För en tid sedan satt jag i diskussion med en tonårskille om kärlek. Han var ”besatt” av en flicka hand inte kunde få. Han var ensam, ledsen och frustrerad. Det fanns, av skäl jag inte ämnar gå in på, inte ens ett avlägset hopp. Det räcker att nämna att hindret inte var vare sig rikedom eller kändisskap. I sin ensamhet hade han förtärts av känslorna och mådde fruktansvärt dåligt. Rationellt borde han dumpa idén och gå vidare, men kärlek är inte rationell.
Ungefär samtidigt började tusentals unga flickor boka biljetter till Oslo, popiconen Justin Bieber är på väg tillbaks till stan. Och detta är en av få sker som placerar Oslo i någon sorts epicentrum. Horder av tonårsflickor (”belibers”, anspelar på ”belivers”) leker kurragömma med sin stora idol, alla vill få en skymt och de lyckliga som får en kram kommer vägra duscha för resten av livet. Hotell belägras, väktare retirerar in i hotellfoajér och kravallstaket utgör bara ett extra tävlingsmoment.
Vi har sett belibers röja förr. Likaså deras föregångare som hängt framför andra musikband. Men jag har aldrig sett unga pojkar agera så. Flickor verkar jaga i flock, även om det är ett (paxat) byte som maximalt en av dem kan få. Betéendet har kollektivistiska drag, de som är engagerade bryr sig om varandra och gör stjärnan till navet för ett socialt projekt. Ingen tror på allvar att just hon själv ska dra det längsta strået.
Tonårspojken jag inledde med, jag har diskuterat med flera sådana också. Dock ytterst sällan med kvinnor. Och även då män diskuterar förälskelser av flickor, så är det enmansprojekt. Killar jagar inte i grupp. Ingen kvinnlig artist, hur ”perfekt ur alla aspekter” hon än må vara, kan komma i närheten av Biebers bedrift. De män som ändå går det gör det ensamma, bara många ensamma samtidigt. För flickorna är det en kollektiv handling.
Att bli så tokförälskad i någon är rätt meningslöst i vårt samhälle, men det är en allmän defekt som hela mänskligheten till och från lider av. Jag ämnar inte slå ner på någotdera betéende, bara uppmärksamma skillnaden. Är det så unga flickors hjärtan fungerar så måste vi anpassa vårt samhälle för det, det måste ändå ta smällen i någon ände. Men så gäller också omvänt, fast det är svårare. Då pojkar ofta tiger med sina känslor så går det ofta längre innan de säger något, och då har de hunnit bli mer intensiva eller destruktiva. Och just ”intensivt och destruktivt” har många svårt att tackla.
Syftet med denna ”besatthet” (oavsett riktning) är att man ska maximera sina chanser att få just den bästa tänkbara partnern. Men då var konkurrensen endast den egna familjen/stammen och kanske också den tilltänktas, under alla omständigheter en begränsad krets. Idag konkurrerar tusentals unga norskor om en kanadensisk alfahanne som redan är upptagen. Jag säger ”konkurrera”, eftersom att det är han som har makten att välja. Men ändå har inget det som seriös målsättning. Istället har det tagit formen av jakten på en dröm. Ett sätt att ge uttryck för kroppens behov när blodet ersätts med hormonkoncentrat. Och ungdomar har både mer hormoner än oss något äldre, och avsevärt mindre erfarenhet av det rusiga tillståndet. Var och en minns nog hur det känns. Jakten, att förmå oss att jaga, är hormonernas syfte. Det som skjuter upp oss på molnen när vi lyckas, för att sedan knuffa ner oss på bergig grund när vi misslyckas, en emotionell berg-och-dalbana. Och det fungerar även när målet är utom skotthåll. Ruset är i detta läge både mål och syfte, att faktiskt uppnå ett resultat är en helt annan fråga.
Jag är glad i hjärtat för dessa flickors skull. Önskar bara att jag kunde vara där och se det.
Teo
Pingback: Sportens funktion och vikten av tävlan | Genusdebatten