hinder för att någon inte skall uppnå topplön, att inte få topplön är det normala i samhället). Nej forskningen har nu kommit fram till att det är ”manliga koder” som hindrar kvinnor och anledningen forskarna tror det är inte bara att de helt slipper presentera bevis (författarna skyddar sig sin egen rygg med formuleringar som ”kan bero på” vilket forskarna menar ”kan bilda”) utan också att de bekvämt lutar sina slutsatser på den socialpsykologiska IAT-bluffkunskap som bygger på att uttala sig om betydelsen av människors inre utan korrelerande bevis som styrker vad de påstår.

– Socialpsykologisk forskning visar att när man tänker på en chefs egenskaper så är det egenskaper som är typisk manliga: att man ska vara auktoritär, självständig, risktagande och konkurrensinriktad. Och det är väldigt stereotypt manliga bilder som kommer fram. Tittar man på Sverige så lever den bilden kvar, säger Anne Boschini.

Hår går det undan med falska/grundlösa påståenden. För det första innebär inte att något är stereotypt att det är felaktigt. Snarare så har forskarna förväxlat stereotyper med fördomar. Som jag påpekat i ett av mina tidigare inlägg om Professor Lee Jussims forskning: You say Stereotype Accuracy – I say Pattern Recognition.. När man har undersökt stereotypa påståenden så har det visat sig stereotyper ofta är helt riktiga empiriskt. Människor är alltså inte hälften så dumma som vissa socialpsykologiska forskare påstått. Det är därför ”forskarna” skyddar sig påståenden som ”kan bero på” och ”kan leda till” varefter Pro-feministiska media såklart sprider dem vidare.

Vad forskarna missat: Personerna vars tankar de hänvisar till lever i den riktiga världen, inte i fabricerat vacuum. I den riktiga världen har man i regel träffat chefer redan, sett chefer på bild redan, hört chefer på radion redan och om någon frågar hur en chef skall vara är det givetvis lättare att beskriva något man känner igen än att försöka hitta på saker man sällan eller aldrig själv stött på. Detta innebär inte bara att stereotypa tankar inte säger ett dugg om personers individuella åsikter eftersom en stereotyp i regel beskriver hur VANLIGT något är. Det innebär också att påståenden från socialpsykologisk IAT-forskning totalt saknar förmågan att skilja på när en person ser ner på kvinnliga chefer och när en person har träffat mestadels manliga chefer.

Testerna är skräp! De säger inte vad förespråkarna påstår!

Det stannar inte där. Eftersom den socialpsykologiska IAT-bluffkunskapen inte bara är falsk utan också på kant med empirisk forskning så blir dess förespråkare blinda för riktig vetenskap också. Ett typiskt exempel på detta ser vi när vi lämnar spekulationer om koder som ”kan eventuellt kanske vara förklaringen om vi känner för det” till rådata som säger saker som utan tvekan är sanna som exempelvis att Två av tre sökande till högskolan är kvinnor så blir den socialpsykologiska modellen helt värdelös. Enligt forskarna är det nämligen ”manliga koder” som styr på platser där det snart knappt finns några män att skylla på. Det är bara att se på artiklar som Publikt – Fler kvinnor lärare på högskolan. från den 18 Juni 2007

Vid Lärarhögskolan i Stockholm är sju av tio lärare kvinnor, medan Chalmers och KTH har den lägsta andelen kvinnor bland lärarna med 17 respektive 19 procent.

Tro dock inte att denna kvinnodominans både i sökande generellt och i vissa omården som vård och lärarlinjer specifikt hindrar Pro-feminister att vinkla även det som någonting som drabbar kvinnor. Som klassiskt exempel har vi Metros talande rubrik från den 17 september 2008 ”Kvinnor väljs bort från högskoleutbildningar”. Detta är verkligen ett konststycke i Pro-feministisk galenskap för vad det visar sig handla om är ”positiv särbehandling av minoriteter” där män som hade samma poäng som kvinnor fick förtur till kurser som redan hade en klar kvinnodominans.

När betygen eller högskolepoängen är lika ger två tredjedelar av de 36 granskade högskolorna automatisk förtur till sökande som tillhör det underrepresenterade könet.

Detta leder Metro till tre exempel där man gör det helt grundlösa påståendet att kvinnan i exemplet inte kom in på grund av att hon var kvinna. Detta är verkligen en uppvisning i hur mycket en person kan slå knut på sig själv för att inbilla sig kvinnor är offer precis hela tiden oavsett vad man pratar om.

Har sökt in till veterinär­ut­bild­ning­en vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, tre gånger. Hon kom inte in på grund av att hon är kvinna och ger nu upp.

sökte in till psykologprogrammet vid Lunds universitet men fick veta att hon inte kom in på grund av att hon är kvinna.

sökte in på juristlinjen vid Stockholms universitet men hamnade på reservlistan för att män prioriterades.

I själva verket fanns aldrig någon garanti för att någon av de tre kvinnorna hade kommit in på den utbildning de sökte om det så helt hade saknats män där. De misslyckades inte att komma in för att de var kvinnor. De misslyckades att komma in för att det var ett begränsat antal platser och så många kvinnor sökte dit med tillräckligt höga betyg eller högskolepoäng att även om att man inte hade några män alls på dessa utbildningar skulle det bli mängder av kvinnor som fick avslag på sin ansökan. Men det var såklart ingen som hindrade Metro från att basunera ut det populära budskapet – precis som alla andra!

I den riktiga världen finns det såklart inget sätt för någon i Sveriges maktelit att både vara ”Pro-feminist” och mot makten eftersom precis alla andra vid makten själva är ”Pro-feminister” och också säger samma sak. Alla måste säga samma sak och aldrig så maktlösa personer som försöker skapa den minsta variation trakasseras mobbas och utsätts för tvångsmedel, policybeslut och liknande av makthavare som alla envist insisterar att den riktiga ”Makten” inte är de själva utan ett psykologiskt fenomen baserat på en bluffkunskap baserat på ett test som säger ingenting för det finns inga empiriska bevis som styrker den princip som testet är baserat på.

Socialpsykologisk ”forskning” säger inte ett dugg om varför det är färre kvinnor som är chefer. Däremot säger riktig psykologisk forskning att vi kan strunta i om en person är man eller kvinna eller vit eller svart eller hetero eller homo och förutsäga den personens sannolikhet att vara chef baserat på hög IQ och höga poäng på de delar av femfaktormodellen (Big 5) som bäst förutsäger framgång i yrkeslivet. Fascinerande nog ser vi aldrig ”Pro-feminister” som säger de vill bevisa att kvinnor diskrimineras i yrkeslivet på basis av dessa två mycket starkt bevisade och väl etablerade samband. De är livrädda för att samla in statistik där forskaren får resultat som inte är beroende av forskarens personliga åsikter.

Den enkla sanningen är att Kvinnokampen inte har någon motståndare och på många sätt aldrig hade någon. Makthavarna och kvinnokampen är på samma sida om makten. I brist på NÅGON av betydelse att kämpa MOT får man stollerier av samma typ som ”Racism without racists” där man omdefinierar rasism och sexism från att handla om åsikter (ideologi) som vissa personer har till att handla om något odefinierbart, psykologiskt som man kan anklaga varenda människa för utan den minsta bevis. För vem behöver bevis när alla redan tillhör samma åsikt från första början? Det är inga problem att klara Peer-Review när Peers bryr sig mer om att komma fram till rätt resultat än att kontrollera hur det gick till – Vilket exemplet Diederik Stapel visade är precis vad som gäller i socialpsykologisk ”forskning”

Effekterna av att alla säger samma sak kan ni se ovan. Detta är vad som hände när konservativa programledaren Steven Crowder lyckades hitta studenter som var villiga att debattera ”Male Privilege” utifrån temat ”change my mind”.