I dagsläget finns det flera bloggar i Sverige som har samma funktion som pressen. Om man skall göra en förenklad uppdelning så har vi på höger-mitten Patrik Engellau med Det Goda Samhället och på vänster-mitten Johan Westerholms Ledarsidorna. Jag rekommenderar varmt läsning av bägge för en balanserad bild av vår samtid. Nyligen började Det Goda Samhället även att producera en serie TV-Program i form av DGS TV där Engellau intervjuar intressanta personer.

En av de första personer som Engellau intervjuade på DGS TV var just Ledarsidornas Johan Westerhom. Här tänker jag kommentera deras samtal, de tar upp flera ämnen utifrån Westerhomls perspektiv. Två av de viktigaste är hur Sveriges politiska eliter fungerar och hur det kommer sig att klasskamp (där feminism och genusfrågor ingår) numera har förvandlats till en form av rasideologi som når allt djupare in i maktens finrum.

För den som inte känner igen de här namnen kan vi först ta en kort presentation. Patrik Engellau är författare, forskare, styrelseordförande i Stiftensen Den Nya Välfärden och VD i Aktietorget. Johan Westerhom är underrättelseofficer, tidigare chef för centralen för undeerättelse- och säkerhet på ostkustens marinkommando, engagerad socialdemokrat och chefsredaktör för Ledarsidorna. Samtalets ämne är: Hur skall vi förstå drivkrafterna i svensk politik?

Den första punkten berör hur politiker fungerar. Det här visar sig vara en fråga med flera svar beroende på vilken nivå man menar men fokus hamnar här på rikspolitiker och då särskilt på ministernivå. Westerholm menar att dessa befinner sig i ett ”informationsvacuum”. De får en sammanfattning av nyheterna två gånger per dag och kan enbart reagera på de problemställningar som levereras av så kallade ”Policymakers” dvs politiskt sakkunniga.

Beträffande Socialdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna så är många av dessa policymakers och politiskt sakkunniga rekryterade från ungdomsförbunden och för dessa är det ”berättelsen” som är det viktiga, ”narrativet” att sätta bilden av någonting. Hos dessa människor finns ett minskat fokus på faktaförhållande och ökat fokus på vad man vill åstadkomma. Upprepa en historia tillräckligt många gånger för dig själv och den blir sanning, detta leder till faktaresistens.

Politiskt sakkunnigas uppfattning kan sammanfattas: ”Ja, det är din historia men vi har en annan”

Westerhom beskriver hur policymakers och därmed rikspolitiker, beträffande immigrationspolitiken föredrar en väldigt enkel berättelse där man helt enkelt bortser från de systemproblem som uppkommer med den inställningen. Redan 2015 varnade en fjärdedel av kommunerna i ett av länen att de inte längre klarade av att upprätthålla lagens krav. Det råder alltså en klar konflikt mellan den berättelse som politiskt sakkunniga vill tro på och verkligheten.

Engellau: Hur länge kan de upprätthålla bilden av sin berättelse inför den verklighet som uppenbarligen är annorlunda

Westerhom: Den tiden har passerat redan, kan jag säga. Det kommer vi att se redan i budgetpropositionen, i kommunernas ekonomi 2017 och det kommer att bli uppenbart för alla 2018 att den där berättelsen var bara hål och bluff.

Hur hamnar vi här? Jo det beror på en allt ökande politisering av statsförvaltningen. Ett avsteg från tanken att myndigheter skall vara neutrala och opolitiska. Istället ser vi på överdirektörsnivå och ibland på avdelningschefsnivå att man gör karriär på att driva politisk agenda. Det är vidare inte bara statsförvaltningen som är politiserad. Vi har samma tendens hos elitprofessioner i allmänhet och här vill jag påminna om hur jag kritiserat politisk korrekthet i högre utbildning som sammanfattades utmärkt med Professor Jordan Petersons påpekande om effekterna det får.

”People think these are academic issues, but what they fail to realise is what happens on university campuses happens everywhere five years later. The people who run things are trained in university so however they are trained thats how things are going to be run” – Professor Jordan Peterson

Även Westerholm tar upp politiseringen av akademin, framför allt humaniora och statsvetenskapen är starkt politiserade idag. Mattias Gardell är enormt politisk i sin undervisning. Ulf Bjereld är ett annat exempel, brukar presenteras som S-märkt statsvetare i media men är även ordförande i aktivistiska organisationen Tro och Solidaritet och aktiv i Ship to Gaza. Efter detta påpekande så kommer de på en längre diskussion om situationen hos polisen som är för ingående för att tas upp här. Westerholm berättar att polisreformen helt har havererat och för många poliser i yttre tjänst är gränsen nådd.

Åter till Policymakers, de som förser politikerna med information. Vad vill dom? Varför gör de så här? Westerholm menar att det rör sig om ”relativism i en politisk bubbla präglad av egenintresse”. Det handlar om en kultur av glädjerapportering där whisteblowers göre sig inte besvär för det är bara jobbigt för högre chefer att lyssna på dåliga nyheter. Han beskriver policymakers som 30-30-30 gänget. De är i 30-årsåldern. De tjänar ungefär 30 tusen i månaden och har sett minst 30 avsnitt av House of Cards. De rekryterar varandra, de kommer från samma miljö. Beträffande socialdemokraterna är de utbildade på SSU:s kursgård Bommersvikakademin.

Så kommer vi in på Rasideologi. Här handlar det om en förändring framför allt hos Socialdemokraterna med SSU som drivande. SSU låter Rashid Musa, ordförande för Sveriges Unga Muslimer att förespråka etniska (rasistisk, de själva kallar det rasifierad) separatism*** i SSU:s lokaler på Sveavägen 68. Den här utvecklingen började i Sverige 1987 när kollektivanslutningen av LO-medlemmar släpptes. Det var startåret för SSU:s förändring som hängde ihop med flyktingströmmar från Chile och Balkan.

Separatism: Avskiljande av landterritorium där man väljer att leva efter egna lagar och regler på ett eget territorium. Det är den akademiska definitionen av separatism.

Ungdomarna i flyktingströmmarna, särskilt de från Balkan hade en helt annan syn på klasskamp än den svenska, för dessa grupper var etnicitet (ras) en fråga om klass. Den typen av klasskamp kom då in i ungdomsförbundet och har växt sig så pass stark nu att det här vi ser nu är en naturlig följd. Vi ser det i Stefan Löfvens regeringsbildning men vi såg tendenserna redan hos Göran Persson.

Det skall finnas en muslim, det skall finnas en kurd, det skall finnas en arabisktalande kristen, det skall finnas en skåning, alltså att försöka lappa ihop det här…

Inom socialdemokratin och särskilt SSU finns nu åsikten att klasskamp handlar inte om inkomster längre utan det handlar om etnicitet (ras). Skall man summera vad Westerholm säger drivs alltså Svensk socialdemokrati numera delvis utifrån utländsk rasideologi som anses vara klasskamp. Den här åsikten finns även inom Miljöpartiet och kommer också in i andra partier. Den har dock inte i lika hög grad kommit in i LO-kollektivet. Där har socialdemokraterna minskat och numera är Sverigedemokraterna jämnstora med Socialdemokraterna bland LO:s medlemmar.

Finns det då någon vändning? Ja, den kommer drastiskt i form av politiker som Morgan Johansson som spurtar in i Sverigedemokraternas politik från 2014. Det är en vändning under galgen och det hade inte behövt gå så långt om de lyssnat till personer som Vidar Andersson, Lotta Gröning, Johan Westerholm, Assar Lindbäck eller Tino Sanandaji som satte sig ner och började räkna på hur systemen såg ut. Dessa blev då brunstämplade. Nu när vi ser vändningen är frågan om vi vill företrädas av samma personer som brunstämplat alla som kom med de ideer som de nu själva försöker ställa sig bakom. Den senaste i raden av avhoppare är Fredrik Reinfeldts Statssekreterare Mikael Sandström, så nu vill inte ens de tyngsta namnen vara med längre.

Kommer politiker som bär ansvaret att vara trovärdiga när de fulla effekterna visar sig? Westerhom tror inte det. De fulla effekterna av politikernas handlande i immigrationsfrågan 2015 kommer att kunna ses först i slutet av 2017 och i början av 2018, lagom till nästa riksdagsval kommer möjligheten att kunna ljuga om vad som gäller att vara noll. Då kommer effekterna att komma till folks närmiljö, vård, skola, omsorg, tandvård, polis, även för medelklassen i Stockholms innerstad. Med detta kommer vi in på hur Sverigdemokraterna skiljer sig från andra partier. Där blir svaret att de vill gå ett steg längre i immigrationsfrågan men de saknar systemkunskap eftersom de aldrig ingått i regering.

Vad är då lösningen? Westerholm svarar att vi nog kommer att behöva sätta oss i tidsmaskinen och resa tillbaka till samhället vi lämnade 1920-1930, ett mer tjänsteintensivt samhälle med en högre grad av så kallade möjliggörande jobb där nyanlända får bli tjänstefolk åt högkompetenta svenskar. Han berättar också att arbetsförmedlingen redan börjat tänka i de här banorna. Däremot så anklagades han för ”unken människosyn” när den frågan dök upp i Lantbruksrikstan. Då spottade folk efter honom på gatorna.

Det handlar inte om människosyn det handlar om att få ut folk i arbete, om du har besökt de här flyktinhgmottagningarna alltså, det är inte värdigt, där bor fler människor per kvadratmeter än du får ha hundar i en bur

Westerholm anser avslutningsvis att det krävs att vi redan nu sätter oss ner och diskuterar vilket samhällskontrakt vi går till val på 2018. Det kommer att krävas en rejält folkbildning. Han tror att svenska folket kan ta rätt beslut om de får ordentligt underslag.