Genusdebatten

GD-podden, avsnitt två

Kollen — Sun, 15 Feb 2015 18:00:18 +0000

Då var det dags för andra avsnittet av GD-podden!

Den här gången ställer vi oss frågan om Feminismens framsteg gjort oss lyckligare? Medverkar gör jag (Kollen), Dick, Dolf och Andreas.

http://genusdebatten.se/wp-content/uploads/2015/02/GD-podden-avsnitt-2.mp3

Länklista:

Fredrika Bremer Förbundets lista över viktiga årtal

Carrie Nation

Förbudstiden

Klicka här för att ladda ner podden som MP3!

Förra avsnittet, som handlade om Jämställdism, återfinns här.

(Gjorde en mindre redigering 20:51 samma dag som publicering, för att infoga länk till tidigare podcast.)

GD-Podden, avsnitt ett

Kollen — Sun, 01 Feb 2015 17:00:12 +0000

Hej alla glada!

Idag har jag glädjen att för er introducera ett nytt inslag här på GenusDebatten. Vårt senaste initiativ är en podcast, där delar av GenusDebattens skribenter för ett strukturerat samtal kring en given fråga. I detta första avsnitt avhandlas jämställdismen. Vi är alla hyfsat nöjda och rysligt förväntansfulla inför mottagandet!

Håll till godo!

http://genusdebatten.se/wp-content/uploads/2015/02/GD-podden-avsnitt-1.mp3

Länklista:

Pär Ströms programförklaring för Jämställdismen

Dolfs inlägg om juridisk abort

AVfM Sverige

AVfM

Uppdatering. Länk till mp3-fil för den som vill laddar ner.

Gästinlägg: Reflektioner efter feministisk paneldebatt

Gäst — Sat, 10 May 2014 18:23:04 +0000

Dagens gästblogginlägg kommer från gymnasieläraren Annelie Sjöberg som var på en feministisk sammankomst i onsdags kväll.

Jag har egentligen aldrig varit särskilt intresserad av genusfrågor. I mitt arbete som lärare är det självklart att värdera pojkar och flickor lika och att motverka all form av diskriminering oavsett om det beror på kön, klass, etnicitet, sexuell läggning, religiös tro etc. Det ingår i skolans uppdrag att varje lärare ser till att alla bereds förutsättningar till livslångt lärande och att alla känner sig trygga och att ingen utsätts för kränkande behandling. Det är just detta som är skolans värdegrund och som all undervisning bygger på och den svenska skolans demokratiuppdrag. Skolans värdegrund framgår av såväl skollagen som andra styrdokument som reglerar den svenska skolan.

I varje lärares uppdrag ingår också att utveckla elevers kritiska tänkande och särskilt viktigt är det på de högre stadierna, t ex gymnasiet, där jag själv arbetar. Det är inte mitt uppdrag att förmedla ”rätt” åsikter men däremot att utveckla varje elevs egen förmåga att bilda sig en egen uppfattning så länge den inte strider mot skolans värdegrund såsom den formuleras i styrdokumenten.

På det rent personliga planet har jag väl aldrig själv kallat mig feminist men jag har nog omedvetet utgått från ett feministiskt synsätt när det gäller jämställdhet. Kanske är det stigande ålder och livserfarenhet tillsammans med feminismens och jämställdhetens landvinningar som delvis har gjort att jag inte riktigt känner igen mig i den bild av kvinnor som förtryckta som dagens feminismen förmedlar. För mig är är Sverige ett av världens mest jämställda länder där såväl kvinnor som män har stor frihet att påverka sina egna liv i jämförelse med många andra länder runt om i världen som inte nått lika långt som vi. Jag är djupt tacksam för alla de framsteg som feminismen har åstadkommit i ett historiskt perspektiv där starka kvinnor har stridit för sina självklara rättigheter.

Men hur det ser det ut idag? Jag kan inte riktigt se det strukturella förtryck som det talas om och framför allt inte att män kan lastas för det om det nu upplevs som att ett förtryck finns. Om tjejer och kvinnor känner sig begränsade tycker jag det är djupt beklagligt och naturligtvis vill jag att alla ska få möjligheter att skapa sin framtid och få möjlighet att leva det liv man önskar leva. Men jag är ärligt intresserad av att veta vad det beror på om kvinnor känner sig förtryckta i ett land som Sverige som ses ett föregångsland vad gäller jämställdhet

Ovanstående reflektioner tillsammans med bl a det faktum att pojkar tycks vara de stora förlorarna i dagens skola har bidragit till att jag har intresserat mig mer och mer för feminism och jämställdhet.

Jag har också vid flera tillfällen observerat den hårda och stundtals intoleranta (och hätska) tonen från personer som säger sig vara feminister i olika sociala medier, t ex twitter och FB. De gånger jag har försökt diskutera med människor har jag avfärdats som rasist eller konservativ, vilket känns absurt med tanke på vilka värderingar jag har.

Inte sällan möter jag elever, både tjejer och killar, som är kritiska mot feminism men ändå för jämställdhet. Inte alla vågar säga det rent ut då de betraktas som bakåtsträvare och könsrollskonservativa. För mig har det blivit alltmer tydligt att det inte riktigt är accepterat att säga att man inte delar feminismens syn på vad jämställdhet innebär. Detta har räckt för att väcka min nyfikenhet att själv ta reda på mer om denna rörelse.

En ideologi som inte tål att granskas eller ifrågasättas känner jag mig tveksam inför. Men det bästa sättet att ta reda på hur det verkligen förhåller sig är ju att sätta sig in i ämnet, söka fakta, pröva det mot rimliga motargument för att se om ideologin håller. Så fungerar all vetenskap. Man iakttar och prövar sina hypoteser för att se om de klarar kritisk granskning eller inte.

Jag vill här göra ett klarläggande. Jag har absolut inget emot feminister. Jag har flera vänner som kallar sig feminister och några står för samma syn på jämställdhet och alla människors lika värde som jag själv gör.

Däremot har jag flera gånger haft anledning att bli skeptisk till feministisk retorik bland tongivande debattörer och ställt mig frågan om den synen verkligen handlar om äkta jämställdhet.

För att ta reda på mer bestämde jag mig för att gå på ett feministiskt panelsamtal när det anordnades i en kommun i närheten av där jag bor. Med mig hade jag några elever som också var skeptiska till feminism men absolut för jämställdhet och som ville lyssna och bilda sig en egen uppfattning om vad feminism innebär.

Syftet med besöket på den feministiska paneldebatten var alltså att lyssna, lära, ta in och undersöka vad feminism stod för och hur de vill arbeta för ökad jämställdhet mellan könen.

Att jag var skeptisk till feministisk analys där kvinnor ses som det underordnade könet var ingen hemlighet för någon. Jag hade redan diskuterat detta på olika sociala medier med flera av dem som skulle närvara vid panelsamtalet. Mötet var öppet för alla och jag anmälde mig enligt anvisningarna i FB-gruppen, naturligtvis i mitt eget namn. Trots min skepsis gick jag dit för att bilda mig en egen uppfattning och för att sätta mig in i vad de ser som problemet och hur det ska lösas.

I lokalen fanns ett stort antal människor. Många människor fotade och filmade. Så gjorde även en av de killar som följde med mig. Mitt syfte var att dokumentera vad som sades för att kunna lyssna i efterhand och analysera budskap och argument. Det var ingen hemlighet att vi filmade med en billig mobilkamera utan den hölls upp så att alla kunde se den. För mig var det som ett vanligt politiskt möte där budskapet var det viktigaste och inga personer som var närvarade kunde identifieras eller kännas igen. Jag utgick ifrån att det var ok att filma och fota eftersom andra gjorde det.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Tydligen uppfattades min närvaro som ett hot och som att jag var där i ett ”hotfullt” syfte. Att jag spelade in debatten sågs som att jag var där för att hänga ut människor eller sätta dit dem.

Detta beklagar jag verkligen. Det var absolut inte mitt syfte. Om någon uppfattade det så kommer här min offentliga ursäkt. Men naturligtvis var jag intresserad av att få chansen att ställa frågor där jag tyckte att deras syn inte stämde överens med min.

Jag har efter noga övervägande bestämt mig för att publicera detta inlägg samt lägga ut det inspelade materialet, inte som film utan som ljudfiler. Det är ju vad som sägs som är det viktiga, inte vem som säger det.

Jag har låtit en av de som deltog i panelen läsa igenom mitt inlägg innan jag publicerade det och därmed henne chansen att invända mot inlägget. Hon tycket det var ok även om hon inte höll med mig om analysen. Jag har bjudit in henne att debattera här men hon har avböjt tyvärr.

Jag ber läsare att respektera min önskan att kommentarer ska handla om budskapet och debatten, alltså sak och inte person. Ingen vinner på att någon hängs ut, kritiseras, förminskas eller förlöjligas utan det är vad som sägs som är det viktiga, inte vem.

http://genusdebatten.se/wp-content/uploads/2014/05/nr_1.mp3 http://genusdebatten.se/wp-content/uploads/2014/05/nr_2-1.mp3 http://genusdebatten.se/wp-content/uploads/2014/05/nr_3.mp3 http://genusdebatten.se/wp-content/uploads/2014/05/nr_4.mp3 http://genusdebatten.se/wp-content/uploads/2014/05/nr_5.mp3 http://genusdebatten.se/wp-content/uploads/2014/05/nr_6.mp3

Internationella dagen mot kvinnlig könsstympning

Ninni — Thu, 06 Feb 2014 12:23:18 +0000

Inledning

I höstas startades Malmö för jämställdhet och det är med stor glädje jag här kan presentera vår första gemensamma aktion för jämställdhet, på initiativ från Andreas på jamstalldhet.se som även fråga partier och organisationer om deras inställning. Aktionen är att uppmärksamma Internationella dagen mot ~~kvinnlig~~ könsstympning. I Sverige råder ett totalförbud mot könsstympning på kvinnor. Det finns två fel med den lagen, det ena är att den förbjuder vuxna kvinnor att göra vad de vill med sitt könsorgan, det andra – det riktigt obehagliga felet – är att den inte är könsneutral, varvid pojkars rätt till kroppslig integritet inte skyddas i lag. För pojkar gäller istället denna lag:

3 § Omskärelse får utföras på begäran av eller efter medgivande av pojkens vårdnadshavare och efter det att vårdnadshavaren har informerats om vad ingreppet innebär. Står pojken under vårdnad av två vårdnadshavare, skall vad som nu sagts gälla båda. Den som skall utföra ingreppet svarar själv för att informationen ges eller att den ges av en medicinskt kunnig person.
Sådan information skall ges också till pojken, om han har uppnått den ålder och mognad som krävs för att förstå informationen.
Pojkens inställning till ingreppet skall så långt det är möjligt klarläggas. Ett ingrepp får inte utföras mot en pojkes vilja. (min emfas)

Ett ingrepp får inte utföras mot en pojkes vilja? Hur får man som vårdnadshavare detta samtycke av småbarn? Eller rent av nyfödda pojkar?

Invändningar mot könsstympning

Certatio inleder inlägget Könsstympning är aldrig okej med följande ord som förklarar vår kampanjs inriktning, omskärelse av pojkar:

Idag, den 6:e februari, har utropats till ”Internationella dagen mot könsstympning”. Det innebär att det lär förekomma en god dos artiklar och event som vänder sig mot den synnerligen obehagliga sedvänjan med kvinnlig omskärelse, vilket är bra. Det är – och bör vara – förbjudet.

Dock lär ni inte läsa lika mycket om manlig omskärelse, trots att även denna sedvänja handlar om att skära bort friska delar av ett könsorgan. Det här inlägget handlar därför om varför manlig omskärelse borde förbjudas i Sverige (och för all del helst överallt annanstans också). Om någon av er anser att jag målar upp det som en enkel fråga, har det sin naturliga förklaring: det ÄR en enkel fråga. Det finns inget rimligt skäl till varför det borde tillåtas.

Därefter bemöter Certatio sakligt de argument som brukar framföras av motståndare till en könsneutral lag innan han framför sina egna argument för ett förbud. Det är ett mycket bra inlägg, läs det!

Toklandet lyfter ett citat från Svd.se:

”Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) anser att det räcker med den lagstiftning som finns. Ett förbud leder bara till att de görs utanför sjukvården.

– Jag har aldrig träffat någon vuxen man som upplevt att omskärelsen som ett övergrepp. Ingreppet är inte särskilt omfattande och föräldrar har rätt att uppfostra sina barn enligt den tro och tradition som de tillhör. Om vi förbjuder det måste vi också ta upp frågan om det kristna barndopet, säger Erik Ullenhag.”

Okunskap hos våra politiker är förvisso regel snarare än undantag. Men att i en diskussion om könsstympning av pojkar ta upp det kristna barndopet – vatten på barnets huvud! – är politisk idioti osmaklig bortom ord! Jag föreslår att Erik Ullenhag skänker en halva av sin lön kontinuerligt till Jonathon Contes politiska aktivism för den kränkning Erik Ullenhag uttalande är för alla de män som lever med livslångt lidande till följd av könsstympning.

Jonathon Conte:

Det finns en växande rörelse på internet mot könsstympning av pojkar, vilken – av naturliga skäl – ofta drivs av män med egen erfarenhet. Videon ovan hittade jag på en sajt där man bland annat samlar män som berättar om sin könstympning. Det är en ganska vanlig föreställning att manlig omskärelse är ”en smal sak” eller rent av något positivt. Men årligen dör! fullt friska bebisar till följd av ingreppet, hur många som får leva med skador och fysiska eller psykiska problem till följd av dessa ingrepp, det vet vi inte, då det ingår i mansrollen att tiga om sitt lidande. Jag vill därför lyfta en av filmerna där en man med skador till följd av könsstympning väljer att berätta om de sviter han lever med:

Sajten har också utfört en internetbaserad enkätundersökning och sammanställning av resultatet finner ni här.

I en artikel om en dansk undersökning av hur könsstympning påverkar sexlivet för mannen och hans partner kan man läsa följande:

“Circumcised men are three times as likely to experience a frequent inability to reach an orgasm,” says one of the researchers, Associate Professor Morten Frisch from Danish research enterprise SSI.

“It appears that women with circumcised men are twice as likely to be sexually frustrated. They experience a three-fold risk of frequent difficulties in achieving orgasm, and an eight-fold risk of feeling pain during intercourse – also known as dyspareunia.”

Under rubriken Varför acceptera onödigt våld mot spädbarn? lyfter Snurrigtdotcom ett utlåtande av en medicinsk expert:

– ”Vi är inga religiösa experter, men av medicinska skäl kan vi inte bejaka ett ingrepp där man tar bort vävnad på könsorganet där risken är så stor för allvarliga komplikationer. Forskning från Danmark visar att det blir komplikationer vid ungefär fem procent även när ingreppen görs inom sjukvården. Att en på 20 drabbas av en infektion eller blödningar är en för stor risk, särskilt när det inte utförs av medicinska skäl, säger etik- och ansvarsrådets Thomas Flodin.” (SvD 25/1 2014)

En Stilla Undrans (ESU) inlägg Könsstympning är dåligt vill jag särskilt rekommendera till den som vill sätta sig in mer i sakfrågan ”könsstympning av pojkar”. ESU visar där bland annat hur olika organisationer ställer sig till frågan och har gjort en sammanställning innehållande länkar till tidigare inlägg av feminismkritiska bloggare och till källor av olika slag. ESU har även med följande lista från Stanford University School of Medicine över risker ingreppet medför:

Bleeding

Infection

Insufficient foreskin removed

Excessive foreskin removed

Adhesions/ Skin bridges

Inclusion cysts

Abnormal healing

Meatitis

Meatal stenosis

Urinary retention

Phimosis

Chordee

Hypospadias

Epispadias

Urethrocutaneous fistula

Necrosis of the penis

Amputation of the glans

Death

En liten sammanställning över politikernas inställning till denna misshandel av pojkar kan vara bra att ha nu i valtider:

Att förbjuda omskärelse av pojkar på icke-medicinsk grund stöds dock inte av
Socialdemokraterna
Moderaterna
Centerpartiet
Folkpartiet
Kristdemokraterna

För närvarande är följande partier för ett sådant förbud:
Vänsterpartiet
Miljöpartiet
Sverigedemokraterna
Piratpartet
Feministiskt Initiativ
[min emfas, Från informationen till namninsamlingslistan (länk senare) skapad av Andreas N.]

Låt oss agera för en förändrad lagstiftning!

Jag vill avsluta inlägget med ännu ett citat från Certatio där han lyfter punkter från FN-konventionen om barnens rättigheter.

24. Varje barn har rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård. Traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa ska avskaffas. Läs den sista meningen igen. Och så en gång till.

Skriv under på namninsamlingen för att få svenska riksdagen att förbjuda omskärelse av barn.
Använd taggen #omskärelse på Twitter, Tweeta ditt stöd: Jag är för ett förbud mot #omskärelse.
Posta länkar på Facebook och andra sociala medier.
Och glöm inte ta upp det på fikat på jobbet imorgon!

Tillsammans kan vi påverka!

Gästinlägg: MED SVÄRTAD ÖGONSKUGGA – EN FEMINISTISK MEMOAR

Gäst — Wed, 06 Nov 2013 21:51:34 +0000

Detta är en återpublicering från Dick Wases blogg

Jag har för ett litet tag sedan lagt ifrån mig Helene Bergmans memoarbok [Med svärtad ögonskugga: En feministisk memoar] och inser att jag läst en väldigt viktig skrift. Det är en skrift som klär av dagens statsfeminism, radikalfeminismen (precis de begrepp som Helene använder), och illustrerar hur totalitära krafter ”sjanghajat” den ursprungliga feministiska tanken. Något som också Louise Persson tidigare gjort. Men det är också en bok som berättar om ett spännande livsöde, om kärleken till män och barn och om arbete i journalistkåren under en tid då det kanske ännu fanns riktiga journalister och inte bara politiskt korrekta ja-sägare, beredda att ivrigt censurera ”fel” fakta och smutskasta ”fel” tyckare. En annan pensionerad journalist som ifrågasätter är Olle Andersson, och det är här som det blir tragiskt på alla håll och kanter. Måste en journalist ha nått upp till pensionsåldern för att det ska gå att framföra kritik mot förfuskningen av journalistyrket? Jag vet vad det handlar om, för i flera år har tidningarnas s k ”debattsidor” vägrat att ta in när jag skriver om det verkliga, minimala omfånget på sextraffickingen i världen. Det existerar uppenbarligen konsensus i medievärlden om att sanningen runt detta inte ska få komma fram. I det sammanhanget är det referat av Nick Davies, som Helene anför, högst relevant: ”Han menar att om tillräckligt många journalister, utan att kolla fakta, upprepar ett påstående blir det till slut en sanning.” Det är en klockren beskrivning av dagens svenska journalistkår! Samma metod som Goebbels använde i sin propaganda.

Men jag känner inte bara igen mig i kritiken över journalistikens utveckling. Jag känner också igen mig i beskrivningen av 70-talet. Om än nio år yngre än Helene så var jag med och gick i demonstrationer – även om jag var mer ospecificerad ”rödvinsvänster” och vägrade att ansluta mig till någon dogmatisk grupp – och kvinnors rättigheter var en självklarhet, även om jag aldrig kallat mig feminist. När mina söner växte upp var det en självklarhet att ta ansvaret och vara med (och lustigt nog sa t ex bägge ”pappa” innan de sa ”mamma”), men jag kroknade på ”feminismen” när radikalfeministerna började sitt mantra att alla män är onda, oavsett vad de gör och anser mig inte förtjäna den stämpeln. Jag vill dock lägga den utvecklingen lite tidigare än vad Helene Bergström gör, jag tror att den såg ljuset i mer radikaliserade tonårstjejer redan i början av 80-talet, även om det inte fick stort genomslag förrän de blivit äldre, på 90-talet.

Men det finns några tydliggörande höjdpunkter i boken som jag gärna vill dra fram. Redan på omslagets baksida skriver Helene: ”Det var ju inte det vi ville på 70-talet. Vi ville ju kunna älska våra män!” Intressant är också då hon berättar om intoleransen på Radio Ellen-redaktionen, som följde i kravet på att kvinnor skulle uppvisa en ”enhetsfront”. ””Här tror jag att kvinnorörelsen gick snett. Istället för att föra en öppen debatt och diskussioner, låta åsikter brytas mot varandra, stagnerade den och blev allt mer sektliknande […] På Ellen var vi med och förstärkte kvinnomyterna och konserverade dem. Kvinnor är goda och bärs av en omsorg om andra människor […] Det värsta var nog kravet på att vi skulle tycka om varandra för att vi var kvinnor. Vilket vi inte gjorde.”

Det påminner mig om en diskussion jag hade med Anna Wahl för kanske 15 år sedan. På fullaste allvar menade hon att alla kvinnor var mer goda än män bara för att de var kvinnor. Jag exemplifierade med t ex Katarina den Stora och Margret Thatcher, men nej, det hjälpte inte. Kvinnor föds mer goda än män.

Ett tydligt exempel på hur ”solidariskt” ”kvinnokollektivet” kan uppträda är fällningen av Helenes program om Matlab i Bangladesh i Radionämnden (ungefär som Helenes upplevelse av den som ”hemlig domstol” upplever jag den som den politiska korrekthetens försvarare). ”Ellenredaktionen tog radionämndens fällning som en sanning. De uppförde sig som små flickor som fått bassning av pappa, som alltid har rätt […] Jag kunde inte låta bli att tänka att om Radio Ellen varit GHT eller någon annan manlig redaktion, så tror jag inte att man hade gett sig så enkelt som Ellen-redaktionen gjorde, som bara vek ner sig.” Upplevelsen påminner mig om det som Petra Östergren varit med om. Bara för att hon ifrågasatte den heliga normen om pornografin frystes hon ut, och någon viskade till henne: ”Jag tycker det är mobbing, men säg inte att jag har sagt det”. En direkt parallell till att Helene 25 år senare får en ursäkt av en av de f d redaktionsmedlemmarna: ”Förlåt att jag inte ställde upp på dig och Bangladesh. Men jag hade så mycket annat att tänka på just då.”

Det som ändå medialt – om nu inte boken tigs ihjäl av de rättroende kulturredaktionerna, precis som min senaste bok gjordes – är avsnittet där Helene kritiserar kvinnoforskning, Gudrun Schyman och Maria Sveland. ”Här byttes också kvinnorörelsens ideologi om kvinnors styrka och kraft ut mot radikalfeminismens sätt att se på kvinnor som offer för den manliga sexualitetens obändighet.” Helene menar, helt riktigt tror jag, att radikalfeminismen bara försvagar kvinnor.

En rolig detalj är också då Helene skriver om hur hon försökte undvika att hennes dotter ”objektifierades”: ”Men när Abba kom gav jag upp! Då stod åttaåriga dottern i sängen, iklädd glitter, vickade på höfterna och sjöng Mamma Mia i hopprepsmikrofonen.” Mellan raderna skönjer man hur hon då insåg, att våra könsroller inte bara handlar om uppfostran.

Det här är en bok, som enligt min mening, är ett måste för att förstå hur samhället i stort spårat ur, och hur vi fått en feg, hycklande och politiskt korrekt journalistkår som helt tappat bort begreppet ”kritiskt tänkande”, och en statsfeminism som är förödande. Köp den och läs! Det är en modig och angelägen bok och man önskar bara att det fortfarande hade funnits journalister av Helenes kaliber. ”Kvinnorörelsen och nu feminismen saknade och saknar självkritik. Kritiska artiklar kommer inte in i gammelmedia.”

Och så var det porren igen (suck)

Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) — Wed, 19 Jun 2013 22:41:36 +0000

Eders Ödmjuke är saligt trött på porr, men …!

Jag är lite trött på att agera porrens försvarare. Med tanke på att det här är tredje inlägget jag skriver om porr kanske man får intryck av att jag vurmar för porr och ser porr i sig som något viktigt. Icke så. Jag tänker inte vara skenhelig och låtsas som om jag aldrig kollar på porr, men faktum är att det är väldigt lite, och händer alltmer sällan, och jag finner porr i allmänhet bara tråkigare och tråkigare. Jag upplever till och med den genomsnittliga romantiska komedin som körs på barnvänlig tid på TV som mer eggande än vad en p-rulle är. Så, nä, jag bryr mig inte särskilt om porrens vara eller inte vara, jag är less på porr …

Men oavsett vad jag personligen tycker om porr, så är porren principiellt viktig i och med att den berör något som är tabubelagt, vår sexualitet, och därmed lätt blir inte bara en måltavla utan också ett verktyg för de som vill styra våra privatliv och/eller begränsa yttrandefriheten på olika sätt.

Det som är den direkta orsaken bakom att jag skriver det här inlägget är en artikel i Huffington Post: ”Djur och döda har fler rättigheter än kvinnor under rådande pornografilagstiftning” säger Mumsnet och lobbygrupper. Jag är inte särskilt insatt i brittiska förhållanden, men har klart för mig att det finns liknande feministiska tongångar i Storbritannien som det gör här och att Storebrorssamhället har växt sig starkt där. (Kan tänka mig att det inte är en tillfällighet att George Orwell var britt.) Och man kan väl lätt föreställa sig att om britterna ligger steget före oss med feministisk lagstiftning så lär väl vi följa efter förr snarare än senare. Sverige är ju ett ”föregångsland”, och att det skulle finnas feministiska lagar i ett annat land som inte ännu implementerats i Svedala vore väl en skam och nesa som håller de stora feministiska ”tänkarna” i Sverige vakna om nätterna.

Vampyrer och sex, illegalt?

Vad jag förstår av artikeln är det illegalt i England och Wales att inneha bilder av sodomi (sex med djur) och nekrofili (sex med döda). Om detta enbart gäller foton eller också gäller teckningar framgår inte. Inte heller framgår det tydligt om det bara gäller äkta sex eller om det gäller fiktiv sex också. Skulle det gälla fiktiv sex också blir det ganska knepigt med vampyr-porr och zombie-porr, eftersom vampyrer och zombies definitionsmässigt är döda. Fast det var mer än parantes i sammanhanget, för det är inte det jag vill ta upp.

Kvinnosaksgrupper har tydligen skrivit ett brev till kulturminister Maria Miller där de uppmanar regeringen att vidta åtgärder för att stävja förekomsten av pornografi med våldtäktsinslag på internet. I brevet har man då specifikt inriktat sig på att våldtäktsscener är lagliga så länge skådespelarna är över 18 år. Kulturminister Miller tänker be organisationerna bakom brevet att lägga fram handlingsplaner för att komma till rätta med spridningen av bildmaterial med innehåll av övergrepp på barn.

Brevet där premiärminister David Cameron uppmuntras att ”vidta omedelbara åtgärder mot porr online som är misogyn och innehåller våldsinslag” har undertecknats av Mumsnet (vad sjutton det nu är för något), National Federation of Women’s Institutes (ung. Riksförbundet för kvinnosamfund), Trades Union Congress (ung. brittiska motsvarigheten till LO), kvinnojourer och akademiker vid Durham University. I brevet står bland annat:

Specifikt vill vi att regeringen skall stänga till kryphålet i pornografilagstiftningen som tillåter innehav i England och Wales av pornografiskt bildmaterial som skildrar våldtäktssituationer så länge som skådespelarna är över 18 år. […] Detta innebär att det är lagligt att inneha bilder med rubriker som ’teen slut rape’ och ’schoolgirl rape’. Skildringar av nekrofili och sodomi har kriminaliserats av samma lagstiftning, vilket innebär att djur och döda människor har ett bättre skydd än kvinnor och flickor.
En förändring i den engelska lagen skulle ge ett klart budskap om att det är illegalt att inneha pornografiska bilder som främjar sexuellt våld mot kvinnor.
Vi är bestörta över detta kryphål, särskilt i dessa tider när media ofta berättar om de sexuella kränkningar kvinnor och flickor utsätts för, såsom de bägge fallen med inslag av pornografiskt våld där Mark Bridger och Stuart Hazell nyligen dömdes för mord på unga flickor.

Man drar förstås vidare växlar på att barns tillgång till pornografi med våldsinslag på nätet påverkar unga pojkars attityder och anser att ”Regeringen borde omedelbart täppa till detta kryphål”.

Vi råkar här ut för samma problem som de jag tog upp i de två tidigare inläggen ”Hej barnpornografer …” och ”Barnporr eller inte barnporr?” det är frågan om barnpornografi och mangamålet, nämligen gränsdragningarna och godtycket. Vem avgör vad som är pornografi och vad som är en konstnärligt berättigad skildring av våld i ett sexuellt sammanhang?

Problematiskt?

Vad händer med skildringar av BDSM? Mycket BDSM har ju inslag av våldtäktskaraktär, handklovar och förödmjukelse är vanliga i rollspelen. Av det lilla antal kvinnor jag verkligen diskuterat sex med på en intim nivå så har över hälften visat sig ha dragning åt BDSM och önskat bli dominerade, det verkar således vara relativt vanligt att kvinnor vill bli sexuellt dominerade. Skall då all pornografi med inslag av kedjor, handklovar, smisk och andra former av dominans och tvång förbjudas? Och hur är det med inslag av BDSM i filmer som inte är strikt pornografiska, och var går gränsen? Vad händer med övrig konst?

Straw Dogs: Amy blir våldtagen

Är till exempel försöket till våldtäkt på teatern och våldtäkten hos författaren i Clockwork Orange att betrakta som befogade ur ett konstnärligt perspektiv eller är de att betrakta som våldspornografi. Och hur är det med Sam Peckinpahs originalversion av Straw Dogs, eller De galna hundarna som den också heter på svenska, med Dustin Hoffman och Susan George i huvudrollerna som David och Amy Sumner. Det var inte för inte som regissören kallades ”Bloody Sam”, han hade ofta med omskakande våldsscener i sina filmer, och de står sig ganska bra än idag. Straw Dogs har gått till historien för den utstuderade våldtäkten av Amy i mitten av filmen och den våldsamma uppgörelsen på slutet. Scenen är djupt störande på många plan. Och det är väl förmodligen just det som är poängen med den. Kritiker använde den som exempel på Peckinpahs och Hollywoods förnedring av kvinnor, men filmen har av många med tiden kommit att betraktas som Peckinpahs bästa. Kontroversen och debatten blev väl inte mindre för att den kom ut samma år som just Clockwork Orange, Dirty Harry och The French Connection. De som var med på 70- och 80-talet kommer väl ihåg debatterna om videovåld. Det blev för övrigt en sådan uppståndelse över Clockwork Orange i Storbritannien att regissören Stanley Kubrick själv drog tillbaka den och angav att den inte skulle få visas där förrän han hade gått bort. Filmen kunde således inte ses i Storbritannien under cirka 30 år. I USA protesterade feminister utanför oskarsgalan mot Drity Harry och Straw Dogs i sin tur hade problem med censuren när den släpptes. Jag har inte sett nyinspelningen från 2011 av filmen, så jag kan inte bedöma den. Men jag kan mycket väl tänka mig att Roks, Fi och feminister som jag skall avhålla mig från att nämna vid namn gärna hade sett både originalet från 1971 och nyversionen förbjudna.

Orianthi solo/Only Women Bleed/Cold Ethyl
innebär våldet efter ung. 8:30 att jag inte får se fler Alicekoncerter?

Vart kommer vi att hamna i slutändan om vi börjar pilla på yttrandefriheten? Jag som gammal inbiten Alice Cooper-fan kommer ihåg kontroverserna på 70-talet, hur man försökte stoppa hans uppträdanden och hindra honom från att få inresetillstånd på grund av de kontroversiella inslagen i scenshowen. Att det förekom kvinnomisshandel under Only Women Bleed gör väl showen till lovligt byte. Att texten snarare, för att använda en feministisk floskel, ”problematiserar” våld mot kvinnor än hyllar det lär väl ingen bry sig om. Sen skall vi väl inte tala om ”övergreppen” på bebisar i Dead Babies. Låten var väldigt kontroversiell på sin tid och lyftes ofta som ett ”bevis” för gruppens ondska. Men den som någonsin lyssnat på texten inser snart att den snarast är en mörk betraktelse av vanvård av barn, och inte på något vis förespråkar någon ondska. Och så har vi då från plattan Billion Dollar Babies den makabra låten I Love the Dead som inleds med raderna ”I love the dead before they cold; there’s bluing flesh for me to hold” och avslutas med ”While friends and lovers mourn your silly grave, I have other uses for you. Darling”, och från plattan Welcome to My Nightmare har vi inte bara Only Women Bleed utan också Cold Ethyl med “Ethyl’s frigid as an eskimo pie, She’s cold in bed, well, she’s oughta be, ‘cause Ethyl’s dead”. Två solklara fall av nekrofili.

(Med tanke på diskussionen om kvinnliga musiker i det förra inlägget, ”Endast för tjejer”, en landskamp, av Anders så kan jag inte låta bli att lite parantetiskt påpeka att Alice för närvarande har en grym kvinnlig gitarrist, Orianthi, som inleder klippet med ett solo som inte på något vis står de manliga föregångarna efter.)

Hur ställer sig feminismen till denna eminenta berättelse?

I England är det tydligen förbjudet att inneha bilder med nekrofila inslag. Kommer det att stanna vid bilder eller kommer det att utvidgas till att omfatta sångtexter och litterära skildringar? Och vad händer med kvinnorna som blir levande begravda i Edgar Allen Poes makabra små historier? Kommer man att anordna bokbål där man som bränsle använder antologierna med tidernas bästa skräckberättelse, Den svarta katten, där huvudpersonen mördar sin fru och murar in henne i källarväggen ovetandes om att han samtidigt murar in katten som senare avslöjar graven genom sitt jamande inifrån väggen.

Och kommer i förlängningen alla skildringar av våld som involverar kvinnor som offer att … men varför fortsätta? Jag tror jag gjort poängen ganska tydlig och hoppas (förmodligen förgäves) att jag skall slippa försvara porrens existensberättigande fler gånger.

God natt och sov gott.

En natt-tanke på dagen.

Ninni — Sat, 23 Mar 2013 10:16:49 +0000

Då och då, skriver jag inlägg ”direkt ur hjärtat”. Det brukar vara på natten såna här spontana tankar fyller mig, där av titeln.

Igår hade jag gäster i mitt hem. Vi var 5 män och jag. Vi drack lite gott och satt och pratade om ditt och datt. Samtalet kom in på ”undvika situationer där risk för våld föreligger”-agerandet och plötsligt var jag som mitt i en ”genusvetenskaplig studie, ostrukturerad intervju”.

Man pratade om känslan det är att vara man med den risk det innebär för att råka ut för oprovocerat våld. Hur man agerar för att minimera risker.

Jag blir så otroligt fascinerad i stunder där jag får försöka träda in i könsrollen – man,
Det är så långt från den verklighet som jag växt upp med, som en helt annan kultur
Och jag blir som en svamp som bara suger åt mig och försöker förstå, både intellektuellt och emotionellt.

(så jag är typ hög på detta än)

Jag skulle önska att män pratade mer, offentligt, om såna här saker. För det ger en så skev bild av problemen våra könsroller är, när ena parten har kortet ”med rätt att gnälla”, den andra parten har kortet ”ta skit som en man och tig”. Och denna skeva bild medför ett betydande hinder i det vi alla önskar, jämställdhet.

Jag ser varför man låter bli och kan inte klandra män för det. Det beror på flera olika saker (här kan vi tala om ”strukturer”), där en avgörande sak är den sociala bestraffning män får om de väljer göra så.
(Om ni inte vet vad jag menar med social bestraffning, lyssna noga på ljudupptagningen från GRÄV och hur Täppas hanteras, förminskas och förlöjligas, när han pratar om allvarliga hot, som inte bara drabbade honom utan även indirekt hans 14-åriga dotter)

Jag önskar att saker var annorlunda….

Kanske är det min lott att lyfta fram den ”deltagande observation” min levda erfarenhet medfört och medför? Kanske borde jag skriva en genus-bok om detta?
För det är synnerligen intressant och jag känner mig privilegierad, riktigt lyckligt lottad, som fått uppleva detta.