Rosa – Den farliga färgen
avatar

Inledning

Fanny Ambjörnsson, född 1973, är en svensk socialantropolog. Ambjörnsson har skrivit doktorsavhandlingen I en klass för sig (2004) och Rosa – Den farliga färgen(2011). Hon har även skrivit andra böcker om feminism och queer-teori, bl.a. Vad är queer? (2006).

Detta inlägg kommer avhandla boken Rosa – den farliga färgen, som handlar om hur färgen rosa innehåller budskap om vårt samhälles värderingar och organisering kring framför allt genus och sexualitet och i nästa inlägg kommer I en klass för sig beaktas.

När jag gjorde mina eftersökningar inför detta inlägg, så hittade jag en sida med två filmsnuttar med Fanny Ambjörnsson där hon beskriver queer och hur genus gör i skolans vardag. Själv tyckte jag det var intressant att lyssna på henne, så jag vill bjuda er på det här.

Rosa – den farliga färgen

Boken är en studierapport, metoderna som använts är ostrukturerad intervju och observation. Av de teoretiker som omnämns känner vi igen Hirdman (t. ex. s. 32-34), Butler (t. ex. s. 208 och 210) samt de Beauvoir(t. ex. not 33) och det är där hennes teoretiska perspektiv återfinns och hon har tyngpunkten i Hirdmans teorier:

Om vi väljer att betrakta förhållningssättet till rosa som er sorts spegel av dessa föräldrars syn på genus och jämställdhet får i en modell som tämligen väl överensstämmer med det genussystem som bland andra historikern Yvonne Hirdman beskriver. Enligt Hirdman kännetecknas dagens svenska samhälle av en asymmetrisk isärhållning av könen där det manliga beaktas som norm, medan det kvinnliga avfärdas som avvikande och mindre värt. Den första ingrediensen är alltså en isärhållning av könen, både vad gäller arbetsuppgifter, personliga egenskaper, intresseområden och inte minst estetik. Den andra ingrediensen är hierarkisering, där det som kodas som manligt har högre status än det föreställt kvinnliga. Trots att vi lever i ett samhälle som gärna talar om sig som världens mest jämställda är det alltså, enligt denna tankemodell, fortfarande mannen och det manliga som betraktas som norm. (s. 32-33)

Boken, som undersöker betydelse och attityder kring färgen rosa, är indelad i fyra delar och detta inlägg kommer handla om de tre första då det sista inte hör till bloggens ämne(studie bland aktivister och deras förhållning till färgen rosa).
Del 1 är intervjuer och observation bland småbarnsföräldrar, del 2 är intervjuer med barn mellan fyra och tio år och slutligen är del 3 om vuxna män som väljer använda rosa.

(För att underlätta läsligheten sätter jag sidohänvisningar inom parantes i citatblocken)

Sociala fakta

I Fannys studie framkommer ett antal saker som är intressanta för denna blogg, som jag valt att dela in i tre underrubriker nedan.

1) Det är att det är mammorna som är engagerade och flickorna som står i fokus.

Vid ett tillfälle är detta så påtagligt att Fredrik, pappa till tvillingar, blir irriterad:

SUSANNE: Ja, jag kanske ångrar mig sen när hon är tretton år gammal och världens bråkunge! Men jag är rädd att hon lätt blir överkörd. Att hon lätt blir den som jobbar för alla men inte får credit för det. Och tyvärr, så ser det ju ut på arbetsplatser. Det är ju ofta män som pratar på mötena och som tar äran åt sig. Jag har jobbat åt män som egentligen alla tycker är värdelösa men som har haft tjejer som har råddat i bakgrunden och fixat. Och så känner jag bara att: nej, Alice ska driva sitt eget företag istället. Eller vad som helst!

FREDRIK: [aningen irriterat] Tänker du inte så vad gäller Sebastian?

SUSANNE: Nej, inte alls! För han har redan förutsättningarna eftersom han är man. (s. 43)

Jag skulle  aldrig intervjuat pappor och mammor tillsammans, i synnerhet inte när det handlar om barnen. Kvinnans makt i den privata sfären är allt för omfattande för att mannen ska kunna ”ta plats” i en sådan intervju. Ambjörnsson noterar att det är kvinnorna som är dominerande i diskussionerna, men när man redan vet att det är män som makt så är det lätt att missa ”detaljer”, så som att män ofta inte har mycket att säga till om när det handlar om barnen.

Så, trots att de flesta av föräldrarna motiverar sin skepsis med feministiska argument – som att det är förtryckande och fastlåsande för flickor att kläs i rosa – blir det ändå flickorna som i
 slutändan ska åtgärdas. Det är det kvinnligt kodade som måste kläs i blått, medan det blå framstår som mindre markerat, degraderande och besmittat. På så sätt skriver de, om än ofrivilligt, under på idén om det manliga som norm. (s. 36)

Under flera decennier har feminister, genusvetare och politiker nervärderat det traditionellt kvinnliga, som ”slaveri” och ”underordning”. Sen ”tittar man på världen” och tolkar den med sina genusglasögon på och Hirdmans teorier som det sanna ordet.

Den negativa attityd hon möter bland föräldrar angående att klä sina flickor i rosa är en effekt av deras arbete, menar jag, dvs att mammorna förletts av feminister och genusvetenskapens nervärderande syn på det traditionellt kvinnliga och deras bullshit om ”underordning”, vilket medfört att mammor ännu mer fokuserar på deras döttrar för att försöka motverka att dessa ska bli ”slavar”. (Flickor har varit i fokus, så länge jag kan minnas. Flickor premieras för de, på kollektivnivå, är ”söta, gulliga och behagliga”, pojkar missgynnas för de, på kollektivnivå, är ”stökiga och jobbiga” och det tilltalar oss vuxna sämre generellt och fungerar sämre i ett modernt samhälle med skola. Det har ”bara” blivit värre i nutid.)

När föräldrar då försöker skydda sina döttrar från ”underordning”, som genusgalningarna håller på med, så skriver de ”under på idén om det manliga som norm”? Snacka om att helgardera, 1X2!

Denna fokus på flickor sker på pojkarnas bekostnad då de som hamnar allt mer utanför fokus, då pojken anses redan ha ”förutsättningarna eftersom han är man”. Det är, menar jag, en delorsak till pojkarnas ”antipluggkultur” och andra samhällsproblem vi har bland unga män.
Jag skulle vilja se en helt annan norm kring uppfostran, som bygger på respekt för individen. Det skulle gynna alla barn, men i synnerhet pojkar. Jag har har skrivit mer om detta här.

Det här, att det hon avläser är en effekt av deras arbete, det ser egentligen Ambjörnsson själv:

Den skepsis de uttryckte gentemot att klä sina döttrar i rosa förklarades också med feministiska argument. Deras forhållningssätt till rosa skulle därför kunna säga oss något om hur jämställdhet och genus förstås och formuleras av en grupp som skriver under på jämställdhetsidealet. (s. 29)

Så även om Sverige i en internationell jämförelse är ett föregångsland vad gäller jämställdhetspolicy tycks jämställdhetspolitiken i praktiken främst ha blivit ett kvinnoprojekt. (s. 38)

Samtalet mellan Fredrik och Susanne måste betraktas mot bakgrund av den tidigare beskrivningen av den svenska järnställdhetspolitiken som en fråga inte enbart om kvinnor, utan även för kvinnor. (s. 44, fettext kursiverad i original)

Däremot drar hon inte själv den slutsatsen. Deras arbete är mycket kontra produktivt och samhällsskadligt för att de använder teorier som är felaktiga och är så förblindade av dessa att de inte ser det själv.
Denna effekt av deras galenskap går, naturligtvis, långt förbi rosa. Det är för val som faller inom ”traditionellt kvinnligt” som min fria vilja ifrågasätts, så var det inte förut. Det är en förändring/försämring av den kvinnliga könsrollen som kommit under 1990-talet och, i synnerhet, 2000-talet. Alla val som ligger långt till vänster i den röda cirkeln ifrågasätts för att genusvetare och feminister, med Hirdman i spetsen, har målat det med ett retoriskt nervärderande språk, så som ”slaveri i den lilla världen”, ”det obetalda arbetet” eller ”underordning”.

2) Pojkarna har en snävare könsroll än flickor

MILENA: Det är ju allmänt etablerat att, visst, killar kan långt hår, men inte flätor och tofsar. Men däremot att klä en flicka i jeans med flygplan på tycker jag inte är lika konstigt.
FANNY: Varför då?
MILENA: Nej, det är inte lika utstuderat på nåt vis. Det borde det ju vara, men jag vet inte.  (s. 28)

För det negativa talet om rosa gäller, som vi hittills sett, enbart flickkläder och attiraljer. Under mitt fältarbete hörde jag sällan föräldrar uttala sig om rosa i relation till pojkar. Det betydde däremot inte att pojkarna kläddes i rosa.Tvärtom, rosa och pojkkläder tycktes snarare vara en så omöjlig kombination att få föräldrar ens kom på att nämna dem i samma andetag. (s. 20)

Hon skriver t. ex. följande:

För att framstå som seriös och trovärdig som kvinna och för att slippa dras ner i den sörja av negativa associationer som behäftar det kvinnligt kodade, gäller det helt enkelt att undvika allt för mycket rosa. Detta innebär i sin tur att den ojämlika maktrelation där det manliga överordnas det kvinnliga återskapas. (s. 35)

Stämmer detta? Är det så att man som kvinna måste tona ner ”det kvinnligt kodade” och det är därför vuxna kvinnor undviker rosa? Låt oss ta en titt på makten i Stockholm:

600px-Regeringen_Reinfeldt_2010
bild: wikimedia commons

Finns det något som är mer kvinnligt kodat än klänning och högklackat? Vill man framstå som som ”seriös och trovärdig” så finns en viss klädkod. Den klädkoden är mycket striktare för män än för kvinnor. Ett kanske inte helt okänt faktum är att kvinnor har en tendens att följa mode. Rosa är omodernt, annat var det på 80-talet.

Den manliga resp. kvinnliga könsrollen i dagens samhälle, skulle jag beskriva med följande bild(då generellt, inte bara rosa eller färger):

Capture2

Hur ska det förstås? Vad kan jag som kvinna göra för val utan att tappa i kvinnlighet eller min kvinnliga identitet? Alla sådana val finns i den röda cirkeln. Och motsvarande för män i den blå. Rosa ligger långt ut till vänster i den röda cirkeln. Därför upplever föräldrar det omöjligt att klä sin pojke i rosa. ”Spelar bandy och tennis”, som kommer in i studien vid en intervju med en pojke, det ligger centralt i den blå. Det vill säga både flickor och pojkar kan göra detta.

JONATHAN: Och Ellen är cool. Ellen är cool, fast hon är tjej.
MARIE: Vad gör hon som är…
JONATHAN: Hon spelar bandy som killarna gör. Hon spelar tennis som killarna gör och hon gör samma saker. (s. 89)

Om detta drar Ambjörnsson följande slutsats:

Jonathan pekar visserligen ut en flicka som han anser vara cool. Samtidigt beskrivs hon som cool »fast hon är tjej«. Det som kvalificerar henne som cool är att hon behärskar samma kunskaper som pojkarna, i detta fall att spela bandy och tennis. På så sätt förstår vi också att den åtråvärda coolheten är att betrakta som huvudsakligen förbehållen pojkar.  (s. 89)

Så här lyder min tolkning:
Jonathan tycker det är trevligt att Ellen vill vara med när de spelar. Han sätter ordet ”coolt” på vissa saker. Det innebär inte att det är ”huvudsakligen förbehållet pojkar”, det är bara mycket mindre vanligt att flickorna väljer att vara med på de saker som för Jonathan faller under ordet ”coolt” och därför säger han ”fast hon är tjej”.

Det är intressant att notera att det huvudsakligen är kring den kvinnligt associerade färgen som de starka känslorna formuleras och inte kring grönt, blått eller någon annan färg som kodas som manlig. Jag hörde sällan – om någonsin – något av barnen uttrycka sig negativt om färger, företeelser eller aktiviteter som kodades som manliga. Framför allt existerade inte de inslag av hårda ord, eller rentav hat, som framkom i vissa pojkars avståndstagande från färgen rosa. Sorteringen rymmer alltså även en hierarki som bestämmer rosa – och det flickiga, tjejiga, kvinnliga – som lägre status än det manligt kodade. (s. 62)

Är man förblindad av könsmaktsteori kan man tolka in en hierarki, annars framgår det tydligt att rosa är en statusfärg bland flickorna(s. 66-67). Ingen färg ligger utanför den röda cirkeln ovan och rosa är den färg som ligger längst bort från den blå cirkeln, därför är det bara rosa som ger den reaktionen. Varför uttrycker pojkar denna skarpa markering mot färgen?

Annika funderar en stund och berättar sedan hur dottern köpt en mössa med små rosa öron till sin bror i julklapp. Sedan satte hon på brodern mössan och gav honom sin rosa väska att leka med. »Då satt man och skrattade åt honom. Och filmade till och med«, påminner sig Annika och skrattar lite förläget. »Så skulle man ju aldrig gjort med Moa, om man hade satt på henne en keps och gett henne en fotboll att leka med. Det skulle man ju inte tycka att ’gud vad roligt! Hahaha’. Jag vet inte varför man är sådär fånig.« (s. 22)

För att hitta något som motsvarar pojkars och de vuxnas reaktion på ”rosa och pojkar” för flickor/kvinnor, måste vi alltså gå utanför den röda linjen. Till höger i bilden ovan är den blå lite utanför den röda, vad finns där?
Sex finns, delvis innanför delvis utanför, den röda linjen där. Att vara sexuellt frigjord som kvinna är svårt, för det ligger utanför röd men i blå. En sexuellt frigjord kvinna riskerar anses vara en ”slampa” eller ”hora”. Se på attityder kring sexsäljare av olika kön, samma sak. Det är nästan uteslutande för sexsäljande kvinnor som yrket anses vara ett problem.

Då kan man ställa sig frågan, varför är det så här? Antagligen bidrar en biologisk faktor, som gör att pojkar/män oftast är lika varandra och därför ansamlas naturligt i den blå cirkeln. T. ex: är libido  en av de faktorer som idag anses vara bortom tvivel en biologisk skillnad mellan könen. Och antagligen är det därför detta ligger till höger i min schematiska bild. Därför måste man vara otroligt försiktig så att inte man i all välmening brister i respekt för individens rätt att välja bort, och som genusvetenskaparna gjort länge för våra skattemedel, göra ont värre. (Jag har skrivit ett inlägg om detta här.)

Det här med snävare könsroll ser egentligen Ambjörnsson också, hade hon bara tagit av sig de glasögon hon fått av Hirdman så kunde det blivit riktigt bra:

För pojkar tycks det alltså kräva mod, uthållighet och kanske till och med en lagom dos av världsfrånvändhet för att orka propsa på rätten att få delta i den rosa världen. (s. 97)

3) Rika/framgångsrika män använder rosa.

När vi nu hoppar över till män som använder rosa, så blir det rent patetiskta att dessa människor kallar sig genusvetare.

Boken The Metrosexual visar kulturvetaren David Coad hur bilden av den metrosexuelle mannen delvis formats utifrån elitidrottare – atleter som i olika sammanhang avbildats i reklam och media som särskilt intresserade av kropp, stil, utseende och mode. David Beckham spelar här en central roll, men även andra idrottsmän, exempelvis Fredrik Ljungberg. (s. 145, fettext kursiverad i original)

Ur detta perspektiv kanske den rosa mannen trots allt rymmer spår av ett potentiellt annat mansideal än det gängse. Framför allt kanske man kan konstatera att en diskussion om jämställd
het – om mäns makt och kvinnors underordning – förmodligen skulle vinna på att handla lite mer om mäns attityder till det feminint och homosexuellt kodade, som just färgen rosa. (s. 171)

Som jag skrev i inlägget om Hirdmans teori, så är den formelsamlingen ofullständig, här behövs B vs A och B vs B. Heterosxuella män anpassar sig efter vad som går hem hos kvinnor, då kvinnor har den överordnade makten, relation- och reproduktionsmakten. Visst är det så att det finns en ”fjolla-stämpel” på rosa, men om det skulle vara vad som är gångbart bland kvinnor så skulle män välja det.  Män som däremot har en massa annat som ger poäng i kvinnors ögon, så som Becker, Ljungberg eller höginkomsttagaren på Östermalm(s. 150), så har de ”råd” att avvika, de är ändå attraktiva för kvinnor.
I nästa inlägg kommer jag visa mer belägg för detta förklaras med B vs A och B vs B, hämtat från Ambjörnssons ”I en klass för sig”.

Kommentarer

Rosa – Den farliga färgen — 49 kommentarer

  1. Sista stycket, min kommentar:

    Män som däremot har en massa annat som ger poäng i kvinnors ögon, så som Becker, Ljungberg eller höginkomsttagaren på Östermalm(s. 150), så har dom ”råd” att avvika, dom är ändå attraktiva för kvinnor.

    Här prickar Ninni – förmodligen omedvetet – den femettan som de flesta inte ens verkar känna till existensen av (Utanför PUA). Ju mindre en kille behöver flexibilitet ju mer får han av kvinnor ju mer flexibilitet en kille behöver ju mer strikta är kvinnor i hurdan han skall vara.

    Det är alltså bara killar som har ”råd” att vara feminina som inte straffas för det och anledningen till det kan enklast beskrivas så här:
    Kvinnor kan inte göra högre antaganden över lägre antaganden.
    Ju mindre killar behöver nånting ju mer vill kvinnor ge dem det. Ju större behov killar har ju mer avtända blir kvinnor. Det är så det funkar och ingen genusvetenskap i världen kan ändra på den saken.

  2. Kanske lite off-topic, men förhoppningsvis intressant för någon ändå:

    I ett sökande efter artiklar om Erich Fromm:s bok Kärlekens konst, snubblade jag över blogginlägget ”Varför snälla flickor gillar stygga pojkar”, publicerat 21 november 2012 på ”Antoniettas blogg”:

    http://antoniettas.blog.se/varfor-snalla-flickor-gillar-stygga-pojkar/

    Kanske någon hittar några tankekorn att ta upp från detta inlägg?

    På samma blogg hittade jag också ett tämligen färskt inlägg (från detta års första dag) om den just nämnda boken av Fromm:

    http://antoniettas.blog.se/bok-erich-fromm-karlekens-konst-1956/

    I mitt fortsatta sökande hittade jag också denna intervju, där Mike Wallace frågar ut Erich Fromm om bland annat jämlikhet (tryck på ”T” så får du engelskt textning):

    http://www.hrc.utexas.edu/multimedia/video/2008/wallace/fromm_erich.html

    Ett utdrag från ungefär mitten av filmklippet:
    ”…
    WALLACE: How does all that you’ve said affect our ability to survive and to stay free, in this world that is now in crisis?
    FROMM: Well, I think you touch upon a very important point here: namely, we must make a decision of values… If our supreme value is the development of the Western tradition – of a man for whom the highest thing in life is man, for whom love for man, respect for man, and the dignity of man, are supreme values – then we cannot ask the question that says, ”If it is better for our survival, might we drop these values? If these are supreme values, then they are there, and whether we live or we die, we shall not change these values. […] …if we are willing to change our whole way of life for the so-called ”survival”, then I think we do exactly that which threatens our survival. Because our vitality, and the vitality of each nation, rests on the sincerity and depth of the faith in the ideas which it announces, or pronounces. I think our danger is that we talk one thing, and we feel and act another thing.
    WALLACE: How do you mean?
    FROMM: I mean, we talk about equality, about happiness, about freedom – and about the spiritual values of religion, and about God – and in our daily life, we act on principles, which are different, and partly contradictory
    WALLACE: Alright, if I may ask you now to define: You mention equality, happiness and freedom.
    FROMM: Well, I’ll try. By equality, one once understood equality in the very same sense in which the Bible speaks of equality: that we are all equal, in as much as we are created in the image of God. Or, if I don’t use theological language: that we are all equal in the sense that no man must mean – must be – the means for the purposes of another man; but each individual is an end in himself. Today we talk a lot about equality, but I think what most people mean by it is sameness – that everybody is the same – and they are afraid if they are not the same, they are not equal.”

    I ”Kärlekens konst” förtydligar Fromm:

    ”Polariteten mellan könen håller på att försvinna och samtidigt också den erotiska kärleken, som har denna polaritet till förutsättning. Män och kvinnor har blivit likadana – istället för likvärdiga motpoler. Detta är den jämlikhet i avköningens och avindividualiseringens tecken som predikas av vårt moderna samhälle, som har bruk för mänskliga atomer, alla på pricken lika, med idealiska förutsättningar att fungera jämnt och friktionsfritt som ett enda jätteaggregat – ständigt lika villiga att ta order och ständigt lika övertygade om att det är sina egna önskningar de följer. Den moderna massproduktionen kräver en standardisering av människorna. Det är denna standardisering som man betecknar som ”jämlikhet”.

    Om Fromm har rätt i det ovanstående, kan man fråga sig om inte de feminister som betonar könet som ”social konstruktion”, och som menar att män och kvinnor i grunden är närmast helt lika (förutom rent kroppsligt-genitalt), måste anses vara dem som så att säga allra ivrigast driver anpassningen av människan till det nuvarande kapitalistiska och av stora byråkratier styrda samhället. De som säger sig kämpa för att var och en ska få utveckla sin individuella personlighet och sitt eget liv, utan att vara begränsade av sin könstillhörighet, kanske på det sättet paradoxalt nog blir de som kanske allra hårdast verkar för mäns och kvinnors likriktning och anpassning till samhället – och alltså inte för samhällets anpassning till en mångfald av individer och individuella uttryck. Kanske är melodin för dagen snarast: ”vi gillar lika” (trots Aftonbladets försäkran om motsatsen när det handlade om invandrare och svenskar), och följaktligen den enda könsroll som uppmuntras och kanske den enda som riktigt accepteras, är den könlösa eller androgyna? Och, om man ska spetsa till det lite, om man går från två möjliga könsroller till endast en… Har då mångfalden totalt sett ökat eller minskat?

  3. Intressant artikel i SVD Näringsliv under rubriken Nya härskartekniker när kvinnor tar makt.
    Om man läser igenom deras exempel så förstår man att det måste vara omöjligt att vara chef på svenska företag där du istället ska vara kurator hellre än att fatta beslut.
    Om man lär ut detta vilket dessa två kvinnor gör så måste det nästan bli en paranoid stämning på företaget där ett lyft ögonbryn eller ett leende måste tolkas utifrån en härskartekniks facit.
    Ja vad ska man säga men mycket jobb kommer dom att få på företag runt om i Sverige medans Kina och andra länder puttrar på för att växa.

  4. Håller med om att man inte måste tona ned det kvinnligt kodade. Men just rosa anses ju faktiskt också lite barnsligt i många sammanhang. För att det är vad man ger till små flickor.

  5. ”Jonathan pekar visserligen ut en flicka som han anser vara cool. Samtidigt beskrivs hon som cool »fast hon är tjej«. Det som kvalificerar henne som cool är att hon behärskar samma kunskaper som pojkarna, i detta fall att spela bandy och tennis. På så sätt förstår vi också att den åtråvärda coolheten är att betrakta som huvudsakligen förbehållen pojkar.”

    Det jag tycker är intressant är att hon (så vitt jag vet, jag har ju inte läst boken)inte vänder på leken. Det är väl ingenting som säger att tjejerna inte kan tycka att det är coolt eller trevligt med en kille som vill hänga med dem och göra sånt som de (tjejerna) gillar och framställa det som positivt? Är hon blind eller vill hon inte se?

  6. @Mariel:

    Rosa är bara rosa. Idag, i nutid, förknippar vi det med småflickor.

    Vår inställning ändras med vår mode och kultur. På 80-talet sågs inte rosa som barnsligt, för det var modernt. Både barn och vuxna kvinnor använde det. Mer eller mindre alla badade toppless och man sågs som konstig när man inte ville det. Idag är kvinnor noga med att knäppa bikini-bh’n innan dom reser sig på stranden, för idag anses det kutym att man inte går runt utan överdel.

    För mig som inte följer mode och för detta får omfattande social bestraffning från kvinnor så är detta så patetiskt att det är skrattretande. Ska berätta om första gången jag började koppla:
    Jag var typ 12 år, man skulle ha pösjeans hette dom. Jag tyckte dom var fula som stryk och därför använde inte jag det. Jag har alltid gillat figurnära stil, för jag tycker det framhäver kvinnlighet.

    Så en dag hade jag som vanligt figurnära/tajta brallor. Då höll min syster ett långt otrevligt föredrag för mig att ”man minsann inte skulle klä sig i ’tajta kläder’ ” (som om jag inte hade kopplat det redan av alla blickar som ges mellan tjejer/kvinnor). Jag blev jätteledsen för att jag inte skulle få lov klä mig som jag ville. Kort tid där efter ändrades modet. Det blev modernt med en viss sorts tajts(minns inte vad dom hette, dom hade gummiband under hålfoten). Då kom denna syster iklädd såna byxor, som var tajtare än de byxor jag hade på mig när ’tajta kläder’ var något man absolut inte skulle ha.

    Idag skiter jag i social bestraffning från kvinnor. Jag klär mig som jag(och min man) tycker är snyggt och min smak förändras inte beroende på vilket årtal det är. Jag har lärt mig att jag behöver vara som en hamster och köpa mycket när modet är rätt för mig. Jag har en garderob på vinden där jag hamstrar nya kläder för att ”övervintra” under sämre år.

    Endag kommer rosa ha en annan betydelse igen.

  7. @CaseyJones:

    Det jag tycker är intressant är att hon (så vitt jag vet, jag har ju inte läst boken)inte vänder på leken. Det är väl ingenting som säger att tjejerna inte kan tycka att det är coolt eller trevligt med en kille som vill hänga med dem och göra sånt som de (tjejerna) gillar och framställa det som positivt? Är hon blind eller vill hon inte se?

    Det finns inte med, men det är inget konstigt.

    1. Barn återger den verklighet dom ser. Det är extremt ovanligt att pojkar befinner sig ”utanför den blå cirkeln”. Det är helt klart delvis av biologiska orsaker, men säkert även pga att pojkar som befinner sig där bestraffas med hån som citatet visar på(sök på ”Annika”). Flickorna som intervjuvas har därför ingen pojke att prata om.

    2. Coolt är ett ord som barnen förknippar med vissa saker, utefter hur vi vuxna använder det. Det är inget hierakiskt med det. Det är snarare som buss eller lastbil.. olika ord för olika saker.

    Sen är homosociala gemenskapen mellan kvinnor ”köns-sluten” på ett sätt som homosocial gemenskap bland män inte är. Den är alltså exkluderanade (och tvångsinkluderande). Det ser du i samhället också. Du har tjejkvällar, tjejjour osv osv.. hur vanligt är det för killar?
    Jag har skrivit om det på min blogg, bla. här.
    Detta börjar tidigt i ålder, men riktigt när har jag inte koll på. Den sociala bestraffningen som finns mellan tjejer och kvinnor har jag dock sett bland mina ungar på dagis. Redan i 3-4 års ålder kan vissa flickor perfekt metoderna som används. Det framkommer även i boken(s. 66-67) vilket Ambjörnsson plockar på ett, anser jag, korrekt sätt.

    Tre flickor sitter tillsammans och Judith målar. Efter att ha avbildat sig själv i rosa så erbjuder hon sig att måla sina kompisar på bilden. Miranda får målas i rosa och blir jätteglad(hon har fått statuserkännande), Emma sitter och skruvar på sig för hon vill också bli rosa, men Judith väljer gult och Emma är därmed lägre värderad.
    Miranda får ”cool/status-stämpel” med den rosa färgen av Judith, medan Emma inte får. Skulle en pojke som hänger med flickorna få ”coolstämpel” av flickorna så som Miranda får? Jag vet inte, men jag betvivlar det.

  8. @Ninni: a jag vet, jag har läst att rosa var en färg för småpojkar förut? Minns inte om det var runt andra världskriget eller om det var vid en annan tidpunkt. Hur som helst så syftade jag mest till regeringsbilden som finns i inlägget. Att regeringen inte har sina kläder i just rosa tänker jag på. Däremot är ju gult (nu alltså) en tid enligt dagens mode.

    Yes bra att du går din egen väg. Jag har också alltid gjort det när de kommer till kläder, och många andra livsval. Men just när ”bestraffningarna” kommer så tycker jag det är svårare, man får söka sig bort till andra personer som accepterar en för den man är.

  9. Jag har också alltid gjort det när de kommer till kläder, och många andra livsval. Men just när ”bestraffningarna” kommer så tycker jag det är svårare, man får söka sig bort till andra personer som accepterar en för den man är.

    Ja, det är svårt. Det kräver mod och styrka. Det är därför jag är mot att man väljer till könsnormsbrott för barnen. För när barnen får dessa omfattande bestraffningar i låg ålder så kommer det förstöra deras självförtroende och då får det precis motsatt effekt mot det önskade. Det är genom att bygga på individers självförtroende vi får individer som vågar gå sin egen väg.

  10. @Ninni:
    Ja en kvinnlig chef använder härskarteknik genom att vara nätt och feminin enligt dom jag är övertygad om att om en kvinnlig chef inreder sitt kontor i rosa så är det härskarteknik.
    Medans om en manlig dito gör samma sak så är han progressiv enligt dessa två kvinnor.
    Mariel.
    Att rosa ses som lite barnslig beror väll på att många flickor har en rosa period och när dom sedan vill ses som vuxna och vill distansera sig från barndom säger att den är barnslig precis som att leka med barbiedockor.
    Att färgen rosa är komplext för feminister är inte så konstigt inte heller att barbiedockor är det eftersom det är deras barndomslekar dom måste ta avstånd ifrån och ifrågasätta och se som ett patriarkalt förtryck fast dom bara var glada och lyckliga när dom lekte i sina rosa kläder med barbiedockor.
    Det betyder att deras barndom bara var en lögn att dom egentligen var förtryckta lurade och vem blir inte bitter och förbannad då att allt bara var en chimär.

  11. @Ninni: Fast när barnen är i riktig låg ålder, typ bebis, så tror jag inte att de tänker över så mycket att någon frågar över huvudet ”Varför har han en rosa body?”. Däremot när de börjar bry sig om vad omgivningen tycker och tänker om dem, och de själva börjar se vad andra har på sig och vad de själva har på sig… så är jag övertygd om att ifall de skulle få höra ”Det där kan du inte ha på dig!” av ett annat barn, så skulle barnet sedan vägra att ta på sig de kläderna efteråt! Barn protesterar ju väldigt tidigt mot saker de inte vill ha på sig/äta osv. för att de ju har åsikter.

    När sedan föräldern märker att de inte vill ha på sig normbrytande kläder, så respekteras detta naturligtvis? Min poäng är att det inte hinner bli ”omfattande” och skadande.

  12. För någon vecka sedan behövde vår ettåring nya vinterkängor. De fanns i rosa och svart. Första paret (rosa), var för litet. Nästa storlek fanns bara i svart. Vad gör ettåringen då? Hon lägger sig på golvet och tvärvägrar att sätta på sig de svarta kängorna. Dottern kom hem från affären med rosa vinterkängor, en storlek större än de svarta.
    * Bidrog vi föräldrar nu till förtrycket av henne genom att inte tvinga på henne de kängor som hon inte ville ha?
    * Valde hon rosa för att hon är manipulerad, indoktrinerad och könskodad?
    Svaret är nej: vi köpte de kängor hon ville ha.

  13. @Mariel: Håller helt med dig, men vill bara påminna om att ”normbrytande” inte behöver ha något med könskodning att göra, något som exemplet med dina tajta brallor visar.

  14. @Mariel:

    Vi har olika åsikt i frågan och jag respekterar såklart din. Jag vill bara visa dig ett citat från boken(s. 98-99) och hur jag tolkar det.

    FANNY: Har du nån favoritfärg?
    ARON: Ja.
    FANNY: Vada för nån?
    ARON: Alla färger utom rosa.
    FANNY: Okej, varför gillar du inte rosa då?
    ARON: För den tycker jag är ganska… Konstig färg.
    FANNY: Har du gillat rosa förut?
    ARON: Nej. Jag har aldrig gillat rosa. Jag har gillat rött alltid.
    FANNY: Men jag hörde att din pappa sa att för länge sen hade du rosa som favoritfärg?
    ARON: [tystare, slår en tärning hela tiden] Nej. Det var inte så.
    FANNY: Är det några som brukar tycka om rosa på dagis
?
    ARON: Tjejer. Alla tjejer. Men inte jag. Jag är bra på att slå treor. Med den här tärningen.
    FANNY: Så du har aldrig tyckt om rosa?
    ARON: Nej. Jag har aldrig tyckit om en tjejfärg. Men jag tycker om röd.

    (min markering)

    Det här att pojken blir tystare och förnekandet är, menar jag, för han tycker det är pinsamt att han någonsin tyckt om rosa. Det får han naturligtvis leva med då det var hans eget val. Men varför ska barn behöva leva med att någon annan gjort valet, när vi vet att det är ett normbrott?

    Är det viktigt? Nej, barnen lär överleva.

    Men för mig handlar det om respekt att inte göra normbrotts-val för någon annan individ. Normbrott är, som jag ser det, ett tillval, som bara individen själv ska välja. Och när/om den väljer så stöttar man det.

  15. @Fredrik: Nu vet jag inte hur mycket er ettåring kan prata men sa hon varför hon inte ville ha dem? Det är ju inte nödvändigtvis för att de är normbrytande eller så utan för att hon helt enkelt tyckte de var fulare än de rosa!

    Det får mig att minnas när jag var hmm.. ett barn och pappa provade ut olika skor åt mig. Han fann ett par han tyckte dög, ett bar brun- och gråfärgade! Jag tyckte det var jättefula, de var ju killskor dessutom!! Så jag protesterade och vi tog några andra skor. Han sa ”ärsh de spelar ju ingen roll” men min poäng var egentligen mer att jag tyckte de var fula. Enligt många feminister så betyder mitt uttalande att jag såg killar som mindre värda än tjejer, men det handlar egentligen bara om att man inte vill ha attribut som det andra könet har.

    Vilket får mig att tänka på rätt nyligen när jag var på jobbet. Det var någon som frågade mig om jag var thailändsk. Jag svarade nej och var lite förnärmad. THAILÄNDSK?! Jag är minsann inte thai, jag är chilenare! Och jag tror att det är ungefär så killar känner när de säger saker som ”Nej det är en tjejfärg!” eller ”Nej det är för tjejer!” dvs. inte för att de nedvärderar ”tjej”-saker (jag nedvärderar inte thailändare) utan helt enkelt för att de inte ÄR en tjej och har fått lära sig om vad tjejsaker är. Jag skulle tex. inte vilja gå omkring med en text på tröjan där det stod ”thailändare”.

    Nu kan jag för övrigt ha på mig killskor och killfärger utan problem, om de satt bra. Tex. gymnastikskor. Men om det finns killskor jag inte vill ha på mig så uttrycker jag mig nog annorlunda än när jag va liten typ ist: ”Nej jag gillar inte dom” eller ”dom skulle nog passa dåligt”.

    Apråpå jobbet så funderade jag på hur jag skulle bli bemött om jag dagligen gick i killkläder. Kläderna på kill-kläderna för tonåringar på avdelningen passar ju nämligen mig. Undrar vad de skulle tänka om jag gick i de kläderna JÄMT? Ingen borde ju egentligen bry sig så mycket med tanke på att kvinnans könsroll (rosa cirkel överst) är väldigt stor. MEN… jag har faktiskt en tanke om att de skulle undra om jag inte kände mig som en man istället för kvinna? Tro att jag ändrat könsidentitet. Transsexuell?

  16. @Mariel: Hon är så liten att hon inte kan prata mer än ett- och tvåordsmeningar. Motiveringen då hon dissade de svarta skorna var ungefär ”Nä!”. Jag uppfattade det som att hon tyckte om de rosa men inte de svarta. Ok. Fine. Precis som mina äldre döttrar får hon klä sig som hon vill.

    Nu är hon i och för sig för liten för att välja kläder. Hon har gått väldigt mycket i ärvda pojkkläder, något som flera gånger fått folk att tro att hon är en pojke och refererat till henne som ”lillebror”, till storasystrarnas (inte min) förtrytelse.

    Det som jag stör mig på är när andra, helt utomstående personer, tar sig friheten att kritisera mig för mina döttrars fria val av könskodade kläder och accessoarer. Om jag inte erkänner min skuld så går det alltid att hävda att jag styrt dem undermedvetet eller omedvetet. Det går det inte att argumentera emot.

  17. @Ninni: Fast hur kan det ses som föräldrarnas val när det var han som hade det som favoritfärg? Om han har det som favoritfärg, ska dem då säga åt han att ”nej du kan ha det som favoritfärg men bara hemma och inte i förskolan bland kompisarna för om några år kommer du inse att det är en färg mer reserverad för tjejerna och du kommer skämmas över att det var din favoritfärg?” Det är inte direkt vad jag kallar ett stöttande av barnen normbrytande?

    Sen funderar jag på hur vi någonsin ska komma någonvart om vi aldrig stöttar barnens Olika val. Barnen gör ju som vi gör, och inte som vi säger. Om vi visar att vi är öppna för alla olikheter och att man inte försöker forma någon annan än sig själv så kommer säkert barnen vara med accepterande mot varandra? Jag hör väldigt ofta talas om att barn som växer upp med ”pojkar är si och flickor är så” oftare pratar i just de bemärkelserna. I just det hänseendet så håller jag med LD, för jag tror knappast att hennes barn uttrycker ”det där är en tjejfärg, det kan du inte ha på dig!”.

    Ibland, inte alltid, så tror jag också att barnen är mer accepterande än vi vuxna tror. Om det är ett gäng barn som pratar och någon uttrycker sig typ ”varför har johan rosa prickar på tröjan?” fastän det är en massa andra färger på övriga prickar. SÅ kan ju förskoleläraren tydligt säga att alla barn får ha alla färger, och därför är det inga konstigheter med rosa prickar. OWC-Hannah hade ju sagt till sin son att eftersom den rosa pricken var på han, och han är pojke, så är det ju en pojkfärg – nått i den stilen.

    Det borde ju vara en fördel med genuspedagogiken (medvetenheten) i förskolan just för att förhindra att saker som färg ska avgöra ifall ett barn måste sluta ha sin favoritfärg som favoritfärg? Är inte det att stötta han?

    Det finns en historia som fått uppmärksamhet på facebook som handlar om just det här med att stötta barnens val. Och att det oftast är de vuxna som är kritiska (men jag tror många barn går i de vuxnas fotspår). Dock inte i det här barnets skola. HÄR är länk som närmast beskriver det som stod på fb, den på fb verkar borttagen just nu.

  18. @Mariel:

    Enligt många feminister så betyder mitt uttalande att jag såg killar som mindre värda än tjejer, men det handlar egentligen bara om att man inte vill ha attribut som det andra könet har.

    Precis så! Man vill markera sin könsidentitet. Och det är här ”mannen är norm” och ”överordnad/underordnad” kommer ifrån. Eftersom kvinnor utan problem kan befinna sig i blå, men inte tvärt om så tolkar man det som att det manliga är högre värderat. Detta trots att det framkommer tydligt i boken att rosa är statusfärg för flickor (skrev om det här) på ett sätt som ingen annan färg är.

    Det är en tolkning jag absolut inte håller med om. Den tolkningen stämmer inte med något annat. Män har i alla tider offrat sitt liv för oss, vi har ”women are wonderful” som talar mot. Det är hur mycket som helst som talar mot att manligt/män skulle vara högre värderat.

    Däremot sätter vi högre status på ”inlärd kompetens” än sånt vi alla kan klara av, bättre eller sämre. Därför ser man upp till en kvantfysiker på ett sätt som inte görs med en dagispersonal. Och ingen utbildning(det var för att ”höja status” man bytte namn på yrket och högskolekrav kom, menar jag. Det enda det medför är att det blir dyrare för samhället och att personalen får sämre ekonomi.) i världen kommer förändra det.

  19. @Fredrik: Jag förstår inte riktigt grejen med att kritisera andra för deras kläder. Oavsett så är det ju bara tyg som täcker kroppen?

    Jag förstår att det kan kännas jobbigt att misstas för att vara pojke, så därför brukar jag försöka att inte ta för givet vilket kön något barn har utan istället fråga tex. ”Vad heter ditt barn?” Och av namnet brukar könet framkomma. Om inte så frågar jag bara ”är det pojke eller flicka?” Många genusentusiaster brukar ju prata om att könet inte spelar roll ALLS. Men jag tycker det gör det… bland annat i bemärkelsen att jag vill kunna säga ”han” eller ”hon” om jag pratar om barnet. I övrigt spelar det naturligtvis inte sådär jättestor roll om det bara är en bekant.

    Bra att du respekterar barnens fria val! Yes

  20. @Ninni: Ja bland annat. Det är som med exemplet jag tog om thailändar-stämpeln på mig. Jag har egentligen inget behov av att markera min härkomst-identitet (chilenare) (är det det som kallas etniskt? ) och inte heller mitt medborgarskap (svensk) även fast jag e stolt över det. Det är bara det att man vill absolut inte, och Speciellt inte av någon annan än sig själv, bli stämplad som något man INTE är! Ingen vill ju att en osanning sprids runt.

    Men jag har i bakhuvudet det du skrev om könsmarkörer, och konsekvenser av att ta bort allt fler, en gång för länge sedan, min hjärna bearbetar fortfarande svaret på det till dig Smile

  21. @Mariel:

    Fast hur kan det ses som föräldrarnas val när det var han som hade det som favoritfärg? Om han har det som favoritfärg,
    Du missförstår mig

    Jag skrev: ”Det får han naturligtvis leva med då det var hans eget val. Men varför ska barn behöva leva med att någon annan gjort valet, när vi vet att det är ett normbrott?”

    Det fetmarkerade ”att” borde jag skrivit ”om” istället, så hade det blivit tydligare vad jag menade.

    Barn väljer. Och om man stöttar dom så kommer dom bli starka. Så som du skrev med Hannah är ett jättebra exempel.

  22. @Mariel: @Mariel:

    Det är som med exemplet jag tog om thailändar-stämpeln på mig. Jag har egentligen inget behov av att markera min härkomst-identitet (chilenare) (är det det som kallas etniskt? ) och inte heller mitt medborgarskap (svensk) även fast jag e stolt över det. Det är bara det att man vill absolut inte, och Speciellt inte av någon annan än sig själv, bli stämplad som något man INTE är! Ingen vill ju att en osanning sprids runt.

    PrecisSmile Och det handlar ju inte om att du anser att chilenare är bättre än ThailändareSmile

    Men jag har i bakhuvudet det du skrev om könsmarkörer, och konsekvenser av att ta bort allt fler, en gång för länge sedan, min hjärna bearbetar fortfarande svaret på det till dig

    Kul, det ser jag fram mot.

  23. måste säg ett ord till om det här:

    ”OWC-Hannah hade ju sagt till sin son att eftersom den rosa pricken var på han, och han är pojke, så är det ju en pojkfärg – nått i den stilen.”

    Om man faktiskt pratar om det så som Hannah gjort så förbereds barnet på eventuella negativa reaktioner och ges verktyg att bemöta dom. Det är ett riktigt bra sätt.

  24. @Ninni: Vet inte om jag förstår bättre nu men. Menar du att just den pojken (eftersom det var hans favoritfärg) valde det själv. Men att en eventuell annan pojke (som inte sagt någon åsikt av färger) inte valt det själv ifall föräldrarna tagit på han en rosa tröja?

    Den eventuella andra pojken har väl i så fall valt det lika lite som en tredje pojke valt tröjan med ”superman-trycket”? Båda dem kan ju senare komma att tycka det var val av fel tröja, och båda dem kan säkert minnas tillbaka på hur de sedan vägrade den felaktiga tröjan?

    Jag ser det liksom som en liten liten grej (händelse) i deras liv jämfört med om man aldrig skulle presentera (vidga deras lilla blå cirkel visualiserad i ditt inlägg) andra saker än de som är i deras pojkroll.

    Att presentera saker (köpa hem, ta på och ständigt vara observant på vad barnen har för åsikter, tankar, feedback) tycker jag är att ge dem större rörelsefrihet. Och det gäller absolut inte bara saker som färger och kläder. Det gäller olika aktiviteter, sporter, åsikter (presentera olika sätt att se på saker), umgängeskretsar, kulturer, m.m. Jag skulle vilja ge hela världen till mina barn, den bra delen då.

    Men om de bara vill ha en tredjedel av det jag presenterar så är det mer än okej. Som du sagt, så är det viktigt att barn får välja bort också.

  25. @Mariel:

    Chilenare är snarare din nationalitet medan din etnicitet mer är Syd eller Latinamerikan. I folkmun skulle det kallas ”latina” eftersom amerikaner inte är ett dugg mer förtjusta av hen-språk än vi. Vita vänsterkulturtjejer har dock mycket svårare att klaga på spanskans uppdelning i kön än på svenskans/engelskans.

  26. @Ninni: Nej verkligen inte. Jag tycker att alla människor är lika värda. Dem som drar förthastade slutsatser om vad andras värderingar är, borde fundera på om de andras protester kanske beror på att de blivit missuppfattade. Jag tycker det är viktigt att kunna ifrågasätta sig själv.

    @Ninni: Instämmer.

  27. @Erik_W: Tack för förklaringen. Apråpå språket så är det inte omöjligt att införa ett tredje mer könsneutralt pronomen där heller. Men det är säkert svårare… Allt är ju feminint eller maskulint där Smile

  28. @Mariel:

    Vet inte om jag förstår bättre nu men. Menar du att just den pojken (eftersom det var hans favoritfärg) valde det själv. Men att en eventuell annan pojke (som inte sagt någon åsikt av färger) inte valt det själv ifall föräldrarna tagit på han en rosa tröja?

    Japp, precis.

    Den eventuella andra pojken har väl i så fall valt det lika lite som en tredje pojke valt tröjan med ”superman-trycket”? Båda dem kan ju senare komma att tycka det var val av fel tröja, och båda dem kan säkert minnas tillbaka på hur de sedan vägrade den felaktiga tröjan?

    Men det är inte tillvalet av tröja, det är tillvalet av social bestraffning åt någon annan individ jag inte tycker är bra. Superman-tröjan kommer inte ge social bestraffning. Och gudarna ska veta att barnen inte är snälla med varandra.

    Du och jag har ju pratat om min son. Vem har presenterat normbrotten han gör för honom? Hur kan det vara att han väljer göra sånt?

    1. Valen finns ”där ute”. Bara för att föräldrar inte tar på sin pojke rosa om denna inte själv valt det, innebär det ju inte att pojken inte möter situationer där han kan välja till, eller hur?

    2. Vår son är uppvuxen med att se mig göra normbrott. Det är ett mycket bättre sätt, tycker jag, att själv göra normbrott om man vill bredda världen för sina barn. Det går ju utmärkt att som pappa välja till det där som är svårt för pojkar och så visa att valmöjligheter finns. I den åldern ser barnen upp till sina föräldrar.

  29. Nu har vi pratat väldigt mycket om den där rosa tröjan. Jag vill bara säg att jag inte tycker det är hela världen, det kan nog låta så.. jag får inte hicka om någon väljer rosa åt sina pojkar. Det är fine, typ.

  30. @Ninni: Håller med om att vad föräldrarna gör spelar större roll än allt man ”erbjuder”. Även om jag ställer en massa grönsaker på bordet är det viktigt att barnen ser oss vuxna äta ett varierat utbud. Inget gör dem så nyfikna som när vi äter något nytt! Jag har dessutom kommit på att jag äter i princip samma saker som mina mina föräldrar åt när jag var liten trots att jag då tyckte det smakade pyton. Tex. pappas fil med den där kryddan jag inte kommer på namnet nu (ser ut som en knölig potatis när den e hel).

    Men jag skulle nog jämföra att ställa fram alla grönsakerna och låta han provsmaka med att köpa alla kläder.

    Jag var noga att höra med sönernas förskola innan de började, hur de arbetade med jämställdhet i barnskolan. Och först sa de något om att jo de har män som arbetar där. Så gick jag in på det här med att alla barnen ska tillåtas göra otraditionella val osv. Och vi kom in på ämnet om när barn retas också. De verkade väldigt bra på de sättet att alla ska få göra det dem önskar. De sa att många pojkar där lekte i dockvrån osv. (utan att behöva kalla det ”köket”).

    Så de har fått gå med lite olika varationer av kläder, aldrig rosa från topp till botten, aldrig klänning, men rosa långkalsonger, rosa bil på tröjan m.m. sånna enkla saker. Och av den feedback jag fått så verkar det inte som att någon reagerat. Och om någon hade det är jag helt säker på att älsta sonen skulle valt bort de kläderna. Han krånglar rätt ofta om klädval nu och är noga med vad som ska tas på.

    Såg du länken om killen som omgivningen trodde skulle bli retad alt. bög men som i praktiken blev mottagen bra?

    —-

    Vill tillägga att jag inte skulle bry mig särskilt mycket om min son en dag vägrar alla saker som e ”för tjejer”. Jag är 100 % övertygad om att även om han bara vill ha sånt som e ”för killar” så blir han inte misslyckad, får för lite empati osv. Jag är inte besatt av hans klädval, jag e besatt av hans frihet gällande det mesta Smile

    Tex. så hoppas jag inte att någon i framtiden nekar han barnvaktsjobb (om han vill göra det) bara för att han e kille! En skötsam tjej är tex. inte mer skötsam än en skötsam kille! Och att ingen nekar han att hyra en lägenhet pga könet osv. Sånt gör mig mer upprörd än kläder.

  31. @Mariel:

    Jag förstår inte riktigt grejen med att kritisera andra för deras kläder. Oavsett så är det ju bara tyg som täcker kroppen?

    Om det vore så väl! Men kläderna har också ett identitesskapande signal- och symbolvärde. Rosa tröja, anyone?
    Det som jag vänder mig mot är alltså att 1) symboliken i mina barns klädval övertolkas i negativ riktning. 2) denna tolkning vänds mot andra än de som valt kläderna. (Det är givetvis också minst lika illa om vantolkningarna vänds mot barnen själva.)
    Här har diskuterats normer och normbrytande en del. Normerna uppstår i en social kontext, och den kontexten kan vara mycket snäv för ett barn, och uppgå till kanske i stort sett familjen här och nu. Dottern till en av mina bekanta upptäckte i tioårsåldern att också mammor kan ha hål i öronen och inte bara pappor, som i deras familj. För henne var alltså normen att män har ringar i öronen, men inte kvinnor. Och min äldsta blev förvånad då hon såg på teve att också pojkar hoppar stav.
    I ett barns perspektiv blir normbrytande ambitioner därför ofta inte en befrielse utan en kamp mot halmdockor, som begränsar deras valfrihet de facto. Som när pedagogerna kom bekymrade till mig för att dottern lekte med dockor på förskolan och jag kände mig tvungen att trösta dem med att hon nog leker med bilar hemma. De ville alltså styra bort henne från lek med dockor eftersom personer utan någon som helst relevans för hennes liv här-och-nu proklamerat att det är ”stereotypt” och därmed ”begränsande”.
    För precis som du vill jag ge en uppfostran där mina barn blir fria att göra sina egna självständiga val.

  32. @Fredrik:

    I ett barns perspektiv blir normbrytande ambitioner därför ofta inte en befrielse utan en kamp mot halmdockor, som begränsar deras valfrihet de facto.

    Klokren och supersnygg formulering!

  33. @Ninni
    Det verkar blivit väldigt ”inne” att bryta normen, faktiskt så populärt och inne att normbrytande snarare har blivit en ny norm. Är jag då normbrytande som skiter totalt i den nya normen att bryta normer. Även denna bloggen är belastad med normer som inte får brytas, då är det helt plötsligt inte så hipp längre snarare ”ajabaja”. Normer kan alltså vara både bra och dåliga helt godtyckligt och beroende på vem som har lagt ribban för vilken norm som skall vara gällande.

    Ninni du skriver:

    ”Vår son är uppvuxen med att se mig göra normbrott. Det är ett mycket bättre sätt, tycker jag, att själv göra normbrott om man vill bredda världen för sina barn.”

    Du är den du är och som alla andra föräldrar en förebild för ditt barn men jag kan inte se att ditt sätt skulle vara ett bättre sätt än någon annans. Det jag ser är bra med dit sätt är att du är rak och ärlig inför din son och inte hycklar.

    Som du själv skriver ”Valen finns ”där ute”” låt ungarna hitta och göra sina val själv. Blev kanske rörigt, men du känner till mitt handikapp så jag tror du fattar vad jag menar.

  34. @ Barfota

    jag kan inte se att ditt sätt skulle vara ett bättre sätt än någon annans

    Absolut inte. Jag håller med dig om att det har blivit en normbrytarhysteri. Mitt sätt är mitt och inte bättre än någon annans, det var inte min poäng.

    Det är ett mycket bättre sätt, tycker jag, att själv göra normbrott om man vill bredda världen för sina barn. <- notera "om" där, det avgör hela meningens betydelse. Säg så här, Kalle och Lisa vill att deras pojk, Anton ska kunna välja klänning. 1, Dom klär Anton i klänning 2. Pappa Kalle klär sig i klänning. Jag tycker helt enkelt inte om nummer 1. Jag tycker det brister i respekt mot barnet att han ska behöva ta smällarna där ute för att hans föräldrar tycker det är viktigt. Det är smällar som de vuxna själv kan ta om de så önskar. Vad jag tycker personligen? Jag ser ingen orsak att hålla på med sånt alls. Barnen ser saker där ute, stötta dom när dom behöver stöd, vad än det gäller. Det finns verkliga problem för barn. Klänning är bara ett plagg, rosa är bara en färg.

  35. @Ninni: Jag tycker att 1. är okej så länge de vet 100 % att han inte blir bestraffad för det. Min son brukar tex. sova i det ibland, bl.a just för att jag vet att det inte funkar i andra sammanhang.

    2. Helt klart att föredra. Tyvärr så är jag inte pappa så jag kan själv inte göra de saker som jag vill att barnen ska se att män kan göra. Min man kommer nog inte gå i klänning, men skulle inte säga att det är omöjligt med kaftan, kilt eller något sånt. Min farfar hade för övrigt en slags klänning gjord i frotté som han hade efter att han hade badat i sjön, som är skuren som en kaftan kanske man skulle kunna säga.

    ——

    Men ja, jag tycker det är en tuff värld där ute som är snabba på att kritisera dem som inte är enligt normen. MEN, jag tror att de människorna oftare är konservativa människor som absolut vill ha kvar köns-normerna än genusfanatikerna.

    —–
    Jag tror iaf att det bara blir lättare och lättare för barnen att gå sina egna vägar nu. Vuxna lyssnar nog på sina barns åsikter mer nu än förr i tiden?

  36. @Mariel:
    Vilket i praktiken betyder att 1 faller bort, det finns inte några 100% garantier för någonting, någonstans i livet.

    Du vill se barnen i vissa kläder och du vill att barnen skall se saker som män kan göra. Låter det inte litet som om du vill styra och bestämma över både barn och man. Barn, män och kvinnor är fortfarande individer, kan och gör olika saker på olika vis.

    Tycker liksom detta tydligt visar vad vi alltid har pratat om… Kvinnans mer eller mindre totala makt över hem, barn och familjen. Inget illa menat men jag tror inte ens du var medveten om vad du egentligen skrev.

  37. @barfota: Du får nog citera innan jag kan svara på en sån anklagelse.

    Jag VILL inte se barnen i vissa kläder, jag VILL att de ska kunna ha ett äkta VAL.

  38. @Mariel:
    Jag tror faktisk att du är uppriktig när du skriver så men det garanterat allra bästa sättet för barnen att kunna göra ett äkta val är helt enkelt att låta dem vara ifred när det gäller valet av kläder o.s.v. Inte prata om en massa möjligheter eller i ordalag som ”det är OK för pojkar/flickor att….” Hålla sig helt neutral och älska dem oavsett är nog ett bra råd. Jag är gammal och har erfarenheter av 4 söner och tro mig, de kommer att hitta sina val själv, och det bästa med det är att de revolterar inte. Den erfarenheten har åtminstone jag.

  39. Ninni

    De där två cirklarna skulle kunna illustrera även mäns möjligheter att ingå förhållande till kvinnor.

    Cirklarna skulle kunna utgöra mäns yrkesval och kvinnors yrkesval i samband med relationer.

    Få kvinnor vill vara ihop med män inom vården om det inte är en läkare. Faktum är att till o med läkare anses inte lika ”manligt” som något betydligt mindre betalt i annan sektor. Kontentan därav är att män som är vårdande är mjuka och mjukhet är förknippat med svaghet hos män. Bedömarna är kvinnorna.

    Samma saker med intressen tror jag. En man som rider anses omanlig. Killarna som är i världstopp i ridning anses inte manliga medan kvinnor kan sitta på läktarna under hockeyträningar för att få lite testosteron-doft. Anledningen till att häst som fordon inte längre är manligt är för att det inte är förknippat med framgång längre. En bil är en mycket viktigare egenskap och män som rider kan nog uppfattas som outsiders.

    Sverige som knappt har några klasskillnader längre kommer innebära att färre pojkar och flickor föds som är mer intelligenta än genomsnittet när det kommer till forskning. Detta eftersom en snickare anses ju nästan större kap än en forskare. För han anses manlig nu när hans yrke inte längre är förknippat med dålig lön. Snickare hade det fattigt under 80 talet och är idag en priviligierad medelsvensson klass som alla andra med den skillnaden att dom har det där blåställ stycket som anses manligt. Jag tror effekten blir att detta får konsekvenser för samhället då jag tror att hög intelligens är närmre förknippat med gener än med slumpen. Precis som alla inte kan bli zlatan så kan inte alla bli forskare. Snart har vi ett samhälle fullt av hantverkarpojkar och hantverkstjejer och färre forskarpojkar och forskarflickor. Högst spekulativt men ändå. Vem ska forska i framtiden? I andra länder tittar brudarna seriöst inte på en kille om han är snickare.

  40. @Ninni
    ”[…] tycks jämställdhetspolitiken i praktiken främst ha blivit ett kvinnoprojekt.”
    Ja, en ledtråd är kanske att ”jämställdhet” betyder ”feminism”.

    Illustrationen med cirklarna är lysande.

    Ang. garderob: Lite som i bibeln, då, med sju svåra år? Smile

    @Michael
    Tack for lästips (härskartekniker). Typisk språkbruk som man känner igen: ”[…] det är inte alltid härskaren själv är medveten om vad han eller hon håller på med.”
    Översättning: ”Eftersom vi nu också talar om kvinnor, är det viktigt att understryka att de inte har ansvar för vad de gör.”
    Synd att vi alltid måste ha uppdelningen i Förövare och Hjälplösa.

    @barfota
    Om normbrytande, jämför The Onion: ”Nonconformity Linked To Peer Pressure”

  41. Pingback: Feminismens och dess genusindustris hela bibliotek. | Malte on the Roxxx

  42. Pingback: Genus tar plats i förskolan | Genusdebatten

  43. Pingback: Ett väldigt oväntat(?) och obehagligt resultat | Genusdebatten

  44. Pingback: Livet i ett kortfattat rimmat referat | Genusdebatten