Härmed presenteras :

 

(Långt inlägg)

1.Till dig mariel: varför heter genusdebatten genusdebatten? Var det din idé?

Mariel: Nej, det var Eriks idé. Kanske han kan svara på denna istället?

Erik: Ofta när man läser i media så verkar olika idéer om genus betraktas som fullbordat faktum. Namnet GD i sig går emot idén att saker är färdigdiskuterade.

2.Till erik: är denna sida en mansrörelse sida? Tycker du det finns några kvinnofrågor alls?

Erik: Det är en jämställdistisk sida – vilket innebär att den utmärkande tanken är att jämställdhet inte betraktas som en tävlan i lidande mellan könen. Som jag ser det är mansfrågor problem som primärt drabbar män och kvinnofrågor problem som primärt drabbar kvinnor. I ärlighetens namn så lever inte könen åtskilt på olika planeter annat än i vissa politikers förställningsvärld. De flesta mansfrågor/kvinnofrågor är i själva verket relationsfrågor. För kvinnor handlar det om relationen med söner, pojkvänner, pappor, bröder, kompisar etc. För män handlar det om relationen med döttrar, flickvänner, mammor, systrar, kompisar etc.

3.Till alla: tycker ni om att skriva här? Vad tillför just du?

Mariel: Jag tycker om att skriva, just för att jag tillför något annorlunda till gruppen. Ofta har jag avvikande åsikter. Men samtidigt har jag ju många liknande

Ninni: Tycker om? … Den politiska väg Sverige vandrar, den skrämmer mig. Diskrimineringen av män och misandrin i samhället väcker avsky. Jag ser det som min skyldighet som medmänniska att göra vad jag kan för att försöka förändra detta. Så skribentdelen är för mig en skyldighet, jag är egentligen en tvättäkta ”kommentarsfältsherre” och det tycker jag är riktigt kul och trevligt. Och GDs ”kommentarsfältsherrar” är en härlig samling av intresserade, argumenterande och pålästa människor. 

Ulf: Jag gillar debatten här, eftersom det kryllar av engagerade och pålästa kommentatorer, och då vi skribenter är rätt olika allihop, blir det en kul bredd på inläggen.

Erik: Jupp jag tycker om att skriva här. Det jag tillför är framför allt ett renodlat vetenskapligt perspektiv där den stora frågan inte är vad man tycker utan varför man tycker det.

Teo: Tycker om? Jag skriver inte för att det är roligt, utan i syfte att fylla en funktion. Jag tror att GD är den bästa platsen för detta i dagsläget. Den som har sett den politiska vändningen i samhället och inte ens försökt göra något åt det kan knappast klaga. Visa att det går att tänka mot strömmen, men fortfarande tänka rätt.

Dolf: Ja, annars gjorde jag det inte. Jag tycker rent allmänt om att skriva. Har bland annat en hel hög noveller på lager som vänta på att bli skrivna. Behöver bara få tid till det, och behöver få tummen ur. Jag tror och hoppas att jag bidrar med nya perspektiv och infallsvinklar. Jag tycker själv det är min starka sida, att jag ofta hittar helt nya angreppspunkter på problem.

4.Till dolf: lever du ett jämställt liv, anser du?

Dolf: Förstår inte riktigt varför du ställer den frågan till just mig. Jag har inte heller något bra svar på den. Jag är singel, lever på landsbygden, har inget socialt liv att tala om (passar rätt bra in på feministernas nidbild av den ensamma gubben bakom tangentbordet, men det bjuder jag på), mitt arbete är en mix av egenföretagande (som översättare) och diverse vikariat (som lärare) och andra ströjobb. Så både privat och annars har jag egentligen väldigt lite samröre med andra människor. Jag är väl mest en ensamvarg. Frågan om jag lever jämställt blir liksom meningslös för mig eftersom den, oavsett sammanhang, förutsätter att man är minst två.

5. @Alla Hur mycket och hur pratar ni jämställdhetsfrågor med folk i er omgivning?

Mariel: Jag brukar inte prata om så mycket jämställdhetsfrågor med folk i min omgivning. Men jag har nämnt några gånger att jag inte är feminist. Och jag har pratat en del om att barn borde få klä sig som de vill, och att man ska haka upp sig mindre på färger.

Ninni: För mycket är jag rädd. Jag får nog rött kort snart av mina nära och kära.

Ulf: Det blir mycket prat med min hustru, och även med min mor, som i sin ungdom var … låt oss säga stödmedlem i Rödstrumporna (hon verkar både intresserad och sympatisk till mina ståndpunkter). Däremot testar jag stämningen noga innan jag ger mig in i jämställdhetsdiskussioner med andra, dels eftersom jag fått känna på hur stigmatiserande det kan vara att ha en ”antifeministisk” hållning till jämställdhet, och dels för att jag vill värna om min anonymitet.

Erik: Det beror på omgivningen. Diskussioner om politik funkar i allmänhet dåligt i sociala sammanhang som fester. Däremot kan det vara mycket givande att prata med okända på krogen, bussen eller tåget när man reser. Det kanske enklaste sättet är att börja prata om något som står i dagens tidning och koppla det till vad man vill prata om.

Teo: Vi är i stora drag överens i min omgivning. Vi diskuterar därför mer om konsekvenserna av samhällets utveckling. T.ex. hur man blir bemött om man som kvinna vill prioritera barnen framför jobb. Tyvärr ser många negativt på sådant idag, ses om ”gammaldags”.

Dolf: Jag talar överhuvud taget inte särskilt mycket med andra människor. Men när jag gör det kommer jag ofta naturligt in på saker som är relaterade till jämställdhet. Och jag är då öppen med var jag står, fast när jag pratar med människor, så pratar jag med dem, inte mot dem. Så jag är lite socialare än vad det kan verka från mina inlägg

6. En stor snackis den senaste tiden har varit vågen av friande våldtäkts­domar. Det har däremot varit mkt tyst om detta på GD. Har ni några åsikter i den frågan?

Ninni: Jag undviker svensk media, twitter och dyligt. Orsaken är att jag mår dåligt av misandrin. Så jag har missat att det gått en sådan våg. Det förvånar mig dock inte, tvärtom. Det är så det fungerar i en moralpanik (Har ni inte läst inlägget som länken går till, så gör det. Det är viktigt i sammanhanget). Syftet i en moralpanik är att piska upp en känsla av panik i samhället för att lägga grunden till fler eller hårdare lagar. Samtyckeslag ligger i tiden och är vad våra moralentreprenörer av idag vill pressa igenom. Jag säger inte att det är en moralpanik, det vet jag inte, men beskrivningen ”vågen” … det är en perfekt beskrivning av moralpanikens viktigaste kännetecken och då ska man vara ytterst kritiskt och skeptiskt inställd till det som förmedlas.
Jag bygger aldrig mina åsikter på ”snacket i byn”, således har jag ingen åsikt om våldtäktsdomar utan att själv ha läst domarna. Jag har läst domen till den s.k. Flaskvåldtäkten. Och jag tyckter absolut inte att den domen är felaktig. Teodor, som också läst domen, har skrivit om den här.

Ulf: Jag har åsikter om att man tar så lätt på oskuldspresumptionen i debatten, men jag har inte läst domen, så jag kan inte kommentera själva domslutet.

Erik: Beträffande våldtäktsmål så är det först och främst massor av anmälningar som görs varje år hos polisen. Av dessa leder en liten andel vidare till åtal – vilket innebär att man har en misstänkt samt bevismaterial som åklagare kan använda i rätten. Där skall det bevisas 1) att brottet begåtts samt 2) att det begicks av den misstänkte och inte av någon annan. Av denna orsak är kvantitativa argument gällande våldtäkter värdelösa. Låt oss säga att det nu varit ovanligt många friande domar – vilket jag inte vet om det varit. Min första tanke är då att kontrollera om man ligger där man brukar ligga i andelen åtal eller om man fått politisk press på sig att åtala oftare vilket logiskt innebär att åklagare oftare dyker upp i rätten med undermåligt bevismaterial. Men det kan också vara så enkelt att statistiken ligger där den brukar och det enda som har hänt är att media oftare vill lägga sig i enskilda domar. Viktigt att komma ihåg är att varje dom är unik. Den måste läsas och bedömas för sig.

Teo: Det är inte helt vårt ämne, men diskussionen faller ibland innanför ramarna. Det kluriga är att en domstol som fungerar korrekt bara ska fälla till ansvar om bevisningen är tydlig mot den anklagade. Att ett ämne är svårt att driva i avgörande bevis får inte rucka på beviskraven. Det vore liktydigt med att börja acceptera felaktiga domar. Det är juridiskt/politiskt tabu, men alla vet ändå att det förekommer. Men dörren får på inga villkor officiellt öppnas, oavsett brott eller ämne, eller samhällsopinion.

Dolf: Det är svårt när enskilda fall är i fokus. Jag har givetvis synpunkter på lagstiftning, våldtäkter och så vidare. Men jag försöker undvika att ge mig in i diskussioner om specifika fall. Faktum är att diskussionen om sexuella övergrepp är så infekterad så jag stänger av totalt så fort övergrepp eller våldtäkt nämns och automatiskt börjar inta motsatt hållning mot den ”rätta”. Vilket förstås är lika fel det, men det är liksom kräkreflexen som triggas av det politiskt korrekta budskapet. Man kan helt enkelt inte bilda sig en vettig uppfattning om enskilda fall. Media är rent ut sagt destruktiva.

7. @GD Är det inte dags att även lyfta kvinnofrågor? Tycker det är orättvist att mansfrågor lyfts fram ur ett jämställdhetsperspektiv samtidigt som kvinnofrågorna vanligen lyfts fram från ett radikalfeministiskt perspektiv.
Det finns många viktiga kvinnofrågor där ute och jag antar att många kvinnor känner sig frustrerade av att dessa inte lyfts fram ur ett jämställdhetsperspektiv. De känner inte igen sig i radikalfeminismens teorier och därmed blir deras problem obelysta (eller felbelysta).

Mariel: Jo jag tycker det.

Erik: Se mitt svar på fråga 2. Absolut! Tipsa jättegärna om kvinnofrågor (länkar) vi kan skriva om.

Ninni: Varje kvinna har en far, en bror, en make, en son eller någon annan högt älskad manlig medmänniska. Mansfrågorna av idag är så akuta att dessa är den viktigaste kvinnofrågan. Men jo, det kommer att komma. Först ut kommer den kvinnliga homosociala vänskapens baksidor och vad det får för konsekvenser för den enskilda kvinnan och för jämställdhet.

Ulf: Jag menar att de frågor vi lyfter är både mans- och kvinnofrågor, inte minst eftersom det är svårt att sträva mot jämställdhet utan att verkligen försöka förstå varandras utmaningar. En sak jag ofta tar upp är hur studie efter studie visar att kvinnor som vill satsa på toppjobb har lättare att nå dem än männen, men i större utsträckning väljer att hoppa av på vägen. Inte minst eftersom jag själv valt bort den sortens karriär kan jag inte se sådana prioriteringar som ett misslyckande. Det blir då t.ex. en kvinnofråga när kvinnor pressas att tävla i karriären på ett sätt som få (enligt studierna) faktiskt vill – och när de dessutom indokrineras att tro att manliga strukturer motarbetar dem. Jag tror att detta riskerar att öka kvinnors stress, och det är tydligt att årtionden av feministisk ”jämställdhet” inte har minskat kvinnors stress. Att acceptera våra respektive livsval och kunna diskutera vad de leder till är ju en av de mest centrala jämställdhetsfrågorna.

Teo: Det är självklart inte fel. Men man ska ha i huvudet att jämställdhet mellan kön har två ändar, en manlig och en kvinnlig. Påverkar man ena sidan så justerar man den andra också. ”Mans- och kvinnofrågor” är därför kanske ett dåligt val av ord och begrepp? Men radikalfeminister företräder få kvinnors behov, det är sant. Och det vore inte fel att lyfta kvinnofrågor ur ett mer generellt perspektiv. Det får bara inte bli ett motsatsförhållande mellan könen. Vi ska fungera bättre ihop, det måste vara ledstjärnan.

Dolf: Jag ser generellt inte att det finns specifika kvinno- eller mansfrågor och engagerar mig inte heller i sådana frågor. Oavsett vad vi talar om för frågor så handlar det för mig om frihet, ansvar och rättvisa.

8. Anser ni att den allmänna debatten börjar öppnas upp, att mer handla om bägge könen nu?

Intressant länk med anledning av min fråga
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5667696

Mariel: Ytterst lite i så fall.

Ninni: Ja, jag upplever att skutan vänder nu. Men det kommer ta tid och det är bara att fortsätta pressa på

Ulf: Det finns några tendenser, men … njaej. En sak som öppnat för en bredare debatt är ju bloggvärlden, men det är ju en annan sak. Det gör det möjligt att ha en intressant debatt vid sidan av mainstream-debatten, även om den förblir lika inskränkt som någonsin förr.

Teo: I politiken ser man inte mycket av en sådan vändning, men i den allmänna debatten börjar frön att spira.

Dolf: Det finns tecken på att det börjar komma en motreaktion mot det eviga ”män är svin”-budskapet. Men jag tar inget för givet. Och är skeptisk. En verklig förändring kommer först när den blir oppurtunistisk.

9. Vad är en jämställdhetsfråga?

Nu när jag hållit på med att sammanställa frågorna så har jag också funderat på vad är egentligen en jämställdhetsfråga, vad är är mans och kvinnofrågor och vad är bara ett resultat av personliga bra/dåliga val.
Ett exempel är att fler män dör i arbetsrelaterade olyckor men är det en jämställdhetsfråga eller är det ett utfall av personligt val? Är mäns överrepresentation i självmordsstatistiken en jämställdhetsfråga eller en mansfråga? Är våldtäkter en jämställdhetsfråga eller en kvinnofråga?

Erik: Vad som är en jämställdhetsfråga hänger på hur man definierar ordet jämställdhet. Ordet används idag med två olika definitioner. 1) Lika rättigheter eller 2) Lika utfall. När jag använder ordet jämställdhet är det relationen mellan mansfrågor och kvinnofrågor i statens ögon som beskrivs. I Sverige har kvinnor 100% officiell representation och män har 0% så i Sverige har kvinnor många fler rättigheter än män och mest rättigheter av alla har nog de som säger de kämpar exklusivt för kvinnor vilket inte sällan är manliga feminister. Många av dessa har dessutom uppenbart manshatiska åsikter. Bara att byta ut man mot svart i vad de skriver och se vad som händer.

Mariel: Jag tänker att en kvinnofråga är ett problem som drabbar främst kvinnor och att en mansfråga är ett problem som drabbar främst män. Att fler män dör i arbetsrelaterade olyckor anser jag vara en jämställdhetsfråga för säkerheten skulle kunna prioriteras mer. Att kvinnor kan riskera livet i förlossningar anser jag också vara en jämställdhetsfråga, för det skulle kunna läggas mer satsningar på säkerhet där med. Å andra sidan kanske båda de sakerna är mest säkerhetsfrågor.

Ninni: Statistisk utfall i sig säger inte att något om huruvida en fråga är eller inte är en jämställdhetsproblematik. Men däremot kan det ligga jämställdhetsproblematik bakom, liksom. Till exempel; arbetsrelaterade olyckor, att det är män som omkommer är i sig inte en jämställdhetsfråga. Men då kvinnor har ett skyddsvärde, män är ’disposable’ så har vår kära (nåja) regering svårt att göra satsningar könsneutralt utefter var behovet är som störst. Nyligen gjorde arbetsmiljöverket en arbetsmiljösatsning på kvinnodominerade platser trots att mansdominerade yrken är mycket mer drabbade av arbetsolyckor. Jag har inte sett någon motsvarande satsning på männens problematik. Det är samma fenomen som vi ser med kvinno- kontra mansjourer och det snedvridna ekonomiska stöd som dessa erhåller från statligt håll.
Det här med skyddsvärde och ’disposable’ är dessutom en genusfråga och handlar delvis om hur vi uppfostrar barnen där pojkar formas till förbrukningsvaran och tjejers högre skyddsvärde bankas in i pojkarna låg ålder på många sätt till exempel med mantran som ”man ska vara snäll mot en tjej”, ”man slår inte en tjej”. Så, sammanfattningsvis: Man måste kunna motivera och förklara varför en viss fråga är en jämställdhetsfråga, statistiskt utfall är i sig säger inget.

Ulf: Jag tycker att de flesta mans- och kvinnofrågorna också blir jämställdhetsfrågor, eftersom vi framför allt behöver förstå och stötta varann. Sedan kanske flera frågor ses ur såväl ett kvinnligt som manligt perspektiv, och det blir intressant när de får mötas och komplettera varann, som här på GD.

Teo: Mans- och kvinnofrågor rör främst samspelet mellan könen i samhället/familj. Att sedan t.ex. byggnadsarbetare har hög skadefrekvens är knutet till den sortens arbete, och drabbar män och kvinnor lika inom yrket. Skevfördelningen ligger i att män är överrepresenterade i yrkeskåren. Generellt är det oftast män som (i dagsläget) har de direkt farliga yrkena. Ska man påverka det ska man snarare arbete med arbetsmiljö.

Dolf: Löser man problemen på ett individuellt plan behöver man inte bekymra sig över kategoriseringen. Att fler män dör i arbetsolyckor är inte en jämställdhetsfråga. Det är en säkerhetsfråga. Adressera risker på till exempel byggen, så minskar dödsolyckorna där. Då minskar också antalet män som dör i arbetsolyckor. Dödsolyckorna är relaterade till arbetsmiljö. Inte till kön.
Likaså är självmord en social och/eller psykologisk fråga. Våldtäkter är varken en kvinno- eller jämställdhetsfråga, utan är en social och psykologisk fråga ”pre-”, och en polisiär och juridisk fråga ”post-”. Jämställdhet är i mångt och mycket ett snedvridet falsarium. Se till individen så löser sig också de kollektiva problemen på köpet.

10. Många av oss tycker att feminismen spårat ur. Liknar mer galen bokstavskommunism än jämställdhetsarbete. Men visst har mycket bra hänt tidigar ändå? Lyssnade på Susanne Björkmans reportage i SR från Expressen på 70-talet. En kvinnlig journalist var inte värd vatten. Rekommenderas lyssning! När jag växte upp (70-talet) var det ofta så att papporna kom hem från jobbet, satte sig i fåtöljen med kvällstidningen och en cig. Mammorna (som också jobbade) tog hand om barn och matlagning. Fråga: när blev feminismen galen och varför? Men måste inte gd-debatten också lyfta det positiva som hänt i jämställdhet för att vinna trovärdighet i kritiken mot dagens vansinnestendenser?

Erik: När blev feminismen galen? Det skedde ganska precis den 24 April 1982 under en konferens om sexualitet på Barnard College i New York. Galningarna fick sympatier och makt genom att gå under baneret ”Women against porn”.

Ulf: Här har jag den möjligen provokativa synen att feminismen i ett drygt sekel (om än inte enbart) har slagit in öppna dörrar. Ett sug efter kvinnor i arbetslivet har ju funnits åtminstone sedan 1864 då lagen om näringsfrihet kom att gälla ”alla män och kvinnor …”. Problemet under Industrialiseringens första tid var ju dock att de Kapitalistiska arbetsgivarna inte alls hade några problem att rekrytera kvinnor till tunga och skitiga arbeten (för att klara den dramatiska expansionen), så staten fick gå in och reglera kvinnors och barns arbetsvillkor för att hålla dem borta från riktigt tunga jobb och nattskift. Att sedan fler och fler jobb blivit tillgängliga – rentav attraktiva – för kvinnor, är huvudsakligen ett resultat av den tekniska utvecklingen. Visst finns en tröghet i normer och personliga preferenser, men det har helt klart funnits ett starkt incitament att få ut kvinnor i arbetslivet de senaste 150 åren.
Möjligen kan man säga att ”urspårningen” – eller det kognitiva glappet – blev tydlig när denna utveckling ledde till att kvinnor faktiskt kom att dominera flera attraktiva platser i arbetslivet och utbildningen, men tongångarna inte förändrades.

Teo: Jag är uppvuxen under 80-talet och båda föräldrarna delade omsorgen mellan sig, likaså arbetsbördan. Att ”pappa kom hem och bara läste tidningen” har jag bara hört från mina morföräldrar, där hon var hemmafru. Men då är det snarare tal om en annan fördelning av arbete. Problemet uppstår inte i att folk väljer olika, utan när någon tvingas in i en roll de inte vill ha.

Dolf: Det är svårt att bedöma det förflutna om man inte själv har erfarenhet av det. Den historieskrivning man får sig till livs är inte nödvändigtvis sann. Allmän rösträtt var från början kopplat till värnplikt, inte kopplat till att man var man. Likaså talar man ofta om de ökade förbättringar vi fått på grund av politiker hit och politiker dit. Jag anser att det är falsk propaganda. De förbättringar vi har fått genom tiderna är, tror jag, framför allt kopplade till den tekniska utvecklingen. Jag tror att det är kylskåpet, den elektriska spisen och tvättmaskinen som stått för förändringarna. Inte grupp 8 eller sossekvinnorna. Jag köper inte resonemangen om att vi kan tacka feminismen för tidigare framsteg.

 

11. @Alla

1. Jag undrar om ni andra här på GD även är inne på feministiska forum och diskuterar jämställdhetsfrågor, på samma sätt som de ibland är här och diskuterar.

2. Vilka är de största feministiska forumen/sajterna med motsvarande debatter?

Mariel: 1. Nej inga stora forum, har bara bloggat mina åsikter och skrivit i andra kommentarsfält. Har varit medlem i forumet ”Varför apor…” på fb men jag deltog inte direkt i några diskussioner utan höll mig mest i bakgrunden för jag gillade att se olika jämställdhetsfrågor tas upp. Blev dock utkastad pga. mitt engagemang i GD för att det gjorde dem oroliga att ha mig närvarande.
2. Vet inte.

Erik: 1. Jag gjorde det förut men nästan aldrig idag eftersom de flesta feministiska forum inte alls är forum utan snarare ett slags kompisgrupper kring feministisk identitet.
2. Av vad jag kan se på bloggportalen så besöker de flesta UnderbaraClara och LadyDahmer men de verkar framför allt föredra helt stängda facebookgrupper.

Ninni: 1. Jag har försökt, men … många människor (då inte specifik feminister) har svårt att förhålla sig till debatt, tyvärr. Man klarar inte att skilja på sak och person, man förväxlar politisk identitet med personlig identitet, och tar därför sakkritik personligt och mår dåligt av det. Är man en sån person är det inte nådigt att möta mig i debatt, för jag fungerar precis tvärtom. När jag debatterar något ser jag bara sak och försöker argumentera och underbygga varför jag är av en viss åsikt, min person och mina personliga känslor lämnas utanför. Därför blir det lätt en krock mellan olika typer av människor och jag har ingen önskan om att gå till deras hörnor på nätet och så påtvinga andra mina åsikter om det får dem att må dåligt. De är också mina medmänniskor. Och jag märkte det … att man mådde dåligt av att jag var där.
Jag skriver inte för att övertyga feminister alls, jag skriver för att påverka mitt samhälle, jag skriver för att presentera mina åsikter och vad jag bygger dem på. Det för att ge ord till alla dem som liksom känner i magen att något är fel i jämställhetsdebatten, men inte kan sätta fingret på vad. Det är så man startar en gräsrotrörelse och det har hänt många gånger förr. Mår individer dåligt av mina åsikter här, så finns det ett kryss att stänga webbläsaren med, man kan välja att läsa i små portioner om man önskar, man kan välja läsa en dag man mår bättre och undvika dåliga dagar som vi alla har i livet … Så, nej, av respekt för mina medmänniskor så skriver jag bara här sen ett tag tillbaka, där människor kan välja att läsa, kan välja att delta eller låta bli.

Ulf: Jag har tidigare gjort försök att följa femininstiska forum och även kommentera ibland, men har tröttnat eftersom jag inte ser att de är beredda att ta en öppen debatt. Jag gör nedslag ibland för att se om tonen har ändrats, och har även startat diskussioner några få gånger. Resultatet har inte givit mersmak.

Teo: Jag, nej. Jag diskuterar för närvarande enbart här.

Dolf: jag börjar med
2) Ingen aning. Låt mig veta om du hittar några som passar.
1) Jag följer inte några specifika feministiska bloggar. Jag går in på dem när andra länkar dit och så vidare. Jag har också uppfattat det som att de flesta feministiska bloggar har hård moderering. Det är lite rysk roulette över att kommentera hos dem. Man vet inte i förväg om ens kommentar någonsin kommer att synas. Förhandsmoderering motverkar också debatt. Och eftersom jag skriver på GD, så är det också den blogg jag kommenterar mest på. Jag har däremot inget principiellt emot att debattera med feminister.

12. (1) Tror ni att ett inlägg från en journalist likställt med en blogg idag när det gäller granskningsgrad?
(2) Tycker ni man borde kunna få ställa högre krav på sanningshalt när det gäller journalister t.ex. med källangivelser osv?
(3) Tror ni en journalist kan bli stämd ”eller tagen i örat” för hets mot folkgrupp eller rasism?
(4) Tror ni att feminismens syn på män kan ha en negativ effekt på våldsstatistiken som orsakas av män? Ex. Varför ska jag vara exemplarisk och respektera kvinnor eller andra män jag är ju skyldig i alla fall

Ninni: 1. Jag upplever att allt fler får upp ögonen för att många bloggare gör ett bättre journalistiskt arbete än våra journalister ofta gör. Så det går ditåt om vi inte redan är där.
2. Borde ja, absolut. Men media befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge och grävande journalistik tar tid.
3. Kan inte tänka mig annat än att de står under våra lagar.
4. Om vi med våldtäkt menar den breda betydelsen som ordet har idag, så är svaret ja. Däremot tror jag inte på det exemplet du tar upp. Men … Det är rent vansinne att lura i unga kvinnor att de lever i en ”våldtäktskultur”. Man sätter både dem (och i förlängningen unga män) i en mycket olycklig position som bäddar för problem. Detta är en av de frågor jag kommer ta upp som kvinnofrågor, hur ”våldtäktskultur” och dagens misandri sätter unga kvinnor (och unga män) på pottkanten helt i onödan.

Ulf: Ja, det börjar nog luta ditåt. De flesta redaktioner idag brottas med problemet att de inte hinner med att utreda nyheter ordentligt innan de publicerar. Oftast överlåter de ”blåljusnyheterna” åt TT, och försöker göra kvalitetsjobb i några smala nischer. Jag tror inte deras krönikörer är underställda någon vidare kvalitetsgranskning, och flera av dem tycks ha instruktioner att provocera ordentligt.
Jag tror att viljan att döma eller pricka journalister står i proportion till allmänhetens förtroende för dem, vilket tycks vara i botten just nu. Man väntar sig inte kvalitet och orkar då inte mer än rycka på axlarna och svära lite när jouralistiken infriar de negativa förväntningarna.
Jag tror inte att antalet grova våldtäkter påverkas nämnbart av feminismen – åt ena eller andra hållet. Däremot tycker jag att pressen på unga kvinnor att vara mer sexuellt aktiva tillsammans med en radikal uppluckring av våldtäkts­begreppet (men endast då offren är kvinnor) är en giftig kombination.

Erik: (1) Det varierar beroende på ämne. I vissa ämnen är journalister bättre på granskning än bloggar. I andra ämnen är bloggar bättre på granskning än journalister. Journalister begränsas av medielogiken (man biter hund = nyhet, hund biter man = ej nyhet) samt av det uppenbara faktum att journalistyrket som helhet har strukturell diskriminering på politisk basis.
(3) Javisst, men pga. den ovan nämnda diskrimineringen är de flesta journalister inte i riskzonen.
(4) Javisst, men effekten av vad de nya Male Studies forskarna kallar ”alienation between the sexes” är sannolikt mycket större. Ju större avståndet är mellan människor ju lättare blir det att ta till våld.

Teo:Jag skulle tro att journalisterna har fått mycket mindre svängutrymme under de sista 10–20 åren. Kraven är större på att de ska vara PK eller sticka ut åt ett väldefinierat håll. Vi har sett några häpnadsväckande utspel åt det radikalfeministiska hållet, medan något liknande åt rasismen vore en omöjlighet. Tyvärr tror jag att redaktioners/journalisters bristande källgranskning i många frågor handlar om snäva tidsramar och hårt åtdragen ekonomisk svångremspolitik i mediahusen. Men det är alltid roligt att se när de gjort ett bra jobb.

Dolf: Min åsikt är att det daltas alldeles för mycket med journalister och att de är alldeles för skyddade. Det tycks finnas någon allmän överenskommelse om att journalister skall ha en särställning för att de behövs. Det ställer jag inte alls upp på. De är alldeles för släpphänta med fakta. 95 % av dem här hemma bakom lås och bom för förtal och ärekränkning och spridande av rena lögner och propaganda. Att en journalist skulle ”tas i örat” är väl helt avhängigt om han/hon bräker med fårskocken eller går mot strömmen.
På frågan om feminismens syn på män kan ha en negativ effekt på mäns våldsstatistik: JA, DEFINITIVT! (Har haft funderingar ett tag på att ta upp detta specifikt i ett eget inlägg.)

13. Hur mycket tid sätter du ner på att skriva inlägg och kommentarer på GD per vecka?
Hur ser finansieringen ut? Får ni annat än donationer från privatpersoner?
Jag är så nyfiken, kan inte låta bli att fråga – vill ni inte svara så måste ni inte, jag förstår bra om ni inte vill gå in på detta! 

Mariel: Många timmar. Vissa veckor äter, sover jag och andas Genusdebatten. Jag brukar skriva inlägg de dagar jag börjar jobbet sent. Kommentarer vet jag inte hur mycket tid jag lägger på de. Vi får några tusen från donationer från privatpersoner som i princip täcker domänkostnaderna.

Ninni: Jag vet inte, det som tar mest tid är läsa relevant material. Men jag är läsberoende (facklitteratur, i princip aldrig skönlitteratur) så jag hade läst lika mycket oavsett, det är bara att jag väljer att läsa material som hör till ämnet här, före GD läste jag i ett bredare perspektiv.
Som Mariel påpekat så har vi fått så det täcker GDs domänavgift och lite material. Jag har hittills inte fått någon ekonomiskt finansiering, däremot har jag utlägg. Så vill du bli rik, är detta en felsatsning. ;D

Ulf: Jag skriver inte inlägg varje vecka, eftersom jag inte har tid. Ett inlägg brukar ta några timmar, utspritt på 2–3 dagar när jag väl sätter igång att skriva. Kommentarer? Det varierar, men upp till en timme om dagen, kanske. Jag har aldrig fått ett öre för mitt jämställdhetsengagemang.

Teo: Skrivandet får anpassa sig till mitt liv snarare än tvärtom. Jag kan lägga ner allt från någon enstaka timme till flera tiotal per vecka på GD.

Dolf: Har ingen aning vad det rör sig om per vecka. Det lär variera kraftigt beroende på tid och annat. Men jag är förmodligen den av oss som lägger ner mest tid på själva skrivandet av inläggen. Även relativt korta ”spontanskrivna” inlägg tar flera timmar för mig. Som exempel var mitt inlägg för någon vecka sedan om skillnaden mellan kvinnors och mäns längd spontanskrivet, men jag spenderade i stort sett en hel arbetsdag (eller rättare sagt, natt) på det. Det är inte bara skrivandet som tar tid, jag mixtrar rätt mycket med illustrationer, ändrar ibland i stycken bara för att de skall passa visuellt bättre ihop med illustrationer, experimenterar en del och, sist men inte minst, läser igenom texten noggrant (ofta flera gånger) och rättar de oundvikliga stav- och grammatikfelen. (Men helt rent blir det aldrig, oavsett hur mycket tid man lägger ner så slinker det alltid igenom något.) Så det är ofta flera timmars arbete också efter det att texten är skriven till dess att jag pubbar det färdiga resultatet. Jag skulle däremot tro att Ninni är den som lägger ner mest tid i målmedveten research. Hon plöjer ju igenom böcker enligt en fastställd plan. Erik gör ju också mycket egen research, fast jag vet inte om den är planerad eller sker mer spontant. Och jag tror även de andra lägger ner mycket tid som ligger utanför själva skrivandet i sig. Mariel sköter ju inte minst bloggens administrativa och praktiska sida, vilket hon ska ha extra kudos för. Det finansiella får Mariel och/eller Erik svara på.

Erik: Tid, ingen aning … det varierar oerhört mycket. Vissa inlägg tar 1 timme att skriva, andra halva dagen. Finansiering, mest privata donationer som framför allt täcker domänkostnaden (vi fick uppgradera när antalet besökare växte) och så förstås en hel del material som vi skriver om.

14. Jag är lite orolig över förslaget som nu åker slalom i EU:s korridorer.
(A European framework national statute for the promotion of tolerance – submitted with a view to being enacted by the legislatures of European states.)
Det här kan ju bli en lag och enligt vissa bedömmare så kommer det att bli en lag. Då kan väl sajter som GD stängas ner och ni som skriver här åtalas? Går lagen igenom är feministkritik inte lagligt. 
”Vidta konkreta åtgärder för att bekämpa intolerans, särskilt i syfte att undanröja rasism, diskriminering på grund av hudfärg och etnicitet, religiös intolerans, totalitarism, aversion mot främlingar, antisemitism, anti-feminism och homofobi.”
Regeringarna ska vidta konkreta steg för att åtala personer som ”offentligt fäller nedsättande kommentarer om en grupp … eller dess medlemmar, med avsikt att hetsa till våld, att misskreditera gruppen, förlöjliga den eller utsätta den för falska anklagelser”.
Någon jurist som kan svara på det här? Vad kommer lagen rent konkret innebära? Jag förstår de andra elementen i förslaget men att kritik mot feminism ska bli olagligt är ju helt absurt. Får man kritisera feminism eller är det feminister man inte får kritisera? Om man inte får kritisera feminism så innebär det ju att t.ex. laasanes teorier inte får framföras, det ska snarare åtalas.

Mariel: Ja det vore ju tråkigt om jag skulle åtalas. Någon mer kunnig som vet?

Ninni: Nya lagar eller lagändringar (under förutsättning att lagen blir hårdare) gäller inte bakåt i tiden, så vi kan inte åtalas imorgon för något som är gjort lagligt idag.
Så som det förslaget är formulerat har jag mycket svårt att tro att den kommer gå igenom.

Ulf: Jag vill tro att det inte har en chans i sin nuvarande form när det väl kommer till kritan.

Teo: En sådan utveckling skulle ta lång tid. Man kan inte förbjuda åsikter eller dess framförande hur som helst, att regler är motstridiga är inget nytt. T.ex. måste de först lyckas åsidosätta artikel 10 (om yttrandefrihet) i EKMR (= Europakonventionen för mänskliga rättigheter) som enligt HD ska väga tyngre än annan svensk lagstiftning även om den bara är vanlig lag. Just nu pågår dessutom en process att placera EU-domstolen under Europadomstolen (EKMR) i rang, varvid även EU-lagstiftning kan åsidosättas. Det föreligger därför inget överhängade hot i dagsläget, det är dock oroväckande att denna attack på yttrandefriheten ens har kunnat inledas. Vi får se om ”skyddslagstiftningen för att hindra galna regeringar” fungerar. (Ursäkta slarvet med termerna, men jag tror att detta är mer begriplig.)

Dolf: En hel del av det jag skriver (och kommer att skriva) är relaterat till yttrandefrihet. Läser du mina inlägg tror jag du får en bra bild av min syn på saken. (Se till exempel inlägget om min motkampanj för att ”sy ihop fittan”, inlägget om att vägra våga debatten eller inläggen om pornografi). Jag är inte särskilt oroad för just det där förslaget. Tror inte att det kommer gå igenom. Men jag är mycket oroad över den generella trenden. Jag tror att vi kommer få se en äkta diktatur enligt klassisk sovjetisk eller tysk modell under min livstid. Och jag räknar inte med att ha mer än ung. 20 år kvar.

Erik: De där människorna uppvisar skrämmande hög inkompetens. Får man kalla dem slut i huvudet eller skall kanske ”politiker” också vara skyddad grupp i samma lag? Systemet skulle sannolikt braka sönder om folk tvingades försöka följa en sådan lag. De flesta kan inte ens komma överrens om vad feminism är så hur skall de kunna definiera antifeminism utan att feminist A kan anklaga feminist B för antifeminism? Och enligt vilken definition är inte vissa religioner både antifeminister, homofober samt intoleranta mot andra religioner? Jag är inte jurist men jag kan tänka mig att samma sak kan hända här som på Gräv13. Någon ”juridikens” motsvarighet till Janne Josefsson måste ryta till.

16. Vad är era åsikter om AVFM? och vad tycker ni om deras kontroversiella ”register” för kvinnobrottslingar men även ”bigots” (1)?
Hur ser ni på MGTOW och även Herbivore-men fenomenet i Japan (2)?
Kommer ni i framtiden bli mer internationella i det avseendet att ni kommenterar jämställdhetssituationen i Sverige och samarbetar med sidor som AVFM? Det känns som det inte finns en riktig feministkritisk internationell röst från Sverige. Kanske ni kan göra youtube-klipp (3)?
Vilken jämställdhetsfråga tycker ni är viktigast just nu om ni fick bara välja en för män och en för kvinnor (4)?

Mariel: Bra, men dåligt om de har ett sådant register?! Ingen aning om vi kommer samarbeta med dem. För män så tycker jag de lagar som diskriminerar dem och för kvinnor anser jag att det är skönhetshetsen i samhället mot kvinnor, och att kvinnor ska särbehandlas så mycket.

Ninni: AVFM – bra, men jag har ingen koll alls på det register du talar om.
MGTOW – Jag tycker det är extremt sorgligt att vårt samhälle ser ut som det gör, så att männen väljer så. Men för de (vanligtvis) unga männens del är jag glad om de hittar ett sätt att hantera situationen vi lever med som kan göra dem till lyckliga och fria individer. Och jag har full förståelse för att de väljer den lösningen i dagens situation, det hade jag med gjort i deras ställe. Ur ett samhällsperspektiv – om detta blir vanligt förekommande – så är det mycket problematiskt. Frågan är hur långt det ska behöva gå innan samhället reagerar på och åtgärdar situationen som leder till MGTOW.
Misandrin – offerkoftan.

Ulf: AVFM gör ett viktigt arbete. Jag kan förstå att många tycker att de är väl hårda i tonen, men å andra sidan illustrerar de därigenom hur känsliga vi är just för att kvinnor bemöts omilt. Deras register bör främst tolkas utifrån den anglosaxiska traditionen som är betydligt mer benägen att identifiera missdådare än t.ex. vi svenskar. Jag är kluven. I princip gillar jag inte dylika register.
Angående MGTOW, det är ingen ideologi, utan snarare ett fenomen som säger något om vår tid. Fler och fler män har svårt att se varför de skall göra samma uppoffringar som tidigare generationers män. Det är en oroande trend, men jag är inte överraskad. Frågan är mest hur långt det skall få gå innan folk verkligen börjar reagera.

Dolf: Viktigast (det enda viktiga?) är neutral lagstiftning och regelverk.

 Erik: (1) AVFM har blivit jämställdhetsdebattens motsvarighet till Howard Stern. Massor av hans lyssnare hatade honom men vad ingen av dem fattade var att det var deras fel vad han gjorde fungerade. De kunde ha gett en annan komiker massiva lyssnarsiffror. Istället lade de all uppmärksamhet på att kritisera Howard Stern med effekten att vad han gjorde fungerade bäst. Likadant var det när vissa klagade på Mens Rights Edmontons ”Dont be that girl kampanj”. MRE:s svar när metoden kritiserades var att de kört flera olika affischkampanjer men detta var den som media valde att lägga uppmärksamheten på.
(2) Den frågan är för oprecis för att jag skall kunna ge ett bra svar. MGTOW i sig kan ju betyda lite vad som helst. Situationen i Japan måste jag läsa på mer innan jag kan kommentera.
(3) Vi kommer sannolikt att bli mer internationella. Jag har redan nu kontakter med NFCM (National Coalition for Men) som är USA:s äldsta mansförbund (Ordföranden finns i San Diego). Jag fick nyligen veta att vi kan starta upp i Sverige bara vi fixar medlemsregister. Vi får gratis medlemskap de första två åren. NCFM har redan samarbete med AVFM. Jag passar här på att tipsa att alla som vill bli medlemmar i ett blivande NCFM Sweden kan maila mig. Det är aktivarum@gmail.com som vanligt.
(4) För män är den viktigaste jämställdhetsfrågan att officiell representation så ”misandry” upphör att accepteras. För kvinnor är den viktigaste jämställdhetsfrågan att finna sätt att minska ”the alienation between the sexes”. Det sistnämnda drabbar män också men det är värre för kvinnor.

17. Hej alla på GD,
tack för en bra blogg! Jag har ett par frågor. Fråga 1 är till alla och fråga 2 är till dem som lever i ett parförhållande, eller någon gång har gjort det eller annars bara vill svara.
1. Tycker du att det är ett jämställdhetsproblem att
a) kvinnor gör mer oavlönat hemarbete än män (gäller personer i parförhållanden, med eller utan familj)
b) mammor är mer föräldralediga än pappor?

Mariel: 1a. Kanske. Inte att de väljer det, men att det påverkar ekonomin. 1b. Kanske, inte för att de väljer det men för att det Kan påverka relationen mellan pappa och barn.

Erik: Hej och tackar. 1A & 1B) Nej, däremot kan jämställdhetsproblem vara orsaken och dessa saker kan även under vissa förutsättningar leda till jämställdhetsproblem. Men det är ren idioti att deklarera att dessa saker i sig är problem. Det finns heller ingen garanti de kan ”fixas” annat än genom parförhållandet avskaffande? Då skulle jämställdhet vara att ingen bor ihop.

Ninni: Först vill jag säga ”oavlönat hemarbete” är bara ett psykologiskt knep för att få människor att uppleva sig utnyttjade. Vi har inte lön för saker vi gör privat, vi har lön för saker vi utför åt andra. Livet innehåller två delar, privatliv och yrkesliv. Den totala arbetsbördan yrkesliv + hemarbete är jämt fördelad.
Det är omöjligt att ur ett utifrånperspektiv att avgöra huruvida det är eller inte är jämställt. Det är upp till det enskilda paret hur man löser sin familjesituation och det statistiska utslaget är som summan av många pars val. Men jag menar att det inte är omöjligt att det är ojämställt. Det behövs kvalitativa och omfattande studier för att avgöra det.
Men jag menar att det inte nödvändigtvis, eller ens troligtvis, är ojämställt på det sätt man från samhällets håll vill påskina (makteliten vill vill pressa kvinnor att bli lika bra skattemedelskossor som männen. Därför sjunger de tonarten ”obetalt arbete”):
I ”Under det rosa täcket” skriver Nina Björk följande:

Samtidigt hotas vi inte i vår [kvinnors] könsidentitet, för vår överordning i hemmet motsvaras av en underordning på arbetet – och det är detta arbete, denna offentliga sfär, som är den viktiga. (s. 102)

Vad innebär denna överordning i hemmet?
Inte sällan bestämmer kvinnan saker som hur man ska bo (mer arbete och mer pengar att ha ett palats än en koja), huruvida man ”behöver” en resa till Thailand, renovera, en ny soffa eller något annat som som får pengarna att flöda. Vem bestämmer vilken nivå städat som är ”den rätta”, hur mycket prydnadssaker man ska ha överallt (tar mer tid att städa då)?
Eftersom män oftare väljer yrkesväg som genererar mer pengar och kvinnor tenderar ”gifta sig uppåt” så blir följden av de utgifter man har att skillnaden i lönenivån blir avgörande för vem som får mest tiden med barnen och privatlivet.
Hur mår och trivs männen med könsrollen ”huvudförsörjare”? Hur mår mannen av denna underordning i hemmet och allt det medför för honom? Är det jämställt att han får en mindre del av kakan ”privatliv”?”

Ulf: Det behöver inte vara ett jämställdhetsproblem, och det behöver inte heller vara kvinnan som gör hemarbetet (jag känner åtminstone ett par familjer där mannen är hemmaman och kvinnan jobbar heltid). Det kommer sig ofta av att kvinnan gifter sig med en man som redan från början tjänar mer än hon. Då är det en ganska naturlig arbetsfördelning, och så länge parterna tycker att det fungerar, förstår jag inte varför vi andra skall lägga oss i. Att arbetet kallas ”oavlönat” tycker jag är rätt märkligt. Jag skall snart gå och lägga mig. Det får jag inte heller betalt för. När man gör saker för sig själv och sina närmaste, där man själv bestämt ambitionsnivån, kan man naturligtvis inte förvänta sig att någon skall betala lön för det. Lön får man för att man utför jobb åt andra, som de vill ha utfört, men som man själv inte skulle göra utan just lön. Om kvinnan gör hushållsarbetet och mannen drar in pengar, skulle man kunna säga att mannen avlönar kvinnan – inte minst eftersom kvinnan normalt står för en klar majoritet av parets konsumtion.

Teo: Inte om de väljer att fördela arbetet så. Det är isf ett likastort problem att mannen förvärvsarbeter mer. Som jag tidigare sagt, problem uppstår när folk tvingas in i roller de inte vill ha eller passar för, inte att de ”väljer konstigt”.

Dolf: På vilket vis är arbetet i hemmet oavlönat? ”Oavlönat hemarbete” är en politisk klyscha. Istället för att du lämnar bort produkten och får en ekonomisk ersättning så förbrukar du själv det du producerat. Istället för att du och grannen ”oavlönat” städar era hem, skulle ni kunna ”avlöna” varandra genom att städa varandras hem och ta betalt för det. Men ni skulle då också få betala skatt på produktionen till staten. Så trots att ni avlönat tillsammans gör precis samma arbete åt varandra som ni nu gör oavlönat för er själva, så får ni mindre för det eftersom en del av er produktion tillfaller staten. Ta och tänk över det ett slag.
Jag ser inga problem i att mammor är mer föräldralediga. Varför skulle jag det? Jag ser däremot ett stort problem i att man politiskt försöker styra uttag av föräldraledighet.

2. Har du konkreta tips för hur du uppnår jämställdhet i hemmet?

Erik: 2. Se mitt svar på fråga 9. Det beror helt på hur jämställdhet definieras. Genom att definitioner hoppat mellan ”lika rättigheter” och ”lika utfall” har ordet blivit nära nog värdelöst idag. Ett rätt uppenbart tips är dock att jämställdhet i hemmet kräver man valde rätt partner från början. Som Paolo Roberto sade i radion, man måste kunna prata med varandra.

Mariel: Att man är lyhörda för varandras behov, och försöker tillfredsställa bådas behov så långt som det är möjligt och tycker bådas åsikter är värda lika mycket. Jag tror sånt är ett mer jämställt förhållningssätt än att man ska göra vissa sysslor 50 %.

Ninni: Kommunikation, lyhördhet och massa kärlek! … och glöm inte: livet är kort, skratta och ha roligt tillsammans!

Ulf: Lyssna på varann, försök förstå varandras utmaningar, drömmar och förväntningar. Att leva i ett parförhållande kräver ett envist och långsiktigt engagemang. Det viktigaste är nog ändå att inte sluta samtala, och att undvika att projicera på varann.

Teo: Prata rakt om era önskemål, räkna inte med att den andra parten ska ”förstå ändå” eller läsa mellan raderna. Risken för missförstånd är överhängade. Välj som ni vill så länge det är ekonomiskt hållbart. (Eller försvarbart?) Ni bygger er lycka, för ingen annan kommer att göra det åt er.

Dolf: Kommunicera och samarbeta. Kan ni inte komma överens hör ni förmodligen inte ihop. (Och upptäcker förhoppningsvis det innan ni skapat småttingar.)

Mariel:Tack för alla frågor vi fick på frågestunden! Först tyckte jag det var lite få frågor, men med tanke på hur många skribenter vi är så gjorde ju svaren att svarsdelen blev en mindre bok Anders hade gärna velat vara med och svara men fick tyvärr förhinder, så kanske att han svarar senare i kommentarsfältet. Hoppas ni blev nöjda med svaren