Jag undviker aktivt att se svenska tv-serier och filmer. Jag pallar inte den apatiska misär som alltid tycks genomsyra allt svenskproducerat, och dialogerna känns så gott som alltid väldigt styltade och tillrättalagda utan minsta tillstymmelse till naturlighet. Och då menar jag inte dialog som den i Sjunde inseglet, den är härligt stiliserad, inte en oavsiktlig parodi på allt naturligt. Dessutom så är i denna socialt konstruerade filmvärld stereotyperna ofta så lätt identifierbara att skådespelarna lika gärna skulle kunna gå omkring med skyltar som ”socialt medveten hjälte”, ”hustrumisshandlare”, ”missförstådd tonåring” osv. Och ju mer PK och vänsterfeministiskt, desto värre.

Jag hade alltså sedan länge bestämt mig för att aldrig se Cockpit. Trailern signalerade klart och tydligt att det handlade om att tvångsmatas med feministiska sanningar av det värsta slag där vi undervisas i den rätta sanningen om vilka kräk och översittare män är. Det enda positiva verkade vara att varken Emma Knyckare eller Bianca Kronlöf syntes till så långt ögat kunde skåda.

Hade jag läst GPs recension av Emma Engström hade jag nog börjat undra, för vad skall man tro när man läser följande:

När piloten Valle blir av med jobbet upptäcker han att det bara går att få ett pilotjobb om som kvinna. Redan där kantrar filmen betänkligt. Det krävs bara ett samtal till Svensk pilotförening för att få bekräftat att det inte existerar någon som helst könskvotering i pilotbranschen. Trovärdigheten är inte mindre viktig i en komedi än i vilken annan genre som helst, för att man ska tro på de problem huvudpersonen råkar ut för.

Helt vid sidan av att jag starkt tvivlar på att man med ”bara ett samtal” skulle få en positiv bekräftelse på frågor om könskvotering från någon branschorganisation över huvud taget (oavsett hur många styrdokument och jämställdhetsplaner de är begravda under), så inställer sig omedelbart den mer naturliga frågan om Emma någonsin har klargjort skillnaden mellan komedi och dokumentär. Detta säger dock förstås inget om hur filmen i sig är.

Så visades då Cockpit på SVT1 i lördags efter nyheterna, jag hade bestämt mig för att jag skulle stänga av, alternativt byta kanal. Av någon anledning skedde inte det, jag såg de första minuterna av filmen med en springande kvinna jagad av en flock människor, och blev i alla fall tillräckligt nyfiken (vilket inte säger särskilt mycket, eftersom jag är en sådan människa som mycket lätt blir nyfiken) för att jag skulle kolla bara för att se vad springandet skulle utlöpa i.

Sen gick det som det gick. Jag såg väl i princip hela filmen. Inte så att jag direkt satt klistrad vid rutan. Men jag följde den ganska så hyfsat även om jag lite halvdisträ höll på med en del annat under tiden.

Och faktum är att jag blev mycket positivt överraskad. Inte för att filmen är något mästerverk, och den drar väl snarare åt att vara någon form av dramakomedi än renodlad komedi. Givetvis är den fylld av stereotyper, men det är stereotyper som jag, till skillnad från Emma Engström, uppfattade som ganska trovärdiga. Det var i mitt tycke lätta karikatyrer med hög igenkänningsfaktor. Till skillnad från Emma upplevde jag också just hur Valle faktiskt får tjänsten genom en informell kvotering för att han ”är” kvinna som så trovärdigt som det kan bli i en komedi. Och jag uppfattade också i övrigt filmen som neutral. Trots sin anstryking av komedi visar den en ganska oförfalskad bild av dagens samhälle, och den gör det genom att visa bägge sidor av myntet: mannen som utsätts för misandriskt kvinnliga och feministiska härskartekniker, men också det motsatta misogyna ”nu ordnar vi män det här, lilla gumman”. Likaså finner man i kontrast till de osympatiska feministerna och lebborna som förpestar Valles liv att den lesbiska kollega han förälskar sig i känns genuint sympatisk och tilldragande. Visst tyckte jag mig se vissa feministiska tankegångar på sina ställen, men de höll sig på en nivå där man kunde förstå och sympatisera med tankegångarna, det kändes aldrig som att man fick politiska floskler nerkörda i halsen.

Inte hamnar den på min topp 10-lista över filmer man absolut skall se. Inte på topp 100-listan heller för den delen. Men jag tycker definitivt den var sevärd och ser gärna själv om den (ordentligt) igen. Jag tror inte Sveland, Edwards, Romson, Dinamarca och övriga radikalfeminister uppskattar den. Tvärtom.

Jag som fördomsfullt aldrig tänkt se denna radikalfeministiska smörja.

Tänk så fel jag hade. Skämmes.

©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.