Året var 1845 och i världen rådde ”Pax Britannica”. Storbritannien härskade överallt på de sju haven. Eller rättare sagt nästan överallt, för det fanns ännu oforcerade hinder. Dessa hinder var dock inte skapade av människor, utan av naturen.
Länge hade det hetat att det längst uppe i norr skulle finnas en genväg till Östasien. Den mytomspunna Nordvästpassagen hade man drömt om i snart tvåhundra år, men nu år 1845 skulle man äntligen bevisa dess existens. En stor expedition på 130 man skulle segla runt Nordamerika med två av den brittiska flottans för ändamålet bästa fartyg, Erebus och Terror. Man utrustade fartygen med sådana nymodigheter som motorer och internt värmesystem medan provianten till stor del bestod av konserver. Nu hade nämligen brittisk högteknologi även löst problemet med livsmedel ombord på långfärder. Ledare för expeditionen var den erfarne forskningsresanden Sir John Franklin.
Man räknade lugnt med att även om expeditionen fastnade i polarisarna en vinter eller två skulle det inte gå någon nöd på manskapet. Tids nog skulle de dyka upp i Asien.
Så gick det en vinter, det gick två vintrar och det gick tre vintrar utan att något hördes från Franklins expedition. Faktum är att ingeting har hörts från den sedan våren 1845 då den gjorde ett kort strandhugg på Grönland. Fartygen som var Storbritanniens stolthet och deras besättningar hade helt enkelt försvunnit från jordens yta. Marindepartementet blev givetvis bekymrat och skickade ut flera undsättningsexpeditioner. Man hittade vissa spår från en övervintring och relativt snabbt drogs den enda rimliga slutsatsen att Franklins expedition hade gått under.
Några år senare försökte sig en undsättningsexpedition att på ett för tiden okonventionellt sätt finna svar. Man började nämligen tala med inuiterna som fanns i området för att höra efter om de bevittnat något som antydde om en katastrof. Och mycket riktigt berättade inuiterna om två skepp som några år tidigare fastnat i isen utan att komma loss. De kunde ge belägg för sina påståenden genom att visa upp föremål som entydigt härstammade från fartygen Erebus och Terror. Föremålen hade de bytt till sig. Men de berättade också något ytterligare som skulle chocka den brittiska allmänheten utöver det vanliga. De vita männen, berättade inuiterna, hade efter att maten tagit slut börjat äta upp varandra. Inuiterna, som själva upplevde nödår p.g.a. den extrema kylan under denna period, kunde inte hjälpa till med mat och eftersom de vita männen inte begrep att göra som inuiterna för att överleva fanns det inget att göra åt den katastrofala situationen ombord på de dödsdömda skeppen.
Marindepartementet måste i stillhet ha accepterat informationen, för fler undsättningsexpeditioner var man inte villig att skicka ut. En som däremot vägrade inse det slutgiltiga var Lady Franklin, hustru till John Franklin och det är nu historien tar en förbluffande modern vändning. Lady Franklin lyckades nämligen mobilisera brittiska och även amerikanska tidningar till vad som kom att bli 1800-talets stora mediehändelse och fick dem att att trycka på för ytterligare expeditioner. Historien hade nämligen förvandlat Lady Franklin till en celebritet. Hennes ord skulle inte gärna få stå oemotsagda och när hon bestämt förnekade att den brittiska besättningen hade tagit till kannibalism så var det hennes ord som gällde. De som faktiskt hade talat med inuiterna och återgivit deras berättelser fick erfara sina motiv misstänkliggjorda.
Lady Franklin blev även föremål för rent populärkulturella uttryck, som har blivit bestående, för t.ex. den samtida sången ”Lady Franklin’s lament” har även i vår tid spelats in av sådana storheter som Bob Dylan och Sinéad O’Connor.
Det anmärkningsvärt moderna i denna historia är givetvis överklasskvinnan som i media står oemotsagd trots att hon helt saknar kompetens inom den fråga hon uttalar sig om. Det är hennes känslor som alla förväntas rätta sig efter – och samhället spelar med. Säger hon att hennes mans expedition inte tog till kannibalism under förtvivlade omständigheter, så är det hennes ord som gäller och inte detaljerad information från ögonvittnen eller sakkunniga. Flera expeditioner, sponsrade av privatpersoner, skickades på Lady Franklins begäran iväg ännu 20 år senare. Besättningarna bestod uteslutande av frivilliga män, vilket med all tydlighet illustrerar könsrollerna i Storbritannien för 150 år sedan. Lady Franklin måste givetvis ha insett att hennes man, som var inemot 60 år vid avfärden, omöjligtvis kunde ha överlevt i åratal i Arktis.
Här ser vi ett mönster som förblir anmärkningsvärt oproblematiserat i vår annars förment analytiska tid, nämligen hur stora skaror män ställer upp på celebritetskvinnans nycker att göra det omöjliga intill självutplåning. ”He for she” heter det förresten.
PS. Lady Franklins klagan har dock sent omsider gett resultat. I september 2014 meddelade nämligen de kanadensiska myndigheterna att vraket efter Erebus hittats på havets botten, mer eller mindre exakt där inuiterna sade att det borde ligga. Men Lady Franklin kan trots allt inte vila lugnt i sin grav, för man har även hittat skelett efter besättningsmän. De bär tydliga spår av att någon skurit bort köttet från deras ben…
och lite osökt kommer jag att tänka på Lady Clinton
@dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
”och lite osökt kommer jag att tänka på Lady Clinton”
Jo, jag med!
Många, inte minst i Sverige, verkar vara hysteriskt upprörda över Trump. Själv är jag direkt livrädd för Hillary. Blir den tanten president bör alla bygga en bunker.
@ Rick,
”Det anmärkningsvärt moderna i denna historia är givetvis överklasskvinnan som i media står oemotsagd trots att hon helt saknar kompetens inom den fråga hon uttalar sig om. Det är hennes känslor som alla förväntas rätta sig efter – och samhället spelar med.”
En mycket relevant observation. Så var det då och så är det nu. Skillnaden är att då fanns det tydliga och effektiva spärrar mot för stort inflytande för dessa kvinnor. Nu är alla dessa borta. Resultatet förskräcker…..
Man kan undra, vilken chans H Clinton skulle ha om inte var kvinna?
MVH
Japp, precis så. Bra inlägg.
Det är precis denna struktur jag åsyftar när jag pratar om könsmaktordning, kvinnan överordnad mannen.
En bra sak med internet är att det blir lättare för män att lära sig se denna kvinnliga makt-struktur och då blir det lättare kunna välja om man vill stå mot den eller ej. Även tacka nej när man så vill blir lättare för sociala bestraffningar biter inte alls lika effektivt när man sett igenom strukturer.
Jag är inte upprörd alls över Trump. Han är Amerika personifierad. H Clinton är mest Dantes inferno. Helvetes nio kretsar, The Ninth Gate av Roman Polanski.
Hej.
På tal om att förneka verkligheten (och med ursäkt om jag använt denna situation tidigare):
Narrativ:
”Vid en föreläsning på en lärarhögskola i Sverige, där jag satt med som publik, spelade fyra kandidater upp en liten scen. En spelade lärare, två föreställde elever och den fjärde förde ordet och refererade scenerna. Studenterna i publiken fick komma med förslag och synpunkter på hur läraren skulle lösa och hantera olika klassrumssituationer.
Efter en viss scen stoppades föreläsningen av en av handledarna från lärarhögskolan. Scenen hade varit att den ena eleven blir arg och aggressiv mot den andra, som inte är kapabel att freda sig. Detta spelades upp långsamt, steg för steg, medan publiken fick komma med sina förslag. Eftersom den redovisande gruppen var ute efter att demonstrera en viss poäng gick man vidare med antagandet att inga av de verbala metoderna (vilket egentligen väl är en och samma?) fick stopp på vidare eskalering. När man simulerade att den aggressive eleven drog kniv (en röd White-board penna) och avsåg hugga ner den andra eleven stoppades scenen före dess logiska och tragiska slut: eftersom inga förslag om hur läraren skulle antingen avhysa det blivande offret eller avväpna angriparen kom, utan endast olika varianter på ’upprätta dialog’ och liknande så hade utgången blivit minst en knivhuggen elev, och troligen etter värre ändå. Handledaren stoppade dock scenen av följande skäl: sådant händer inte, punkt slut. Ingen debatt, ingen diskussion, inget alls. Bara ett aggressivt och förnärmat avsnoppande av såväl studenter som publik: ”Så ser det inte ut; sånt kan inte hända i skolan.””
Slut på berättelsen.
Samma psykologiska mekanism i grunden, som med Dam Franklin, tror jag. En romantiserad bild blir starkare än observerbara faktum, och då gäller bilden. Paralleller med el-allergiker, Miljöpartister, virvlat vatten och liknande ligger nära. Troligen är det väl den specifika individens sociala kapital som avgör graden av samhällspåverkan. Att HB-Harry och Metadon-Mohammed har sina egna skruvade hypoteser om allt mellan himmel och jord (och en hel del i rät vinkel mot verkligheten) orsakar inte direkt revolution, men om någon med rätt maktmedel också har det så kan det hända saker.
Personligen skyller jag mycket på romantikens ideal, särskilt inom litteraturen. Det är nog mulligt att sitta och ha picknick på landet, med friska och frejdiga bonddöttrar och spänstiga muskulösa drängar och tjofadderittan, när man kan knäppa med fingrarna, kliva upp i sin enspännare och rulla hem till godset. Själva livet och arbetet vill man inte uppleva. Spola fram till efterkrigsåren och vi har bohemer och beatniks, och senare hippies och proggare.
Poängen? Romantik är nog trevligt, men alla vill leva i sin egen, och eftersom min dröm kan vara ditt helvete är det nog bäst för alla om vi försöker hålla romantiken till hitte-på böcker och realismen i politiken.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
@Utlandssvensk: second that
@T:
Man kan ju också konstatera att det är en klart manlig övervikt i Dantes inferno. Jag kan inte dra mig till minnes att det förekommer några kvinnor över huvud taget efter andra kretsens stormvindar som har de lidelsefulla älskarna i sitt grepp.
@Rikard:
Konstig inställning till övningen. Även om man inte tror att det skall gå så långt som till att någon drar kniv, så är ju lärare som är beredd på den eventualiteten och skulle klara av att hantera den säkerligen betjänad av den kompetensen även under mindre dramatiska omständigheter.
Tror liksom att en närstridsexpert från en militär elitstyrka skulle ha ganska bra koll på sina elever/studenter. Därmed inte sagt att han nödvändigtvis vore en bra lärare.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson): Kolla filmen, det finns gott om farliga kvinns i den. Boken vete fan, har inte läst den men filmen har en del gemensamt med boken.
@T:
Vilken film? Har aldrig hört talas om någon film gjord på Dantes inferno (konstigt nog).
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson): Hej.
Min tanke är såhär: om och när något liknande inträffar måste jag veta hur jag skall agera, så att jag kan reagera på rätt sätt även under maximal stress. Det kan jag ju rimligen inte göra om jag aldrig får öva på sådana scenarier, ens hypotetiskt. Istället kommer jag i så fall att reagera i panik och utefter min personlighet, samt reflexer. Sällan den bästa responsen om tredje person är inblandad.
Det är just attityden eller reaktionen jag finner snarlik: verkligheten är så långt från bilden, eller narrativet, så den förnekas och förträngs istället för att hanteras. Kanske man kan kalla det bunker-syndrom?
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson): The Ninth Gate av Roman Polanski. Titeln betyder helvetets nionde krets. Med Johnny Depp, Lena Olin med flera.
@T:
Jo, den ja. (Har den på DVD, och gillar den skarpt.) Men har för mig Dantes inferno är är nästintill kliniskt rent på kvinnor (fast jag kanske behöver läsa om den, är 7–8 år sen sist).
@Rikard:
Lite så ja. Mycket handlar ju om att man har självförtroende och vet med sig att man kan hantera situationer. Och all träning kommer till nytta på det viset, även om situationen man till sist ställs inför är något totalt oväntat som man faktiskt inte har tränats för. Ställs man inför en potentiellt våldsam situation är halva slaget vunnit bara genom att man inte låter sig skrämmas eller tappa fattningen utan står fast med pondus och personlig närvaro.
Jag hade lätt hoppat på ett sponsrat räddningsfartyg på väg mot de trakterna. Har hört från danskar som bor på Grönland att naturen däruppe är magisk och vacker. Skitsamma om ursäkten är en galen tant.
Sen undrar jag också om de åt kadaver? Alltså var de självdöda eller mördades de speciellt för att bli föda? Det skulle också vara intressant att veta vem eller vilka som var kvar sist. Om de mördade varandra för att äta borde det ha utbrutit total anarki.
Men om de dog en efter en pga. kyla och hunger förstår jag att de åt varandra. Det borde också varit ett lugnare tillvägagångssätt.
Väldigt tankeväckande!
Läste Dan Simmons ”The Terror” där får man också en inblick i vilken oerhörd makt kvinnor hade indirekt på den tiden.
I dagarna har vi liknande exempel utan celebritetsinslag, där en kvinna uppenbarligen har svårt att ta kritik för sin lösspringande hund och antingen inbillar sig att hon blir jagad med järnrör eller helt enkelt drar en vals för att kunna bussa polisen på en oskyldig man istället för att ta konflikten själv. Möjligheten att förväxla ett provrör med ett järnrör är så minimal att den knappt existerar. Oavsett vilket så spelar både polis och media uppenbarligen med och klarar inte av att framföra någon som helst kritik vare sig för anklagelsen av en oskyldig eller för en helt tokig överreaktion. Att det finns dårar och människor som får tokspel när saker inte går som de vill är en sak, det får vi leva med, men polis och media ska inte uppmuntra sådant beteende och speciellt inte på ett så sexistiskt sätt.
unvis.it/http://www.expressen.se/gt/anna-37-jag-har-aldrig-varit-sa-radd/
unvis.it/http://www.expressen.se/gt/forskaren-jag-har-inte-gjort-nagot-fel/