Eders Ödmjuke försöker undvika att mörda om det är möjligt
Jag ville bara skrika ”vad fan”. Vi har nått en punkt där jag känner att det inte går längre. Hur mycket vi än jobbar med normer och genuspedagogik så känns det bara som att det tar för lång tid. … [Ung kvinna i Västergötland] blev mördad på väg hem från sommarjobbet och en 21-åring blev mördad när hon var ute och joggade. Det bekräftar för alla kvinnor att den rädsla de känner är befogad och det gör mig så upprörd … Vi behöver liksom en man för att skydda oss mot andra mäns våld. Det ska inte behöva vara så. … [Män] måste säga ifrån när deras manliga vänner säger något sexistiskt eller beter sig på ett sätt som är förnedrande mot kvinnor. Det är liksom startskottet för något större annars. … Jag förstår hur de [polisen som uppmanar att man ska undvika att springa med hörlurar utomhus] menar, men samtidigt har vi pratat så mycket om hur alla kvinnor ska anpassa sig till rädslor. Är det budskapet vi vill ge till unga tjejer? Att de måste anpassa sig för att inte bli mördade? … Vi är på nivån att vi måste ställa frågan: ”Hur får vi män att sluta mörda och våldta?”. Det är helt absurt, men det är där vi är.
Nina Rung är alltså, vad jag kan förstå, polisutredare på Barnahusenheten vid Polisen Stockholm City (heter det verkligen ”Stockholm City”???, borde det inte vara ”Stockholms innerstad”?), och hon fick efter ett debattinlägg i DN tidigare i år hård kritik av Svea hovrätts president Fredrik Wersäll:
Hon (Nina Rung) förefaller inte ha förstått att rättens uppfattning saknar betydelse, det avgörande är vad som är bevisat om vad den misstänkte insåg eller borde insett. Hon verkar överhuvudtaget inte riktigt ha tagit till sig det fundamentala i en rättsstat att rätten bara kan döma för en gärning om den är straffbar i lag och det påstådda brottet är fullt ut bevisat av åklagaren.
En snabb sökning ger följande siffror från Brå om dödligt våld:
2011: 81 offer, 56 män, 25 kvinnor
2012: 68 offer, 46 män, 21 kvinnor (hur nu det går ihop, 21+46 blir väl 67?)
2013: 87 offer, 61 män, 26 kvinnor
2014: 87 offer, 62 män, 25 kvinnor
Nej, jag tänker inte dra litanian om att över två tredjedelar av offren är män. Jag konstaterar bara att det verkar vara minst 80 mord per år, 2012 var ett ovanligt lågt antal. Om vi tar bort det som en ”outlier” så har antalet under perioden 2005–2014 legat mellan 81 (2011) och 111 (2007).
En snabb överslagsräkning: säg att medellivslängden är 80 år, och att åldersgrupperna är lika stora (överslag som sagt vad), det skulle innebära att det är ungefär 20 som blir mördade i åldern 0–20 år, 20 som blir mördade i åldern 21–40, 20 som blir mördade i åldern 41–60 och 20 som blir mördade som är över 60. Om det skulle vara en jämn fördelning också på könen innebär det att det skulle vara 10 män och 10 kvinnor i varje åldersgrupp.
Jag tror att vi har en ganska hög exponering i media när det gäller mördade kvinnor, särskilt unga sådana. Så jag tror inte vi har haft mer än två mördade kvinnor i år i gruppen 0–20 (om jag lite oförskämt räknar in kvinnan på 21 år i den yngre gruppen) för då hade vi säkert hört talas om det. Så det innebär att vi har två fall av unga kvinnor mördade när det rent statistiskt borde vara 10.
Jag tycker om unga kvinnor, ser dem som något att glädja sig åt (utan några dolda baktankar).
Nu är Nina Rung genusit, så det är väl för mycket begärt att hon skall kunna ta till sig fakta som presenteras i klara siffror. Till skillnad från Nina Rung utropar jag i brutalt ärlig klarsyn:
”Hurra, bara två!”
©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.
Tyvärr är det så, i alla fall här i Malmö att de flesta unga män som blivit mördade har tillhört olika gäng. Som när jag bodde i Kroksbäck, där de slogs med baseballträ och en annan gång när en ung kille körde in i ett gäng som stod på gatan och en av de unga männen som stod där dog.
Massor med sånt och till slut blir man avtrubbad och tänker: ”Jaja så länge det inte drabbar någon oskyldig”.
Och när det då drabbar någon oskyldig, någon som är på väg hem från jobbet eller är ute och joggar, det är då man reagerar. För det hade kunnat vara jag eller du. Då har man ingen kontroll alls och det är skrämmande.
Är man med i ett gäng och handlar med xxx då kan man vänta sig det.
Och visst de som ger sig på unga ensamma människor är sjuka as, men det är en klen tröst för de som drabbas.
Är Nina Rung så korkad att hon tror att de män som är sexister med nödvändighet är de som mördar kvinnor och att lösningen på våldet är att ha nolltolerans mot sexism ? Krävs nog en väldigt speciell personlighet för att våldta och mörda någon.
Inte för att jag förespråkar sexism men Rungs världsbild verkar vara starkt förenklad.
Dessutom undrar jag vad genustomten Rung tycker om hennes åsiktskamraters sexism mot män ?
Det är ju också minst sagt naivt av en polis att mena att kvinnor inte skall behöva fundera på hur de agerar för att undvika våld.Tror hon inte att vi män också gör riskbedömningar för att undvika våld ?
Sedan avslutar hon med den eviga feministiska frågan hur får vi män att sluta att våldta och mörda.För det första är det en väldigt liten andel män som gör det och våld och kriminalitet har alltid förekommit.Tror inte att det finns någon lösning på det eftersom det alltid kommer finnas samvetslösa människor och människor med empatistörningar.
De flesta mördade män var antingen kriminella eller fyllemord. Ca 5 om året är av en närstående kvinna. Som man är det alltså lätt att undvika bli mördad. Sen finns undantagen. Råkat vara på fel plats vid fel tillfälle. Råkat bli vittne till något. Där har man ingen kontroll.
Av de ca 25 mördade kvinnorna är ca 17 en närstående man. Till det fyllebråk. Och så de ca 2-3 fall av överfallsmord av okänd gärningsman.
Risken att bli mördad utanför de vanligaste grupperna är alltså försvinnande liten. Det är antagligen fler kvinnor som under samma period omkommit i trafiken på väg hem från jobbet eller joggat på mörk väg. Ingen skriver om bildöden och hur man bör säga åt vänner som uttrycker missaktning mot fotgängare och cyklister. Deras avoga inställning är grunden för att folk blir påkörda. Typ.
Om man låter rädslan för de få anomalierna ta över livet istället för att fokusera på verkliga faror, springer med pepparspray men inte reflex, bör man få ordning på sina prioriteringar.
Lite som när jägare oroar sig för vargar ska döda deras jakthund, när trafik och vådaskott är de överlägset största hunddödarna.
Btw när det gäller rådet att inte springa med lurar. Ett bra råd. Inte för att höra ev osannolika gärningsmän, utan mera för att höra bilen, mopeden eller cykeln. Det är ingen bra idé att springa i en bubbla.
Att reagera känslomässigt på en tragisk händelse kan vara förståeligt. Men att göra det inom det yrke som hanterar kriminella handlingar är väl inte rätt plats? Bättre sluta då.
Och om sådana här högst allvarliga brott ökar i ”världens mest jämställda” land, så är det väl mer adekvat att professionellt och seriöst fråga efter orsakerna?
Hur påverkas män, och kvinnor, genom decenniers nedvärdering, vinklingar och rena lögner om manligt kön, i media liksom i politik? Liksom genom den konstanta negligeringen av manlig problematik, utom för att peka finger åt?
Men det räcker visst inte, här kommer en till, nu blir det TV-såpa, adekvat benämning när ”Efterlyst” blir feministiskt. http://www.dn.se/kultur-noje/jag-vill-bromsa-den-flasiga-grabbigheten
Här skall media åter ”lösa kvinnors problem” och frustration, (accelererande per flåsig ”feminism”), genom att manligheten förolämpas.
Ett henlik kanske?
Irene Pozar i Expressen hänger på Rung och menar också att hon inte skall behöva anpassa sig efter mördare och våldtäkstmän.http://www.expressen.se/kronikorer/irena-pozar/paminns-om-allt-jag-ska-gora-for-att-fa-leva-i-frid/.
Hon menar att hennes beteende blir skuldbelagt och inte mördarens/våldtäktsmannen.
Jag säger lycka till om hon slutar vara försiktig.Skall hon sluta låsa sin lägenhetsdörr och bilens dörrar och kanske röra sig på skumma ställen på natten också ?Riskminimering är naturligtvis helt onödigt.
Naturligtvis menar hon också att vi män inte skall klaga på att det är flest män som utsätts för våld eller att säga att de flesta män inte våldtar för det är inte relevant enligt henne. Undrar vad hon skulle säga om jag skrev att kvinnor är horor
eller att romer stjäl och att det inte är relevant att höra några klagomål från dessa grupper ?
Hon menar att brottsligheten beror på den manliga normen i samhället.
Om det stämmer undrar jag varför det inte är flera av oss män som begår brott
om det nu är en del av normen att göra det ?
Anders/AV – ”Lite som när jägare oroar sig för vargar ska döda deras jakthund, när trafik och vådaskott är de överlägset största hunddödarna. ”
Hundar vilket bli ätna av Varg, dessa hundar rör sig icke i städer precis och ej ens perifert.
Med den typen av Varg-sammanfattning motsäger något dina tidigare ord, – ” Risken att bli mördad utanför de vanligaste grupperna är alltså försvinnande liten. Det är antagligen fler – – – ”
Trovärdigheten i hela ditt skrivande kommer i gungning då du använder omoget Varg-äta-hund-argumentet och värderingen ligger därefter och skvalpar oavsett.
”Hur mycket vi än jobbar med normer och genuspedagogik så känns det bara som att det tar för lång tid.”
Det kanske beror på att metoden inte funkar?
Håller med Anders/AV:s resonemang.
Jag springer några gånger i veckan på olika motionsspår. Nästa varje gång skrämmer jag slag på en kvinna med hörlurar. Ibland blir jag tillsagd att inte springa så fort eller så nära, trots att jag håller ut så mycket jag kan och säger ”hej” före passage om det är trångt. Kommentarer om hon kan stänga av/sänka musiken eller se sig om då och då brukar inte uppskattas.
@Anders/AV:
Det finns en viss korrelation mellan synen på den svenska vargen och den svenske mannen…
visst är det tråkigt att man ska behöva känna sig rädd på offentliga platser. Men det är ju inte vad den här debatten handlar om egentligen utan det är bara ett sätt att rättfärdiga sin politiska agenda.
Lovar att de snart kommer börja gapa om utegångsförbud för män.
”Vi har försökt lyfta problemet genom ”kunskap” och normkritiskt arbete men det räcker inte. Fortfarande år 20xx så blir kvinnor mördade och våldtagna därför är det här enda lösningen. Dessutom skulle även män tjäna på det då män också blir utsatta av andra mäns våld.”
Typ så.
@ChristinaG:
Allvarligt? Inte springa så fort? Shit, jobbigt för alla de män som kommer ikapp mig då om de måste hålla min takt
Häromveckan var jag ute och vandrade på kvällen. Sent på kvällen för att jag inte rört på mig på hela dagen. Hade på mig hörlurar och lyssnade på ljudbok. Trots detta hörde jag att två stycken kom ikapp mig. Två stycken män som pratade med varandra. Jag fortsatte gå, en massa tankar rusade runt i huvudet (bland annat funderade jag på hur fort jag skulle kunna slå 112, eller om det vore bättre med en akut status update på FB vore det bästa). Men inom några sekunder hade männen passerat mig, utan ens en blick åt mitt håll.
Rädsla är inget farligt. Att låta den begränsa mig ser jag däremot som betydligt farligare. Och min rädsla tillhör mig. Jag kan inte lägga den på okända män som att det är deras ”fel”. Ja. Hagamannen och andra våldtäktsmän och mördare har en del av ansvaret för min rädsla som byggts upp. Men ingen annan vars enda ”brott” är att de valt samma väg som mig – och är betydligt snabbare på att ta sig denna väg.
@Patrik:
Och sen kommer man vara ytterst förvånad över att brotten då ökar då det *suprise, suprise* är de som följer lagarna som skulle stanna inne…
Lite som att olyckorna vid övergångsställen ökat när fotgängarna inte längre stämmer av med bilister att de är sedda innan de går över sen zebralagen infördes för att skydda fotgängare.
@trollan
Ja visst är det så.
Sen den här tron som genomsyrar deras världsbild att allt i samhället är gjort för att diskriminera och utnyttja dom är så besynnerlig så jag finner inte ord.
De ställer sig aldrig frågan om man valt att göra på ett visst sätt för att alternativen varit sämre? Ska vi ha ett fritt och öppet samhälle så krävs det ett visst egenansvar av individen då det alltid kommer finnas människor som inte vill en väl. Men hade alternativet varit bättre?
Man kan nämligen inte nå deras ideal där ingen någonsin ska bli kränkt, hotad, våldtagen, misshandlad, mördad osv utan att ta till metoder som kraftigt skulle inskränka på individens frihet.
@DanTor: Jag pratar om statistik för jakthundar ja. Pudlar i Bagarmossen är inte med. Även i Dalarna och Värmland är det betydligt större risk att jakthundar blir påkörda i trafiken eller blir skjutna, än att de blir dödade av varg. Dessutom är det sällan att statsboende hundar får lov att springa fritt. En jakthunds liv är friskt, fritt, men kort.
Så om man på något sätt ska skydda sin jakthund är en reflexväst det bästa. Så att bilister och jägare kan se hunden. Efter det kommer åtgärder mot rovdjur. Bland de rovdjursdödade hundarna ingår även björn under björnjakt. Att skicka hunden på en björn är inte ofarligt. Det dödas även en del hundar av älg. Inget jägare klagar på.
Läste en gång om en genusvetare från Umeå, som påstod att de ca 5 män som dödas av sin kvinnliga partner (eller f.d.) per år, detta gör dessa på grund av att de förtryckts av honom. Inga bevis gavs förstås, som vanligt. Men OK, det kan säkert stämma i vissa fall, vi säger det.
Då återstår frågan, de ca 4 eller 5 gånger så många kvinnor som dödas av sin manlige partner, eller f.d. dito. Vad kan det bero på, kan det inte vara samma orsak där? Med tanke på hur både debatten och politiken vinklas i detta land, med en feministisk regering, media osv.
Och den bevisbara diskriminering som just den manlige partnern ofta utsätts för vid t.ex. skilsmässa. Hem, barn, kvinnans beteende och ibland regel- eller lagbrott (allt välkänt men nertystat). Kan inte det vara en förklaring till båda könens partnerrelaterade våld och även till vissa mord?
Och är den snedvridna osv. politik som nu förs kanske medskyldig?
@Joakim Steneberg:
Ja, köper man hennes resonemang så….
Själv anser jag individen skyldig till sina egna handlingar.
Förklaringar finns många, men ursäkter finns inga.
@Anders Senior:
Förklaringar och ursäkter är två delvis olika saker, men inte helt. Det ena utesluter inte det andra.
Och orsak och verkan ingår i naturlagarna. Liksom att det finns vägar att förvärra, eller förbättra politik och annat. Eller hur?
Jag håller med dig i stort, men den sista meningen att man skulle kunna skylla på Politiker som någon form av medskyldig häktade jag upp mig på. Någon annan kan inte hållas ansvarig för ditt eget beteende.
Varför brinner tex. i så fall bilar bara i vissa ”utanförskapsområden”? Det finns många småstäder runt om i landet med samma ”utanförskap” där bilar också skulle brinna om det var politiken som driver dem till det… -Som ett exempel.
För mig är skillnaden stor mellan förklaring och ursäkt.
Man kan förklara bilbränderna med allt ifrån utanförskap, bristande impulskontroll, polisens frånvaro, dålig uppfostran, kulturskillnader, men inget av det ursäktar faktiskt brottet.
Men nu när jag tänker efter måste jag nog ge dig rätt ändå förresten; förklaringar ses ju i vissa fall som förmildrande omständighet, vilket ju faktiskt är en form av ursäkt där man skyller på annat.
Knutby torde väl vara ett exempel på detta, hur barnflickan (gärningsmannen) i stort sett slapp ta ansvar för sina handlingar, medan anstftaren, hjärnan bakom fick ta den stora smällen.
Visst skylls mycket på politiker, ibland reagerar man faktiskt. Men att en helt usel havererad könspolitik (usel mycket beroende faktiskt på medias makt) ställer till det för och mellan könen. Det framstår för mig som fullkomligt klart. Ojämställda lagar, kvotering osv osv.
Och i denne ensidiga prioritering av det ena könet, försummas många andra viktiga problem. Stora delar av den offentliga sektorn, skolan, osv. osv.
Tillåt mig metaforen, ”total urspårning”. Som kan bli resultatet, på grund av problemet med usla spår på viktiga järnvägar, känt sedan årtionden.
Och vad står kritiker och säger i TV: ”Det är politikernas fel.”
@Anders Senior:
Man kanske borde tala om förklaring och bortförklaring istället. Ursäkt används ju dels om en bortförklaring, dels om förklaringar. ”Jag ber om ursäkt för att jag är sen, jag fick punktering på vägen” är ju en ursäkt som är en förklaring (om det är sant), medan ”Jag rår inte för det, patriarkatet fick mig till det” är en bortförklaring.
En ursäkt/förklaring är kommer av att man tar ansvar för en okontrollerbar konsekvens av en oförutsedd men korrekt angiven orsak.
En ursäkt/bortförklaring kommer av att man förnekar sitt ansvar för kontrollerbar konsekvens av falskt angivna orsaker.
Personligt ansvar vs samhällsansvar måste slutas ses som antingen/eller.
Man måste kunna driva en politik som går ut på att förbättra för de svaga utan att samtidigt skicka budskapet till dessa att de är offer för omständigheter som de inte kan påverka.
På individnivå behöver man förstå att ytterst är det en själv som är ansvarig för sin säkerhet, välbefinnande, framgång, lycka osv, utan att det måste innebära att politiska lösningar är onödiga eller att man ser ner på de som inte har förmågan att se förbi situationen och maximera sin potential. Här brukar man göra misstaget att tro att det är enkelt för andra att göra och tänka som man själv har gjort. Det räcker inte att säga ”Men det är bara att…” eller ”Tänk positivt” osv. Detta perspektiv och tankesättet är inget man kan anlägga hur som helst, det är en färdighet som är inlärd och kan kräva stor träning.
Ingen av sidorna ger människor de rätta verktygen för att lära sig det som behövs.
Det livsfarliga är att anlägga ett perspektiv, som på akademisk eller teoretisk nivå må vara 100% sant, som livsåskådning på individnivå. Tyvärr är det det som sker från vänster/feminismen. Allt är någon annans fel, lösningen ligger på någon annans bord, och det är rakt igenom synd om dig. Inte bara synd, du är förtryckt.
Och om du inte tillhör den gruppen så är du en förövare och förtryckare. Skämmes!
Och detta ska göra världen bättre…
Nu ska jag inte svära i kyrkan, men jag vill droppa in en teori jag funderat på.
Eftersom mycket relationsvåld sker under inverkan av alkohol, är det inte rimligt att tro att det kan vara alkoholens hämmningsbefriande effekt som triggar en reaktion på hur vardagen ser ut?
Det pratas hela tiden om att det är alkoholens fel och att det är den rådande machonormen som ligger till grund.. men om vi för en sekund skull ta oss en titt på hur de utsatta förhållandena ser ut när alkohol är borta ur bilden.
Jag har nämligen en teori om att det ok av dolt förtryck som tvingar in männen i en livslögn av rådande PK-normer är orsaken till att våldet bubblar upp när alkoholen suddar ut konsekvenstänkandet.
Det talas ofta om förtryck, men jag skulle vilja sträcka mig till att säga att den som har makten hos en art att bestämma om sex och fortplantning även har fullständig makt över hela livssituationen.
Så till skillnad ifrån rådande populära teorier om könsmaktsordning så är själva grunden till könsmakt att ha en 100% garanti på att ens egna gener förs vidare och att alltid ha rätten att bestämma vem som får utgöra den andra halvan av avkommans genuppsättning en grogrund för maktmissbruk….
@Greger Palm:
Våldshandlingar är ju absolut ett resultat av vanmakt och inte av makt. Men den frustrationen och vanmakten kan ju förstås vara helt orelaterad till det andra könet eller till relationen i sig.
Den som misshandlar sin parter kan nog lika gärna vara ett as även nykter (om än mindre våldsbenägen rent fysiskt), som den personen kan vara undergiven eller hur älskvärd som helst.
@MK: Såklart, jag talar inte om någon regel.
Jag vill dels bara sprida skuldbördan till att det inte enbart är något patriarkat eller machonorm som lätt kan isoleras och pekas ut som roten till det onda(vid sidan av att jag dessutom inte tror på att något patriarkat ens finns), samt att jag vill fånga upp och sätta ljus på att den egentliga maktfördelningen inte överensstämmer med de populära feministiska åsikterna.
@Greger Palm:
Att machonormen inte kan ligga till grund blir ju tydligt redan när vi vet att partnervåld även sker av kvinnor mot män, eller av kvinna mot kvinna i lesbiska relationer.
Det som jag skulle kunna tänka mig spelar in i sammanhanget är ifall föräldrar oftare är våldsamma/mer hårdhänta mot söner än mot döttrar (i vilket fall män är ”offer” för strukturer och inte bara onda våldsverkare…). Då skulle det kunna vara ett mönster som reproduceras i vuxen ålder, dvs att män skulle vara mer benägna att vara våldsamma i allmänhet, och därmed också mot sin partner.
Men det stämmer ju inte överens med det jag skrev först. Sedan kan det också vara så att även om män är mer våldsamma rent generellt (dvs utanför relationer) så har de i relationer fler hämmande impulser som jämnar ut statistiken, t.ex. ”man slår inte tjejer” blir inlärt, medan tjejer inte får lära sig motsvarande.
Många män som blir slagna av sin kvinnliga partner kommer inte ens för sig att försvara sig för det sitter så djupt i dem att man inte lägger hand på en kvinna på det viset.
Om vi ska tala om machokultur så ska vi inte heller glömma att det kan vara något som påverkar att det oftare är män som på impuls agerar hjältar i diverse situationer. Läste häromdagen en äldre artikel om två män som räddade ett par som hoppade från en bro ner i iskallt vatten. Det var en SM-vinnare i styrkelyft och en kampsportare. Detta är ju miljöer som man ofta beskyller för machokultur men antingen har just dessa individer lyckats stålsätta sig mot socialiseringen i den miljön, eller så har ”machokulturen” faktiskt del i att män också, ibland, gör bra grejer…
@Greger Palm:
Förresten så brukar ju t.o.m. många feminister gå med på att det är kvinnor som har makten i relationsfären. Det talar ju också emot att mäns våld mot kvinnor skulle vara relaterat till könsmaktsordningen och vara någon form av maktutövande.