Formuleringen är min, men som jag uppfattar det så är inte frågeställningen det. Ville bara börja med att visa en avigsida innan vi vänder plagget rätt och granskar motivet. På dagbladet skrevs igår ”Artsismen er et like alvorlig moralsk overtramp som rasisme og sexisme. Framtidige generasjoner vil dømme oss hardt for at vi i så lang tid har unnlatt å inkludere dyr i vår moralske sfære.” Av Aksel Braanen Sterri.

Det som fångade mitt intresse var givetvis hur tre så olika begrepp klumpades ihop på ett så farligt sätt. Så lätta ideer är ofta lika dåliga som farliga. Dispyter på grundval av etnicitet har nog de flesta lagt ner idag. Istället handlar det om kultur och Islam. (Ja, ingen annan religion är på tapeten.)

Sexism är ett tveeggat svärd. Det kan innefatta allt från uppenbara övergrepp till en försiktig invit. Det förstnämnda må vara förkastligt, men det sistnämnda en nödvändighet för artens fortlevnad. Kanske lite grovhugget formulerat, men även mer finskuret brukar man ända upp i samma poäng.

Dock har Aksel rätt i att artsism är en logisk följd på feminismen. För om vi kan låtsas som att det inte är några skillnader mellan könen, så varför ska vi tro att det är någon skillnad mellan arterna? Hans poäng är att det bildar en moralisk enhet. Och jag ger honom rätt i det.

Om inte förr så kanske man nu bör börja fundera på hållbarheten i denna moraliska ståndpunkt. För att den logiskt hänger ihop betyder inte att den är effektiv eller ens fungerande. Logik är bara en vision innan den applicerats på verkligheten och konkret fungerat. Idéer och visioner kan böjas i spiral om så krävs. Det är vad man gör här i detta introverta idébygge, one size fits all. Man är oförmögen att bygga ut sin syn i sidled.

Frågor måste få svar

Frågan kommer att driva vidare i vårt grannland, och kanske spiller den över här också? Den har legat under ytan i över tjugo år nu. Det fortgår eftersom att man oftast söker moraliska svar som stämmer överens med den moralsyn frågeställaren redan har. Det tror jag är omöjligt.

Istället måste vi kliva utanför ramen och försöka se frågorna som de egentligen ser ut. Och vår moral som också den är en vision, och därmed lika elastisk som ett gummiband om man drar lite i den.

Är människor mer värda än djur? Ja, för att vi har bestämt att så är fallet. Lever vi upp till det? Det beror på.

Är alla människor lika värda? Nä, alla gör sina egna bedömningar. Människovärdet är inte fäst i sten. Det är bara några ord på ett papper. Det finns inte i våra gener eller huvuden.

Har vi någon moralisk skyldighet att skydda djur? Nä, absolut inte. Egentligen inte att skydda människor heller, men det gör vi ändå i den mån vi förmår. Men alla får inte hjälp, och inte till varje pris.

Varför? Därför att vi människor som art inte är underställda moral mer än vilken domherre eller gråsäl som helst. Moralen är människans egen uppfinning och det är vi som dominerar den, inte tvärtom. Olika arter slåss för sin egen överlevnad, enskilt eller i flock. Så gör vi med, vi är bara lite mer sofistikerade. (Notera flockbegreppet, då människoarten slåss sinsemellan mest hela tiden.)

Lidande är heller ingen svartvit fråga. Djur ska sövas före slakt. Man får inte påföra människor vissa sorts lidanden. Man får dock bryta upp med sin pojk- eller flickvän även om denne blir förkrossad. Man fick inte överfalla Ukraina, men det gjorde man ändå.

Moralsyn av denna sort är på ett barns subjektiva nivå. Självklart vill vi inte att någon ska lida, men det går inte att undvika. Människor får lida både på personliga grunder och som kollektiv. Även om man strävar åt ett visst håll så kan man plötsligt själv behöva ta de jobbiga besluten. Som när MP vände 180 grader i flyktingfrågan med kniven på strupen. Moralen fick ställas åt sidan då verklighetens hårda krav började göra sig påminda. Det var rätt då man misslyckades med att hitta en bättre lösning. Likaså vill vi ha en varaktig fred, men paradoxalt nog har den bästa garanten för det varit att bunkra vapen medan man upprätthåller en dialog.

Moral är ett ganska urvattnat och platt begrepp när vi rör oss i de stora frågorna. Frågan är vad vi vill, och vilka metoder som för oss mot det målet. Vad gör vi för att trygga freden i Baltstaterna? (Om jag minns rätt skyddas de av belgiskt, tyskt och portugisiskt stridsflyg.) Förmodligen genom att placera ut tillräckligt med manskap för att kämpa ner små gröna män och reta upp en skallig karl. Men det kommer också spetsa till situationen. Det finns inte plats för moral.

Att hitta rätt bland frågorna

”Det avhenger av hvordan vi svarer på spørsmålet: Hvorfor er det galt å drepe?

Ett mulig svar på hvorfor det er galt å ta livet av noen, er fordi det frarøver dem et godt liv. Hvis så, virker det like galt å ta livet av et dyr som har det bra, som et menneske. I alle fall inntil de når et tidspunkt i livet hvor livet deres ikke er verdt å leve lenger.”

Notera att frågan redan har sin utgångspunkt i moralen är sann. Det blir ett cirkelresonemang i stil med att det är fel att döda eftersom att det tar liv som har ett värde. Eller i vart fall så länge den som lever själv anser att livet har ett värde. (Vilket öppnar för fler frågor.)

Men vi är inte där rationellt än: Det finns ingen som helst naturlag som säger att livet har ett grundvärde i sig själv. Det är vårt eget påhitt. Naturen bryr sig inte om död. Djur drunknar, fryser ihjäl och käkar upp varandra, oavsett vad dödsångest och annat lidande det möjligen kan medföra. Katter och ugglor tar inte hänsyn till sådant.

Ta mig som exempel. Vad är mitt liv värt egentligen, nerkokt till sin kärna? Tja, svaret får vi nog om vi vänder på den. Vad händer om jag dör? Några personer kommer bli ledsna, ytterligare ett gäng kommer tycka att det var synd. Men det påverkar inte deras liv särskilt mycket, och knappast samhället alls efter att någon masat sig hit och städat ur dödsboet. Mest strul får nog min arbetsgivare tills de skakat fram en lämplig ersättare. Vem vet, någon kanske rent av korkar upp champagnen?

Mitt liv har inget som helst objektivt värde idag. Det är dock fredat av en beskyddande moralsyn. Men det har ett pris, jag måste själv spela efter spelets regler. Gör jag avkall på moralen så gör samhället avkall på densamma mot mig. Det fick en viss bunkerläkare lära sig nyligen.

Moralens funktion är ytterst att förhindra att vi dödar eller käkar upp varandra. Sedan att garantera en viss grundtrygghet för vår person och egendom. Det är i princip lika överallt. Sedan kommer det finstilta, hur man bjuder upp till dans eller om man får röka på. Och då passerar vi den luddiga gränsen till våra olika kulturer. Hur man skiljer på rätt och fel, passande och opassande. Men då vi inte längre talar om sådant som hotar hela vår tillvaro eller existens.

Är detta något för djuren? Kommer kunna förmås att leva efter våra moralregler? Och i förlängningen, att pracka på tex hästar vår moralsyn är väl också förtryck? De ska väl ha ett ord med i laget om rätt ska vara rätt! (Och om feminister tycker att vita män är sexister, så vänta tills de försöker dryfta ämnet med landets tjurar.) Ett tag var det på tapeten med rösträtt för djur, men det blev lite svårsmält av praktiska skäl.

Men kanske moral kan vara ensidig. Vad ska vi göra med djur som dödar en människa? Idag avlivar vi det i regel. Men skulle detta bli en illegal avrättning så måste vi nog göra som med människor och låsa in det. I praktiken görs djur till en sorts brottslingar på mänskliga premisser. (För vi fängslar folk då vi anser det för brutalt att avrätta, piska eller stympa dem, vilket vore en alternativ metod.) Bättre är att bemöta djuren som djur, och människor som människor. Vad fyller vi begreppet ”människa” med, det är helt upp till oss själva. Synen är minst sagt splittrad, vi både bygger satelliter och slåss för ökenkalifat. Det där med grundläggande fri- och rättigheter är ingen dum idé, haken är bara att så många inte bryr sig ett vitten. Människoliv är inte okränkbara, de är tvärtom en tämligen lokal valuta. Vad en gris är värd beror nog på hur många munnar den kan mätta.

I min värld kan kött som föda bara frångås under två premisser. Att alternativen är bättre och billigare. Vi kommer troligen dit sinom tid. När den dagen är här så lär behovet av köttdjur minska och slakterierna snart förpassas till historien. Men det blir då en ekonomisk fråga, inte en moralisk.

Framför allt inom feminismens röda och gröna delar är detta en seriös frågeställning som funnits länge. Den kan komma upp till ytan även här. Varför är det farligt då? För att moral är förknippat med skuld och skam, och en form av kollektivt grupptryck som sprider sig långt utanför umgängeskretsen. Människor pressas in i mallar där de inte hör hemma eller vill befinna sig. Och sådana verktyg använder man inte i frågor som dessa. Fram tills att vettiga baconsubstitut gör entré så får de tugga vad soyaprodukter de vill, bara jag får kladda ner min frukostmacka med så mycket animaliskt fett jag själv vill. En högst naturlig förmån för de arter som står högst i näringskedjan.

Teo