För att travestera ett gammalt talesätt: ”Mot folkpartister kämpa själva gudarna förgäves”. Och inte bara FolkParasiterna (deras anspråk på ”Liberalerna” tillbakavisas å det bestämdaste), det gäller även CP-kusinerna under Lööfs ledning. Jag har lite svårt att hålla reda på vilket parti som står för vilka dumheter, men jag har för mig att C tidigare haft både månggifte på tapeten och att ungdomsförbundet ville införa cannabis på systembolaget. När det gäller tidelag är det inte helt lätt att utröna var de olika partierna stått, men man kan ju misstänka att C som det bondeparti det historiskt är också har haft ett gott öga till rasöverskridande sex. Efter många om och men infördes ett förbud mot tidelag för två år sedan, men drygt ett år efteråt ville Likberala ungdomsförbundet riva upp förbudet och nu vill de alltså legalisera incest och nekrofili.

Inte helt oväntat har det blivit en hel del väsen om detta. Och jag får väl lov att säga att jag begriper inte hur de kan vara så korkade i olika politiska grupper att de lägger fram förslag av den här typen. Man behöver knappast vara någon Nostradamus för att inse att det kommer en rekyl på förslag om att legalisera incest och nekrofili.

Fast det betyder inte nödvändigtvis att de har fel.

Tvärtom. De har helt rätt.

Men vi tar det ett steg i taget:
 

Mitt motiv [ì Innehåll]

Många tror säkert att jag ironiserar när jag säger att ”De har helt rätt”, så är det dock inte, och jag kommer att redogöra punkt för punkt varför jag anser att förslagen är rätt (jag skippar det där med cannabis och håller mig till de sexuella förslagen, inräknat månggifte). Men eftersom jag nu kommer att klampa in på minerad mark med starka tabun och argumentera stick i stäv med det allmänna rättsmedvetandet känner jag att det finns ett visst behov av att säga några ord om mig själv som förklarar varför jag överhuvud tar upp detta icke-problem (som det faktiskt är) och klargöra lite om min inställning.

Jag är av naturen motvalls. Redan som barn ifrågasatte jag allt, särskilt vedertagna sanningar som inte får ifrågasättas. Och frågor som är tabu är rena rama dunderhonungen för mig. Jag måste in och rota i dem, analysera och bilda mig min egen uppfattning. Jag försöker inte påskina att jag gör det av några ädlare motiv. Att ifrågasätta och skapa mig mina egna sanning är i mångt och mycket vad som driver mig. Till råga på allt elände är jag diskussionslysten och enveten; jag tycker rätt och slätt att det är roligt, omgivningen är mindre road. Hundra hästar skulle inte kunna hålla mig ifrån att skriva ett inlägg om detta.

Eftersom sex och död innehåller de mest laddade tabuna vi har så är det givetvis rena rama mumman för mig.

Jag tillhör den här ovanliga kategorin människor som kan frikoppla mitt tänkande från alla känslomässiga aspekter och titta på saker ”utifrån”. Mycket viktigt är dock, vilket jag måste påpeka, att jag argumenterar för att något är rätt innebär inte att jag gillar det eller vill uppmuntra det. Faktum är att det väldigt ofta är tvärt om. Jag röstar inte heller efter plånbok eller väljer parti efter vad som gynnar mig eller min grupp, utan går efter vad jag uppfattar är rätt. Jag kommer att visa på några av skillnaderna mellan mina argument och vad jag tycker i de kommande punkterna.

 

Dumheten [ì Innehåll]

Jag anser alltså att förslagen om månggifte, incest, tidelag och nekrofili är rätt i sak, men att det är otroligt korkat av de politiska ungdomsförbunden, och andra partipolitiskt aktiva, att framföra dem. Man klampar alltså in på tabuminerad mark med förslag som går stick i stäv med de allmänt hållna värderingarna i samhället. Det är korkat, oavsett hur rätt man har. Problemen i sig är i hög grad icke-problem begränsade till en väldigt liten marginal av populationen. I de fall där dessa sexuella avarter innebär reguljära övergrepp täcks det redan av befintlig lagstiftning, så varför göra ett nummer av det?

Själva motivationen för en politiker borde vara att förändra samhället till det bättre. Oavsett vilken ideologisk grundsyn man har är det ett giganormt arbete som man inte lär få avklarat under ens egen livstid, särskilt inte som det finns en massa idioter som hela tiden menar på, och får gehör för, att samhället skall förbättras genom försämrande åtgärder. Det hela torde ge upphov till en viss prioritetsordning där de stora frågorna ges företräde och man ägnar marginella resurser på marginella frågor.

Själv skulle jag prioritera något åt det här hållet: 1. Införa en riktig konstitution (och reformera hela vårt politiska system i enlighet med det) 2. Avskaffa skatter och bidrag … 37. Legalisera påsksmällar 38. Avskaffa hjälm- och bilbältestvång … 666. Legalisera nekrofili

Jag tvivlar på att jag någonsin ens skulle komma till påsksmällarna. Tyvärr. För jag skulle verkligen vilja skjuta av lite kinapuffar till påsk.

Så när politiska partier går ut med förslag på dessa områden är det enda de uppnår att de faktiskt alienerar väljarna och det hela blir bara kontraproduktivt för de minskar sitt eget inflytande och reducerar sin egen förmåga att påverka samhällsutvecklingen.

Incest och tidelag förtjänar att diskuteras, men man bör nog välja en annan arena för det. Till exempel genom att tala om det med nära vänner över ett glas vin, blogga om det och föra utförliga resonemang där eller skriva en bok om man har möjlighet till det. 5-sekunderssnuttar i Rapport och vinklade citat i Aftonbladet är helt enkelt fel verktyg.

 

Månggifte [ì Innehåll]

Det här begriper jag inte ens varför det är kontroversiellt. Vilken man har inte drömt om ett eget harem? Och kvinnor över lag verkar ju vara bi, så de borde ju trivas de med.

Seriöst dock, för att ställa saken på sin spets så är ”äktenskapslicens” bara ett finare ord för ”knullkontrakt”, inbegripet ett visst ansvar för avkomma. Med tanke på hur kärnfamiljsfientligt vårt politiska klimat är förefaller det minst sagt konstigt att detta överhuvudtaget är en fråga.

Vår kultur är monogam. Jag tror att många skulle ha svårt att hantera familjebildningar med månggifte. Jag ser själv kärnfamiljen som samhällets grundläggande sociala enhet och ser den familjefientliga politiken som ett av de främsta problemen vi har. Men det sagt, jag vet inte att monogami eller kärnfamiljen i sig skulle vara särskilt naturligt eller mer rätt än andra familjebildningar. För mig förefaller det enda naturliga kriteriet vara att familjebildningen innefattar både män och kvinnor. Helt samkönade familjebildningar förefaller mig onaturligt. Men det har vi lagstiftat är en rättighet.

Jag förutser att det kan bli vissa problem vad gäller saker som boskillnad när någon vill skilja sig från resten av gruppen (för att inte tala om ifall en person vill skilja sig från en del av övriga äktenskapspartner), och hur man skall fördela arv och liknande. Äktenskapsförord kan lätt bli en mardröm. Jag är den förste att gå i bräschen för den traditionella kärnfamiljen, men jag ser inga principiella skäl till att vi inte skulle låta människor få leva tillsammans under juridiskt fastslagna kontraktsformer när vi varken har förbud mot sexuell samvaro i grupp eller kollektivt boende i övrigt.

 

Incest [ì Innehåll]

Tabu, tabu, tabu. Det betraktas som en självklarhet i vårat samhälle att syskon inte skall ha sex med varandra, och att man inte skall ha sex med sin egen avkomma. Tvärt emot vad man kanske tror så har detta inte varit en historisk självklarhet. I Dick Wases Samlag eller salighet kan man läsa:

Vad det antika Egypten kanske är mest känt för i sexuellt avseende är de incestuösa äktenskapen. Lite märkligt är det att just dessa fått sådan uppmärksamhet, eftersom man inte var ensamma om det – även om det inte kan spåras så tidigt i andra kulturer. Sexualiteten var annars öppen, självklar och befriad från alla senare grekisk-kristna föreställningar om skuld. Det fanns, såvitt vi förstår, inga tabun gällande någon sex och religionen var ett ”föredöme” i det avseendet, med äktenskapsbrott, incest, sex mellan personer av samma kön, onani och till och med nekrofili! [s. 39]

– – –
Ofta var syskonen partners och kanske även föräldrar, som en självklar undervisning. I drömtydningen var också sex med familjemedlemmar av motsatt kön positivt; Om en man ser sig själv ha samlag med sin moder är det bra, hans kompanjoner håller fast vid honom. Om en man ser sig själv ha samlag med sin syster är det bra, då kommer han ärva någonting. [s. 42, originalets kursivering]

Finns det egentligen något skäl till att personer inte skall få ha sex på grund av att de har blodsband? Om alla parter i den sexuella förbindelsen samtycker till den ser jag inga skäl till att man skulle förbjuda dem från denna samvaro, oavsett släktband. Det enda vettiga argumentet mot incest är egentligen inavelsargumentet, men eftersom det finns preventivmedel är det knappast något tungt vägande skäl. Och i vilket annat sammanhang skulle vi godta ett sexförbud på grund av att en eventuell (och oavsiktlig) avkomma skulle vara genetiskt undermålig? Om vi förbjuder incest på grund av de genetiska riskerna har vi också fullgoda skäl för att förbjud alla som har allvarliga ärftliga sjukdomar, särskilt när dessa är genetiskt dominanta, från att ha sex. Lycka till med att driva den frågan.

 

Tidelag [ì Innehåll]

Varför man skall förbjuda tidelag förstår jag inte alls. Jag har inget över för djurplågeri, och djurplågeri är förbjudet. Så det är förbjudet att våldföra sig sexuellt på djur precis som det är förbjudet att göra det på människor. Men argumentet att ”djur inte kan ge samtycke” köper jag inte. Om ett djur inte vill ha sex, eller upplever sex som plågsamt torde det inte ha några problem att visa det. De har inga problem annars med att visa vad de vill eller inte vill. Och alla som någonsin umgåtts med hundar vet att de glatt tar sexuella initiativ med människor. Finns det någon som inte har råkat ut för en hund som juckar mot benet?
Problemet med förbud mot tidelag är rätt och slätt att man tillämpar mänsklig moral på varelser som inte är människor. Varför skulle en hund eller åsna bry sig om mänsklig moral. Hundar har inga problem med att blotta sig eller kopulera offentligt. De har helt enkelt inte tillägnat sig våra kulturella tabun och värderingar. Och som jag redan påpekat, och som alla som har erfarenhet av hundar vet, det är inte nödvändigtvis så att initiativet tas av människan. Vi tillåter artificiell inseminering av kor där någon kör in hela armen i underlivet på kon och gör den gravid; det ter sig som ett mycket värre övergrepp än att någon stoppar in pitten. För att inte tala om allt annat som görs mot kor och deras avkomma.

Jag har själv en sambo som är rasifierad som felis domesticus, jag har aldrig haft någon form av sex med henne, och även om jag hade haft sådana böjelser, vilket jag alltså inte har (min sexuella uppmärksamhet är strikt förbehållen mänskliga honor, dock varken min syster eller minderåriga), skulle jag aldrig ha försökt mig på något sådant, vi är helt enkelt inte storleksmässigt kompatibla. Det kanske förvånar mina läsare, men jag är nog bra mycket blödigare när det handlar om djur än vad genomsnittspersonen är. Jag kan nämna att jag faktiskt var lakto-ovovegetarian (åt ägg- och mejeriprodukter) från 1978 till 1985, långt innan djuraktivism var på modet. Jag får emellanåt dåligt samvete för att jag älskar kött. Senast i förrgår tog jag mig besväret att fånga en stor svart spindel som var på badrumsväggen i en plastburk och släppte sedan ut den i det fria. Då ska man veta att jag lider av en grav spindelskräck. På allvar.

Förre jordbruksministern Eskil Erlandssson hör långt ifrån till mina favoriter, och han är en usel retoriker, men han hade faktiskt en poäng i sitt riksdagsanförande. Jag skulle gärna se att vi behandlade våra medresenärer på planeten bättre än vad vi gör. Om jag vore av den typen att jag lät mig bli upprörd titt som tätt över saker jag anser vara fel skulle jag utan större problem kunna gå omkring kroniskt upprörd över hur djur behandlas. Men tidelag hör inte till sakerna jag skulle uppröra mig över.
 

Nekrofili [ìInnehåll]

Det här är helt klart min favorit. Så var jag också en gång grundare och ordförande i YNeRF (YrkesNekrofilernas RiksFörbund). En liten exklusiv förening. (Jag lyckades bara få en enda person att betala medlemsavgiften på 5 kronor; SSF, Svenska SadoFörbundet, gick bättre, där värvade jag två medlemmar.) YNeRF värnade nekro­filernas intressen. Jag möter förslaget om att legalisera nekrofili med stor glädje. Vi nekrofiler har alltför länge varit osynliggjorda, marginaliserade och diskrimi­nerade i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag fick inte ens prya på en begravningsbyrå. Ett hårt slag för en testosteronstinn tonåring.

Som jag antydde i inledningen så är jag inte sådär över mig förtjust över vedertagna sanningar. ”Alla människors lika värde” betraktar jag som en floskel som hör hemma i soptunnan. Jag tror att de flesta ställer upp på mitt axiom att döda människor inte är lika mycket värda som levande människor. Döda människor är kroppar, själlösa föremål (och det säger något om vänsterfeministernas människosyn när de ständigt talar om ”kroppar”). Min grundläggande utgångspunkt är att en människas värde har en direkt koppling till hennes liv, inte till hennes kropp. Rent principiellt är en nyfödd människa därför mer värd än en människa som ligger på sin dödsbädd. Den nyfödda har ett helt liv framför sig, den på dödsbädden har förbrukat sitt. En levande människa är något mer än bara en kropp.

Strikt talat så är (eller borde) kroppen vara en del av arvegodset som arvingarna kan förhålla sig med precis som övrigt arvegods. Vad mig anbelangar kan de steka brösten i smör eller bestryka penisen med senap och äta ”korv med bröd”. Eller använda kroppen som dildo, fleshlight eller stoppa upp den som en slags uppblåsbara Barbara, om de har sådana böjelser. Man ska respektera de dödas önskningar, men man kan inte respektera önskningar som aldrig uttalats. Har den döde inte gett några instruktioner om hur man skall förfara med kroppen borde man vara lika fri i sin användning av den som med övrigt bohag, inklusive det som finns i kylskåp och frys. Den döde har ingen användning för sin kropp. (Att man sen inte får slänga kroppen i stadens vattenreservoar är en annan femma.)

Jag ser överhuvudtaget inte behovet av att ha ett förbud mot nekrofili. Det förefaller mig helt enkelt vara ett icke-existerande problem. Jag hittar ingen statistik om nekrofili hos BRÅ, och vad jag kan se när jag googlar har det bara hänt en eller två gånger att någon dömts för nekrofili. I de fall där folk verkligen lever ut sina nekrofila böjelser misstänker jag att de hamnar i klammeri med rättvisan, eller psykiatrin, på grund av andra orsaker.

Jag kanske bör tillägga, ifall nu någon tvivlar, att jag för egen del inte bara föredrar mänskliga honor som uppnått mogen ålder, jag föredrar dem också levande. Däremot står jag [sic!] gärna till tjänst om någon kurvig blondin mot förmodande skulle vilja förlusta sig med mina kvarlevor efter att jag vandrat vidare och Rigor Mortis har tagit över kroppen min. Mina privata perversioner inskränker sig annars till att jag njuter hejdlöst av mitt favoritavsnitt av It’s Always Sunny in Philadelphia. Får jag som avslutning fresta med ett smakprov med sexuella övertoner från bårhuset:

Sen ska man inte glömma att i Löfvens sverige har också de döda som flyr sexuella behov.

©2016 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.