Den berömda bilden av Marit Björgens högerarm
Nu har Svenska Dagbladet åter tagit upp diskussionen om Marit Björgens armmuskler:
Så varför är kvinnliga elitidrottarkroppar fria kommentarsvillebråd? Varför får inte Marit Björgen ha de armmusklerna hon har utan att bli misstänkt för doping?
Därför att om den där bilden var representativ för hur hon ser ut, skulle misstanken om doping ligga väldigt nära till hands. Vi som är lite äldre kommer ihåg hur det lät när Ben Johnson var i farten – såg man ut så, så måste man ju bara vara dopad!
Ben Johnson, senare dömd för doping
Jag tycker nog att det alltid blir snack runt överlägsna idrottsstjärnor, speciellt om de dessutom ser betydligt mer muskulösa ut än konkurrenterna. I det här fallet kan man nog säga att det är ovanligt många som tar Björgen i försvar – hon är från Norge, och norrmännen dopar sig inte! Hon är dessutom populär. Vi vill helt enkelt inte att hon skall vara dopad.
Tror jag att hon är dopad? Nej. Jag tror inte heller riktigt på den där bilden (och det tycks inte Björgen göra heller, utan skyller den på en ”skicklig fotograf”). Det är ju rätt lätt att kolla – leta fram lite andra bilder där Björgens armar är bara! Det har jag gjort, och visst är hon muskulös, men jag är böjd att hålla med Björgen beträffande fotografen (eller bildbehandlingen).
Detta kan förstås journalister göra också. Varför välja ut den bild som sticker ut allra mest, som för erfarna betraktare (som säkert sett hundratals bilder på Björgens armar) helt klart skapar en illusion av muskelmassa som inte stämmer med verkligheten?
Är det för att storyn blir bättre så?
Björgen (blå tröja) i oretuscherade bilder.
Slutligen kan jag nämna att norrmännen lustfyllt noterade att Charlotte kalla ”gjorde en Björgen” på idrottsgalan, när hon visade upp armmuskler som inte står Björgens så långt efter. Björgen (168 cm, 64 kg) har nog inte mer muskelmassa än Kalla (162 cm, 60 kg) [Förtydligande: i förhållande till kroppslängd, menar jag naturligtvis], men av bilderna att döma har hon lite mindre underhudsfett. Man ser lite olika ut, som Kalla konstaterar i artikeln.
Kalla vill inte vara sämre
Modern skidåkning innebär mycket stakning, vilket ger rätt ordentliga armmuskler.
Artikeln försöker också problematisera att man oroar sig för idrottstjejer som är för smala:
Kom då att tänka på en artikel i Aftonbladet från i fjol, som skrevs i samband med att norska längdåkaren Kristin Störmer Steira diagnosticerades som för smal för att tävla. Faktum är att det ju finns många manliga elitidrottare som är oroväckande magra, inte minst inom långdistanslöpningen, men blir de avstängda från tävlingar för att de väger för lite? Mycket sällan, misstänker jag.
Först och främst, Steira hade problem! Hon medger det själv:
-Jeg var langt nede både psykisk og fysisk. Jeg kan godt innrømme det, fordi det var slik det var. Det ble svært lite med søvn og lite med mat. Jeg sa til meg selv at jeg måtte spise, men jeg hadde ingen matlyst. Samtidig trente jeg. Men det sier seg jo selv at en går ned i vekt av mye trening kombinert med lite mat og mye søvn. Og siden jeg ikke akkurat hadde så mye å tære på fra før heller, så bikket jeg under grensa.
Hon, tränaren och näringsfysiologen beskriver det inte som ätstörning, utan som ”viktstörning”, men det var helt rätt av henne att avstå från tävling.
Dessutom är det så att anorexi är ett påtagligt problem bland kvinnliga idrottare, men ett mycket mindre problem bland manliga. I en stor undersökning som tittade på olika former av ätstörningar, var kvinnliga idrottare överrepresenterade i alla (jämfört med en kontrollgrupp). För män gällde att anorexi inte förekom i någon av grupperna (en i kontrollgruppen), men idrottsmännen var kraftigt överrepresenterade i fråga om andra ätstörningar (länk). I en äldre svensk rapport noteras att ”elitidrottande flickor löper 15–20 ggr större risk att få anorexi än icke idrottande flickor”.
Det är alltså ett riktigt problem, och vi bör vara uppmärksamma på det. Dessa tjejer blir inte hjälpta av att ingen säger något, av rädsla för att verka politiskt inkorrekt.
Nu är väl den största myten att doping skulle användas till att skaffa stora muskler.
Alla elitidrottare är dopade, helt oavsett hur klämmkäcka och helylletramsande de verkar.
@MJ:
Det är riktigt att den stora nyttan med doping oftast är att man orkar träna hårdare och återhämtar sig mycket snabbare från skador. I uthållighetsgrenar är inte stor muskelmassa nödvändigtvis av godo heller…
Däremot håller jag inte med om att alla elitidrottare är dopade. Det varierar mycket från land till land. De som bekämpar doping internationellt har länge haft stora problem med USA, där tendensen att mörka dopingfall varit stor. I Sverige (säkert oika beroende på vilken sport man talar om) har det pågått ett systematiskt och djupgående arbete mot doping, som inkluderar etiksessioner med ungdomstränare och en stark opinion mot olika former av fusk. Jag tror att Norge liknar Sverige i det avseendet, men Finland har flera gånger visat prov på ett annat synsätt.
@Ulf T:
Det är lätt att avgöra genom de kända dopningsfall som finns. Dopning ökar prestationen VÄLDIGT mycket. Om du t.ex. har 10 ungefär lika goda löpare som springer milen på 50minuter, tränar ungefär lika mycket och aldrig har sett ett dopningspreparat. Sedan tilldelar du en av dem en dopningsläkare, då kommer denne snart springa milen på under 40 minuter och vara i en helt annan klass än alla de andra 9 som under samma tid pressat sina personbästa med 10-15 sekunder.
Om vi skulle flytta det här till eliten så inser man ju snabbt att om samtliga Finlands bästa längdskidåkare är tokdopade, så kan ju ingen längdskidåkare i världen hålla sig i ens samma klass utan dopning. Ändå var det precis så när hela Finlands längdskidåkningslandslag var dopade upp över öronen. Andra länder med duktiga längdskidåkare höll jämna steg med dem, alltså var alla dessa dopade.
Eller ta tour de france. Där finns dels många dopningsfall samt många som hållit samma klass som de dopade. Men dessutom kan man tydligt se hur resultaten förändrats ÖVER HELA FÄLTET när man införde blodpassen nyligen. Folk kommer in i samma ordning, men på sämre tider.
Sverige hade ett officiellt dopningsprogram på 70-talet som avslöjades av Pelle Svensson. Efter det så införde man den här helylle-idyllen som ska hålla masken utåt.
Ofta gäller att värdlandet för OS får mörka sina egna dopningstester. Det skedde ganska oblygt av USA under vinterOS där senast, där de även hade ovanligt stora framgångar i bedömningssporter. Den upprepades av Kina om än inte lika öppet.
@MJ:
Det finns en hel del studier som visar på stora fördelar med t.ex. EPO för långdistanslöpare, men de flesta har den stora svagheten att de inte utförs på elitlöpare (eftersom det inte vore tillåtet). Dock finns det all anledning att anta att effekten av doping minskar ju närmare toppen man kommer. Se t.ex. denna artikel:
@Ulf T:
Ju närmare toppen man kommer desto mindre skillnader är det också som krävs. Det är klart att om du har 10 löpare som springer milen på 35 minuter och dopar en av dem så räcker det med att han springer den på 32 minuter för att anses utklassa de andra.
@MJ:
Jo, men nu talar vi inte om sådana skillnader. Studier har påvisat förbättringar på runt 45 sekunder på milen med EPO för medelgoda löpare. Det är alltså tveksamt om det har någon positiv effekt för de bästa 10 000-meterslöparna. Det hänger på vad som är de begränsande faktorerna, och för millöpare i toppklass är mjölksyratröskeln en mycket viktig faktor (kombinerat med utväxlingen i löpning i de hastigheterna, dvs hur lätt man kan glida fram i relativt hög fart), medan den aeroba kapaciteten ofta är begränsande för medelgoda löpare. Cykling är en annan sak, med helt andra arbetstider, så där vill jag låta det vara osagt.
Av skäl som jag inte kan gå in på har jag mycket god insyn i åtminstone svensk friidrott, och där kan jag svära på att påståendet att de flesta toppidrottarna är dopade är helt fel.
Jag och min bror brukade titta på alla de stora cykelloppen. Vuelta a Espana, Giro d’Italia, Tour de France osv. Vi brukade sitta och svära när någon som vi visste var starkt dopad vann. Men sen kom det fram att ALLA varit dopade. Det är inget kul längre, all glans är borta, det är bara smuts. Det tråkiga är att många riktigt duktiga cyklister som inte dopade sig knäcktes psykiskt och kom aldrig mer tillbaka.
Nu läser jag och min bror mycket om ultramaraton och ser filmer om det och så. Än så länge verkar de inte dopa sig. Och hela filosofin runtomkring är inspirerande.
Fast om man bara tar Steiras egen beskrivning som du citerat, så betyder det ju inte att hon har anorexia. Anorexia är mer än att bara gå ner mycket i vikt. Framgick det någon annanstans att hon hade anorexia?
Off-topic igen, sorry, men har ni sett denna blogg: ”Vita Kränkta Argbiggor”?
http://vitakranktakvinnor.wordpress.com/
Om vi återgår till själva tankegången i inlägget i SvD, så undrar jag hur det riktigt förhåller sig med den där utseendefixeringen. Jag kan tycka att kvinnliga idrottare visar upp sin kroppar på ett annat sätt än manliga dito, vilket antagligen leder till fler kommentarer (nu kan man ju hävda att de mer eller mindre tvingas till detta…). På mostsvarande sätt noterar jag att i takt med att andelen kvinnor inom media blivit allt högre, så har det börjat dyka upp bild-bylines med helkroppar, där inte sällan kvinnliga journalisters bröst ska puta ut. Jag kan inte se detta på annat sätt än att kvinnorna i dessa fall ”bjuder på sig själva”. Män har sällan lika stort behov av detta. Och i ärlighetens namn måste jag säga att jag kan tycka rejält synd om alla vettiga kvinnliga journalister med vardagliga kroppar som tvingas in i detta barnsliga beteende. Men även de förblir tysta, för man får ju inte kritisera de mest gällt skrikande kvinnorna…
SvD-artikeln verkar trevande. Tex med frågan: ”Finns det en norm som talar om hur en kvinna bör se ut – och om hon avviker från den är det fritt fram att tycka till om hennes utseende?”
Det är klart att det gör, även om det är dumt. I synnerhet kvinnor/flickor har alltid mallar att hålla sig inom, och avvikare utsätts ofta för en social bestraffing. I regel av de andra kvinnorna/flickorna i gruppen. (Men toppidrottare har nog redan visat sig motståndskraftiga mot sådana påtryckningar.)
Jag funderar snarare på varför? Om någon kan alla kungligheter, eller vet vilka kändisar som är gofta med vem, så är det i min erfarenhet alltid en kvinna! Likaså innehåller damtidningar en betydande del skvaller mellan korsord och kakrecept. Vari bottnar detta intresse att hålla koll på andra? Och i vilken mån gäller majoriteten kvinnor eller ett synligt fåtal?
Detta missar jag i mitt liv som man. Jag kan observera det, men har inte nycklarna till hela förståelsen.
Teo
@Mariel:
Termen anorexia används lite slarvigt både för symptomet och ätstörningen, anorexia nervosa. Sedan är det ju så att man, som Steira sade, kan ”gå över gränsen” och får svårt att ta sig tillbaks på egen hand, då en av följderna är att aptiten minskar ännu mer.
Men för artikelns poäng tycker jag inte det spelar någon roll. Det var definitivt rätt att stoppa hennes tävlande, och att oroa sig för personer med viktstörning, oavsett vad den underliggande orsaken är.
Teodor
Jag kan instämma helt i vad du skriver, nämligen att den där skvallervärlden aldrig öppnat sig för mig heller. Jag kan bara inte bgripa vad som är så intressant. Ointressanta karaktärer säger ointressanta saker. Å andra sidan kan min fru över huvud taget inte begripa hur någon kan läsa en tidskrift bara om bilar. I och för sig är det inte heller min favoritlektyr, men visst slår jag gärna ihjäl tid i tandläkarreceptionen med en biltidskrift.