Det har väl knappast undgått någon att programmet Debatt hade sin sista sändning någonsin den 17 december, och för att göra sitt uttåg i stor stil så gjorde man det till en ”landskamp” mellan sverige och Danmark. Många har redan kommenterat programmet, så jag tänkte att jag skulle ta mig an programmet från en liten annorlunda vinkel. Jag tänker inte ta upp ett enda argument eller påstående som görs i programmet, utan tänker ägna det här inlägget helt åt att studera debatt-teknik ur ett landsperspektiv.

Jag har skurit sönder programmet i ett antal småklipp som jag sedan har bakat ihop ”efter ämne” just för att försöka fokusera på specifika personer och aspekter. Alla klippen är mellan en halv och två minuter, med undantag för det med Sonja Schwarzenberger som är strax över 4 minuter (men så är det också sammansatt av 10 individuella småklipp). Eftersom de flesta klippen här är sammansatta av ett flertal mindre småklipp på det här viset, och gränserna mellan klippen inte alltid är tydliga, kan själva argumentationen bli ganska konstig och obegriplig, så låt mig betona att syftet alltså inte är att plocka sönder argumentationen utan att studera skillnader i hur de olika debattörerna agerar. Hela programmet finns sist i inlägget för den som vill se det och eventuellt analysera deras argument.

Själva upplägget är en samsändning med Danmark med dubbla programledare, från svensk sida Belinda Olsson, och från dansk Clement Kjersgaard (samma som vid den tidigare ”landskampen” om flyktingkrisen).

Svenska deltagare enligt SVTs blurp (försvenskning av ”blurb” som det faktiskt heter på engelska) för programmet:

Andrea Edwards, dramatiker som satte upp SCUM-manifestet, Sonja Schwarzenberger, journalist och fd chefredaktör för den feministiskta tidskriften Bang, David Eberhard, psykiater, Marcus Prifitis, författare och debattör, Linnea Bruno, styrelseledamot Feministiskt Initiativ, Malin Melin, hen-mamma, Veronica Palm, feminist och ledamot i socialdemokratiska verkställande utskottet, samt Linda Nordlund, liberal feminist.

Jag vet inte vem Marcus Prifitis är, han kanske var med, kanske inte, men jag är ganska säker på att Andrea Edwards inte var med, inte aktivt i alla fall. Enligt samma blurp var deltagarna på danska sidan:

Jan E. Jørgensen, Venstre, Pia Olsen Dyhr, Socialistisk Folkeparti (SF), Lone Frank, vetenskapsjournalist Weekendavisen, Emma Holten, feministisk aktivist och skribent, Dennis Nørmark, författare och antropolog, samt Leny Malacinski, journalist och författare Weekendavisen,

Inledande kan sägas att jag uppfattade laguppställningarna som att danskarna var blandat feminister och icke-feminister, men de verkade alla vara vettiga människor. På svenska sidan var det väl bara David Eberhard som inte framstod som radikalfeminist. Av de sex (tror jag) svenska feministerna som kom till tals i programmet framstår 3 (dvs. 50 %) som rena psykfall. En som en vettig normal människa, och en (folkpartisten) såg ut som en hbtq-aktivist men verkade i alla fall kunna uppföra sig och en Fis som förvånansvärt både såg och uppförde sig ganska normalt.

Det kan ju vara värt att börja med att titta lite på hur programledarna agerar. Så låt oss börja med dansken:

Clement gör enligt min mening ett utmärkt jobb som programledare här. Notera hur han låter Linda få tala ostört, han försöker först bryta in vid ett tillfälle, men backar och låter Linda tala färdigt. Han sticker sedan smidigt in en följdfråga, låter Linda tala, backar återigen vid ett tillfälle där han försöker göra ett instick. Kort sagt, han respekterar Linda och låter henne få komma till tals. Jämför med svenska programledaren:

Rent allmänt tycker jag Belinda har skött sig ganska hyfsat när jag sett henne som programledare för Debatt, men noterar här hur David blir överkörd slash ignorerad på sluttampen. Det var inte heller det enda tillfället, något liknande hände när han mötte Linnea Bruno från Fi. Klippet inleds precis med att Belinda styr över från David till Linnea:

David får inte riktigt komma till svars. Och han är märkbart irriterad senare i programmet, vilket jag gissar beror på att han tidigare blivit fultystad vid åtminstone två tillfällen.

Ett av de framträdande psykfallen från svensk sida var Veronica Palm:

Palmens skådespelartalanger för väl närmast tankarna till en kokosnöt. Hennes tillgjorda skratt är i allra högsta grad en nedlåtande och förminskande ”härskarteknik”. Hela hennes kroppsspråk och minspel borde diskvalificera henne från alla seriös diskussioner och debatter. Tyvärr får man väl lov att konstatera att hon verkar vara en ganska typisk svensk feminist. Jag ser inget motsvarande från den danska sidan. Hur odräglig hon än är, så är hon ändå inget mot kvällens verkliga stjärnskott:

Människan(?) är helt otrolig, fan vet i vilken värld hon befinner sig, hon verkar helt bortkopplad och på någon slags egen flummig våglängd. Förutom att vara fullständigt verklighetsfrånvänd har hon en arrogant översittarattityd som gör att man blir kräkfärdig, bara första minuten är späckad med ”jag hotar dig inte, jag lovar”, ”låt mig komma med en sakupplysning innan Debatt får ett publicistiskt problem”, fejkdanska ”nu ska jeg ge dig den pedagogiske feminismen”, ”vi börjar lite vänligt, så här är det”, ”därför ska jag va mycket pedagogisk och komma med lite fakta, så här är det nämligen” och ytterligare tre minuter i samma stil … ”pedagogisk” hör uppenbarligen till hennes favoritspråk. Det som bäst sammanfattar hennes insatser i debatten (och förmodligen också hennes person) är ”falsk vänlighet”. Man undrar var hon gömt kniven någonstans. Skulle jag någonsin ta en fika med henne skulle jag inte våga släppa min kopp med blicken för en sekund, det är snabbt gjort att spetsa kaffet med lite cyanid.

Det som ändå tar priset är hur hon försöker ta över från David Eberhard [1:55–2:10] när han talar, och sen menar på att han ”pratar hela tiden”.

Lite senare [3:47] har hon till och med mage att häva ur sig ”och apropå att vi avbryter, jag ber om ursäkt, men har ni tänkt på hur mycket mer ni låter den här sidan tala till punkt medans ni avbryter oss”. Jag är ganska så övertygad om att skulle jag gå igenom programmet och kolla så skulle det direkt sänka hennes uttalande. Jag har noterat att om det är någon som inte får tala till punkt så är det David Eberhard. Rent generellt verkar det över lag vara så att det är svenskar som avbryter medan danskarna respekterar sina motdebattörer. Det lustiga är faktiskt att också Belinda säger emot Sonja i slutet av klippet: ”eftersom det är våra gäster och vi är på svensk mark, så vi låter dom också få prata till punkt”.

Man skulle ju tro att det hade täckt hela registret, men vi har ytterligare ett feministiskt psykfall, till råga på allt ett manligt sådant, som aldrig borde få sätta sin fot i möblerade debattstudior:

Lamotte är väl närmast en manlig motsvarighet till Sonja Schwarzenberger, precis som Sonja så skall han ”undervisa” och ”förklara”. De är bägge arroganta och dryga, skillnaden är att hon i kroppsspråk och attityd är falskt inställsam (döljer kniven bakom ryggen), medan Lamotte är aggressiv och konfrontatorisk (håller kniven framför sig). Det är väl ingen som missar att han vid ett flertal tillfällen är direkt oförskämd med sina pikar mot danskarna. Han verkar också [0:30–0:48 och andra tillfällen] ha svårt att visa någon som helst respekt för andra och låta dem få in ett ord i diskussionen. Och Pia Olsen Dyhrs instick i slutet på klippet är väl så nära en regelrätt utskällning som det kan bli i sådana här sammanhang.

Som en motvikt till psykfallen var då, tro’t eller ej, ”hen-mamman” Malin Melin:

Vad skiljer Malin från psykfallen? Inte åsikterna, men att hon faktiskt visar lite respekt för dem hon debatterar emot, och kan lämna ifrån sig ordet. Notera hur naturligt Malin och danskan växlar i slutet av klippet.

Det är också det som slår mig som väldigt framträdande i skillnaden mellan svenskarna och danskarna. De tongivande på den svenska sidan bränner på i mitten av vägen utan att bry sig om sina medtrafikanter en sekund, medan de danska (och Malin) faktiskt iakttar ”trafikreglerna” och samverkar med övriga ”trafikanter”.

Jag är tydligen inte heller ensam om att göra observationer av det här slaget, det fälls faktiskt några kommentarer om saken också under programmets gång:

Helst av allt skulle man vilja be danskarna om ursäkt, men jag tror, och hoppas, att det hela fungerar som en väckarklocka för Danmark. Jag har inte sett några danska reaktioner på programmet, men jag gissar att det fälldes en hel del mindre smickrande omdömen om svenskarna.

För den som vill se hela programmet och följa argumenten, så finns det här:

©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.