Dagens jästpaket kommer från Hrafn O. Dinns som vitidigare haft gästinlägg av (Gästinlägg: … där vi drar till skogs … ). Idag handlar det om internationella mansdagen och det kan väl tyckas vara relevant för GD.

Det är idag, den 19:e november, den internationella mansdagen. Som vanligt uppmärksammas denna dag på ett närmast öronbedövande sätt i våra stora massmedier. Alla talar om den, en strid ström av forskningsrapporter om mäns specifika utsatthet och svårigheter i samhället produceras av våra genus- och könsmedvetna akademiker. Det svenska och internationella kulturlivet ockuperas nästan helt denna dag och denna tid på året av litteratur, dramatik och film, som med stor inlevelse och empati tar ställning för mäns rättighet till hälsa, mäns rätt att vara befriade från både utsatthet för våld och från krav på ett manligt våldsutövande (som ju främst alltid berört andra män), och för mäns rätt till en egen specifikt manlig röst i den offentliga debatten. Det är nu äntligen så att den internationella kvinnodagen, som länge har firats årligen den 8:e mars, har fått sin like i den internationella mansdagens firande den 19:e november varje år.

Under de tre följande rubrikerna ges några smakprov på vad som har vunnits genom dedikerat arbete från män, som har gjort upp med sin roll som hjältar och ”riddare i vita rustningar”, som har insett sin sårbarhet och utsatthet i olika situationer, som har konfronterat sig själva och varandra med dessa realiteter, och som funnit styrka i detta nya erkännande och medvetande, för att sedan ha gått samman för att agera politiskt för mäns specifika behov och rättigheter, relativt kvinnor och tidigare gynocentriskt dominerade samhällseliter.

Män och reproduktion

Mäns tidigare underläge i den reproduktiva sfären har äntligen upphört, åtminstone i de delarna av världen där det manliga uppvaknandet har fått tid att verka länge. Män har numera tillgång till säkra preventionsmedel, utan störande biverkningar, och män har laglig rätt att få veta (genom DNA-prov) om det/de barn de sägs vara fader till, verkligen är deras. Män har den självklara medbestämmanderätt de alltid borde ha haft, när det kommer till att avgöra om ett barn skall födas eller ej, och de kan avsäga sig sitt försörjningsansvar förutsatt att de också avsäger sig sin rätt att umgås med sitt barn, genom lagen om rätt till juridisk abort. Alltså, att i de fall en kvinna vill föda det barn som en man är fader till, men som han inte vill behålla, tillåts både kvinnans vilja att föda sitt barn, och mannens vilja att avsäga sig sitt föräldraskap, att vinna gehör. Mäns rätt att bli ensamföräldrar är nu också i stort sett lika stark som kvinnors. Det som återstår är ju bara att den lagstiftning som nu är under utarbetande kommer på plats, angående den nu bio-teknologiskt förverkligade artificiella livmodern, som mer eller mindre fullständigt kommer att utjämna maktförhållandena på området mänsklig reproduktion (oavsett social eller biologisk könstillhörighet). Men redan nu tillåts ju sedan länge ensamstående män att skaffa sig egna barn genom statligt subventionerat surrogatmödraskap, till motsvarande kostnad som ensamstående kvinnor har för att anlita spermabanker och provrörsbefruktning eller in vitro-fertilisering (IVF).

Kvinnlig ”berättigande-kultur” (female entitlement culture)

Kvinnor har, som svar på modiga mäns formulerade och uppvisande av sin egen sårbarhet relativt varandra och relativt kvinnor i det offentliga samtalet (tillsammans med tålmodiga icke-våldsliga demonstrationer, strejker och andra konkreta aktioner från mäns sida), i stor utsträckning gjort upp med den ”kvinnliga berättigande-kulturen” (en något otillfredsställande översättning av det internationellt erkända begreppet ”female entitlement culture”), och saluför inte längre den ensidiga berättelsen om en ”patriarkal könsmaktsordning”, där mäns utsatthet och underlägen inte hade någon plats. Kvinnor tillåter inte längre att män på könsmässiga grunder offras för deras skull, varken i riskfyllda arbetsmiljöer eller i ett våld genom ombud (”violence by proxy”), vilket besynnerligt nog var den oproblematiserade normen tidigare, då kvinnor på ett närmast självklart sätt ansågs ha ett högre skyddsvärde än män. Kvinnor har till slut insett att män har samma rätt att inte utsättas för våld som de själva, och det som fortfarande tyvärr visar sig i statistiken – att män är de som oftast är utsatta för våld – har till och med lett till att en del kvinnor, för jämställdhetens skull, har tagit på sig sådana arbetsuppgifter, som innebär ofrånkomliga risker i arbetslivet och i olika väpnade konflikter, som fortfarande tyvärr plågar vår mänsklighet. Dessa kvinnor är sannerligen riktiga hjältar, eller ”anti-entitlement heroines” som de har kommit att kallas internationellt; kvinnor som tar på sig de krav på ”ridderlighet” som tidigare enbart legat på män, och som har gjort upp med den socialt konstruerade kvinnliga berättigande-kulturen, som länge formade kvinnors sinnen från det de var små flickor, med stereotypa drömmar om att bli räddade från drakar i höga torn, av manliga riddare i vit rustning.

Mäns inbördes rivalitet och förmåga till samarbete

Parallellt med kvinnors uppgörelse med den kvinnliga berättigande-kulturen, har män insett att den konkurrens och rivalitet som tidigare ofta har lett till våld mellan män, i första hand har drabbat dem själva och gjort dem onödigt utsatta, både relativt sig själva/andra män och relativt kvinnor. I en längtan efter att kunna ge utrymme åt sin manliga vitalitet och kreativitet, sin nyfikenhet och vilja till utforskning, och att kunna samla dessa förmågor i koncentrerade gemensamma ansträngningar för att upptäcka och erövra nya världar, både mentalt och fysiskt, har män på allvar satt sig ner, samtalat, samarbetat med varandra och funnit nya flexiblare sätt att förhålla sig till det hierarkiska sätt att organisera sig, som länge har varit deras. Män har konfronterat de delar i detta sätt att organisera sig som har utgjort en begränsning för dem (i det att resurser och därmed status numera fördelas jämnare bland män och att den energidränerande rivaliteten mellan dem därför har minskat), samtidigt som man har lyckats behålla de delar som har varit fördelaktiga, när det kommer till att få något gjort. En intressant biverkan av denna ökade förmåga bland män att förenas mot gemensamma mål, att utveckla mera empatiska relationer och undvika våld sinsemellan, är att fenomenet med somliga kvinnors faiblesse för ”bad boys” synes vara i avtagande. Yngre mäns försök till traditionellt dominanta ”alfa-hanne”-strategier, visar sig nu vara alltmera improduktiva och självdestruktiva, och visar sig bli allt mindre attraktiva för kvinnor, i en miljö där de nu allt oftare möter lugna, glada, sinnliga och kreativa män, som både mår bra och ”vet bättre” än att strida alltför intensivt inbördes, i det att de alltmer identifierar sig just som män och därför värdesätter manlig samhörighet och solidaritet mera, snarare än att dela upp sig efter klassmässiga, rasmässiga, kulturella eller religiösa kategorier, eller efter kategorier som berör sexuell läggning, funktionalitet etc.

Homage till pionjärerna

Alla dessa nämnda förändringar, vad gäller den manliga reproduktionen, kvinnors uppgörelse med den egna kvinnliga berättigande-kulturen, och mäns aktiva hantering av sin egen inbördes rivalitet och den därav lägre konfliktnivån mellan män i samhället, som den manliga frigörelsen till slut har givit oss, har gynnat alla: män och kvinnor, de som av olika skäl inte vill definiera sig som någotdera, eller som både-och, jämte allas vårt löfte om framtiden – våra barn. I detta sammanhang kan det vara värt att uppmärksamma den roll som fransk-amerikanen René Girards mimetiska teori har haft i utvecklingen av den intellektuella diskursen på alla möjliga olika områden, och som i sig också har visat sig rymma en häpnadsväckande potential till dekonstruktion av de flesta av världens alla olika myter och religioner, vilket också visade sig vara fallet med den numera nästan helt marginaliserade, mytiskt och marxistiskt präglade feminism, som präglade årtiondena runt millennieskiftet år 2000, då den internationella mansdagen instiftades (1999). Denna då så omhuldade hegemoniska feminism, som sade sig arbeta för jämställdhet mellan könen, men som likväl fastnade på halva vägen i en ensidig ”kvinnoism”, präglad av dess företrädares rivalitet med män och där till hörande konstfärdiga och akademiskt motiverade ”intersektionella” utseende av denna feminisms alldeles egna favoritsyndabock: den vite, medelålders och heterosexuelle mannen. Denna feminism/kvinnoism, som pionjärer inom rörelsen för de män som fann för gott att gå sin egen väg vid denna tidpunkt i historien (MGTOW-fenomenet/-rörelsen = Men Going Their Own Way) karaktäriserade i den pregnanta formuleringen: ”feminism is female biology given political voice” (feminism är kvinnlig biologi som givits politisk röst). Detta, tillsammans med annat banbrytande tankegods, som MGTOW-rörelsen formulerade vid denna tid, utifrån en medvetenhet om kvinnlig hypergami (”female hypergamy”), Briffaults Law och andra koncept, grundade i en respekt för män och kvinnor som biologiska könsvarelser, formade under olika selektionstryck genom årmiljonerna i den biologiska evolutionen. Vi är denna rörelse stort tack skyldig för den manliga frigörelse vi nu får leva i, och som denna rörelse alltid har stått för och fortfarande arbetar för att föra ut under olika paroller, dels som den stolt självbekräftande ”Male Sovereignity”, dels som den mera neutralt hållna ”Shedding of the Ego” (jämte några till). I sin strävan efter att förverkliga mäns rätt och möjligheter att själva definiera vad de vill göra och uppnå i sina liv, utan hänsyn till vare sig individuell kvinnlig validering i sina personliga liv, eller vad gynocentriskt präglade samhällseliter skulle kunna tänkas vilja begära av ”gruppen män”, har denna rörelse haft en central roll i att bygga den grund, som den manliga frigörelsen nu vilar på.

Slutord

Detta är skrivet av en tacksam och glad man, som skulle kunna beskrivas som vit, medelålders, heterosexuell och kristen, som på det hela taget står i jämnhöjd med kvinnor och andra män, i det att jag lever i goda relationer med både män och kvinnor, har möjlighet att utveckla mina förmågor efter min egen vilja och samtidigt kan attrahera kvinnor som har gjort upp med sin egen tendens till hypergami (jag får som man äntligen vara en ”human being” snarare än en ”human doing” och kan sträva efter annat än materiella mål utan att förlora min attraktivitet relativt kvinnor). Jag har som man liknande villkor som kvinnor när det kommer till mina möjligheter att bli förälder (eller att kunna förhindra eller avstå från att bli det), jag slipper att leva med ett offentligt samtal och en intellektuell diskurs som är omotiverat misandrisk, jag kan räkna med både kvinnlig och manlig empati och praktiskt stöd och hjälp, i den händelse jag blir arbetslös eller sjuk, på samma sätt som jag är beredd att ge detsamma tillbaka till andra, utan hänsyn till könstillhörighet etc.

Mycket annat än det som här har blivit nedskrivet i denna jubel-skrift, har stridits för och uppnåtts av män, på vägen mot såväl manlig, som kvinnlig och mänsklig frigörelse, men om allt som vore värt att uppmärksamma i denna sak skulle skrivas ner, ”tror jag inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas”, som en annan man som trodde på ordets förmåga att bli kött, uttryckte det en gång.

Grattis och tack för ett gott samarbete alla män och kvinnor, denna dag den 19:e november, i nådens år 2149, då vi firar 150-årsjubiléet av instiftandet av den internationella mansdagen!

Hrafn O. Dinns
:>:>