Det brukar inte bli av att jag lyssnar på radio, utom när jag kör bil. Då brukar jag slå på P1, och praktiskt taget varje gång (så känns det i alla fall) blir jag serverad något inslag med feministiska övertoner.

I morse intervjuades Olivia Bergdahl i samband med hennes debutroman. Boken handlar tydligen om en kvinna som hamnar i ett jobbigt förhållande som glider över i misshandel.

Jag ville bara kort återge en del av intervjun (ca 3:00 in i ljudklippet). Jag har försökt renskriva dialogen lite, eftersom talspråk inte gör sig så bra i skrift (KZ = Katherine Zimmerman, intervjuaren; OB = Olivia Bergdahl):

KZ: Och även om du inte har erfarenhet av att det gått så långt då så att det blir så destruktivt så att du har blivit slagen, men kan du ge något … någon bild av när du ändå har känt av den där förskjutningen i maktbalansen i ditt eget liv?

OB: Ja men jag tror, alltså, dels så är det att jag har hållit på och varit lite sådär halvoffentlig och levt ett väldigt vuxet liv när jag var väldigt väldigt ung, och bara det är ju en minusfaktor i självförtroende och makt på det sättet …

KZ: Varför det?

OB: Ja men, man vet inte riktigt var man talar ifrån, och jag var ju så nöjd och glad och geniförklarade mig själv. Men sedan blev det ju mycket det där att jag fick höra väldigt mycket att jag blev bokad för att jag var en ung kvinna, och att jag berättade om en specifik erfarenhet när jag i själva verket tyckte att jag talade om den stora – det gjorde jag ju inte heller – men jag trodde ju att jag berättade den stora sanningen om mänskligheten. Så dels är det den, mot någon form av allmänhet, som jag kan ha känt att “vänta, nu pratar ni inte med mig som människa, utan nu pratar ni med mig som någon form av symbol eller funktion eller”, och då blir man ju väldigt begränsad. Och sedan också liksom, i relationer med olika personer att har man känt att så fort man tystnar, så fort man inte riktigt … man sväljer saker, och backar undan, säger inte ifrån – det kan ju vara väldigt små detaljer.

Bergdahl började alltså med estradpoesi när hon var 12 år gammal, så det där med ”väldigt väldigt ung” stämmer för all del. Jag har också full förståelse för att det är problematiskt att bli ”barnstjärna”. Men låt mig här förklara vad som fångade min uppmärksamhet:

Bergdahl fick alltså frågan om hon hade någon egen erfarenhet av ”förskjutning i maktbalansen”, även om det inte gick så långt som till misshandel. Hennes svar handlar om i sammanhanget fullständigt triviala saker, som att hon fått (berättigad) kritik när hon agerat som publik person, och som att hon i vissa situationer känt sig osäker och backat. Alla normala människor har känt så. Det känns inte meningsfullt att göra liknelser med situationer där man inte fått göra precis som man vill och lägen då man är hotad på allvar. Att en författare kan ta sig friheter och skriva om saker som de själva inte upplevt, är i sig inte problematiskt, men jag tycker inte att det är det hon säger.

Kritiken som Bergdahl fick som ung ’debattör’ tycks alltså ha varit berättigad? Hon tycker nu att hon faktiskt generaliserade för långt utifrån begränsade erfarenheter. Jag förstår att hon tyckte det var jobbigt då, men i backspegeln tycks hon ändå inte beredd att dra slutsatsen att jo, hon fick bokningar för att hon var ung kvinna, och de som lyfte fram henne verkar inte ha gjort henne den tjänsten att sakligt kritisera hennes material.

Men det är klart, det är inte alla som får debattera Jan Guillo redan vid 18 års ålder (från Bokmässan i Göteborg, september 2007).

Om jag får recensera den dikt hon läser upp (här framförd på scen), så skulle det nog vara att hon blandar ihop genier med kvasi-intellektuella wannabes, och dessutom insinuerar att de som blivit kända som ’genier’ egentligen mest kommit fram för att de är män. Guillous kommentar, att den är en bra sammanfattning av hur det är att vara 18 år och vilja bli författare, kanske kan ses som representativ av den kritik hon syftade till ovan?

En kvinnlig vän kommenterade hennes dikt såhär:

Vad ska man säga om den? Hon älskar dem för vad de gör och förväntar sig att bli älskad tillbaka för att hon är … hon?

När man kommer fram som publik figur får man acceptera att man blir kritiserad för sitt agerande, och för vad man representerar. Man blir alltså bemött som ”symbol, eller som en funktion”. Hon var en symbol – det var därför hon kom fram så lätt och så tidigt. Hon har dessutom stuckit ut hakan rätt rejält och både avrättat ’Kulturmannen’ och utmålat alla män som potentiella förövare (klippet nedan).

Lever du med det biologiska könet man utnyttjar du tyvärr patriarkala strukturer. Är du en klok person lever du förmodligen redan med en enorm (och rättmätig) skuld över vad män som grupp har utsatt, och utsätter, kvinnor som grupp för.
…
Lever du med det biologiska könet kvinna står du inför helt andra problem. Fördelen är att du är fri från rättmätig skuld, däremot (för de allra flesta) fylld av orättmätig skuld, alltså den som det patriarkala samhället ständigt översköljer dig med. (ur DN: Manifest. Den manliga konstnären 10/5-14)

Även här gör hon en koppling mellan fullt naturliga pojklekar och kriminella handlingar. Pojkar som busar växer alltså upp till att slå och våldta kvinnor?

Hur ser den glidande förövarskalan ut för kvinnor?

Är jag orättvis mot Olivia Bergdahl?

P1, Tankar för dagen 12/8-14: ”En sån som du har inte rätt till sin ensamhet”

Hon har definitivt hand med språket, och håller uppenbart inte med Guillou om att det inte går att kombinera konst med önskan att nå ut med en berättelse (jag håller nog inte heller med). I dikten ovan noterar hon att det är farligare för män än för kvinnor att röra sig i det offentliga rummet, men beskriver ändå hur det inte riktigt går in, utan hon oroar sig ändå för att bli antastad. Hon talar om ”kurvorna som inte går att dölja”, men själv har jag svårt att hitta bilder på henne där hon inte närmast framhäver sina former. Som (manlig) publik upplever jag att hon spelar ordentligt på den dynamik som favoriserar just unga söta tjejer, speciellt om de klär sig avslöjande, samtidigt som hon skuldbelägger mig och andra män för att vi reagerar just på avsett sätt.

Berättelsen jag hör är att spelet som ger unga kvinnor extra uppmärksamhet och bär fram dem på ett sätt som de flesta unga män bara kan drömma om, skapar också ett fängelse där man gör sig beroende av omgivningens godkännande och tappar bort sig själv. Möjligen är Olivia Bergdahl på väg mot att släppa projektionen och börja vända den kritiska blicken mer träffsäkert? Vi får se.